”Har ni några barn?”

Har ni några barn?
För mig finns det olika svar på den frågan. Jag har fått frågan till mig några gånger och varje gång jag hör frågan är det som att få ett slag i magen och en kniv i hjärtat, samtidigt. Jag tappar fotfästet för någon millisekund innan jag finner mig i situationen och väljer vad jag vill svara.  Jag väljer svar utifrån personen som frågar och hur situationen är när frågan ställs.

Någon gång har jag svarat ”nej tyvärr, men vi skulle gärna vilja ha”. Då har situationen inte varit helt rätt för de långa svaret. Jag har andra gånger svarat något i stil med ”jag var gravid nästan hela förra året, med vårt första barn, men tyvärr så förlorade vi honom i samband med förlossningen”. Reaktionerna på det svaret har varit blandade men nästan alltid har jag mötts med SÅ mycket omtanke och känslor. Personer som jag knappt känner har stått och gråtit framför mig när jag berättat vad vi varit med om. Jag har fått så mycket stöttning som en person i den situationen kan förmå att ge.
Jag har ibland sett att personen (förståeligt) genast ångrar att den ställde frågan till mig när den får mitt svar. Men jag tänker, om man inte är beredd på svaret så kanske man inte ska ställa den frågan sådär rakt upp och ner? Jag skulle aldrig ställa den frågan till någon och det gjorde jag inte innan jag själv förlorat ett barn heller. Jag tycker inte det är min ensak att fråga. Man har inte någon aning om vad personen man ställer frågan till har för story eller känslor kopplade till det ämnet. Man kan inte ta förgivet att alla har eller vill ha barn. Det är så olika för alla och det måste man acceptera. Precis som jag inte tar förgivet att någons parter automatisk är av det motsatta könet. Borde inte vi alla ha kommit dit, vid det här laget?

Jag har fått medlemskap i en klubb som ingen, absolut ingen, VILL vara medlem i. Jag är en av dom som förlorat ett barn. Jag är ofrivilligt barnlös och det är ingenting som syns på utsidan. Det är ingenting som märks när jag är på jobbet som lönekonsult eller när jag är och handlar. Så kan vi alla komma överens om att vi inte ställer den där känsliga frågan på samma obrydda sätt som vi pratar om vädret?

Som ofrivilligt barnlös möter man nog med utmaningar och slag i magen ändå. Som härom veckan när jag fick ringa till tandläkaren och avboka vår bortgångna sons tid som han blivit kallad till. På kallelsen stod det ”Nu när ditt barn snart fyller ett år är det dags för första tandläkarbesöket”
Det är inte första gången det händer. Personalen på sjukhuset hade varnat oss för att sånt där tyvärr kommer att hända. Nu är det inte lika tufft att få rabattkuponger för blöjor på posten längre, man har på något sjukt sätt vant sig men första gången det kom var bara någon vecka efter att vi kommit hem tomhänta, ifrån sjukhuset och förlossningen. Även om vi blev varnade och var medvetna om att det här kommer att hända så är man ändå inte beredd när det väl kommer. Vid Frans 6 månaders dag fick vi hem hans första lilla tandborste med Bamse på, en tillhörande liten tandkräm och en broschyr om barnets första tänder.
Helt ärligt, det var som att få en hockeytackling rakt i sidan. Man tappar fullständigt fotfästet och tårarna sköljer över en som en våg.

Så kan vi nu sluta ta för givet att alla har eller vill ha barn? Låt det vara upp till var och en att berätta. Om personen vill berätta. Om inte, så finns det så mycket annat att prata om. Försök framöver, för min och Frans skull.

När det gäller sorg så finns det ingen quick fix

Bered er på ett långt inlägg! Kanske behöver du ta fram näsduken för att torka en tår eller två. Jag har min näsduk bredvid mig.
Det är mycket tankar och mycket känslor som jag tänkte försöka få ur mig i skrivande form. För mig funkar det så att jag bearbetar det jag vill skriva i mitt huvud först. Oftast under flera dagars tid så ruvar jag på ord, formuleringar och nästan dikterar hela blogginlägget, från början till slut. Det är en del av processen för mig. Jag bearbetar helt enkelt tankarna och på så vi också känslorna. När jag sen några dagar eller ibland veckor senare väl sätter mig ner för att skriva så flödar orden ur mig i en hiskelig fart och efteråt infinner sig en lättnande känsla. Så det är ingen tvekan om att skrivande är min sorts terapi. I alla fall en sorts terapi.

Det börjar närma sig Frans ett års dag. Den 10:e oktober 2020 var dagen då vi både såg vår son för första gången och fick börja bearbeta vårt farväl, på samma gång. Det var så otroligt paradoxalt. Precis som alla andra blivande föräldrar så hade man ju gått i nio månader och väntat, undrat och längtat. Vi hade ju valt att inte ta reda på könet så det blev en överraskning när han var ute. Och det är detta jag menar med paradoxalt. Det var så otroligt många känslor som skulle samsas där på en gång. Jag blev så glad över det faktum att det var en kille, det var ju en överraskning. Jag var fortfarande helt i chock och såhär i efterhand har jag förstått att min chock höll i sig ganska länge. Det tog lång tid för min hjärna att hänga med i vad som hänt. Jag har skrivit ett inlägg om det också, här på bloggen. Så samtidigt som man var helt i chock, nyopererad och otroligt ledsen men framför allt frustrerad och förbannad så fick man se den där lilla personen för första gången och han var alldeles fantastiskt fin. Han var utan att ta i helt perfekt och när jag såg honom kändes det inte dramatiskt. Han såg ut som vilken sovande bebis som helst. Skillnaden var att när jag klappade på hans kind, tog hans lilla hand i min, så rörde han sig inte. Han fortsatte att sova. Vi fick ha honom hos oss på rummet så mycket eller lite vi ville. Vi hade honom hos oss hela den kvällen.

Jag har svårt att greppa att det snart gått ett år. Det känns som att det hände för flera år sedan till och med som att det hände under en annan livstid samtidigt som det känns som att det hände igår. Alldeles nyss. Jag minns ju allt så väl.

Ganska snart efter denna händelse så började jag längta efter att bli gravid och jag tänkte länge att först när jag är gravid igen, då kommer jag att bli lycklig. Det höll i sig länge. Flera månader till och med. Jag hade fastnat i ett tankemönster där det enda som kunde göra mig lycklig var att bli gravid igen. Att sitta fast i detta sätt att tänka gjorde inte bara att pressen på att bli gravid ökade något enormt, för att inte tala om stressen som kroppen måste ha känt, utan det gjorde också att jag missade livet. Det livet som jag lever nu. Ja, det livet som jag lever nu är utan en bebis och jag befinner mig inte alls där det var tänkt att jag skulle befinna mig. Men livet jag lever innehåller så mycket fantastiska saker, stunder och människor som jag inte vill missa.

Det var för någon månad sedan som förändringen skedde. Jag, känslorna och tankarna skiftade vårt sätt att känna och tänka. Efter en lång tids bearbetning och läkande så började jag känna och tänka annorlunda. Jag fick tidigt efter att vi förlorat Frans höra att när det kommer till sorg så finns det ingen quick fix. Jag tyckte detta lät väldigt logiskt och tänkte att det är ett tankesätt eller inställning som jag vill bära med mig.
Även om jag tyckte att det lät både bra och rimligt så visade det sig vara något helt annat att applicera det i verkligheten. Men så för några veckor sedan så klickade det för mig. Skiftningen kom och jag kände den jättetydligt, i hela kroppen. Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde när polletten trillade ner som man säger och jag kände att även mitt hjärta nu hade hakat på sättet att tänka. Jag skriver det igen, när det gäller sorg så finns det ingen quick fix.
Det har krävts en enorm styrka från min sida att inse att jag kan vara lycklig och uppskatta livets stunder samtidigt som jag sörjer.
Jag har på något sätt gått och väntat på att jag snart ska vara färdig med att vara ledsen. Nu har det nästan gått ett år, är jag inte klar snart?
Och det var just de som blev nyckeln för mig. Jag kom till insikten att jag aldrig kommer att sörja klart. Det kommer alltid saknas en bit av mitt hjärta. Frans äger den delen och han tog den med sig när han vandrade vidare. Jag insåg att sorgen kommer att komma och gå. Den kommer att få ta mer eller mindre plats och i stunder kommer den inte att kännas alls. Men jag insåg att den för alltid kommer att vara en del av mig och tack vare den lärdomen tar jag mig vidare i livet.

En liten historia om vårt växthus

Jag har blivit en sån som tar en morgonrunda i trädgården. Ni vet man börjar dagen med att ta ett varv, kolla in och framför allt känna in. Jag tycker det är riktigt mysigt och jag gillar luften här. Ibland har jag kaffekoppen i handen under tiden och ibland inte. Något jag alltid har med mig under morgonrundan är hundarna. Om jag tycker det är mysigt så kan ni ju tänka er vad dom tycker? Dom strosar fritt, gör sina morgonbehov, busar av sig nattens uppladdade energi och följer med mig runt.

Just nu har vi lyxen att kunna ta vägen om växthuset och plocka med oss något gott in till frukosten. Vi har ett växthus här i vårt nya hem och med den meningen jag just skrev så kan man få alla möjliga fina bilder i huvudet av ett stort, frodigt växthus med diverse godsaker som växer där inne, eller hur? Men så är faktiskt inte fallet för vårt växthus. Iallafall inte för den här säsongen. Nej, växthuset här på gården verkar inte ha fått kärlek på ett litet tag och eftersom vi började flytta in i mitten av juli så var lixom säsongen lite förbi. Sedan har inte riktigt orken eller tiden funnits till att göra iordning där. Vi har helt enkelt prioriterat annat. Även om man ser att växthuset inte har fått någon kärlek på ett tag så har det fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Båda våra mammor tycker att vi definitivt ska göra om golvet där inne. Det ligger trädgårdsplattor där idag som täcker hela golvet men det är några plattor som sticker upp lite här och där så golvet i sig är inte helt jämnt. Men helt ärligt, så gillar jag det så. Det är lite charmigt. Jag tycker det är lyxigt att öht ha ett växthus och att någon gjort jobbet med att lägga in stenplattor som golv. Så nej, det första jag gör är inte att göra om golvet. Men jag vet att jag eventuellt kommer tycka annorlunda när jag börjar ställa in hyllor och krukor där inne och upptäcker att saker står snett pga det skeva stenplattorna. Men det tar vi tag i då.

Jag har aldrig varit någon som odlar själv. Vi har alltid haft lyxen att få någon tomatplanta eller tre, gurkplantor eller chilis som någon i familjen odlat upp from scratch. Det har sedan varit blandat utfall kring hur dessa plantor sedan överlevt i vårt hushåll. Intresset har varit blandat, det ska erkännas. Oftast har jag tröttnat. Jag fick en liten, liten zucchiniplanta från min svägerska något år och den var jätterolig att odla minns jag. Jag behövde inte göra så mycket mer än att vattna, vattna och sedan kom det flera fina zucchinis som jag kunde laga mat med.

I år fick jag i vanlig ordning en tomatplanta och en gurkplanta av mamma och pappa. Detta var innan jag visste att vi skulle köpa ett nytt hem ca 30 mil från där vi bodde då. När jag fick dom så gav jag mig fan på att dessa två, dessa ska jag ta hand om. Dom ska växa, frodas och åh vad mycket frukt dom ska bära sen. Det var min ambition.
Sedan köpte vi en gård i Småland och turerna mellan våra två hus började. Vi ville ju spendera tid i vårt nya hus samtidigt som vi hade våra saker uppe i huset på Tjörn. Så under semestern har vi flyttat lite pö om pö. Vi sov några nätter här och några nätter där och passade på att ta med oss grejer varje gång vi åkte ner till huset i Småland.
Nu tänker ni säkert att mitt i allt detta flyttande så glömde Lina av sin tomat- och gurkplanta och att det är helt okej. Vem hade inte glömt? Ni minns väl den hettan som var i juli? 30 grader varmt mer eller mindre varje dag. Det var dessa dagar vi flängde fram och tillbaka mellan husen. Och plantorna då, hur gick det för dom?
Jo, dom packade jag med mig i bilen varenda gång. Jag vet inte hur många turer den där tomat- och gurkplantan har åkt på E6:an i sommar. Några gånger tog vi inget släp med oss utan hade bara vår V70 och då fick vi ju endast prioritera det viktigaste som skulle med ner till Småland. Vad prioriterade Lina?
Plantorna såklart! Mikael tyckte inte jag var riktigt klok haha men jag hade ju lovat att ta hand om dom och hade jag lämnat dom där i värmen hade de inte överlevt.

Sen ett litet tag tillbaka har dessa två plantor fått flytta in i det gulliga växthuset med skevt golv. Tomatplantan har hur många tomater som helst på sig och gurkplantan levererar i detta nu sin tredje gurka till oss. Jättegoda! Så på morgonrundan plockade jag och hundarna in en gurka, skivade den och lade den på vår frukostmacka. Lyxigt.

Det låter kanske klyschigt men när jag gjorde det, plockade in gurkan tillsammans med hundarna som strosar runt löst i vår stora trädgård, då kände jag mig rik.

Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel

Jag ser att jag inte har bloggat sedan innan jul. Faktiskt dagen innan min 30-års dag, om man ska vara exakt. Att säga ”mycket har hänt sedan sist” känns inte ens rimligt med tanke på allting som vi gått igenom under våren och månaderna som passerat. Har man inte hängt med på Instagram (där jag uppdaterar mer regelbundet) så kommer kanske dagens inlägg att vara lite svårsmält. Det har hänt mycket. Men faktum är att allt det där har varit vår verklighet de senaste.

Livet fortsatte att kasta utmaningar på oss. Men allt har inte bara varit uppförsbacke. I slutet av år 2020 så åkte vi och hämtade hem lilla Elvira. En Mittelspitzvalp på 8 veckor flyttade in i vårt hem och charmade oss alla. Inklusive Billy, när han kom över sin skepsis och insåg att den där fluffiga lilla saken faktiskt är här för att stanna.

Det kommer ju alltid utmaningar med en valp men det hör lixom till. Dock skulle just den här valpen ha jordens otur på en skogspromenad med killarna, i början av mars, som slutade med ett brutet framben och operation hos ortopeden nere på Blå stjärnan. Utmaningen för hela familjen kom dock efter operationen. När vi hade en valp på 4-5 månader som alltså inte fick leka med sin storebror och endast fick gå ut på gräsmattan, kopplad, för att göra sina behov. Puh, det var tuffa veckor! Mycket pusslande för att hålla båda hundarna stimulerade men på två helt olika nivåer av aktivitet. Elvira var i alla fall en riktig stjärna igenom hela det äventyret. Benet har läkt jättefint och under alla våra besök hos både veterinär och sjukgymnast så har hon imponerat på mig, gång på gång.

Jag inser att om jag ska skriva om alla större händelser vi varit med om under våren så blir det här inlägget en hel bok. Jag vill kort nämna att det också, i vår lilla familj, genomgåtts en gedigen och omtumlande utredning under våren som slutade i en sjukdomsdiagnos. Nu menar jag inte att hela familjen genomgått utredningen, den har en av oss stått för men hur man än vrider och vänder på det så påverkar det hela familjen. Därför väljer jag att skriva att vi genomgått detta. Kort summerat så är det skönt och lättande att ha fått en diagnos som gör det lite lättare för oss att ”ta på” hela situationen men en diagnos kommer alltid med sin beskärda del av frågor, funderingar och framför allt känslor. Men vi tar oss framåt även i detta.

Trots alla utmaningar som livet kastat på oss den senaste tiden så upplever jag tydligt att det gjort oss starkare. Både som individer men framför allt tillsammans, som par. Tack vare allting som hänt så har min och Mikaels relation utvecklats jättemycket. Det är jag så otroligt tacksam över och jag tycker att det är häftigt. Häftigt att vi i dom värsta motgångarna man kan tänka sig, ändå tar oss framåt ❤

Så, nu till något helt annat. Till anledningen varför inläggets rubrik är ”Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel”. För utmaningar behöver inte alltid ha en negativ klang. De kan också vara av positiv karaktär. Och det skulle jag säga att vårt nya kapitel är. En spännande, lite galen utmaning men på ett kul och positivt sätt. Vi har nämligen precis gått och blivit med gård! Ja, den meningen kräver sitt utropstecken alltså. En gård, en alldeles, fullkomligt fantastiskt fin gård på landet. Nere i Småland. Mitt fina Småland som ligger mig så varmt om hjärtat. För er som känner oss så är det här med gård och framför allt ett lantligt boende ingen nyhet. Vi har varit på några visningar och första gården vi var och tittade på var precis i början av år 2020. Vi har till och med varit med och budat på ett ställe, sent i höstas som var. Så att vi nu äntligen 1.5 år senare, har hittat ett ställe som passar oss, känns alldeles fantastiskt.

Vi har nyligen fått nycklarna till det nya huset och har nu spenderat våra första dagar här. Det stora flyttlasset har dock inte gått ännu utan det blir lite senare i augusti. Men nu har vi fått flytta ner en del grejer och framför allt fått känna in vårt nya hem. Känns bra, spännande och härligt. Livet krävde förändring för oss. Vi kände också att det inte räckte att bara vända blad utan vi behövde starta ett helt nytt kapitel.

Och det nya kapitlet har precis börjat.

Kan jag verkligen med att skratta?

Tanken har slagit mig, kan jag verkligen med att lägga upp recept mitt bland alla mina inlägg om det sorgliga som hänt och det som vi går igenom nu? Svaret på den frågan är ju egentligen givet. Självklart kan jag dela med mig av recept till er. Självklart är jag tillåten att göra sådant som får mig att må bra. Det är helt okej att skratta, att vara kreativ och att göra roliga saker utan att få dåligt samvete och känna skuld för att man egentligen ”borde vara ledsen”. Det är nog lätt att få dåligt samvete för det där och att ha en föreställning om att sorg borde se ut på ett visst sätt. Jag minns första gången jag skrattade efter att allting med Frans hade hänt, då kom den tanken direkt upp i skallen på mig, ”kan jag verkligen med att skratta nu? Redan?” Ja, kanske är det precis de man behöver göra för att orka ta sig igenom allting.

Jag har under höstens gång här hittat tillbaka lite granna till köket och fått upp mitt intresse för både matlagning och bakning igen. De senaste dagarna har det bakats och pysslats ganska mycket i köket. Så roligt tycker jag och ännu roligare när ni efterfrågar recept på det jag bakar. Därför tänkte jag i de kommande två inläggen dela med mig av recept på saffranssnurror med vit choklad och julegrisar i klassisk ”american christmas cookie”-style 🙂
Ni som följer mig på instagram och har sett mina stories vet vad jag pratar om.

 

Sakta men säkert framåt

Det var ett litet tag sedan jag skrev nu. Jag går helt och hållet på feeling och skriver när andan faller på, det är absolut skönast så.

Jag har så smått börjat att arbeta lite granna igen och det känns riktigt bra. Det är skönt att vara igång, att ha något annat att tänka på och jag gillar känslan av att jag tar mig framåt. Dock ska det tilläggas att jag inte pressar mig själv framåt. Jag måste säga att jag är väldigt duktig på att ge mig själv och känslorna utrymme. Kanske är det just därför jag tar mig framåt?

En stor anledning till att det går så bra att börja jobba lite igen är tack vare att jag har en fantastiskt bra dialog och också relation med min nuvarande uppdragsgivare. Jag är ju egenföretagare (för er som inte har koll så är jag alltså lönespecialist/lönekonsult med allt vad det innebär) så jag har förmånen att vara min egen chef. Men jag har också förmånen att ha en bra dialog och en otroligt förstående uppdragsgivare som gör det möjligt för mig att smyga igång arbetet.
Jag kan säga direkt att hade jag haft mer press på mig vad gäller jobbet så hade jag inte varit redo att köra igång nu. Det går nämligen så mycket upp och ner. Vissa dagar känns det som att det tar energi bara genom att finnas till och andra dagar har jag betydligt mycket mer att ge. Terapeuten som jag träffat sa att det tar på krafterna att bearbeta sorg och oj vad rätt hon har. Jag är den första att skriva under på det. Men helt ärligt, även om man inte går igenom det som vi gör just nu, så påverkar ju det gråa vädret (som aldrig verkar ta slut) vem som helst. Jösses vad grått det är! Kan man lägga in en beställning med lite snö?

Avslutar med en favoritbild på mig och Billy när det var snö, snö, snö. Hoppas att ni har en fin vecka trots det tråkiga vädret. Ta hand om er!

Hur jag mår? Det beror på när du frågar.

På torsdag ska vi ha begravning för Frans, vår son. Inte ens när jag skriver orden kan jag helt och hållet förstå att det är sant. Jag känner så många olika känslor på samma gång, samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Det är verkligen så det är för mig. Allt och ingenting på samma gång. Vissa dagar är det mycket tankar, känslor och inne i mig är det alldeles intensivt medan de andra dagar är ganska tyst, tomt och dämpat. Det är rörigt och stilla. Det är mycket och det är lite. Det är högt och det är lågt. Det går verkligen upp och ner. Jag får ofta (tack alla nära och kära) frågan ”hur mår du?” och den frågan är så svår att svara på har jag märkt. För, efter det vi nyligen fått uppleva och med den sorg vi går igenom, hur tusan svarar man på den frågan egentligen? Jag har med tidens gång lärt mig att svaret på den frågan beror så himla mycket på tidpunkten när frågan ställs till mig. Frågar du mig när jag står och bakar lussebullar tillsammans med mamma, julmusiken är på och vi skrattar åt formen på lussebullarna då det mer ser ut som Z än S, då blir svaret att jag mår bra. Trots allt. Eller, så bra som jag kan må i min situation. Men frågar du mig den där kvällen när tårarna inte vill sluta rinna ned för mina kinder, nej, då mår jag kanske inte så bra.

Jag försöker vara noga med att låta alla mina känslor ta plats. Även dom jobbiga. Jag vill inte trycka undan någonting. Faktum är att när gråten väl kommer så är det allra skönaste att låta den skölja över mig, som en våg. Det känns skönt att göra det och efteråt känner jag mig lite lättare i hjärtat.

Det är en tung vecka och jag har kommit överens med mig själv att det helt enkelt får lov att vara det. Begravningar är aldrig roligt men jag har börjat tänka att det ändå är något fint med den typen av ceremoni. Oavsett religion eller hur begravningen ser ut så tror jag att det är ett viktigt steg i processen av att säga farväl. Jag tror att ritualer är viktigt för oss. Jag vet att det är viktigt för mig.  Hittills har det varit mycket fler praktiska moment att ta tag i, än vad jag hade tänkt mig, när ens barn går bort i samband med förlossningen. Jag har skrivit lite granna om det i något av mina tidigare inlägg. Det har varit ganska fullt upp med saker att tänka på, praktiska detaljer som ska tas om hand och beslut kring dessa praktiska saker som ska tas. Men så sa terapeuten vi träffat något som gav mig en annan synvinkel på alla de där praktiska bitarna vi behövt engagera oss i. Hon sa något i stil med att det kanske är bra att vi haft detta att fokusera på den första tiden efter händelsen. Att vi tack vare det blivit ”avbrutna” i vår sorg och blivit tvingade att ta oss framåt och tänka på de praktiska sakerna. Det ligger något i det, tror jag.

Även om en del av mig helst vill springa ifrån hela skiten och att jag av hela mitt hjärta önskar att vi slapp gå igenom det vi ska göra på torsdag så tror jag ändå att det på något sätt kommer att kännas skönt att det är över. Om ni kan förstå vad jag menar. Frans kommer då att ha fått sin alldeles egna plats och när hans namnbricka sedan hamnat där den ska så är det inga fler praktiska detaljer att fundera på. Inga fler beslut som ska tas, kring detta.  Och jag tror att vi då kommer inta en ny fas i vårt sorgearbete. Vi fortsätter att ta ett steg i taget. Det kommer att bli bra. Jag vet det!

Det är ett val jag gör

Att bearbeta sorgen och det vi går igenom har visat sig vara en riktig berg- och dalbana 🎢
Känslorna är inuti men ibland också utanpå. Man känner ena stunden att ”I’ve got this ✌” för att i nästa stund tappa fotfästet helt när man tacklas i sidan av alla möjliga sorters känslor. Det är stunder där man fullständigt känner att livet är hopplöst, det finns ingen mening med någonting och ens insida känns lika grå och tråkig som novembervädret utanför 🌧
Men så finns det också stunder där jag känner hopp om framtiden 🌈
I den här sorgen som vi går igenom men också tidigare i livet så väljer jag allt som oftast att se det positiva. Det är ett aktivt val som jag gör själv. Det kommer inte alltid av sig själv utan kräver lite ansträngning från min sida.
Som idag, vill jag lyfta fram att jag tog den hittills längsta promenaden med Billy och Mikael.
Det satt jävligt långt inne hos mig att gå ut på en promenad, vi båda var på riktigt konstigt humör och känslorna var överallt.
Så vi började bara promenera. Helt tysta. Vi gav varandra utrymme för att vara lite griniga och på lite konstigt humör. Under promenadens gång så vände humöret och det blev den längsta rundan hittills.
DET väljer jag att lyfta fram 👊

Små steg framåt för att tillsammans med kroppen komma tillbaka på banan. Så jag kämpar på med mina promenader och väljer att lägga fokus på mina framsteg ❤

Fars dag

Det blev en söndag med många olika känslor. Upp och ner. Hit och dit.
Mest har jag känt mig känslosam, känslig. Det är inte ens ”min dag” eftersom jag inte är en far.
Men jag känner så otroligt mycket för min man, min Mikael ❤
Det var ju inte såhär familjens första fars dag skulle se ut.
•••
Jag tog nyss en lugn stund  tillsammans med alla mina känslor. Satte på lite musik, tände ljus, tog en varm och lång dusch. Gav håret en inpackning och ansiktet en ansiktsmask, proppad med fukt eftersom min hy blir känsligare framåt vintern ❄
Tog mig ett litet glas rött, sjöng med i musiken ibland och lät tankarna vandra som dom ville.
Jag tänkte på alla pappor och/eller fadersgestalter.
Jag vill inte bara att ni blir firade för de fantastiska pappor ni är. Jag vill att ni som har möjlighet ger era barn en go kram och unnar er själva en tanke och en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att just du får vara pappa till någon ❤

Det råder total förvirring hos mig…

… Jag förstår att det gör de och jag försöker hänga med i svängarna så gott jag kan. Jag kan dela upp förvirringen som råder i mig själv lite granna för den ter sig nämligen olika, i olika delar av mig och min kropp. Den del av mig som har svårast att greppa vad som hänt är definitivt den tänkande delen av mig, hjärnan, medvetandet. Låt mig återkomma till det.

Den del som har lättast för att ”finna sig i situationen” är kroppen, det fysiska, kroppsliga. Den fysiska kroppen har verkligen kavlat upp armarna och börjat jobba från den ruta som den plötsligt blev kastad till och tar sig framåt därifrån med de verktyg den har för tillfället. Inga konstigheter lixom, den kör på. Fantastiska kropp alltså!
Det är idag fyra veckor sedan det ur-akuta kejsarsnittet gjordes på mig och om vi håller oss till den fysiska kroppen så upplever jag att återhämtningen, efter operationen och infektionen som jag drog på mig under förlossningen, innebär att jag tar två steg framåt och ett steg bakåt. Men att jag i det stora hela tar mig åt rätt håll.
Jag sover mycket bättre nu tack vare att jag äntligen kan börja inta mina ordinarie sovpositioner som jag saknat så mycket. Jag blir mer och mer rörlig så även om det fortfarande är korta promenader som gäller så blir dom lite, lite längre och framför allt mycket skönare. Det är mycket skönare att röra på sig nu än för bara någon vecka sedan. Såret läker fint men jösses vad det har kliat. Kliat i huden på hela magen. Jag antar att det är för att den håller på att minska, dra ihop sig. I huden precis runt såret har jag än så länge ingen känsel, alls. Det var lite creepy dom första dagarna men det har jag vant mig vid nu. Väldigt smidigt när man skulle byta förband på såret då jag i vanliga fall brukar tycka det gör förbannat ont att dra bort tejp eller plåster, haha. När detta nu gjordes på såret så kände jag absolut ingenting. Det gäller att glädjas åt det lilla ju. Det är inte alls ovanligt att det blir sådär med känseln i huden efter ett kejsarsnitt har jag fått förklarat för mig på sjukhuset. Känseln kommer tillbaka så småningom men det kan dröja ett ganska bra tag.
Något annat som jag inte känner är när jag är kissenödig. Kanske lite praktiskt kan tyckas men nej, jag saknar den funktionen i kroppen, som jag tidigare i livet har tagit för givet. Som tur är har jag inga problem med att hålla tätt, dom musklerna och signalerna upp till hjärnan funkar fortfarande men jag känner helt enkelt inte dom där klassiska ”kissenödighetskänslorna”. Men det kommer säkert så småningom. Så, såret läker fint på utsidan men gör fortfortfarande ont till och från på insidan. Kroppen har som sagt redan från dag 1 efter operationen kavlat upp armarna och börjat jobba sig framåt. Om jag inte är helt ute och cyklar så hade jag ägglossning igår, vilket gjorde mig så himlans glad och ännu mer imponerad över kroppen! Snacka om superlivmoder. Jag har sagt det innan och det tåls att sägas igen, kroppen är helt jävla fantastisk!

En dag i taget med den fysiska kroppen men också en dag i taget med den mentala biten. För det är där förvirringen är som allra störst för mig och kroppen märker jag. Medan den fysiska kroppen kör sitt race och tar sig tillbaka på banan med ägglossning och allt så har hjärnan lite svårare att hänga med och då syftar jag på att jag har svårt att greppa det som hänt och det jag har varit med om.
Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning. För mig och den tänkande delen av mig, medvetandet, så är det otroligt svårt att förstå hela graviditeten och förlossningen. Det känns som att jag har drömt alltihopa, inklusive graviditeten. Hände det verkligen på riktigt? Var jag ens gravid? Har jag drömt? Min hjärna spelar upp förlossningen för mig som en film på repeat, där den börjar med att vattnet gick på fredagkvällen, den går in på flera detaljscenarion under förlossningens gång och avslutar sedan med att jag rullas ut från förlossningsrummet och in i operationssalen. Där i samband med att jag blir sövd inför operationen så tar filmen slut. Den där filmen spelas om och om igen i min hjärna. Jag lägger ingen direkt värdering i filmen som spelas utan den spelas bara upp. Jag låter den spelas upp. Jag tänker att den säkert behöver spelas upp flera gånger tills hjärnan, antingen förstår vad som hänt eller tar sig vidare från filmen på ett annat sätt. Det är så otroligt svårt att fatta att jag hade så mycket liv i magen, för Mini (som Frans hette medan han var i magen) var så otroligt sprallig, livfull och härlig. Det var även fullt ös, bokstavligen, under förlossningen och det är just det. Så svårt för hjärnan att förstå allt livet jag hade i magen, all action som var under förlossningen med all styrka och kraft som kroppen förvånade en med till att inte få någon slutprodukt. Jag märker att det är där förvirringen uppstår för kroppen och hjärnan. När allt det vi gick igenom avslutades med att inte få en bebis att ta hand om. Jag klandrar inte hjärnan över huvud taget för det här snurriga, konstiga, förvirrade tillståndet den befinner sig i. För jag menar, i 9 månaders tid har varenda liten beståndsdel av mig och mitt medvetna jag förberett sig på vad som komma skall, på att bli mamma, på att få en liten individ att ta hand om. Och så fick vi inte det. Jag tror att det är så djupt rotat i den kvinnliga kroppen, i min kvinnliga kropp att en graviditet och en förlossning innebär en bebis. Att kroppen även på helt andra nivåer än mitt medvetande förstår att det är så de borde gå till. Därför är den så förvirrad men därför är den också så målmedveten om att komma på banan igen, jag menar, ägglossning igår. Det är fan imponerande!

Och ja, jag väljer att se det positiva i allt det här. För mig finns det faktiskt inte något annat alternativ än att heja på min kropp. Att förstå, acceptera samt försöka hänga med hjärnan i förvirringen och att hoppas på en ljus framtid.

Hjärnan är inte bara förvirrad. Jag skrev såhär tidigare i inlägget ”Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning”. Om graviditeten och förlossningen är den del där allting bara är supersnurrigt så är den största delen efter operationen inte förvirrande. För när det gäller operationen och den fysiska återhämtningen efter den så är hjärnan och jag helt med på banan. Jag har inte alls svårt att greppa den delen och det tror jag beror på att jag har ett sår i magen som jag blir påmind om varje dag då det fortfarande känns och ibland gör lite ont. Där har hjärnan ”något att ta på”, så därför förstår jag det. För mig var detta också tredje gången jag blev opererad i magen så jag vet vad det innebär att återhämta sig efter något sånt här. Även om den här operationen är den största så vet jag på ett ungefär vad det innebär.

Tänkte på något vis försöka avsluta ett långt inlägg.
Jag tänker fortsätta låta hjärnan och medvetandet processa på sitt sätt. Jag låter filmen spelas upp, tankar komma och gå precis som dom vill. På samma sätt låter jag de olika känslorna få ta plats. Ibland men inte så ofta bubblar det upp känslor av irritation, inte så mycket ilska utan mest irritation för att det blev som det blev. Eller snarare så blir jag irriterad för att det inte blev som det skulle. Eller så var det såhär de skulle bli den här gången? Stor och djup fråga… Jag låter även vågorna med sorg och tårar skölja över mig när dom kommer. Det är ingen idé att försöka hålla tillbaka. Det är mycket skönare att låta känslorna blomma ut när dom dyker upp. Dom försvinner sedan och ger plats åt något annat. Det är så de ser ut för mig och oss just nu. En känsla i taget, en dag i taget.

Är så otroligt tacksam över att vi har varandra, jag och Mikael.