Alltså, vilken respons jag fick på inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, ni är ju pärlor hela högen ♥
Det ska erkännas att det var lite småpirrigt att publicera det men samtidigt så jäkla skönt. Jag tänkte att om jag så bara når ut till en endaste liten människa och själ så var inlägget värt att skriva. Och med facit i hand så gick det ju bra. Definitivt värt det!
Jag var mest pirrig över hur det skulle tas emot och över hur folk skulle reagera. Jag har nämligen fått väldigt blandade reaktioner utav omgivningen och av dom som jag valde att berätta för. Det har varit allt ifrån ”detta ska man inte prata högt om” till personer som snabbt började jämföra min situation, med sin situation och att deras liv och resor inte heller varit en dans på rosor och blablabla. Lite som att ”äsch, en sjukskrivning? Läkarna är så snabba på att skriva ut mediciner och sätta diagnoser, dom kan ju inget annat. Bit ihop!”, ungefär. Det var också dom som försökte förstå min situation och så dom som verkligen tog sig tid att lyssna, fråga, se tecken och försöka förstå hur jag verkligen mådde, på riktigt. Det har varit en jäkla blandning.
I början var det jobbigt. För till en början hade jag inte ens koll på min egna reaktion eller på vad jag själv tyckte och då är det otroligt svårt att få olika reaktioner, tips och tyckande ifrån folk i sin omgivning. Jag ville lyssna på alla och ville tro på att alla hade rätt. Men det funkade inte så.
Minns ni från inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!” att jag såg framför mig en stor tomtesäck med tyglappar på, i olika färger? Jag ser fortfarande den framför mig. Men jag tänker att jag sprätter upp en utav tyglapparna och tar bort den. Så det blir ett hål in i säcken. Är ni med?
Jag är absolut redo att lämna 2014 och allt som hör det året till, bakom mig. Men min resa som började med en sjukskrivning och en uppsägning, den är jag inte redo att lägga bakom mig, än.
In fact, så är jag mitt uppe i den fortfarande. För det här som jag gör nu, skriver av mig och delar med mig, det är en del utav resan har jag insett. Jag har lyckats att ta sådan distans ifrån allting så att jag i skrivande form faktiskt kan bearbeta och få perspektiv på vad jag har varit med om. Jag är redo! 🙂
Ni vill inte veta hur många gånger jag, under sjukskrivningen, satte mig tillrätta med min laptop och en kopp kaffe för att börja skriva. Skriva om allt!
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag faktiskt började skriva ett inlägg. Men det gick aldrig. Jag kunde inte sätta mig där och skriva ”Hej, jag heter Lina. Jag är 23 år och jag har gått in i väggen” eller ”Jahopp, då vart man sjukskriven. Depression och utmattning står det visst på pappret”.
Nä, nu tar jag faktiskt i som fan. Jag började inte ett endaste utav inläggen sådär, för att vara ärlig, men det var nästan så det kändes. Jag hade så jäkla svårt att identifiera mig själv med dom där orden. Utmattning, stress och depression.
Deprimerad? Jag? Världens gladaste tjej? Jag som fått höra i hela mitt liv att jag alltid är så glad och energisk. Stressad? Tss, jag är ju bara 23 år. Man är la inte stressad när man är 23 år? Nej, det måste vara någon annan tjej dom snackar om. Läkaren pratar nog om någon annan.
Det tog också tid för mig att acceptera situationen. Det var när min sjukskrivning förlängdes för andra gången som jag insåg att det här kanske är på riktigt ändå. Jag var helt bombsäker, först när jag blev sjukskriven i 10 dagar, att ”thats it”. Jag behöver nog bara sova ordentligt, vila och ta det lugnt. Dricka mycket vatten och varva ner med en kopp te på kvällen. Kanske borde jag börja i yoga?.. Ja, så gick tankarna.
Men inte ens efter den andra förlängningen utav sjukskrivningen hade jag accepterat situationen. Ibland var jag riktigt arg och frustrerad. Mest frustrerad på mig själv och min kropp. Vad fan orkar den inte för? Hur svårt kan det vara att leva ett liv som en 23-årig Lina egentligen? Jag ÄR inte stressad, jag behöver bara hitta en balans, thats all. Jag ville säga till kroppen och huvudet att skärpa sig. Det räcker nu! Men, dom lyssnade inte. Ingen utav dom. (För er som inte riktigt kan läsa emellan raderna kommer här ett litet förtydligande om att jag återigen ställde krav på mig själv om att jag visst skulle orka allting och prestera. Även när kroppen på alla sätt och vis, i flera veckor, visat mig att den inte mådde bra. Den skrek men jag lyssnade inte. Jag behövde nog bara sova ordentligt, äta rätt och träna mer för att må bra!…)
Det var mycket som inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag blev bland annat ordinerad utav läkaren att ta en promenad om dagen. Easy peasy tänkte jag. Jag tränar ju 5-6 gånger i veckan.
Vissa dagar tog det 4-5 timmar för mig från det att jag bestämt mig för att ta en promenad till det att jag faktiskt gick ut. Vissa dagar gick jag ut och tog en promenad direkt efter morgonkaffet och andra dagar kom jag inte ut, alls. Min sambo förstod ganska snabbt att jag inte alltid fick till det på egen hand så det kom eftermiddagar och kvällar där han bokstavligen släpade ut mig när han kom hem ifrån jobbet. Om vi så bara var ute i 5-10 minuter. Jag är jättetacksam för det!
Det var bland annat det där jag kunde bli frustrerad över. Att jag kunde tänka och tycka att det är helt självklart att jag vaknar på morgonen, tar lite kaffe, gör i ordning frukost och sedan tar en promenad. Men sen inte kunde göra det. Kroppen löd inte.
Men sen kom det dagar då allt det där var självklart. Dagar då jag tog morgonpromenaden till gymmet, körde styrka och sedan promenerade hem. Snacka om kontraster.
Det var dagar som dom, när jag promenerade till gymmet och tränade, som jag tänkte att nu, nu är jag frisk. Det var det här som behövdes. Nu är allting bra!
Jag ville så himla gärna ha en lösning. Ett svar. Jag ville veta vilken grej i mitt liv som gjorde att jag inte mådde bra. Helst av allt ville jag att någon, läkaren, psykologen eller vem som helst skulle säga: ”Lina, det är det här som gör att du inte mår bra. Sluta upp med det där så ska du se att du blir dig själv igen.”
Men det funkade inte så. Det funkar inte så!
Som jag nämnde i inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, skolan, det nya jobbet och kraven (som jag satte på mig själv) att prestera i crossfiten/träningen och sen sjukskrivning. Det var inte ”bara” dom tre faktorerna som gjorde att jag blev sjukskriven och framför allt så gick det inte så snabbt som det inlägget fick det att låta som.
Under våren, sjukskrivningen och framför allt besöken hos psykologen så förstod jag att det inte fanns ett svar, eller ett fel eller en faktor som gjorde att jag mådde dåligt. Jag skulle inte hitta en lösning och sen var allt bra.
Nope, det skulle vara tuffare än så.
