Jag har inte skrivit så mycket om den här graviditeten. Jag tänker att anledningen till det är att det helt enkelt inte funnits så mycket att skriva om. Första delen av den här graviditeten känns som ett dimmigt kapitel nu när jag tänker tillbaka på det. Ni vet nästan som om man varit på tok för full och haft en riktigt stökig kväll och dagarna efteråt så minns man inte riktigt vad man varit med om.
Det känns oklart, lite luddigt att försöka minnas och när man tänker tillbaka på vissa frekvenser så får man ångest och vill helst glömma hela alltet. Jag var både avtrubbad från känslor samtidigt som jag stundtals hade grov ångest och väldigt mörka tankar. Lusten att skriva fanns inte. Lusten att göra någonting öht, fanns inte. Jag hade extremt svårt att vara glad över den nya graviditeten och svårt för att lixom ta den till mig om ni förstår vad jag menar. Jag försökte att inte klandra mig för det. För helt ärligt, det enda min kropp och hjärna vet är att en fullgången graviditet inte avslutas med en levande bebis. Den avslutas med akut operation, död och sedan en hel drös beslut kring det som man nyss varit med om. Inte undra på att jag den här gången har lite svårt att se hur det ska gå sen. Med den där svårigheten att vara glad över graviditeten kom också skuldkänslorna som ett brev på posten, trots att jag försökte att inte klandra mig. Skuldkänslorna sa till mig att jag nu är gravid igen, jag BORDE ju vara glad. Tänk så många som kämpar med att bli gravida och nu har jag möjlighet att vara det igen och så kan jag inte ens vara glad över det? Då gjorde herr ångest entré.
Lite så har den första delen av denna graviditet sett ut. Kantat med ett extremt illamående. Jag trodde att jag mådde illa när jag väntade Frans, haha herrejösses, det var ingenting i jämförelse med nu. Så det har minst sagt varit kämpigt.
Jag skriver varit kämpigt istället för är kämpigt. För idag befinner jag mig inte längre där. Jag är inte i det där mörkaste mörkret och ångesten har inte längre ett lika hårt grepp om mig. Jag har äntligen vågat ta graviditeten och bebisen i magen till mig och jag har börjat längta. Längta efter att få träffa den livliga krabaten som växer så det knakar. Jag har verkligen lyckats grabba tag i hoppet och det är jag så glad över. Jag väljer hopp framför rädsla!
Det hela vände egentligen tack vare en rad positiva händelser. För ungefär en månad sedan hade vi vårt stora rutinultraljud inbokat. Eftersom vi flyttade i somras bor vi nu långt bort från det sjukhus och förlossning där vi födde Frans. Vilket har gjort att vi vänt oss till ett nytt sjukhus, en ny förlossning samt fått kontakt med en ny överläkare/förlossningsläkare och nu med facit i hand så har det varit en riktigt bra grej för oss. Att byta miljö alltså. Först var både jag och min man helt inställda på att vi ville vara på samma sjukhus och föda där igen. Vi tänkte att det hade varit så fint att få åka därifrån med en bebis den här gången.
Men vad vi inte tänkte på är att det också hade dragit upp en hel uppsjö av känslor och minnen förknippade med just den platsen.
Någonting som vårt nya sjukhus och förlossning inte gör. Givetvis räcker det att se ordet förlossning för att bli påmind om vad vi varit med om men ni förstår säkert vad jag menar.
Vi har hittills haft bra och positiva känslor när vi varit på det nya sjukhuset. För vi/jag har varit där vid tre tillfällen hittills. Bland annat då vi gjorde rutinultraljudet som var en av de positiva händelser som kom i en rad efter varandra. Ultraljudet gick ju jättebra, allt såg fint ut och den lilla i magen växer precis som hen ska. Det är så galet fascinerande och det gjorde mycket för oss mentalt att få se den lilla. Efter ultraljudet så hade vi inbokat vårt första besök med ”vår” förlossningsläkare och det blev också en positiv händelse som gjorde mycket för oss båda. Vi hade ett riktigt bra samtal med öppen kommunikation från båda håll vilket uppskattades av båda parter. Vi är av naturliga skäl redan inne på vår kommande förlossning och funderar, pratar och får stöd eftersom det var mitt under min förgående förlossning som det totalvände för Frans och det bokstavligen gick åt skogen. Så det är där vår oro, vårt trauma och vår utmaning ligger.
I nästan samma veva som rutinultraljudet och det positiva mötet med vår förlossningsläkare så började jag också känna rörelser och så småningom sparkar från Lillis i magen. Alla dessa händelser har gjort extremt mycket för mig mentalt. Framför allt att jag nu regelbundet känner bebisen varje dag, gör jättemycket. Det är så himla mysigt.
I början av denna veckan så hade jag mitt första möte med en aurorabarnmorska och det blev ytterligare en positiv händelse. Hon gav mig en del saker att fundera på som nu kommer få marineras i lugn och ro och vi har påbörjat en plan för oss och vår kommande förlossning. Hon kunde berätta om flera praktiska hjälpmedel och hur vi kan få stöttning i det vi har framför oss. Känns jättebra!
Jag skrev det innan men det tåls att skrivas igen. Jag väljer hopp framför rädsla!
