Jag jobbar så mycket med mig själv just nu och då har jag inte ens börjat i psykoterapin ännu. Men jag har insett att mycket av jobbet eller nej egentligen allt av jobbet måsta göras av mig själv. Så jag har redan börjat. Jag hittar egna verktyg och redskap som verkar funka bra för mig. Till och med riktigt bra!
Jag reflekterar en hel del och så skriver jag mycket. Ni vet hur jag tidigare har beskrivit min skrivarprocess? Att jag i någon eller några dagar funderar, tänker och formulerar det jag vill skriva i huvudet och skriver ibland i en liten, fysisk anteckningsbok. Sedan när det är färdigmarinerat så sätter jag mig vid datorn och firar av ett blogginlägg (eller ett textdokument bara för mig själv) i en hiskelig takt. Orden bara flödar ur mig. När jag sedan trycker på ”publicera” blir jag pirrig och lite nervös. Nervös över vad du som läser ska tycka och hur det kommer tas emot. Framför allt från nära och kära. Men sedan byts pirret ut mot ett lugn. En lättnad. En känsla som känns trygg. Rätt. Det är jätteskönt! Och på så vis vet jag att detta är rätt verktyg för mig. Mitt rätta element. Magiskt!
De senaste dagarna och egentligen lite längre tid än så har jag hanterat och funderat på det här med begreppet offerkofta. Det är en tanke och en känsla som kommit smygande på mig det senaste. Det började som en liten skavande känsla. En känsla som jag till en början inte riktigt kunde sätta fingret på. Den känslan gnagde sig fast och har sedan vuxit till att jag känner att jag står still och stampar. Att jag inte tar mig framåt. Jag har börjat känna mig trött och oinspirerad av min vardag och tillvaro. Jag har börjat känna mig rastlös.
Det var först igår jag fick ett riktigt genombrott kring det här med offerkofta och jag insåg att jag har haft den på mig. Virad flera varv. Livet kastades omkull så hårt när Frans dog att jag efter det inte vetat vad som varit upp eller ner. Det har varit jättesvårt för mig och extremt läskigt att ge sig ut i världen som den nya Lina. Offerkoftan blev min trygghet och jag kan nu se att jag haft den på mig lite väl länge. Jag upplever det nu som att jag nästan har klamrat mig fast vid mitt trauma. Att trots mörker och kaos så kändes det tryggt där. Jag visste ju inget annat. Det var min nya verklighet. Det blev min nya identitet. Men jag har insett och fått en tydlig förståelse kring att jag inte ÄR mina traumatiska händelser. Det kommer för alltid att vara en DEL av mig men jag ÄR inte vad jag har varit med om. Och jäklar i min lilla låda vad häftigt det var igår förmiddag när detta kom till mig, jag skrev och lät det sjunka in. Det skedde ett skifte inom mig. Jag kände det på riktigt. Så jäkla coolt!
Jag har börjat lyfta blicken och se att det finns mer. Jag ser nu att jag är mer än det som hänt mig. Jag förstår att jag nu håller på att bygga och forma en ny verklighet. En verklighet där jag kan påverka och bestämma ganska mycket. Inte allt. Jag om någon vet att man inte kan påverka allt som händer och att livet kan ta en rejäl vändning på bara ett ögonblick. Och det är just det jag menar. Trots svårigheter och hinder på våra vägar så fortsätter livet framåt vare sig man vill det eller inte.
Livet pågår och jag känner att jag har missat det de senaste.
You are the author of your own life story. Dessa ord har man ju stött på både en och fler gånger i sitt liv men för mig har dom nu fått en helt ny innebörd. Jag läser inte bara orden, jag känner dom. Jag tror på dom och jag tänker leva efter dom.
Nu är det jag som tar av mig offerkoftan och greppar taktpinnen.
Livet – här kommer jag!
