Att skriva.
Att få skriva ner mina tankar och funderingar har alltid haft en skön effekt på mig. Jag har skrivit dagbok, till och från, så länge jag kan minnas. Vi pratar alltså dagbok med hästar och hänglås på, där någonstans började det. Det ligger en slags frihet i att låta ordet flöda fritt och för mig blir den skrivande stunden en stund i flow, en slags terapi. För mig är det ett jättebra verktyg som underlättar att processa och få distans till det jag går igenom eller behöver ventilera. Jag har ju inte bara skrivit dagbok eller texter för mig själv utan har sedan tidigare väldigt positiv erfarenhet av att blogga. Att skriva i bloggformat eller dela med mig i kortare text på instagram har gett mig så otroligt mycket. Det första och kanske allra viktigaste är att jag fått kontakt med människor som jag aldrig annars hade fått kontakt med. Personer som blivit ens vänner på distans. Som är lite likasinnade, som man kan dela stort och smått med. Där man känner stöttning och framför allt får en förståelse för att man inte är ensam. Jag har också fått så fin respons där tjejer har tackat mig för att jag delat med mig, då dom känt igen sig i det jag skrivit och förstått att dom inte är ensamma i det dom går igenom. Hur fint är inte det egentligen? Det är viktig att känna stöd igenom livet och det blir något helt annat att få prata eller skriva med någon som gått igenom något liknande. Det blir en annan förståelse.
Ni som följer mig på instagram vet att vårt liv vändes helt upp och ned lördagen den 10:e oktober, 2020. Vi förlorade vår son i samband med förlossningen då. Det är så svårt att greppa, att ta in. Har det verkligen hänt? Allt som oftast känns det hela som en väldigt märklig dröm. Vi har börjat få lite distans till det men är samtidigt mitt uppe i det. Jag varken vill eller kan gå in på detaljerna kring vad som hände under förlossningen då varken läkarna, personalen eller vi vet orsaken till detta utfallet. Hela vårt case är under utredning tillsammans med personal/professioner ifrån andra sjukhus. Så det är fortfarande ett pågående ärende och kommer att följas upp. Jag och Mikael är delaktiga under processen och har återbesök på sjukhuset tillsammans med ”vår” överläkare om några veckor. Kanske får vi svar då, kanske inte? Jag kan kort säga att jag mer eller mindre tog mig igenom hela förlossningen, vilket i sig är en helt galen upplevelse som jag kommer bära med mig resten av livet. Oavsett utfallet så är det något av det starkaste jag varit med om. Vilka krafter min kropp besitter! Helt sjukt. Jag är väldigt imponerad över kroppen och hur den av sig själv kunde veta när det var dags för nästa steg. När jag gick in krystningsfasen tex så bara visste min kropp att ”nu är det dags att krysta” och dra mig baklänges vad musklerna jobbade. Sådan kraft.
För att göra den långa förlossningshistorien lite kortare (förlossningen höll aktivt på i 15-20 timmar) så kom vi till den punkten att jag var helt öppen. Allting hade gått bra fram tills dess. Sedan vände det och det hela gick väldigt, väldigt fort. Det slutade med ett sk ur-akut kejsarsnitt där personalen har 15 minuter på sig att plocka ur bebisen. För personalen som hanterade oss, tog det 7 minuter.
…
Pga det ur-akuta kejsarsnittet som gjordes på mig samt en infektion som jag drog på mig under förlossningen så spenderade vi de kommande dygnen på sjukhuset. Min Mikael fick vara med mig hela tiden och det är jag så otroligt tacksam över! Personalen på förlossningen och antenatalavdelningen har varit helt fantastisk och vi har blivit precis så bra omhändertagna som man kan bli i en sån här situation. Mycket stöttning och genuin omtanke från alla som har bemött oss.
Så, för att knyta ihop säcken lite granna. Eller iallafall så gott det går för nu så tänkte jag uppdatera er på läget med mig och vad jag tänker med mitt skrivande här. Jag är alltså relativt nyopererad med kejsarsnitt och har fortfarande en pågående infektion som jag behandlas för. Jag var på vårdcentralen igår och lämnade nya prover för att min läkare ska kunna följa upp hur det går med den. Jag inväntar ett samtal från henne under dagen idag. Under tiden gör min kropp ett fantastiskt jobb med att återhämta sig efter själva operationen. Där känner jag framsteg för varje dag och det gör mindre och mindre ont i operationssåret. Så fokus för oss nu ligger ganska mycket på mig och min återhämtning. Dels att få bort infektionen men också att komma tillbaka efter operationen.
Tillsammans tar vi en dag i taget.
Jag vill avsluta med en grej. En morgon på sjukhuset när jag och min fina Mikael åt frukost tillsammans på vårt rum så kom det ett namn till oss. Våran Mini fick ett namn. Ett namn som vi haft på vår lista under hela graviditeten. Det kom till oss nästan samtidigt och det blev trots omständigheterna en väldigt fin stund. Namnet som kom till oss var Frans. Det där var våran Frans!
