Ett helt annat perspektiv på livet

Är fortfarande lite dagblind efter vistelsen på sjukhuset. Dagarna och tiden som vi spenderade där smetades ihop fullständigt och det kändes verkligen som om vi befann oss i en alldeles egen bubbla där tid och rum inte existerade. Den bubblan har vi fortsatt att befinna oss i men den har inte längre lika starka väggar, den börjar att luckras upp lite granna och idag har jag koll på att det är onsdag. Det är lite intressant det där med hur man kan uppleva samma tid och rum, helt olika. Jag har märkt det så otroligt tydligt nu då det den 10 oktober, dagen då Frans föddes, blev ett så galet tydligt avstamp i tiden för mig. Den 10 oktober stannade min tid och mitt rum lixom upp, helt. Det blev from den 10 oktober en helt ny typ av verklighet för mig, för oss. Men för så många andra så tuffar livet och vardagen vidare, precis som vanligt. Precis som innan. Precis som om ingenting har hänt. Det fascinerar mig lite granna. Jag vet inte om jag lyckas förklara mina tankar och min upplevelse kring det här i ord. Kanske har det jag skrivit hittills varit fullständigt snurrigt?

Jag är ju fortfarande relativt nyopererad så för mig handlar det mycket om att sakta men säkert komma igång igen och kunna röra på mig normalt, på kroppens villkor förstås. Den ena barnmorskan på sjukhuset sa till mig att den ena dagen tar jag kanske en promenad på 100 meter, den andra dagen orkar jag 150 meter och den tredje dagen 200 meter osv. Sedan kan det komma en dag där det visade sig att 200 meter var lite too much. Då får man lyssna på kroppen, vila lite extra och kanske ge sig på 150 meter igen innan man testar 200 meter på nytt. Ni fattar konceptet va? Och om jag ska vara helt ärlig så behöver jag ta en chilldag, idag. Det visade sig att 200 meter (två dagar irad) var lite för mycket för kroppen (Läs operationssåret i magen) så då är det bara att lyssna och lära sig. Det är inte så att jag kör på megahårt, det gör jag inte. Jag har stor respekt för kroppen och återhämtningen men det är så otroligt svårt att veta vart den där gränsen går. Gränsen där det blir lite för mycket. Det är nämligen jättebra med rörelse för kroppen och återhämtningens skull men det får inte bli för mycket så att jag får för ont i såret. Fin balansgång det där.

Vi har i alla fall igår och idag varit ute på små äventyr, jag och Mikael. Ena dagen var det tex att slänga lite återvinning och handla på Ica. Eftersom jag efter dom två strapatserna behövde vila så blev det en lugn och mysig lunch på ett av våra favoritställen i Stenungsund. Den andra dagen åkte vi för att kolla på ny torktumlare (som nu är beställd) samt spanade in det gedigna utbudet av kakel, klinker och tvättstugeinredning inför vårt renoveringsprojekt i källaren. Jösses vad vi ser fram emot det men det där kräver antagligen sina alldeles egna blogginlägg. För åh, vad spännande det känns att vi nu har bestämt oss för totalrenovering av tvättstuga/spa, allrum och nuvarande pannrum samt hall. Blir helt exalterad nu när jag bara skriver om det lite kort!!

Åter till ämnet, jag vill nämligen väva in det jag skrev om i början, gällande att uppleva tid och rum annorlunda. Våra små äventyr har varit fantastiskt bra tycker jag. Dels så har jag fått komma ut lite granna, se att det finns en värld på utsidan. Jag har fått röra lite på mig, fått tänka på annat för en stund och tack vare renoveringsprojektet som vi nu påbörjat på riktigt så har vi fått något kul och nytt att se fram emot. Under dessa små äventyr så promenerar jag ju lite granna. Jag går och rör mig ganska så långsamt fortfarande och det spär på min uppfattning av tid och rum. När vi tex var på Ica så promenerade jag långsamt, funderade i lugn och ro på vad vi skulle handla för något, jäktade inte för fem öre. Medan folk omkring mig stressade in och ut i butiken, pratade i telefon samtidigt och var allmänt snabba, jäktade, stressade. Deras liv körs i 110 km/h medan mitt har saktat ner till 75 km/h. Här går jag och har precis förlorat vår son medan hon där på Ica handlar på som om ingenting har hänt. Jag kan redan nu känna att vissa saker och händelser i mitt framtida liv kommer spela så otroligt liten roll i sammanhanget. Händelser eller personer som jag, innan den 10 oktober 2020, hade påverkats av, blivit irriterad över eller lagt energi på kommer inte längre spela lika stor roll. De kommer inte få ta lika stor plats i mitt liv eller få ta del av min värdefulla energi så som det hade fått förr.

Jag kan utan tvekan säga att händelsen den 10 oktober 2020 har gett mig ett helt annat perspektiv på saker och ting, på mig själv och på livet.
Jag har Frans att tacka för det ❤️

 

Så mycket mer än att bearbeta sorgen

Det har snart gått två veckor sedan livet tog den mest brutala och kraftiga vändning, som jag någonsin varit med om. Två veckor, fjorton dagar. Jag upplever det som att det gått hundra år samtidigt som det känns som att det hände igår. Det har hänt jättemycket och ingenting, samtidigt. Vi har varit dagblinda som aldrig förr och all tid har smetats ihop. För oss har dessa två veckor inte bara handlat om att möta det som hänt och börja bearbeta det tillsammans med nära och kära. Det har varit fullspäckat med samtal och praktiska beslut, faktiskt redan ifrån dag ett. Från och med samma dygn som det hände har vi fått ta flera samtal med personalen som var med oss vid förlossningen. Allt ifrån att få höra och dela upplevelse med läkaren, barnmorskorna och personalen som närvarade till att få prata med kurator och diakon ifrån sjukhuskyrkan. Vi har fått ringa våra försäkringsbolag, blivit kontaktade av både psykolog och ett kris- & traumacenter där vi erbjuds samtalsterapi. För varje nytt sånt här samtal så har vi fått dra upp och berätta om hela händelsen igen, igen och igen. Sådana samtal slukar både energi och känslor på ett sätt som inte går att beskriva.

Vi har också fått ta ställning till en massa praktiska saker som man aldrig någonsin tänkt att man ska behöva fatta ett beslut kring. Jag har aldrig tidigare ens funderat på vad som händer, rent praktiskt, när ett barn går bort i samband med en förlossning. Jag har kanske på min höjd tänkt att när det är ett såpass litet barn och det sker på sjukhuset så tar sjukhuset hand om det. Barnet bara försvinner. Det lixom ”löser sig”, om ni förstår vad jag menar. Men det har vi fått lära oss nu att riktigt så funkar det inte. När ett barn går bort i samband med förlossningen så ska det hanteras på precis samma sätt som när en vuxen människa somnat in. Det betyder att vi under dessa dagar som gått också fått en massa information om vad vi har för möjligheter när det gäller vår sons begravning, vad vi måste göra inom en viss tid samt bestämma oss för hur vi vill göra med alla delar i denna process.

Hur vill vi ha det? Vad tycker du? Vad tycker jag? Vad känns mest rätt i magen? Kommer vi ångra oss sen om vi inte gör det här nu? 

Det har varit väldigt få dagar hittills där vi bara fått vara själva, jag och Mikael. Själva utan att bli avbrutna av samtal om det som hänt, beslut som ska fattas eller tider som ska bokas. Det har pga detta funnits väldigt lite ork och energi över till våra familjer och vänner som är så fina och står i givakt runt oss, redo med sitt stöd och sina förslag på aktiviteter att hitta på för att få oss att glömma allt för en stund. Det är otroligt, otroligt uppskattat och att känna att vi har sådant enormt stöd ifrån omgivningen är alldeles fantastiskt. Men det har också varit en av utmaningarna dessa fjorton dagar. Det är inte lätt för någon, dessutom är det en helt ny situation för oss alla som kräver nya dimensioner  och lager av våra relationer. Jag tänker att det är precis lika svårt för en nära anhörig att veta hur mycket denne ska finnas till och stötta utan att det blir för mycket. Som det för oss att veta balansen mellan hur mycket sällskap och stöd vi vill ha kontra hur mycket egentid vi behöver.

Med en ärlig kommunikation, en stor dos respekt för varandra och en förståelse för att vi är och agerar olika så tror jag att vi tillsammans med vår omgivning kommer hitta en balans med stöttning som funkar för oss alla.

När hela livet vänds upp och ned

Att skriva.

Att få skriva ner mina tankar och funderingar har alltid haft en skön effekt på mig. Jag har skrivit dagbok, till och från, så länge jag kan minnas. Vi pratar alltså dagbok med hästar och hänglås på, där någonstans började det. Det ligger en slags frihet i att låta ordet flöda fritt och för mig blir den skrivande stunden en stund i flow, en slags terapi. För mig är det ett jättebra verktyg som underlättar att processa och få distans till det jag går igenom eller behöver ventilera. Jag har ju inte bara skrivit dagbok eller texter för mig själv utan har sedan tidigare väldigt positiv erfarenhet av att blogga. Att skriva i bloggformat eller dela med mig i kortare text på instagram har gett mig så otroligt mycket. Det första och kanske allra viktigaste är att jag fått kontakt med människor som jag aldrig annars hade fått kontakt med. Personer som blivit ens vänner på distans. Som är lite likasinnade, som man kan dela stort och smått med. Där man känner stöttning och framför allt får en förståelse för att man inte är ensam. Jag har också fått så fin respons där tjejer har tackat mig för att jag delat med mig, då dom känt igen sig i det jag skrivit och förstått att dom inte är ensamma i det dom går igenom. Hur fint är inte det egentligen? Det är viktig att känna stöd igenom livet och det blir något helt annat att få prata eller skriva med någon som gått igenom något liknande. Det blir en annan förståelse.

Ni som följer mig på instagram vet att vårt liv vändes helt upp och ned lördagen den 10:e oktober, 2020. Vi förlorade vår son i samband med förlossningen då. Det är så svårt att greppa, att ta in. Har det verkligen hänt? Allt som oftast känns det hela som en väldigt märklig dröm. Vi har börjat få lite distans till det men är samtidigt mitt uppe i det. Jag varken vill eller kan gå in på detaljerna kring vad som hände under förlossningen då varken läkarna, personalen eller vi vet orsaken till detta utfallet. Hela vårt case är under utredning tillsammans med personal/professioner ifrån andra sjukhus. Så det är fortfarande ett pågående ärende och kommer att följas upp. Jag och Mikael är delaktiga under processen och har återbesök på sjukhuset tillsammans med ”vår” överläkare om några veckor. Kanske får vi svar då, kanske inte? Jag kan kort säga att jag mer eller mindre tog mig igenom hela förlossningen, vilket i sig är en helt galen upplevelse som jag kommer bära med mig resten av livet. Oavsett utfallet så är det något av det starkaste jag varit med om. Vilka krafter min kropp besitter! Helt sjukt. Jag är väldigt imponerad över kroppen och hur den av sig själv kunde veta när det var dags för nästa steg. När jag gick in krystningsfasen tex så bara visste min kropp att ”nu är det dags att krysta” och dra mig baklänges vad musklerna jobbade. Sådan kraft.

För att göra den långa förlossningshistorien lite kortare (förlossningen höll aktivt på i 15-20 timmar) så kom vi till den punkten att jag var helt öppen. Allting hade gått bra fram tills dess. Sedan vände det och det hela gick väldigt, väldigt fort. Det slutade med ett sk ur-akut kejsarsnitt där personalen har 15 minuter på sig att plocka ur bebisen. För personalen som hanterade oss, tog det 7 minuter.

Pga det ur-akuta kejsarsnittet som gjordes på mig samt en infektion som jag drog på mig under förlossningen så spenderade vi de kommande dygnen på sjukhuset. Min Mikael fick vara med mig hela tiden och det är jag så otroligt tacksam över! Personalen på förlossningen och antenatalavdelningen har varit helt fantastisk och vi har blivit precis så bra omhändertagna som man kan bli i en sån här situation. Mycket stöttning och genuin omtanke från alla som har bemött oss.

Så, för att knyta ihop säcken lite granna. Eller iallafall så gott det går för nu så tänkte jag uppdatera er på läget med mig och vad jag tänker med mitt skrivande här. Jag är alltså relativt nyopererad med kejsarsnitt och har fortfarande en pågående infektion som jag behandlas för. Jag var på vårdcentralen igår och lämnade nya prover för att min läkare ska kunna följa upp hur det går med den. Jag inväntar ett samtal från henne under dagen idag. Under tiden gör min kropp ett fantastiskt jobb med att återhämta sig efter själva operationen. Där känner jag framsteg för varje dag och det gör mindre och mindre ont i operationssåret. Så fokus för oss nu ligger ganska mycket på mig och min återhämtning. Dels att få bort infektionen men också att komma tillbaka efter operationen.

Tillsammans tar vi en dag i taget.

Jag vill avsluta med en grej. En morgon på sjukhuset när jag och min fina Mikael åt frukost tillsammans på vårt rum så kom det ett namn till oss. Våran Mini fick ett namn. Ett namn som vi haft på vår lista under hela graviditeten. Det kom till oss nästan samtidigt och det blev trots omständigheterna en väldigt fin stund. Namnet som kom till oss var Frans. Det där var våran Frans!

Nyper mig i armen

Jag nyper mig i armen lite då och då.
För här sitter jag nu och gör precis det som jag drömt om att göra 💭
Det var ju ingen orimlig dröm jag hade, fullt rimlig när man tänker efter! 🤗
Det läskiga var att ta steget trots att man fick höra kommentarer som handlade om att ha en trygg ekonomi, ”jag som är så ung och kanske en dag vill bilda familj”, tryggheten i att vara anställd och bla bla bla.
Det ligger såklart en del i de dom sa, eller?
Jag har en bättre ekonomi nu än när jag var anställd (också tack vare att jag jobbat mycket nu under våren förstås) och jag har erfarenhet av att jag tillsammans med flera kollegor kommit till jobbet som vanligt, glada och tjatriga, för att få veta att vi alla blir uppsagda pga arbetsbrist. Kände ingen direkt trygghet i min anställning då 🤷‍♀️
Klart att det som egenföretagare kan svänga och jag är absolut inställd på att det kan komma perioder där jag inte har så många eller kanske något uppdrag som ger mig inkomst 💲
Men det är ingenting jag går och oroar mig över nu, vad är det dom säger, man ska inte gå på samma begravning två gånger?
Dessutom tar jag inte det här för givet, det är viktigt tror jag. Mitt egenföretagande och mindset är lite som livet i sig.
Att våga leva men inte ta det för givet 💫
Jag är otroligt tacksam 🧡

Att hänga med sig själv

Livet som konsult, det är ju mitt liv numera.
Jag ångrar mig inte en endaste liten pyttesekund, att jag sade upp mig från mitt fasta heltidsjobb för att starta eget bolag som lönekonsult.
Jag utvecklas så mycket hela tiden, inte bara i min yrkesroll utan även personligt och jag tycker det är så häftigt.
Jag gillar ju att reflektera över sådant som min personliga utveckling och jag gillar att ta mig tiden för reflektion.
Som idag tex så åt jag lunch med mig själv, testade Holy Greens (galet god sallad för övrigt och jag hade sjukt svårt att bestämma mig för allt på menyn verkade så gott 😅)
När jag var på tok för tidig till tåget så köpte jag en kaffe och satte mig en stund på Espresso house. Återigen med mig själv och tittade på folk som rusade förbi på centralstationen. Det är också för övrigt väldigt roligt att titta på folk tycker jag. Jag bygger upp små historier om personerna, i mitt huvud när dom går förbi. Kanske vart dom är på väg eller vad dom ska hitta på här näst. Gör någon annan så eller är det bara jag som har sånna knasigheter för mig? 😀
Om vi backar bandet något år eller två så hade det där med att äta lunch med mig själv, aldrig hänt.
Jag kände mig otroligt obekväm av bara tanken på att sitta ensam och äta.
Jag skulle aaaldrig sätta mig och ta en kaffe för mig själv och allra minst njuta av den stunden. Men det gör jag idag. Just idag var det toppen att få sitta själv ett tag.
Tur att en vågar testa och utvecklas säger jag.

”En person som prickar in alla kriterier”

Idag när jag var på gymmet så gjorde jag en häftig grej gällande de tankar jag tänkte. Där och då, på löpbandet, så förstod jag inte att tankarna var varken häftiga eller sunda. Det var först när jag stod i duschen en stund senare och reflekterade över min träning som det slog mig. Hur jäkla mycket mitt tänkande om mig själv och andra har förändrats. Till det bättre. När jag reflekterade över vad jag gjort eller rättare sagt hur jag tänkt så backade jag bandet och jämförde med Lina för några år sedan. Säg Lina år 2014. Hon som nyligen hade blivit sjukskriven där en av alla anledningarna till mitt mående då var helt galet mycket/många prestationskrav och dumma tankar om sig själv. Så jag jämförde den Lina med dagens Lina som har jobbat mycket med sig själv och hjälp, vilken skillnad.

Så, vad tänkte jag då på gymmet idag? Jo, låt mig berätta. Jag befann mig på löpbandet och värmde upp. Från löpbandet ser man ut över gymlokalen och kan då observera de flesta människor som befinner sig där.  Medan jag gick där så kommer det två tjejer, något yngre än mig och ställer sig på banden bredvid mig för att värma upp. Jag börjar snegla på löpbandet bredvid mig för att se vilken hastighet och lutning hon väljer. Men sen kommer den, den första tanken. Den säger mig ”äsch det spelar ju ingen roll vad hon väljer för hastighet, du går ju inte på hennes band ändå”. Så struntar jag i vad hon gör. Höjer min musik och powerwalkar på. Där och då fattade jag alltså inte vad jag själv just gjort. Så kommer det upp en kvinna till för trappan, som också tänker börja sitt träningspass på löpbandet och när hon går förbi mig så ler jag mot henne och hon ler tillbaka. Sedan börjar hon med sitt. Så som jag håller på med mitt.

Såhär i efterhand så förstår jag att jag idag har spanat in ett flertal olika människor, i olika åldrar och storlekar, utan att jämföra dessa med mig själv. Jag undrar om det någonsin har hänt tidigare? I en sådan miljö? Jag jämförde mig själv med andra konstant förr i tiden. Jag jämförde hela tiden, oftast omedvetet och nästan alltid med negativa tankar eller åsikter om mig själv och min kropp. Nu när jag tänker tillbaka på det så var jag inte ens lite ”fair” i mitt jämförande. Skulle jag jämföra på ett schysst sätt, så skulle jag ju jämföra med någon som är lika lång som mig och som väger precis lika mycket. Jag skulle också behöva hitta någon med exakt samma träningsbakgrund eller nej, bakgrund över huvud taget, som jag. Jag skulle behöva hitta någon som gjort samma fysiska och psykiska resa som jag. har gjort. Denne person som jag skulle jämföra med skulle även behöva befinna sig på gymmet och träna av exakt samma anledning som mig. Det är sjukt många kriterier för att en jämförelse skulle vara fair. Det finns ju bara en endaste person som prickar in alla de ovanstående kriterierna och det är ju jag. Den enda personen jag bör jämföra mig själv med, är mig själv.

Tänk om 23-åriga Lina hade förstått det. Jag är glad att den 28-åriga versionen av Lina iallfall har förstått! För oj vad mycket skönare det var att vara på gymmet idag och befinna mig i min egna bubbla. Jag var där med mig själv, för mig själv och jag jämförde inte mig själv med någon annan än just mig själv. Mäktig insikt!

 

2019 – Önskningar & fokus

2 0 1 9 💫
Inga nyårslöften.
Löften är till för att hållas och det är lite ”risky” med just nyårslöften, tycker jag. De har en tendens att få fel fokus. Innebära krav. Bli till måsten. I mig bor det ju en prestationsprinsessa som inte behöver fler krav 👑
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite, slås av att det är första dagen på ett helt nytt år och att det är något speciellt med det 🎆
Så jag tänker inte löften. Jag tänker önskningar och fokus 💭
• Jag vill fortsätta lägga mitt fokus på mitt mående och min hälsa. På att läka min tarm och resten av kroppen med den 💛
• Det för med sig tankar & planer kring kosten. Att återgå till ketogenic kost, som jag verkar må bäst av. Förstås ekologiskt, närproducerat när det går och lagat ifrån grunden 🌱
• Det i sin tur ger mig fokus på viktminskning. Ja, du läste rätt! Men väldigt lite handlar om utseendet. Väldigt mycket handlar om mående & välbefinnande 🌟
Jag vill ner till där jag befunnit mig tidigare, jag själv vet att jag mår bra där 🙂
• Träning 🤸‍♀️ I år vill jag att det fortsätter att stavas TRÄNINGSGLÄDJE 🤗
Där har jag sedan ett tag tillbaka skiftat fokus. Det handlar inte om att träna för att bli smal. Nej nej. Det känns så 2014?..
Det handlar om att träna för att må bra. Få energi och i mitt fall fokus på kondition, styrka men också rörlighet. Rörligheten, jösses, jag är 28 år men känner mig som 62 i kroppen 🙄
• Jag vill träna min hund 🐶
• Jag ser fram emot att driva mitt egna företag och landa i det faktum att jag är min egna chef med allt vad det innebär 💥
• Jag vill bli bättre på att inte döma så snabbt. Både när det kommer till mig själv och andra. Vi alla bär på vår egen story & jag vill tro att vi gör så gott vi kan ❤
• Jag vill ge min introverta sida mer uppmärksamhet, förståelse och plats. Den är mycket större än vad jag själv förstått. Mäktig insikt!
• Fortsätta meditera & yoga, det ger mig så mycket 🙏
• Jag skulle vilja resa i år 🌍
• Se kärlek, tacksamhet & glädje.
• Känns mig trygg & stark!
Framför allt välja livet. Mitt liv! Jo, jag är bannemig peppad på 2019 🎉
Nu kör vi 😀 och kom ihåg, inga pekpinnar. Var snäll mot dig själv och ha kul!

Äggfasta dag 2

Idag kör jag min andra dag på den så kallade äggfastan.
Det funkar förvånansvärt bra tycker jag. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Eller jo, jag hade bland annat förväntat mig lite huvudvärk och slöhet eftersom jag tidigare åt en del kolhydrater i min kost (dock bra kolhydrater ☝️) och nu dessa dagar äter riktigt strikt när det gäller kolisarna. Då kan omställningsbesvär så som huvudvärk och att man känner sig slö komma som ett brev på posten då man förlorar en del vätska och med den också salt och mineraler.
Men än så länge, inga problem med de dära. Hungern kommer och går, det är ju trots allt fasta och bra mycket mindre mat än vad min kropp och mage är vana vid… Men hungern är inte farlig och min kropp har rejält med reserver att plocka utav så det går ingen nöd på den 😉
Imorgon blir det inte bara ägg utan lite vanlig mat. Dock fortfarande strikt med kolhydrater och små portioner. Det har varit nyckeln för mig innan då jag velat viktminska. Mindre portioner av bra och god mat med ibland lite mindre och ibland lite mer kolisar. Så jag kör på mitt egna koncept helt enkelt!

Dags för något nytt – Äggfasta

Dags för något nytt.
Dags för förändring.
Dags att ”chocka kroppen” lite så att viktminskningen kan komma igång igen ↘️
Jag har varit alldeles för bekväm, alldeles för länge nu! ⏰
Med risk för att låta ytlig men jag saknar mina snyggjeans!! Och en del andra kläder som hänger i garderoben… Dom väntar på mig och jag, ja jag har väntat alldeles för länge. Jag vet inte riktigt vad det är jag väntat på? 🤔
Men det är ingen idé att älta det jag aldrig gjorde eller allt jag kunnat göra.
Nej nej, jag har varit och är kompis med mig själv fastän jag väger 10 kg mer än den vikt som jag trivs bäst på.
Jag har ju lärt mig att mitt värde inte ligger i en siffra som står på vågen. Dock ligger det mycket annat för mig, kanske inte för dig ☝️, i att väga mindre.
Jag jämför mig själv med mig själv och det är typ den bästa grejen jag lärt mig, ever! 💛
Så idag och några dagar framåt så testar jag för första gången att äggfasta! Jag har saknat att testa och experimentera lite med kroppen och vikten. Jag kanske är lite knasig men jag tycker ju att sånt är lite kul och att kroppen är så fantastiskt cool.

Det finns en del info om äggfasta på instagram om ni söker på taggen #äggfasta

Jag provade idag att göra en sk ägglatte. Jag dricker ju svart kaffe i vanliga fall så ägglatten var bara för att testa. Jag tog 3 dl kaffe, 2 msk osaltat smör och 1 tsk kokosolja. Mixa allting med en stavmixer i en hög bunke. Blev ett gott skum, precis som en latte. Mättar bra! Kul att testa.

Fylla på ”må-bra-kontot”

Vilken härlig höstdag den här torsdagen levererar! Idag har jag verkligen fått fylla på mitt ”må-bra-konto” och tänker fortsätta dagen i samma stil. Det har varit och är nödvändigt att fylla på sitt ”må-bra-konto”. Det ska gärna ligga på plus, allra minst plus minus noll men det är ju svårt det där. Jag har tack vare min resa med utmattning insett vikten av att fylla på mitt energiförråd. Balansera upp det hela. Förr, eller då när jag blev sjukskriven våren 2014, så trodde jag först att återhämtning var att ligga på soffan och vila. Sova eller vila, nerbäddad under en filt, för jag var ju sjuk. Eller? Nu idag har jag insett att jag inte kan ligga på sofflocket för att få energi. Ibland är det också förstår nödvändigt men det är inte på sofflocket jag hämtar som mest energi.

Vi har införskaffat en riktigt fin transportbur till Billy. En sådan som man monterar i bagaget som är anpassad efter just vår bilmodell. Ser snyggt och ordentligt ut tycker jag. Billy har åkt i bagaget några gånger tidigare men vi insåg tidigt att det aldrig skulle hålla. Dels så tycker jag inte om att han är ”lös” där bak när man kör och sedan så kom han underfund med hur han kunde klämma sig igenom skyddet och sätta sig nöjt i baksätet. Det är nämligen där han alltid åkt, hittills, i baksätet alltså. Med en sele som man använder ihop med säkerhetsbältet. Funkar kanon och när han får åka sådär är han riktigt duktig. Det funkar bra! Men, det finns alltid ett men. Jag har haft honom i framsätet också med selen och bilbälte när jag kört med honom själv. Det har också funkat ok men jag upplever att han då stör mig och min körning. Det känns inte säkert att köra så. Sedan så, när vi åker hela lilla familjen så är det en av oss som kör och den andra sitter i baksätet med Billy, vilket har känts lite trist. Framför allt när vi åkt på lite längre resor. Då vill vi båda kunna sitta där fram och småprata och inte lägga så mycket (läs jag!) fokus på Billy och vad han gör. Så, idag har jag och Billy invigt transportburen och vi kan säga som såhär, vi har en hel del bilturer framför oss innan han slappnar av helt där bak. Men vi har varit iväg två gånger idag och andra gick det så mycket bättre för honom. Vi åkte nämligen på ett litet äventyr. Dels för att träna på att åka i buren men också för att det är så fantastiskt väder. Jag vill att han fortfarande förknippar bilåkandet med kul saker sedan är det som bäst att träna honom på att åka bil när han blivit stimulerad och nöjd. Då blir bilåkandet en peace of cake.

Vi åkte bort till fina Sundsby Säteri och promenerade i solen. Fantastiskt fint och så himlans höstigt. Man fick dock ha lite koll när man promenerade under de gigantiska kastanjeträden. Det flög kastanjer med rejäl kraft, rätt ner i backen.