Kategori: Personlig utveckling & reflektion

Jag tror att ”allt som inte är under utveckling är under avveckling”. Här samlar jag tips, inspiration samt mina egna funderingar och tankar kring personlig utveckling. Nyckeln till personlig utveckling är för mig reflektion. De handlar inte alltid om att prestera mera. De största kliven i min personliga utveckling tas oftast i stillhet, när jag vågar möta mig själv på riktigt.

På botten och vänt

Jag ser att det är väldigt längesedan jag skrev här. Sist jag skrev var dagen innan Frans ett års dag och det finns en anledning till att det varit tyst om mig sedan dess. Jag har inte orkat skriva, velat skriva eller vetat vad jag ska skriva och därför har orden avstannat för en period. Inte bara orden avstannade, hela jag gjorde det. Jag ville inte dela med mig av vad jag gick igenom när jag befann mig mitt uppe i det eftersom det jag erfarit varit så främmande för mig.

För er som inte följer mig på instagram , kommer här en fantastik nyhet som jag delade med mig av i början på december. Jag är gravid igen och är mitt uppe i att baka ett småsyskon till vår ängel Frans. ”Mitt uppe i” är helt perfekt beskrivning för jag kliver strax in i vecka 20 och har således tagit mig igenom halva graviditeten. Det känns fantastiskt nu när jag äntligen börjat kunna ta graviditeten till mig mer men vägen hit, där jag är idag, har inte varit fantastisk, alls.

Jag har under de senaste månaderna mått riktigt dåligt psykiskt. Har erfarenhet av oro och lätt ångest sedan tidigare, har även dippat ner i en  och en annan lättare depression och jag väljer att skriva ”lättare ångest” och ”lättare depression” då jag nu fått erfara något helt annat än det jag gjort tidigare.
Aldrig någonsin har jag varit så långt ner på botten.
Aldrig någonsin har jag haft det så mörkt och hopplöst runt mig.
Aldrig någonsin har jag haft en sån aggressiv och fysisk ångest.
Aldrig någonsin har jag tänkt så mörka, svarta tankar.
Aldrig någonsin har jag behövt tackla så otroligt jobbiga känslor.
Vissa dagar åt mörkret upp mig och jag kunde inte se en utväg. Jag kunde inte se att det skulle kunna bli bättre. Jag kunde inte se att det skulle komma stunder då jag mådde bättre igen. Att det skulle komma dagar då hopplösheten som kramat om hela mitt väsen skulle släppa efter och att det skulle komma dagar då jag välkomnade in ljusa tankar och hopp igen.

Men det kom sådana dagar tillslut. Det började med små, korta ljusglimtar som sedan blev till hela dagar och tillsist hade det gått flera dagar där ångesten inte kramat ur mig all energi eller där dom mörkaste av tankar tog över hela mitt jag.

Det började vända strax innan jul och nu har jag haft en lite längre period, ca 3 veckor, där jag har haft betydligt fler dagar än dåliga. Därav min rubrik på inlägget. Jag har varit på botten men jag har vänt uppåt igen. För någon månad sedan hade jag inte huvudet ovanför vattenytan ens en gång, jag drunknade inombords och hade så svårt att se hur jag skulle börja simma uppåt. Jag visste inte vilket håll jag skulle simma åt.

Jag brukar vara ganska bra på att dela mig av hur jag mår. Till nära och kära men även här på bloggen i skrivande form och via min instagram. Det är ju någonting jag tycker om att göra och en del i mitt må-bra-kit. Men den här depressiva perioden jag har gått igenom under hösten och vintern har jag inte delat med mig av. Det har varit jättesvårt att berätta sanningen till och med för mina närmsta personer. En del i det som gjorde det svårt att berätta hur jag verkligen mådde var att jag skämdes över att tänka så svarta tankar. En annan del var att jag inte ville belasta mina nära och kära med mitt mående, med mina problem. Alla har ju nog med sitt.

En person som jag har delat med mig till är min man, Mikael. Jag har vid vissa tillfällen samlat mod till mig och med tårar i ögonen berättat för honom även om dom mörkaste tankarna som bott inne i min själ. Mikael har varit mitt ljus. Han har bokstavligen dragit mig ut på promenader med honom och hundarna för att få i mig frisk luft, dagsljus och motion. Han har tagit tag i att hjälpa mig skapa rutiner igen. Vardagliga rutiner. Och nu, när jag sitter här med huvudet ovanför vattenytan igen så förstår jag att det var min räddning. Mikael och hundarna, rutiner som inkluderade att laga god mat som jag gillar att göra, motion och träning, min meditation som jag gör varje kväll och att våga prata med Mikael. Alla de sakerna ihop blev min räddning.

Jag har tidigt i min graviditet bett om att få gå till en psykolog och det blev aldrig ifrågasatt utan sågs som en självklarhet och remiss skickades iväg direkt, i början av november. Jag fick veta att jag och mitt ärende var prioriterade men trots det har det dröjt att få tiden. Men nu på måndag har jag äntligen min första tid med psykologen och det ser jag fram emot. Det finns så mycket att jobba vidare på. Även om en liten del av mig känner att jag gjort det mesta av jobbet själv nu, tillsammans med Mikael. Men jag tänker att nu kan det bara bli bättre härifrån. Ni ser, mitt hopp är tillbaka.

Jag inser att du som läser mina ord nu kommer förstå hur dåligt jag faktiskt mått. Men förstå att jag befann mig i en situation eller på ett sådant ställe som gjorde att jag inte kunde berätta hur jag mådde på riktigt. Inte ens för dig, som står mig nära. Jag vet inte om det ligger på mig att be om ursäkt för att jag inte berättat? Antagligen inte. En bör inte behöva be om ursäkt för att en mått piss. Men jag hoppas att det här kan ge förståelse och en förklaring till varför jag kanske betett mig annorlunda, dragit mig undan eller inte varit den vän, familjemedlem eller Lina som du är van vid att jag är.
Tack för att du orkade läsa mina ord, tack på förhand för din förståelse och tack för att du stannat kvar hos mig även under en period där jag inte kände mig värd din kärlek.

”Har ni några barn?”

Har ni några barn?
För mig finns det olika svar på den frågan. Jag har fått frågan till mig några gånger och varje gång jag hör frågan är det som att få ett slag i magen och en kniv i hjärtat, samtidigt. Jag tappar fotfästet för någon millisekund innan jag finner mig i situationen och väljer vad jag vill svara.  Jag väljer svar utifrån personen som frågar och hur situationen är när frågan ställs.

Någon gång har jag svarat ”nej tyvärr, men vi skulle gärna vilja ha”. Då har situationen inte varit helt rätt för de långa svaret. Jag har andra gånger svarat något i stil med ”jag var gravid nästan hela förra året, med vårt första barn, men tyvärr så förlorade vi honom i samband med förlossningen”. Reaktionerna på det svaret har varit blandade men nästan alltid har jag mötts med SÅ mycket omtanke och känslor. Personer som jag knappt känner har stått och gråtit framför mig när jag berättat vad vi varit med om. Jag har fått så mycket stöttning som en person i den situationen kan förmå att ge.
Jag har ibland sett att personen (förståeligt) genast ångrar att den ställde frågan till mig när den får mitt svar. Men jag tänker, om man inte är beredd på svaret så kanske man inte ska ställa den frågan sådär rakt upp och ner? Jag skulle aldrig ställa den frågan till någon och det gjorde jag inte innan jag själv förlorat ett barn heller. Jag tycker inte det är min ensak att fråga. Man har inte någon aning om vad personen man ställer frågan till har för story eller känslor kopplade till det ämnet. Man kan inte ta förgivet att alla har eller vill ha barn. Det är så olika för alla och det måste man acceptera. Precis som jag inte tar förgivet att någons parter automatisk är av det motsatta könet. Borde inte vi alla ha kommit dit, vid det här laget?

Jag har fått medlemskap i en klubb som ingen, absolut ingen, VILL vara medlem i. Jag är en av dom som förlorat ett barn. Jag är ofrivilligt barnlös och det är ingenting som syns på utsidan. Det är ingenting som märks när jag är på jobbet som lönekonsult eller när jag är och handlar. Så kan vi alla komma överens om att vi inte ställer den där känsliga frågan på samma obrydda sätt som vi pratar om vädret?

Som ofrivilligt barnlös möter man nog med utmaningar och slag i magen ändå. Som härom veckan när jag fick ringa till tandläkaren och avboka vår bortgångna sons tid som han blivit kallad till. På kallelsen stod det ”Nu när ditt barn snart fyller ett år är det dags för första tandläkarbesöket”…
Det är inte första gången det händer. Personalen på sjukhuset hade varnat oss för att sånt där tyvärr kommer att hända. Nu är det inte lika tufft att få rabattkuponger för blöjor på posten längre, man har på något sjukt sätt vant sig men första gången det kom var bara någon vecka efter att vi kommit hem tomhänta, ifrån sjukhuset och förlossningen. Även om vi blev varnade och var medvetna om att det här kommer att hända så är man ändå inte beredd när det väl kommer. Vid Frans 6 månaders dag fick vi hem hans första lilla tandborste med Bamse på, en tillhörande liten tandkräm och en broschyr om barnets första tänder.
Helt ärligt, det var som att få en hockeytackling rakt i sidan. Man tappar fullständigt fotfästet och tårarna sköljer över en som en våg.

Så kan vi nu sluta ta för givet att alla har eller vill ha barn? Låt det vara upp till var och en att berätta. Om personen vill berätta. Om inte, så finns det så mycket annat att prata om. Försök framöver, för min och Frans skull.

Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel

Jag ser att jag inte har bloggat sedan innan jul. Faktiskt dagen innan min 30-års dag, om man ska vara exakt. Att säga ”mycket har hänt sedan sist” känns inte ens rimligt med tanke på allting som vi gått igenom under våren och månaderna som passerat. Har man inte hängt med på Instagram (där jag uppdaterar mer regelbundet) så kommer kanske dagens inlägg att vara lite svårsmält. Det har hänt mycket. Men faktum är att allt det där har varit vår verklighet de senaste.

Livet fortsatte att kasta utmaningar på oss. Men allt har inte bara varit uppförsbacke. I slutet av år 2020 så åkte vi och hämtade hem lilla Elvira. En Mittelspitzvalp på 8 veckor flyttade in i vårt hem och charmade oss alla. Inklusive Billy, när han kom över sin skepsis och insåg att den där fluffiga lilla saken faktiskt är här för att stanna.

Det kommer ju alltid utmaningar med en valp men det hör lixom till. Dock skulle just den här valpen ha jordens otur på en skogspromenad med killarna, i början av mars, som slutade med ett brutet framben och operation hos ortopeden nere på Blå stjärnan. Utmaningen för hela familjen kom dock efter operationen. När vi hade en valp på 4-5 månader som alltså inte fick leka med sin storebror och endast fick gå ut på gräsmattan, kopplad, för att göra sina behov. Puh, det var tuffa veckor! Mycket pusslande för att hålla båda hundarna stimulerade men på två helt olika nivåer av aktivitet. Elvira var i alla fall en riktig stjärna igenom hela det äventyret. Benet har läkt jättefint och under alla våra besök hos både veterinär och sjukgymnast så har hon imponerat på mig, gång på gång.

Jag inser att om jag ska skriva om alla större händelser vi varit med om under våren så blir det här inlägget en hel bok. Jag vill kort nämna att det också, i vår lilla familj, genomgåtts en gedigen och omtumlande utredning under våren som slutade i en sjukdomsdiagnos. Nu menar jag inte att hela familjen genomgått utredningen, den har en av oss stått för men hur man än vrider och vänder på det så påverkar det hela familjen. Därför väljer jag att skriva att vi genomgått detta. Kort summerat så är det skönt och lättande att ha fått en diagnos som gör det lite lättare för oss att ”ta på” hela situationen men en diagnos kommer alltid med sin beskärda del av frågor, funderingar och framför allt känslor. Men vi tar oss framåt även i detta.

Trots alla utmaningar som livet kastat på oss den senaste tiden så upplever jag tydligt att det gjort oss starkare. Både som individer men framför allt tillsammans, som par. Tack vare allting som hänt så har min och Mikaels relation utvecklats jättemycket. Det är jag så otroligt tacksam över och jag tycker att det är häftigt. Häftigt att vi i dom värsta motgångarna man kan tänka sig, ändå tar oss framåt ❤

Så, nu till något helt annat. Till anledningen varför inläggets rubrik är ”Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel”. För utmaningar behöver inte alltid ha en negativ klang. De kan också vara av positiv karaktär. Och det skulle jag säga att vårt nya kapitel är. En spännande, lite galen utmaning men på ett kul och positivt sätt. Vi har nämligen precis gått och blivit med gård! Ja, den meningen kräver sitt utropstecken alltså. En gård, en alldeles, fullkomligt fantastiskt fin gård på landet. Nere i Småland. Mitt fina Småland som ligger mig så varmt om hjärtat. För er som känner oss så är det här med gård och framför allt ett lantligt boende ingen nyhet. Vi har varit på några visningar och första gården vi var och tittade på var precis i början av år 2020. Vi har till och med varit med och budat på ett ställe, sent i höstas som var. Så att vi nu äntligen 1.5 år senare, har hittat ett ställe som passar oss, känns alldeles fantastiskt.

Vi har nyligen fått nycklarna till det nya huset och har nu spenderat våra första dagar här. Det stora flyttlasset har dock inte gått ännu utan det blir lite senare i augusti. Men nu har vi fått flytta ner en del grejer och framför allt fått känna in vårt nya hem. Känns bra, spännande och härligt. Livet krävde förändring för oss. Vi kände också att det inte räckte att bara vända blad utan vi behövde starta ett helt nytt kapitel.

Och det nya kapitlet har precis börjat.

Nyper mig i armen

Jag nyper mig i armen lite då och då.
För här sitter jag nu och gör precis det som jag drömt om att göra 💭
Det var ju ingen orimlig dröm jag hade, fullt rimlig när man tänker efter! 🤗
Det läskiga var att ta steget trots att man fick höra kommentarer som handlade om att ha en trygg ekonomi, ”jag som är så ung och kanske en dag vill bilda familj”, tryggheten i att vara anställd och bla bla bla.
Det ligger såklart en del i de dom sa, eller?
Jag har en bättre ekonomi nu än när jag var anställd (också tack vare att jag jobbat mycket nu under våren förstås) och jag har erfarenhet av att jag tillsammans med flera kollegor kommit till jobbet som vanligt, glada och tjatriga, för att få veta att vi alla blir uppsagda pga arbetsbrist. Kände ingen direkt trygghet i min anställning då 🤷‍♀️
Klart att det som egenföretagare kan svänga och jag är absolut inställd på att det kan komma perioder där jag inte har så många eller kanske något uppdrag som ger mig inkomst 💲
Men det är ingenting jag går och oroar mig över nu, vad är det dom säger, man ska inte gå på samma begravning två gånger?
Dessutom tar jag inte det här för givet, det är viktigt tror jag. Mitt egenföretagande och mindset är lite som livet i sig.
Att våga leva men inte ta det för givet 💫
Jag är otroligt tacksam 🧡

Att hänga med sig själv

Livet som konsult, det är ju mitt liv numera.
Jag ångrar mig inte en endaste liten pyttesekund, att jag sade upp mig från mitt fasta heltidsjobb för att starta eget bolag som lönekonsult.
Jag utvecklas så mycket hela tiden, inte bara i min yrkesroll utan även personligt och jag tycker det är så häftigt.
Jag gillar ju att reflektera över sådant som min personliga utveckling och jag gillar att ta mig tiden för reflektion.
Som idag tex så åt jag lunch med mig själv, testade Holy Greens (galet god sallad för övrigt och jag hade sjukt svårt att bestämma mig för allt på menyn verkade så gott 😅)
När jag var på tok för tidig till tåget så köpte jag en kaffe och satte mig en stund på Espresso house. Återigen med mig själv och tittade på folk som rusade förbi på centralstationen. Det är också för övrigt väldigt roligt att titta på folk tycker jag. Jag bygger upp små historier om personerna, i mitt huvud när dom går förbi. Kanske vart dom är på väg eller vad dom ska hitta på här näst. Gör någon annan så eller är det bara jag som har sånna knasigheter för mig? 😀
Om vi backar bandet något år eller två så hade det där med att äta lunch med mig själv, aldrig hänt.
Jag kände mig otroligt obekväm av bara tanken på att sitta ensam och äta.
Jag skulle aaaldrig sätta mig och ta en kaffe för mig själv och allra minst njuta av den stunden. Men det gör jag idag. Just idag var det toppen att få sitta själv ett tag.
Tur att en vågar testa och utvecklas säger jag.

”En person som prickar in alla kriterier”

Idag när jag var på gymmet så gjorde jag en häftig grej gällande de tankar jag tänkte. Där och då, på löpbandet, så förstod jag inte att tankarna var varken häftiga eller sunda. Det var först när jag stod i duschen en stund senare och reflekterade över min träning som det slog mig. Hur jäkla mycket mitt tänkande om mig själv och andra har förändrats. Till det bättre. När jag reflekterade över vad jag gjort eller rättare sagt hur jag tänkt så backade jag bandet och jämförde med Lina för några år sedan. Säg Lina år 2014. Hon som nyligen hade blivit sjukskriven där en av alla anledningarna till mitt mående då var helt galet mycket/många prestationskrav och dumma tankar om sig själv. Så jag jämförde den Lina med dagens Lina som har jobbat mycket med sig själv och hjälp, vilken skillnad.

Så, vad tänkte jag då på gymmet idag? Jo, låt mig berätta. Jag befann mig på löpbandet och värmde upp. Från löpbandet ser man ut över gymlokalen och kan då observera de flesta människor som befinner sig där.  Medan jag gick där så kommer det två tjejer, något yngre än mig och ställer sig på banden bredvid mig för att värma upp. Jag börjar snegla på löpbandet bredvid mig för att se vilken hastighet och lutning hon väljer. Men sen kommer den, den första tanken. Den säger mig ”äsch det spelar ju ingen roll vad hon väljer för hastighet, du går ju inte på hennes band ändå”. Så struntar jag i vad hon gör. Höjer min musik och powerwalkar på. Där och då fattade jag alltså inte vad jag själv just gjort. Så kommer det upp en kvinna till för trappan, som också tänker börja sitt träningspass på löpbandet och när hon går förbi mig så ler jag mot henne och hon ler tillbaka. Sedan börjar hon med sitt. Så som jag håller på med mitt.

Såhär i efterhand så förstår jag att jag idag har spanat in ett flertal olika människor, i olika åldrar och storlekar, utan att jämföra dessa med mig själv. Jag undrar om det någonsin har hänt tidigare? I en sådan miljö? Jag jämförde mig själv med andra konstant förr i tiden. Jag jämförde hela tiden, oftast omedvetet och nästan alltid med negativa tankar eller åsikter om mig själv och min kropp. Nu när jag tänker tillbaka på det så var jag inte ens lite ”fair” i mitt jämförande. Skulle jag jämföra på ett schysst sätt, så skulle jag ju jämföra med någon som är lika lång som mig och som väger precis lika mycket. Jag skulle också behöva hitta någon med exakt samma träningsbakgrund eller nej, bakgrund över huvud taget, som jag. Jag skulle behöva hitta någon som gjort samma fysiska och psykiska resa som jag. har gjort. Denne person som jag skulle jämföra med skulle även behöva befinna sig på gymmet och träna av exakt samma anledning som mig. Det är sjukt många kriterier för att en jämförelse skulle vara fair. Det finns ju bara en endaste person som prickar in alla de ovanstående kriterierna och det är ju jag. Den enda personen jag bör jämföra mig själv med, är mig själv.

Tänk om 23-åriga Lina hade förstått det. Jag är glad att den 28-åriga versionen av Lina iallfall har förstått! För oj vad mycket skönare det var att vara på gymmet idag och befinna mig i min egna bubbla. Jag var där med mig själv, för mig själv och jag jämförde inte mig själv med någon annan än just mig själv. Mäktig insikt!

 

2019 – Önskningar & fokus

2 0 1 9 💫
Inga nyårslöften.
Löften är till för att hållas och det är lite ”risky” med just nyårslöften, tycker jag. De har en tendens att få fel fokus. Innebära krav. Bli till måsten. I mig bor det ju en prestationsprinsessa som inte behöver fler krav 👑
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite, slås av att det är första dagen på ett helt nytt år och att det är något speciellt med det 🎆
Så jag tänker inte löften. Jag tänker önskningar och fokus 💭
• Jag vill fortsätta lägga mitt fokus på mitt mående och min hälsa. På att läka min tarm och resten av kroppen med den 💛
• Det för med sig tankar & planer kring kosten. Att återgå till ketogenic kost, som jag verkar må bäst av. Förstås ekologiskt, närproducerat när det går och lagat ifrån grunden 🌱
• Det i sin tur ger mig fokus på viktminskning. Ja, du läste rätt! Men väldigt lite handlar om utseendet. Väldigt mycket handlar om mående & välbefinnande 🌟
Jag vill ner till där jag befunnit mig tidigare, jag själv vet att jag mår bra där 🙂
• Träning 🤸‍♀️ I år vill jag att det fortsätter att stavas TRÄNINGSGLÄDJE 🤗
Där har jag sedan ett tag tillbaka skiftat fokus. Det handlar inte om att träna för att bli smal. Nej nej. Det känns så 2014?..
Det handlar om att träna för att må bra. Få energi och i mitt fall fokus på kondition, styrka men också rörlighet. Rörligheten, jösses, jag är 28 år men känner mig som 62 i kroppen 🙄
• Jag vill träna min hund 🐶
• Jag ser fram emot att driva mitt egna företag och landa i det faktum att jag är min egna chef med allt vad det innebär 💥
• Jag vill bli bättre på att inte döma så snabbt. Både när det kommer till mig själv och andra. Vi alla bär på vår egen story & jag vill tro att vi gör så gott vi kan ❤
• Jag vill ge min introverta sida mer uppmärksamhet, förståelse och plats. Den är mycket större än vad jag själv förstått. Mäktig insikt!
• Fortsätta meditera & yoga, det ger mig så mycket 🙏
• Jag skulle vilja resa i år 🌍
• Se kärlek, tacksamhet & glädje.
• Känns mig trygg & stark!
Framför allt välja livet. Mitt liv! Jo, jag är bannemig peppad på 2019 🎉
Nu kör vi 😀 och kom ihåg, inga pekpinnar. Var snäll mot dig själv och ha kul!

Balans är någonting du skapar

Och jag jobbar på att skapa min egna balans, lite granna, nästan varje dag 💜

Reflektion är coolt!

It’s not about being good. It’s about getting better 🙌

Att sträva mot att vara sitt bästa jag tycker jag är en intressant resa ✌
Genom reflektion så lär jag mig så mycket om mig själv och andra i min omgivning. Det är häftigt!
Jag skulle vilja be dig om att våga reflektera över hur du reagerar i vissa situationer, varför du reagerar som du gör och hur du kan vara mer sann emot dig själv.
Det handlar inte om att rätta sig in i ledet för att andra säger det!
Var DITT bästa JAG ✌
Var du ❤

Tisdagsquote

Så du kan lika gärna vara dig själv.
Bara dig själv.
Helt och hållet dig själv.
100 % du.
Sträva efter att vara ditt bästa jag ✳