Bered er på ett långt inlägg! Kanske behöver du ta fram näsduken för att torka en tår eller två. Jag har min näsduk bredvid mig.
Det är mycket tankar och mycket känslor som jag tänkte försöka få ur mig i skrivande form. För mig funkar det så att jag bearbetar det jag vill skriva i mitt huvud först. Oftast under flera dagars tid så ruvar jag på ord, formuleringar och nästan dikterar hela blogginlägget, från början till slut. Det är en del av processen för mig. Jag bearbetar helt enkelt tankarna och på så vi också känslorna. När jag sen några dagar eller ibland veckor senare väl sätter mig ner för att skriva så flödar orden ur mig i en hiskelig fart och efteråt infinner sig en lättnande känsla. Så det är ingen tvekan om att skrivande är min sorts terapi. I alla fall en sorts terapi.
Det börjar närma sig Frans ett års dag. Den 10:e oktober 2020 var dagen då vi både såg vår son för första gången och fick börja bearbeta vårt farväl, på samma gång. Det var så otroligt paradoxalt. Precis som alla andra blivande föräldrar så hade man ju gått i nio månader och väntat, undrat och längtat. Vi hade ju valt att inte ta reda på könet så det blev en överraskning när han var ute. Och det är detta jag menar med paradoxalt. Det var så otroligt många känslor som skulle samsas där på en gång. Jag blev så glad över det faktum att det var en kille, det var ju en överraskning. Jag var fortfarande helt i chock och såhär i efterhand har jag förstått att min chock höll i sig ganska länge. Det tog lång tid för min hjärna att hänga med i vad som hänt. Jag har skrivit ett inlägg om det också, här på bloggen. Så samtidigt som man var helt i chock, nyopererad och otroligt ledsen men framför allt frustrerad och förbannad så fick man se den där lilla personen för första gången och han var alldeles fantastiskt fin. Han var utan att ta i helt perfekt och när jag såg honom kändes det inte dramatiskt. Han såg ut som vilken sovande bebis som helst. Skillnaden var att när jag klappade på hans kind, tog hans lilla hand i min, så rörde han sig inte. Han fortsatte att sova. Vi fick ha honom hos oss på rummet så mycket eller lite vi ville. Vi hade honom hos oss hela den kvällen.
Jag har svårt att greppa att det snart gått ett år. Det känns som att det hände för flera år sedan till och med som att det hände under en annan livstid samtidigt som det känns som att det hände igår. Alldeles nyss. Jag minns ju allt så väl.
Ganska snart efter denna händelse så började jag längta efter att bli gravid och jag tänkte länge att först när jag är gravid igen, då kommer jag att bli lycklig. Det höll i sig länge. Flera månader till och med. Jag hade fastnat i ett tankemönster där det enda som kunde göra mig lycklig var att bli gravid igen. Att sitta fast i detta sätt att tänka gjorde inte bara att pressen på att bli gravid ökade något enormt, för att inte tala om stressen som kroppen måste ha känt, utan det gjorde också att jag missade livet. Det livet som jag lever nu. Ja, det livet som jag lever nu är utan en bebis och jag befinner mig inte alls där det var tänkt att jag skulle befinna mig. Men livet jag lever innehåller så mycket fantastiska saker, stunder och människor som jag inte vill missa.
Det var för någon månad sedan som förändringen skedde. Jag, känslorna och tankarna skiftade vårt sätt att känna och tänka. Efter en lång tids bearbetning och läkande så började jag känna och tänka annorlunda. Jag fick tidigt efter att vi förlorat Frans höra att när det kommer till sorg så finns det ingen quick fix. Jag tyckte detta lät väldigt logiskt och tänkte att det är ett tankesätt eller inställning som jag vill bära med mig.
Även om jag tyckte att det lät både bra och rimligt så visade det sig vara något helt annat att applicera det i verkligheten. Men så för några veckor sedan så klickade det för mig. Skiftningen kom och jag kände den jättetydligt, i hela kroppen. Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde när polletten trillade ner som man säger och jag kände att även mitt hjärta nu hade hakat på sättet att tänka. Jag skriver det igen, när det gäller sorg så finns det ingen quick fix.
Det har krävts en enorm styrka från min sida att inse att jag kan vara lycklig och uppskatta livets stunder samtidigt som jag sörjer.
Jag har på något sätt gått och väntat på att jag snart ska vara färdig med att vara ledsen. Nu har det nästan gått ett år, är jag inte klar snart?
Och det var just de som blev nyckeln för mig. Jag kom till insikten att jag aldrig kommer att sörja klart. Det kommer alltid saknas en bit av mitt hjärta. Frans äger den delen och han tog den med sig när han vandrade vidare. Jag insåg att sorgen kommer att komma och gå. Den kommer att få ta mer eller mindre plats och i stunder kommer den inte att kännas alls. Men jag insåg att den för alltid kommer att vara en del av mig och tack vare den lärdomen tar jag mig vidare i livet.
