Kategori: Livet, Universum & Allting

Den här kategorin är en härlig blandkategori. Funderingar om livet, ibland på ett djupare plan och ibland mer ytligt. Ibland delar jag med mig i stort och ibland i smått. Ibland i långa inlägg men ibland också med få ord. I korthet kan man alltså säga att i den här kategorin skriver jag om ”livet, universum och allting”.

Jag väljer hopp framför rädsla

Jag har inte skrivit så mycket om den här graviditeten. Jag tänker att anledningen till det är att det helt enkelt inte funnits så mycket att skriva om. Första delen av den här graviditeten känns som ett dimmigt kapitel nu när jag tänker tillbaka på det. Ni vet nästan som om man varit på tok för full och haft en riktigt stökig kväll och dagarna efteråt så minns man inte riktigt vad man varit med om.
Det känns oklart, lite luddigt att försöka minnas och när man tänker tillbaka på vissa frekvenser så får man ångest och vill helst glömma hela alltet. Jag var både avtrubbad från känslor samtidigt som jag stundtals hade grov ångest och väldigt mörka tankar. Lusten att skriva fanns inte. Lusten att göra någonting öht, fanns inte. Jag hade extremt svårt att vara glad över den nya graviditeten och svårt för att lixom ta den till mig om ni förstår vad jag menar. Jag försökte att inte klandra mig för det. För helt ärligt, det enda min kropp och hjärna vet är att en fullgången graviditet inte avslutas med en levande bebis. Den avslutas med akut operation, död och sedan en hel drös beslut kring det som man nyss varit med om. Inte undra på att jag den här gången har lite svårt att se hur det ska gå sen. Med den där svårigheten att vara glad över graviditeten kom också skuldkänslorna som ett brev på posten, trots att jag försökte att inte klandra mig. Skuldkänslorna sa till mig att jag nu är gravid igen, jag BORDE ju vara glad. Tänk så många som kämpar med att bli gravida och nu har jag möjlighet att vara det igen och så kan jag inte ens vara glad över det? Då gjorde herr ångest entré.

Lite så har den första delen av denna graviditet sett ut. Kantat med ett extremt illamående. Jag trodde att jag mådde illa när jag väntade Frans, haha herrejösses, det var ingenting i jämförelse med nu. Så det har minst sagt varit kämpigt.

Jag skriver varit kämpigt istället för är kämpigt. För idag befinner jag mig inte längre där. Jag är inte i det där mörkaste mörkret och ångesten har inte längre ett lika hårt grepp om mig. Jag har äntligen vågat ta graviditeten och bebisen i magen till mig och jag har börjat längta. Längta efter att få träffa den livliga krabaten som växer så det knakar. Jag har verkligen lyckats grabba tag i hoppet och det är jag så glad över. Jag väljer hopp framför rädsla!

Det hela vände egentligen tack vare en rad positiva händelser. För ungefär en månad sedan hade vi vårt stora rutinultraljud inbokat. Eftersom vi flyttade i somras bor vi nu långt bort från det sjukhus och förlossning där vi födde Frans. Vilket har gjort att vi vänt oss till ett nytt sjukhus, en ny förlossning samt fått kontakt med en ny överläkare/förlossningsläkare och nu med facit i hand så har det varit en riktigt bra grej för oss. Att byta miljö alltså. Först var både jag och min man helt inställda på att vi ville vara på samma sjukhus och föda där igen. Vi tänkte att det hade varit så fint att få åka därifrån med en bebis den här gången.
Men vad vi inte tänkte på är att det också hade dragit upp en hel uppsjö av känslor och minnen förknippade med just den platsen.
Någonting som vårt nya sjukhus och förlossning inte gör. Givetvis räcker det att se ordet förlossning för att bli påmind om vad vi varit med om men ni förstår säkert vad jag menar.
Vi har hittills haft bra och positiva känslor när vi varit på det nya sjukhuset. För vi/jag har varit där vid tre tillfällen hittills. Bland annat då vi gjorde rutinultraljudet som var en av de positiva händelser som kom i en rad efter varandra. Ultraljudet gick ju jättebra, allt såg fint ut och den lilla i magen växer precis som hen ska. Det är så galet fascinerande och det gjorde mycket för oss mentalt att få se den lilla. Efter ultraljudet så hade vi inbokat vårt första besök med ”vår” förlossningsläkare och det blev också en positiv händelse som gjorde mycket för oss båda. Vi hade ett riktigt bra samtal med öppen kommunikation från båda håll vilket uppskattades av båda parter. Vi är av naturliga skäl redan inne på vår kommande förlossning och funderar, pratar och får stöd eftersom det var mitt under min förgående förlossning som det totalvände för Frans och det bokstavligen gick åt skogen. Så det är där vår oro, vårt trauma och vår utmaning ligger.

I nästan samma veva som rutinultraljudet och det positiva mötet med vår förlossningsläkare så började jag också känna rörelser och så småningom sparkar från Lillis i magen. Alla dessa händelser har gjort extremt mycket för mig mentalt. Framför allt att jag nu regelbundet känner bebisen varje dag, gör jättemycket. Det är så himla mysigt.

I början av denna veckan så hade jag mitt första möte med en aurorabarnmorska och det blev ytterligare en positiv händelse. Hon gav mig en del saker att fundera på som nu kommer få marineras i lugn och ro och vi har påbörjat en plan för oss och vår kommande förlossning. Hon kunde berätta om flera praktiska hjälpmedel och hur vi kan få stöttning i det vi har framför oss. Känns jättebra!

Jag skrev det innan men det tåls att skrivas igen. Jag väljer hopp framför rädsla!

 

På botten och vänt

Jag ser att det är väldigt längesedan jag skrev här. Sist jag skrev var dagen innan Frans ett års dag och det finns en anledning till att det varit tyst om mig sedan dess. Jag har inte orkat skriva, velat skriva eller vetat vad jag ska skriva och därför har orden avstannat för en period. Inte bara orden avstannade, hela jag gjorde det. Jag ville inte dela med mig av vad jag gick igenom när jag befann mig mitt uppe i det eftersom det jag erfarit varit så främmande för mig.

För er som inte följer mig på instagram , kommer här en fantastik nyhet som jag delade med mig av i början på december. Jag är gravid igen och är mitt uppe i att baka ett småsyskon till vår ängel Frans. ”Mitt uppe i” är helt perfekt beskrivning för jag kliver strax in i vecka 20 och har således tagit mig igenom halva graviditeten. Det känns fantastiskt nu när jag äntligen börjat kunna ta graviditeten till mig mer men vägen hit, där jag är idag, har inte varit fantastisk, alls.

Jag har under de senaste månaderna mått riktigt dåligt psykiskt. Har erfarenhet av oro och lätt ångest sedan tidigare, har även dippat ner i en  och en annan lättare depression och jag väljer att skriva ”lättare ångest” och ”lättare depression” då jag nu fått erfara något helt annat än det jag gjort tidigare.
Aldrig någonsin har jag varit så långt ner på botten.
Aldrig någonsin har jag haft det så mörkt och hopplöst runt mig.
Aldrig någonsin har jag haft en sån aggressiv och fysisk ångest.
Aldrig någonsin har jag tänkt så mörka, svarta tankar.
Aldrig någonsin har jag behövt tackla så otroligt jobbiga känslor.
Vissa dagar åt mörkret upp mig och jag kunde inte se en utväg. Jag kunde inte se att det skulle kunna bli bättre. Jag kunde inte se att det skulle komma stunder då jag mådde bättre igen. Att det skulle komma dagar då hopplösheten som kramat om hela mitt väsen skulle släppa efter och att det skulle komma dagar då jag välkomnade in ljusa tankar och hopp igen.

Men det kom sådana dagar tillslut. Det började med små, korta ljusglimtar som sedan blev till hela dagar och tillsist hade det gått flera dagar där ångesten inte kramat ur mig all energi eller där dom mörkaste av tankar tog över hela mitt jag.

Det började vända strax innan jul och nu har jag haft en lite längre period, ca 3 veckor, där jag har haft betydligt fler dagar än dåliga. Därav min rubrik på inlägget. Jag har varit på botten men jag har vänt uppåt igen. För någon månad sedan hade jag inte huvudet ovanför vattenytan ens en gång, jag drunknade inombords och hade så svårt att se hur jag skulle börja simma uppåt. Jag visste inte vilket håll jag skulle simma åt.

Jag brukar vara ganska bra på att dela mig av hur jag mår. Till nära och kära men även här på bloggen i skrivande form och via min instagram. Det är ju någonting jag tycker om att göra och en del i mitt må-bra-kit. Men den här depressiva perioden jag har gått igenom under hösten och vintern har jag inte delat med mig av. Det har varit jättesvårt att berätta sanningen till och med för mina närmsta personer. En del i det som gjorde det svårt att berätta hur jag verkligen mådde var att jag skämdes över att tänka så svarta tankar. En annan del var att jag inte ville belasta mina nära och kära med mitt mående, med mina problem. Alla har ju nog med sitt.

En person som jag har delat med mig till är min man, Mikael. Jag har vid vissa tillfällen samlat mod till mig och med tårar i ögonen berättat för honom även om dom mörkaste tankarna som bott inne i min själ. Mikael har varit mitt ljus. Han har bokstavligen dragit mig ut på promenader med honom och hundarna för att få i mig frisk luft, dagsljus och motion. Han har tagit tag i att hjälpa mig skapa rutiner igen. Vardagliga rutiner. Och nu, när jag sitter här med huvudet ovanför vattenytan igen så förstår jag att det var min räddning. Mikael och hundarna, rutiner som inkluderade att laga god mat som jag gillar att göra, motion och träning, min meditation som jag gör varje kväll och att våga prata med Mikael. Alla de sakerna ihop blev min räddning.

Jag har tidigt i min graviditet bett om att få gå till en psykolog och det blev aldrig ifrågasatt utan sågs som en självklarhet och remiss skickades iväg direkt, i början av november. Jag fick veta att jag och mitt ärende var prioriterade men trots det har det dröjt att få tiden. Men nu på måndag har jag äntligen min första tid med psykologen och det ser jag fram emot. Det finns så mycket att jobba vidare på. Även om en liten del av mig känner att jag gjort det mesta av jobbet själv nu, tillsammans med Mikael. Men jag tänker att nu kan det bara bli bättre härifrån. Ni ser, mitt hopp är tillbaka.

Jag inser att du som läser mina ord nu kommer förstå hur dåligt jag faktiskt mått. Men förstå att jag befann mig i en situation eller på ett sådant ställe som gjorde att jag inte kunde berätta hur jag mådde på riktigt. Inte ens för dig, som står mig nära. Jag vet inte om det ligger på mig att be om ursäkt för att jag inte berättat? Antagligen inte. En bör inte behöva be om ursäkt för att en mått piss. Men jag hoppas att det här kan ge förståelse och en förklaring till varför jag kanske betett mig annorlunda, dragit mig undan eller inte varit den vän, familjemedlem eller Lina som du är van vid att jag är.
Tack för att du orkade läsa mina ord, tack på förhand för din förståelse och tack för att du stannat kvar hos mig även under en period där jag inte kände mig värd din kärlek.

Oktober för mig

Oktober har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Det är en månad som sedan förra året innehåller så otroligt mycket. Mycket minnen och så mycket smärta. Jag märkte så fort vi klev in i årets oktober att den här månaden är väldigt laddad och oj vad mycket känslor den innehöll. Fler känslor än årets andra månader. Det var tydligt.

Oktober är den månad då jag hade min BF (beräknad födelse). Frans var beräknad till den 2:e oktober.
Oktober är den månad då mitt vatten går. Så oktober är också den månad då min förlossning drar igång.
Oktober är den månad då jag kämpar mig igenom en 15 timmars lång förlossning.
Oktober är den månad då förlossningen och Frans tillstånd tar en rejäl vändning, läget blir otroligt kritiskt och allting går så snabbt.
Oktober är den månad då jag blir opererad med ur-akut kejsarsnitt. På 7,5 minuter så är Frans ute.
Oktober är den månad då vi förlorade vår son i samband med förlossningen.
Oktober är den månad då vi fick se får fina son för första gången.
Oktober är den månad jag blir mamma.
Oktober är den månad då jag ligger inlagd på sjukhuset i nästan en vecka och kämpar mot den infektion som både Frans och jag fick under förlossningen.
Oktober är den månad då mina värden var så dåliga att det pratades om en blodtransfusion.
Oktober är den månad då jag fick antibiotika från olika håll eftersom vi fortfarande inte visste vad för typ av infektion jag hade.
Oktober är den månad då våra föräldrar fick komma och hälsa på oss på sjukhuset. Hjärtekrossade, precis som vi.
Oktober är den månad då vi fick otroligt fint stöd av sjukhuspräst, kurator, läkare och all personal på förlossningen- och antenatal på NÄL.
Oktober är den månad då vi fick stöttning och kärlek från familj, vänner och nyfunna kontakter.
Oktober är den månad då vi behöver ringa till våra försäkringsbolag för att berätta att vår son har dött.
Oktober är den månad som vi måste kontakta försäkringskassan för att berätta detsamma.
Oktober är den månad då vi skulle fatta beslut kring att göra en obduktion på Frans eller inte.
Oktober är den månad då vi skulle bestämma oss för vilken kista vi ville begrava Frans i.
Oktober är den månad då vi skulle bestämma oss för att ta hjälp av en begravningsbyrå eller inte.
Oktober är den månad då vi behövde välja vilken av alla urnor vi ville att hans aska skulle läggas i, efter kremeringen.
Oktober är den månad då vi kommer hem ifrån sjukhuset med en tom barnstol.
Oktober är den månad då vi kommer hem till ett barnrum som vi gjort iordning men utan ett barn.
Oktober är också den månad då vi hade kistläggning av Frans. Kistläggning är den akt där man, precis som det låter, lägger personen i sin kista. Vi klädde på honom en av hans söta små pyjamasar med elefanter på och med sig i sin kista hade han flera kaniner och gosedjur.

Jag har säkert missat något av alla grejer som ägde rum i oktober förra månaden. Det var minst sagt omtumlande. Och jag har förstått att många inte vet om att allt det där behöver göras även när en liten bebis går bort. Men så är det. Allt det praktiska behöver tas om hand om precis som när en vuxen människa somnar in.

Oktober är laddat. Jag har haft mycket ångest den här veckan och vågorna av gråt har sköljt över mig med jämna mellanrum. Dom kommer och går. Imorgon den 10/10 har det gått ett år. Det känns som igår samtidigt som det känns som att det hände för 10 år sedan. För hur kan det ens rymma så mycket smärta i 12 månader?

”Har ni några barn?”

Har ni några barn?
För mig finns det olika svar på den frågan. Jag har fått frågan till mig några gånger och varje gång jag hör frågan är det som att få ett slag i magen och en kniv i hjärtat, samtidigt. Jag tappar fotfästet för någon millisekund innan jag finner mig i situationen och väljer vad jag vill svara.  Jag väljer svar utifrån personen som frågar och hur situationen är när frågan ställs.

Någon gång har jag svarat ”nej tyvärr, men vi skulle gärna vilja ha”. Då har situationen inte varit helt rätt för de långa svaret. Jag har andra gånger svarat något i stil med ”jag var gravid nästan hela förra året, med vårt första barn, men tyvärr så förlorade vi honom i samband med förlossningen”. Reaktionerna på det svaret har varit blandade men nästan alltid har jag mötts med SÅ mycket omtanke och känslor. Personer som jag knappt känner har stått och gråtit framför mig när jag berättat vad vi varit med om. Jag har fått så mycket stöttning som en person i den situationen kan förmå att ge.
Jag har ibland sett att personen (förståeligt) genast ångrar att den ställde frågan till mig när den får mitt svar. Men jag tänker, om man inte är beredd på svaret så kanske man inte ska ställa den frågan sådär rakt upp och ner? Jag skulle aldrig ställa den frågan till någon och det gjorde jag inte innan jag själv förlorat ett barn heller. Jag tycker inte det är min ensak att fråga. Man har inte någon aning om vad personen man ställer frågan till har för story eller känslor kopplade till det ämnet. Man kan inte ta förgivet att alla har eller vill ha barn. Det är så olika för alla och det måste man acceptera. Precis som jag inte tar förgivet att någons parter automatisk är av det motsatta könet. Borde inte vi alla ha kommit dit, vid det här laget?

Jag har fått medlemskap i en klubb som ingen, absolut ingen, VILL vara medlem i. Jag är en av dom som förlorat ett barn. Jag är ofrivilligt barnlös och det är ingenting som syns på utsidan. Det är ingenting som märks när jag är på jobbet som lönekonsult eller när jag är och handlar. Så kan vi alla komma överens om att vi inte ställer den där känsliga frågan på samma obrydda sätt som vi pratar om vädret?

Som ofrivilligt barnlös möter man nog med utmaningar och slag i magen ändå. Som härom veckan när jag fick ringa till tandläkaren och avboka vår bortgångna sons tid som han blivit kallad till. På kallelsen stod det ”Nu när ditt barn snart fyller ett år är det dags för första tandläkarbesöket”…
Det är inte första gången det händer. Personalen på sjukhuset hade varnat oss för att sånt där tyvärr kommer att hända. Nu är det inte lika tufft att få rabattkuponger för blöjor på posten längre, man har på något sjukt sätt vant sig men första gången det kom var bara någon vecka efter att vi kommit hem tomhänta, ifrån sjukhuset och förlossningen. Även om vi blev varnade och var medvetna om att det här kommer att hända så är man ändå inte beredd när det väl kommer. Vid Frans 6 månaders dag fick vi hem hans första lilla tandborste med Bamse på, en tillhörande liten tandkräm och en broschyr om barnets första tänder.
Helt ärligt, det var som att få en hockeytackling rakt i sidan. Man tappar fullständigt fotfästet och tårarna sköljer över en som en våg.

Så kan vi nu sluta ta för givet att alla har eller vill ha barn? Låt det vara upp till var och en att berätta. Om personen vill berätta. Om inte, så finns det så mycket annat att prata om. Försök framöver, för min och Frans skull.

När det gäller sorg så finns det ingen quick fix

Bered er på ett långt inlägg! Kanske behöver du ta fram näsduken för att torka en tår eller två. Jag har min näsduk bredvid mig.
Det är mycket tankar och mycket känslor som jag tänkte försöka få ur mig i skrivande form. För mig funkar det så att jag bearbetar det jag vill skriva i mitt huvud först. Oftast under flera dagars tid så ruvar jag på ord, formuleringar och nästan dikterar hela blogginlägget, från början till slut. Det är en del av processen för mig. Jag bearbetar helt enkelt tankarna och på så vi också känslorna. När jag sen några dagar eller ibland veckor senare väl sätter mig ner för att skriva så flödar orden ur mig i en hiskelig fart och efteråt infinner sig en lättnande känsla. Så det är ingen tvekan om att skrivande är min sorts terapi. I alla fall en sorts terapi.

Det börjar närma sig Frans ett års dag. Den 10:e oktober 2020 var dagen då vi både såg vår son för första gången och fick börja bearbeta vårt farväl, på samma gång. Det var så otroligt paradoxalt. Precis som alla andra blivande föräldrar så hade man ju gått i nio månader och väntat, undrat och längtat. Vi hade ju valt att inte ta reda på könet så det blev en överraskning när han var ute. Och det är detta jag menar med paradoxalt. Det var så otroligt många känslor som skulle samsas där på en gång. Jag blev så glad över det faktum att det var en kille, det var ju en överraskning. Jag var fortfarande helt i chock och såhär i efterhand har jag förstått att min chock höll i sig ganska länge. Det tog lång tid för min hjärna att hänga med i vad som hänt. Jag har skrivit ett inlägg om det också, här på bloggen. Så samtidigt som man var helt i chock, nyopererad och otroligt ledsen men framför allt frustrerad och förbannad så fick man se den där lilla personen för första gången och han var alldeles fantastiskt fin. Han var utan att ta i helt perfekt och när jag såg honom kändes det inte dramatiskt. Han såg ut som vilken sovande bebis som helst. Skillnaden var att när jag klappade på hans kind, tog hans lilla hand i min, så rörde han sig inte. Han fortsatte att sova. Vi fick ha honom hos oss på rummet så mycket eller lite vi ville. Vi hade honom hos oss hela den kvällen.

Jag har svårt att greppa att det snart gått ett år. Det känns som att det hände för flera år sedan till och med som att det hände under en annan livstid samtidigt som det känns som att det hände igår. Alldeles nyss. Jag minns ju allt så väl.

Ganska snart efter denna händelse så började jag längta efter att bli gravid och jag tänkte länge att först när jag är gravid igen, då kommer jag att bli lycklig. Det höll i sig länge. Flera månader till och med. Jag hade fastnat i ett tankemönster där det enda som kunde göra mig lycklig var att bli gravid igen. Att sitta fast i detta sätt att tänka gjorde inte bara att pressen på att bli gravid ökade något enormt, för att inte tala om stressen som kroppen måste ha känt, utan det gjorde också att jag missade livet. Det livet som jag lever nu. Ja, det livet som jag lever nu är utan en bebis och jag befinner mig inte alls där det var tänkt att jag skulle befinna mig. Men livet jag lever innehåller så mycket fantastiska saker, stunder och människor som jag inte vill missa.

Det var för någon månad sedan som förändringen skedde. Jag, känslorna och tankarna skiftade vårt sätt att känna och tänka. Efter en lång tids bearbetning och läkande så började jag känna och tänka annorlunda. Jag fick tidigt efter att vi förlorat Frans höra att när det kommer till sorg så finns det ingen quick fix. Jag tyckte detta lät väldigt logiskt och tänkte att det är ett tankesätt eller inställning som jag vill bära med mig.
Även om jag tyckte att det lät både bra och rimligt så visade det sig vara något helt annat att applicera det i verkligheten. Men så för några veckor sedan så klickade det för mig. Skiftningen kom och jag kände den jättetydligt, i hela kroppen. Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde när polletten trillade ner som man säger och jag kände att även mitt hjärta nu hade hakat på sättet att tänka. Jag skriver det igen, när det gäller sorg så finns det ingen quick fix.
Det har krävts en enorm styrka från min sida att inse att jag kan vara lycklig och uppskatta livets stunder samtidigt som jag sörjer.
Jag har på något sätt gått och väntat på att jag snart ska vara färdig med att vara ledsen. Nu har det nästan gått ett år, är jag inte klar snart?
Och det var just de som blev nyckeln för mig. Jag kom till insikten att jag aldrig kommer att sörja klart. Det kommer alltid saknas en bit av mitt hjärta. Frans äger den delen och han tog den med sig när han vandrade vidare. Jag insåg att sorgen kommer att komma och gå. Den kommer att få ta mer eller mindre plats och i stunder kommer den inte att kännas alls. Men jag insåg att den för alltid kommer att vara en del av mig och tack vare den lärdomen tar jag mig vidare i livet.

Vårt hus är till salu

Vårt fina hus ligger nu uppe till försäljning och jag vet att ni är många som är nyfikna på bilderna och läget. Här har ni länken till annonsen: Kuttergränd 1

Ni får mer än gärna dela annonsen och självklart tipsa till den eller de som är sugna på ett hus på fina Tjörn.

Bilderna är lånade från Fastighetsbyrån.se

Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel

Jag ser att jag inte har bloggat sedan innan jul. Faktiskt dagen innan min 30-års dag, om man ska vara exakt. Att säga ”mycket har hänt sedan sist” känns inte ens rimligt med tanke på allting som vi gått igenom under våren och månaderna som passerat. Har man inte hängt med på Instagram (där jag uppdaterar mer regelbundet) så kommer kanske dagens inlägg att vara lite svårsmält. Det har hänt mycket. Men faktum är att allt det där har varit vår verklighet de senaste.

Livet fortsatte att kasta utmaningar på oss. Men allt har inte bara varit uppförsbacke. I slutet av år 2020 så åkte vi och hämtade hem lilla Elvira. En Mittelspitzvalp på 8 veckor flyttade in i vårt hem och charmade oss alla. Inklusive Billy, när han kom över sin skepsis och insåg att den där fluffiga lilla saken faktiskt är här för att stanna.

Det kommer ju alltid utmaningar med en valp men det hör lixom till. Dock skulle just den här valpen ha jordens otur på en skogspromenad med killarna, i början av mars, som slutade med ett brutet framben och operation hos ortopeden nere på Blå stjärnan. Utmaningen för hela familjen kom dock efter operationen. När vi hade en valp på 4-5 månader som alltså inte fick leka med sin storebror och endast fick gå ut på gräsmattan, kopplad, för att göra sina behov. Puh, det var tuffa veckor! Mycket pusslande för att hålla båda hundarna stimulerade men på två helt olika nivåer av aktivitet. Elvira var i alla fall en riktig stjärna igenom hela det äventyret. Benet har läkt jättefint och under alla våra besök hos både veterinär och sjukgymnast så har hon imponerat på mig, gång på gång.

Jag inser att om jag ska skriva om alla större händelser vi varit med om under våren så blir det här inlägget en hel bok. Jag vill kort nämna att det också, i vår lilla familj, genomgåtts en gedigen och omtumlande utredning under våren som slutade i en sjukdomsdiagnos. Nu menar jag inte att hela familjen genomgått utredningen, den har en av oss stått för men hur man än vrider och vänder på det så påverkar det hela familjen. Därför väljer jag att skriva att vi genomgått detta. Kort summerat så är det skönt och lättande att ha fått en diagnos som gör det lite lättare för oss att ”ta på” hela situationen men en diagnos kommer alltid med sin beskärda del av frågor, funderingar och framför allt känslor. Men vi tar oss framåt även i detta.

Trots alla utmaningar som livet kastat på oss den senaste tiden så upplever jag tydligt att det gjort oss starkare. Både som individer men framför allt tillsammans, som par. Tack vare allting som hänt så har min och Mikaels relation utvecklats jättemycket. Det är jag så otroligt tacksam över och jag tycker att det är häftigt. Häftigt att vi i dom värsta motgångarna man kan tänka sig, ändå tar oss framåt ❤

Så, nu till något helt annat. Till anledningen varför inläggets rubrik är ”Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel”. För utmaningar behöver inte alltid ha en negativ klang. De kan också vara av positiv karaktär. Och det skulle jag säga att vårt nya kapitel är. En spännande, lite galen utmaning men på ett kul och positivt sätt. Vi har nämligen precis gått och blivit med gård! Ja, den meningen kräver sitt utropstecken alltså. En gård, en alldeles, fullkomligt fantastiskt fin gård på landet. Nere i Småland. Mitt fina Småland som ligger mig så varmt om hjärtat. För er som känner oss så är det här med gård och framför allt ett lantligt boende ingen nyhet. Vi har varit på några visningar och första gården vi var och tittade på var precis i början av år 2020. Vi har till och med varit med och budat på ett ställe, sent i höstas som var. Så att vi nu äntligen 1.5 år senare, har hittat ett ställe som passar oss, känns alldeles fantastiskt.

Vi har nyligen fått nycklarna till det nya huset och har nu spenderat våra första dagar här. Det stora flyttlasset har dock inte gått ännu utan det blir lite senare i augusti. Men nu har vi fått flytta ner en del grejer och framför allt fått känna in vårt nya hem. Känns bra, spännande och härligt. Livet krävde förändring för oss. Vi kände också att det inte räckte att bara vända blad utan vi behövde starta ett helt nytt kapitel.

Och det nya kapitlet har precis börjat.

Kan jag verkligen med att skratta?

Tanken har slagit mig, kan jag verkligen med att lägga upp recept mitt bland alla mina inlägg om det sorgliga som hänt och det som vi går igenom nu? Svaret på den frågan är ju egentligen givet. Självklart kan jag dela med mig av recept till er. Självklart är jag tillåten att göra sådant som får mig att må bra. Det är helt okej att skratta, att vara kreativ och att göra roliga saker utan att få dåligt samvete och känna skuld för att man egentligen ”borde vara ledsen”. Det är nog lätt att få dåligt samvete för det där och att ha en föreställning om att sorg borde se ut på ett visst sätt. Jag minns första gången jag skrattade efter att allting med Frans hade hänt, då kom den tanken direkt upp i skallen på mig, ”kan jag verkligen med att skratta nu? Redan?” Ja, kanske är det precis de man behöver göra för att orka ta sig igenom allting.

Jag har under höstens gång här hittat tillbaka lite granna till köket och fått upp mitt intresse för både matlagning och bakning igen. De senaste dagarna har det bakats och pysslats ganska mycket i köket. Så roligt tycker jag och ännu roligare när ni efterfrågar recept på det jag bakar. Därför tänkte jag i de kommande två inläggen dela med mig av recept på saffranssnurror med vit choklad och julegrisar i klassisk ”american christmas cookie”-style 🙂
Ni som följer mig på instagram och har sett mina stories vet vad jag pratar om.

 

Sakta men säkert framåt

Det var ett litet tag sedan jag skrev nu. Jag går helt och hållet på feeling och skriver när andan faller på, det är absolut skönast så.

Jag har så smått börjat att arbeta lite granna igen och det känns riktigt bra. Det är skönt att vara igång, att ha något annat att tänka på och jag gillar känslan av att jag tar mig framåt. Dock ska det tilläggas att jag inte pressar mig själv framåt. Jag måste säga att jag är väldigt duktig på att ge mig själv och känslorna utrymme. Kanske är det just därför jag tar mig framåt?

En stor anledning till att det går så bra att börja jobba lite igen är tack vare att jag har en fantastiskt bra dialog och också relation med min nuvarande uppdragsgivare. Jag är ju egenföretagare (för er som inte har koll så är jag alltså lönespecialist/lönekonsult med allt vad det innebär) så jag har förmånen att vara min egen chef. Men jag har också förmånen att ha en bra dialog och en otroligt förstående uppdragsgivare som gör det möjligt för mig att smyga igång arbetet.
Jag kan säga direkt att hade jag haft mer press på mig vad gäller jobbet så hade jag inte varit redo att köra igång nu. Det går nämligen så mycket upp och ner. Vissa dagar känns det som att det tar energi bara genom att finnas till och andra dagar har jag betydligt mycket mer att ge. Terapeuten som jag träffat sa att det tar på krafterna att bearbeta sorg och oj vad rätt hon har. Jag är den första att skriva under på det. Men helt ärligt, även om man inte går igenom det som vi gör just nu, så påverkar ju det gråa vädret (som aldrig verkar ta slut) vem som helst. Jösses vad grått det är! Kan man lägga in en beställning med lite snö?

Avslutar med en favoritbild på mig och Billy när det var snö, snö, snö. Hoppas att ni har en fin vecka trots det tråkiga vädret. Ta hand om er!

Hur jag mår? Det beror på när du frågar.

På torsdag ska vi ha begravning för Frans, vår son. Inte ens när jag skriver orden kan jag helt och hållet förstå att det är sant. Jag känner så många olika känslor på samma gång, samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Det är verkligen så det är för mig. Allt och ingenting på samma gång. Vissa dagar är det mycket tankar, känslor och inne i mig är det alldeles intensivt medan de andra dagar är ganska tyst, tomt och dämpat. Det är rörigt och stilla. Det är mycket och det är lite. Det är högt och det är lågt. Det går verkligen upp och ner. Jag får ofta (tack alla nära och kära) frågan ”hur mår du?” och den frågan är så svår att svara på har jag märkt. För, efter det vi nyligen fått uppleva och med den sorg vi går igenom, hur tusan svarar man på den frågan egentligen? Jag har med tidens gång lärt mig att svaret på den frågan beror så himla mycket på tidpunkten när frågan ställs till mig. Frågar du mig när jag står och bakar lussebullar tillsammans med mamma, julmusiken är på och vi skrattar åt formen på lussebullarna då det mer ser ut som Z än S, då blir svaret att jag mår bra. Trots allt. Eller, så bra som jag kan må i min situation. Men frågar du mig den där kvällen när tårarna inte vill sluta rinna ned för mina kinder, nej, då mår jag kanske inte så bra.

Jag försöker vara noga med att låta alla mina känslor ta plats. Även dom jobbiga. Jag vill inte trycka undan någonting. Faktum är att när gråten väl kommer så är det allra skönaste att låta den skölja över mig, som en våg. Det känns skönt att göra det och efteråt känner jag mig lite lättare i hjärtat.

Det är en tung vecka och jag har kommit överens med mig själv att det helt enkelt får lov att vara det. Begravningar är aldrig roligt men jag har börjat tänka att det ändå är något fint med den typen av ceremoni. Oavsett religion eller hur begravningen ser ut så tror jag att det är ett viktigt steg i processen av att säga farväl. Jag tror att ritualer är viktigt för oss. Jag vet att det är viktigt för mig.  Hittills har det varit mycket fler praktiska moment att ta tag i, än vad jag hade tänkt mig, när ens barn går bort i samband med förlossningen. Jag har skrivit lite granna om det i något av mina tidigare inlägg. Det har varit ganska fullt upp med saker att tänka på, praktiska detaljer som ska tas om hand och beslut kring dessa praktiska saker som ska tas. Men så sa terapeuten vi träffat något som gav mig en annan synvinkel på alla de där praktiska bitarna vi behövt engagera oss i. Hon sa något i stil med att det kanske är bra att vi haft detta att fokusera på den första tiden efter händelsen. Att vi tack vare det blivit ”avbrutna” i vår sorg och blivit tvingade att ta oss framåt och tänka på de praktiska sakerna. Det ligger något i det, tror jag.

Även om en del av mig helst vill springa ifrån hela skiten och att jag av hela mitt hjärta önskar att vi slapp gå igenom det vi ska göra på torsdag så tror jag ändå att det på något sätt kommer att kännas skönt att det är över. Om ni kan förstå vad jag menar. Frans kommer då att ha fått sin alldeles egna plats och när hans namnbricka sedan hamnat där den ska så är det inga fler praktiska detaljer att fundera på. Inga fler beslut som ska tas, kring detta.  Och jag tror att vi då kommer inta en ny fas i vårt sorgearbete. Vi fortsätter att ta ett steg i taget. Det kommer att bli bra. Jag vet det!