Min farfar har så länge jag kan minnas sagt ”du måste vara frisk för att klara av att vara sjuk”. Jag förstod redan från början vad han menade. Han menade att man måste vara skarp i huvudet för att ta emot all den information som många gånger kommer i samband med ett sjukdomsbesked. Att man måste hänga med lite i alla prover som tas, provsvar som kommer och vad det menas med dom. Han menade att man många gånger, väldigt många gånger, måste stå på sig för att få vård och inte bli hemskickad med orden ”ta en Alvedon och vila”. Att man ofta (inte alltid) själv behöver ha koll på vad läkaren bör undersöka och vilka prover som ska tas. Han menade att man måste vara frisk, med i matchen och ha orken, för att klara av att vara sjuk. Jag förstod honom då men jag förstår honom ännu mer nu.
Jag har ännu inte fått påbörja min traumabehandling och går fortfarande och väntar på att få komma igång. De senaste veckorna har det inte ens varit säkert att jag skulle få börja en sådan typ av behandling. Ni förstår, utredningen hos psykiatrin gjorde jag i våras. Den påbörjades i mars och var klar i början av maj (idag är det september). Jag blev remitterad till en allmän psykiatri närmare där jag bor för att inte ha så långt att åka under min behandlingsperiod. En fin tanke av min psykiater men det blev hel-tokigt och det var inte alls rätt plats för mig att få hjälp på, så jag hamnade tillbaka till den privata mottagningen i Göteborg som gjorde utredningen tillsammans med mig. Där sattes jag sedan upp i kö för bedömning av vård. I min värld, så som jag fick informationen till mig och så som jag tolkade den, skulle vårdbedömningen innebära att jag tillsammans med min nya psykolog skulle planera hur min behandling skulle kunna se ut. Helt enkelt, hur vi skulle lägga upp spelplanen för att få mig att komma framåt i mitt trauma, sorg och mående.
Den tolkningen visade sig vara helt fel. När jag väl hade min vårdbedömning med psykologen så handlade det mötet om huruvida jag kvalade in till psykoterapi eller inte. Det blev ytterligare en utredning kan man säga men den här gången av en psykolog som jag inte träffat tidigare och det kändes mer som en arbetsintervju än något annat. Vi hade ett bra samtal så det var inte det men det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag var inte beredd på att jag skulle behöva sälja in mig själv som en person som behöver hjälp när min läkare har remitterat mig till den här typen av behandling för längesen. Jag blev lite tagen på sängen som man kan säga ibland.
Resultatet av mötet blev att hon behövde överlägga med sitt team om jag kan få hjälp eller inte. Att jag inte mår bra, det är alla överens om men jag mår tydligen lite för bra för att få hjälp samtidigt som jag inte är tillräckligt på banan för att hantera vardag, jobb och livet i ren allmänhet. Så jag är fast i ett litet mellanläge kan man säga. Så hon var inne på att återigen, lotsa mig vidare.
Därför jag mår lite för bra för att få hjälp är för att jag under dessa månader som jag väntat/väntar på att få hjälp – hjälper mig själv. Jag har sedan i våras börjat jobba med mig själv på flera plan. Jag sitter inte bara och väntar på att få hjälp. Det är snart 5 månader sedan jag fick mina diagnoser.
Jag har under dessa månader, någonstans inom mig hittat en form av styrka och motivation som jag inte har haft tillgång till de senaste åren. Jag fick också ofantligt mycket beröm och positiv respons (eller vad man nu ska kalla det) av psykologen som hade bedömningen med mig, för allt det arbete jag gjort och gör med mig själv. Tydligen är jag helt rätt ute. Jag gör helt rätt.
När vi lagt på videosamtalet med orden att jag kanske inte alls får hjälp, så gick luften ur mig. Fullständigt. Sedan blev jag irriterad och arg. Men när dessa känslor lagt sig och min man hjälpt mig att switcha mindset så landade jag i att OM det nu visar sig att jag inte får hjälp för att jag helt enkelt mår för bra, så är väl det jättebra egentligen. Att jag under dessa månader, tack vare att jag har skrivit som en del av min egna terapi och utmanat mig själv i att våga gå utanför hemmets trygga vrå och min egna comfort zone, fått mig själv att må bättre och hantera mitt trauma så är det ju grymt. Grymt bra. Faktiskt till och med helt otroligt.
Men dagarna gick medan jag väntade på samtalet från psykiatrin och under denna väntan så började en känsla inom mig att växa. Till en början skavde den bara lite lätt, gjorde inte mycket väsen av sig, för att sen bli JÄTTETYDLIG. Jag var inte helt tillfreds med att inte få någon hjälp. Jag håller med om att behovet av psykoterapi inte alls är lika stort nu som det var i våras. Jag är på en helt annan plats nu. Jag höll med psykologen om att jag har gjort det mesta av jobbet helt själv (har ju inte direkt haft något annat val…) eftersom förändringen är så tydlig även för mig. Jag känner ju skillnaden själv, om du förstår vad jag menar. Jag känner också att jag behöver hjälp med att få den där sista lilla knuffen. Att bli ytterligare lite tryggare i mig själv och i mitt trauma för att våga ta mig ann världen helt och hållet.
När psykologen ringde upp mig, en vecka senare, hade dom haft uppe mig och mitt fall i deras team och kommit fram till precis samma sak som jag hade. Jag har kommit riktigt långt och hon sa igen att jag ska vara så, så stolt över mig själv. Men jag behöver eventuellt få den sista lilla knuffen för att våga fullt ut. Så nu är det sagt att jag ska få psykoterapibehandling och jag sitter nu uppsatt på väntelistan för att få komma igång.
Som tydligen kan dröja ytterligare 3 månader… och vem vet hur långt jag har kommit om 3 månader?
Åter till farfars ord. ”Man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk” har fått en helt ny innebörd för mig nu. Jag har under den här resans gång fått ”kriga” för mig själv flera gånger och verkligen behövt tala för mig för att få rätt hjälp. Samtidigt som all vårdpersonal jag mött alltid varit rörande överens om att mitt mående, beteenden och reaktioner alla är förväntade när man har ett sådant bagage som jag har. Att jag mår dåligt och behöver hjälp har ingen ifrågasatt men att sen få själva hjälpen – det har varit svårare.
