Jag väljer hopp framför rädsla

Jag har inte skrivit så mycket om den här graviditeten. Jag tänker att anledningen till det är att det helt enkelt inte funnits så mycket att skriva om. Första delen av den här graviditeten känns som ett dimmigt kapitel nu när jag tänker tillbaka på det. Ni vet nästan som om man varit på tok för full och haft en riktigt stökig kväll och dagarna efteråt så minns man inte riktigt vad man varit med om.
Det känns oklart, lite luddigt att försöka minnas och när man tänker tillbaka på vissa frekvenser så får man ångest och vill helst glömma hela alltet. Jag var både avtrubbad från känslor samtidigt som jag stundtals hade grov ångest och väldigt mörka tankar. Lusten att skriva fanns inte. Lusten att göra någonting öht, fanns inte. Jag hade extremt svårt att vara glad över den nya graviditeten och svårt för att lixom ta den till mig om ni förstår vad jag menar. Jag försökte att inte klandra mig för det. För helt ärligt, det enda min kropp och hjärna vet är att en fullgången graviditet inte avslutas med en levande bebis. Den avslutas med akut operation, död och sedan en hel drös beslut kring det som man nyss varit med om. Inte undra på att jag den här gången har lite svårt att se hur det ska gå sen. Med den där svårigheten att vara glad över graviditeten kom också skuldkänslorna som ett brev på posten, trots att jag försökte att inte klandra mig. Skuldkänslorna sa till mig att jag nu är gravid igen, jag BORDE ju vara glad. Tänk så många som kämpar med att bli gravida och nu har jag möjlighet att vara det igen och så kan jag inte ens vara glad över det? Då gjorde herr ångest entré.

Lite så har den första delen av denna graviditet sett ut. Kantat med ett extremt illamående. Jag trodde att jag mådde illa när jag väntade Frans, haha herrejösses, det var ingenting i jämförelse med nu. Så det har minst sagt varit kämpigt.

Jag skriver varit kämpigt istället för är kämpigt. För idag befinner jag mig inte längre där. Jag är inte i det där mörkaste mörkret och ångesten har inte längre ett lika hårt grepp om mig. Jag har äntligen vågat ta graviditeten och bebisen i magen till mig och jag har börjat längta. Längta efter att få träffa den livliga krabaten som växer så det knakar. Jag har verkligen lyckats grabba tag i hoppet och det är jag så glad över. Jag väljer hopp framför rädsla!

Det hela vände egentligen tack vare en rad positiva händelser. För ungefär en månad sedan hade vi vårt stora rutinultraljud inbokat. Eftersom vi flyttade i somras bor vi nu långt bort från det sjukhus och förlossning där vi födde Frans. Vilket har gjort att vi vänt oss till ett nytt sjukhus, en ny förlossning samt fått kontakt med en ny överläkare/förlossningsläkare och nu med facit i hand så har det varit en riktigt bra grej för oss. Att byta miljö alltså. Först var både jag och min man helt inställda på att vi ville vara på samma sjukhus och föda där igen. Vi tänkte att det hade varit så fint att få åka därifrån med en bebis den här gången.
Men vad vi inte tänkte på är att det också hade dragit upp en hel uppsjö av känslor och minnen förknippade med just den platsen.
Någonting som vårt nya sjukhus och förlossning inte gör. Givetvis räcker det att se ordet förlossning för att bli påmind om vad vi varit med om men ni förstår säkert vad jag menar.
Vi har hittills haft bra och positiva känslor när vi varit på det nya sjukhuset. För vi/jag har varit där vid tre tillfällen hittills. Bland annat då vi gjorde rutinultraljudet som var en av de positiva händelser som kom i en rad efter varandra. Ultraljudet gick ju jättebra, allt såg fint ut och den lilla i magen växer precis som hen ska. Det är så galet fascinerande och det gjorde mycket för oss mentalt att få se den lilla. Efter ultraljudet så hade vi inbokat vårt första besök med ”vår” förlossningsläkare och det blev också en positiv händelse som gjorde mycket för oss båda. Vi hade ett riktigt bra samtal med öppen kommunikation från båda håll vilket uppskattades av båda parter. Vi är av naturliga skäl redan inne på vår kommande förlossning och funderar, pratar och får stöd eftersom det var mitt under min förgående förlossning som det totalvände för Frans och det bokstavligen gick åt skogen. Så det är där vår oro, vårt trauma och vår utmaning ligger.

I nästan samma veva som rutinultraljudet och det positiva mötet med vår förlossningsläkare så började jag också känna rörelser och så småningom sparkar från Lillis i magen. Alla dessa händelser har gjort extremt mycket för mig mentalt. Framför allt att jag nu regelbundet känner bebisen varje dag, gör jättemycket. Det är så himla mysigt.

I början av denna veckan så hade jag mitt första möte med en aurorabarnmorska och det blev ytterligare en positiv händelse. Hon gav mig en del saker att fundera på som nu kommer få marineras i lugn och ro och vi har påbörjat en plan för oss och vår kommande förlossning. Hon kunde berätta om flera praktiska hjälpmedel och hur vi kan få stöttning i det vi har framför oss. Känns jättebra!

Jag skrev det innan men det tåls att skrivas igen. Jag väljer hopp framför rädsla!

 

På botten och vänt

Jag ser att det är väldigt längesedan jag skrev här. Sist jag skrev var dagen innan Frans ett års dag och det finns en anledning till att det varit tyst om mig sedan dess. Jag har inte orkat skriva, velat skriva eller vetat vad jag ska skriva och därför har orden avstannat för en period. Inte bara orden avstannade, hela jag gjorde det. Jag ville inte dela med mig av vad jag gick igenom när jag befann mig mitt uppe i det eftersom det jag erfarit varit så främmande för mig.

För er som inte följer mig på instagram , kommer här en fantastik nyhet som jag delade med mig av i början på december. Jag är gravid igen och är mitt uppe i att baka ett småsyskon till vår ängel Frans. ”Mitt uppe i” är helt perfekt beskrivning för jag kliver strax in i vecka 20 och har således tagit mig igenom halva graviditeten. Det känns fantastiskt nu när jag äntligen börjat kunna ta graviditeten till mig mer men vägen hit, där jag är idag, har inte varit fantastisk, alls.

Jag har under de senaste månaderna mått riktigt dåligt psykiskt. Har erfarenhet av oro och lätt ångest sedan tidigare, har även dippat ner i en  och en annan lättare depression och jag väljer att skriva ”lättare ångest” och ”lättare depression” då jag nu fått erfara något helt annat än det jag gjort tidigare.
Aldrig någonsin har jag varit så långt ner på botten.
Aldrig någonsin har jag haft det så mörkt och hopplöst runt mig.
Aldrig någonsin har jag haft en sån aggressiv och fysisk ångest.
Aldrig någonsin har jag tänkt så mörka, svarta tankar.
Aldrig någonsin har jag behövt tackla så otroligt jobbiga känslor.
Vissa dagar åt mörkret upp mig och jag kunde inte se en utväg. Jag kunde inte se att det skulle kunna bli bättre. Jag kunde inte se att det skulle komma stunder då jag mådde bättre igen. Att det skulle komma dagar då hopplösheten som kramat om hela mitt väsen skulle släppa efter och att det skulle komma dagar då jag välkomnade in ljusa tankar och hopp igen.

Men det kom sådana dagar tillslut. Det började med små, korta ljusglimtar som sedan blev till hela dagar och tillsist hade det gått flera dagar där ångesten inte kramat ur mig all energi eller där dom mörkaste av tankar tog över hela mitt jag.

Det började vända strax innan jul och nu har jag haft en lite längre period, ca 3 veckor, där jag har haft betydligt fler dagar än dåliga. Därav min rubrik på inlägget. Jag har varit på botten men jag har vänt uppåt igen. För någon månad sedan hade jag inte huvudet ovanför vattenytan ens en gång, jag drunknade inombords och hade så svårt att se hur jag skulle börja simma uppåt. Jag visste inte vilket håll jag skulle simma åt.

Jag brukar vara ganska bra på att dela mig av hur jag mår. Till nära och kära men även här på bloggen i skrivande form och via min instagram. Det är ju någonting jag tycker om att göra och en del i mitt må-bra-kit. Men den här depressiva perioden jag har gått igenom under hösten och vintern har jag inte delat med mig av. Det har varit jättesvårt att berätta sanningen till och med för mina närmsta personer. En del i det som gjorde det svårt att berätta hur jag verkligen mådde var att jag skämdes över att tänka så svarta tankar. En annan del var att jag inte ville belasta mina nära och kära med mitt mående, med mina problem. Alla har ju nog med sitt.

En person som jag har delat med mig till är min man, Mikael. Jag har vid vissa tillfällen samlat mod till mig och med tårar i ögonen berättat för honom även om dom mörkaste tankarna som bott inne i min själ. Mikael har varit mitt ljus. Han har bokstavligen dragit mig ut på promenader med honom och hundarna för att få i mig frisk luft, dagsljus och motion. Han har tagit tag i att hjälpa mig skapa rutiner igen. Vardagliga rutiner. Och nu, när jag sitter här med huvudet ovanför vattenytan igen så förstår jag att det var min räddning. Mikael och hundarna, rutiner som inkluderade att laga god mat som jag gillar att göra, motion och träning, min meditation som jag gör varje kväll och att våga prata med Mikael. Alla de sakerna ihop blev min räddning.

Jag har tidigt i min graviditet bett om att få gå till en psykolog och det blev aldrig ifrågasatt utan sågs som en självklarhet och remiss skickades iväg direkt, i början av november. Jag fick veta att jag och mitt ärende var prioriterade men trots det har det dröjt att få tiden. Men nu på måndag har jag äntligen min första tid med psykologen och det ser jag fram emot. Det finns så mycket att jobba vidare på. Även om en liten del av mig känner att jag gjort det mesta av jobbet själv nu, tillsammans med Mikael. Men jag tänker att nu kan det bara bli bättre härifrån. Ni ser, mitt hopp är tillbaka.

Jag inser att du som läser mina ord nu kommer förstå hur dåligt jag faktiskt mått. Men förstå att jag befann mig i en situation eller på ett sådant ställe som gjorde att jag inte kunde berätta hur jag mådde på riktigt. Inte ens för dig, som står mig nära. Jag vet inte om det ligger på mig att be om ursäkt för att jag inte berättat? Antagligen inte. En bör inte behöva be om ursäkt för att en mått piss. Men jag hoppas att det här kan ge förståelse och en förklaring till varför jag kanske betett mig annorlunda, dragit mig undan eller inte varit den vän, familjemedlem eller Lina som du är van vid att jag är.
Tack för att du orkade läsa mina ord, tack på förhand för din förståelse och tack för att du stannat kvar hos mig även under en period där jag inte kände mig värd din kärlek.