Traumabehandling & att bestiga Mount Everest

Ni vet, ibland är det enklare att skriva eller prata om saker genom en metafor. En liknelse. Jag tror att jag med hjälp av en liknelse av att bestiga världens högsta berg, bäst kan beskriva känslan jag har, inför den resa jag har framför mig. En resa som redan är påbörjad men som trots steg framåt känns oändligt lång. Med snudd på omöjlig.
Men om jag tänker förbi den där känslan av att det känns omöjligt och söker djupt där inom mig så vet jag att med rätt verktyg och utrustning, rätt utbildning, stöttning och en stor dos tålamod så kommer det att gå. Det kommer vara jävligt tufft. Det ska jag inte sticka under stol med. Men det är inte omöjligt.

Jag känner att det har blivit dags att dela med mig lite av hur jag egentligen har mått de senaste åren. Dock är det inte där jag vill lägga mitt fokus. På hur jag har mått alltså. Det blir ingen trevlig läsning. Det har varit dom värsta åren i mitt liv. Det har varit väldigt svart i perioder och stundtals har livet inte varit ett självklart val för mig. Jag har varit på botten. Det har varit riktigt tuffa känslotillstånd att befinna sig i. Men efter mörker kommer väl ändå solsken? Efter en stormig natt kommer dagen åter. Och efter månader där jag kämpat för att hålla ihop det och nätt och jämnt haft huvudet ovanför vattenytan så ställde jag mig med båda fötterna på botten och sköt ifrån, uppåt. Jag har lyckats vända. Det är nu jobbet börjar. Klättringen uppåt. Men för att kunna dela lite kring hur jag mår idag och hur jag hoppas kunna må lite längre fram så måste jag dela lite av det som varit. Mitt bagage är anledningen till vart jag är idag. Mitt bagage går inte att ändra på. Men det går att jobba med och det är de jag ska göra under hösten och en oviss tid framöver.

Jag vill dela en del av den stora utredningen jag gjorde hos psykiatrin i våras. Dela vad den utredningen landade i och vad jag har framför mig där. Dela varför jag inte längre är föräldraledig utan i stället sjukskriven. Och hur det är tänkt att jag ska ta mig framåt. För framåt ska jag. Även om jag inte vet vilken rutt jag ska ta, hur lång tid det kommer ta eller vilka hinder jag kommer stöta på längs vägen. Framåt ska jag. Framåt vill jag.

Så. Låt oss börja med utredningen för den mynnade både ut i diagnoser, en sjukskriving och en plan framåt med hjälp av psykoterapi och medicinering.
Utredningen jag gjorde är en så kallad screening där man tillsammans med läkare svarar på frågor, frågor och oändligt många frågor. Under flera sittningar går man då igenom olika, vad ska jag säga, avsnitt? Eller rättare sagt sjukdomar och psykiska tillstånd som man sedan med hjälp av sina svar kan grotta ner sig mer i vid behov.
För att göra en lång utredningshistoria lite kortare så fick jag svart på vitt att när det gäller mig så är det rörigt. Det är svårdefinierat. Det är en väldigt, väldigt fin linje mellan vissa psykiska tillstånd/sjukdomar och sorg. Det ena väver in i det andra. Så det är inte bara jag som tycker mina trauman, händelser och känslor är svåra att sätta fingret på. Det tyckte även läkarna. Jag uppfyllde flera men inte alla kriterier för bipolär sjukdom. Och med anledning av mitt resultat så är det inte där vi lägger krutet nu men vetskapen finns och skulle det sticka iväg åt något håll så vet jag vart jag ska vända mig, det känns bra tycker jag. Min screening visade på saker jag själv inte ens hade tänkt på och jag vet inte om jag någonsin har svarat på så många frågor gällande mig själv, min uppväxt och mitt liv tidigare? Eftersom jag bestämde med mig själv för att svara ärligt (även om jag vid ett visst avsnitt övervägde att ljuga för en millisekund men vi kommer till de sen…) så fick jag skala av flera lager av mig själv. Extremt nyttigt och så givande!
Att det landade i en diagnos som heter något fancy på läkarspråk men som betyder att man har återkommande depressioner kom inte som någon överraskning alls. Den andra diagnosen kom helt klart mer som en överraskning. En överraskning på så vis att jag själv inte hade tänkt på den som något som passade in på mig men som är så självklar nu när den är satt. Jag fick till en början diagnosen PTSD men som lite senare på läkarintyget och på Försäkringskassans språk heter svår anpassningsstörning. Jag har efter traumat med att förlora Frans utvecklat PTSD som på flera olika sätt påverkar och begränsar mig i min vardag. Detta ska jag börja jobba och få hjälp med. Med start nu i höst. Vi kommer även hantera traumat kring att ha förlorat pappa.
Och så var det de där med avsnittet i screeningen som jag för en millisekund funderade på om jag skulle ljuga om men som jag valde att svara helt ärligt på. Även om det kändes så utelämnande och jobbigt. Detta var något jag då inte hade berättat om för någon, inte ens min man. Men låt mig ta det från början.
Efter Frans död så började jag tröstäta. Tröstäta i form av bakverk främst. Det är vanligt att finna tröst och trygghet i mat och framför allt i socker (eller alkohol…)
Mitt tröstätande kom och gick lite i perioder och vid några få tillfällen samlade jag mod till mig och berättade om detta för några av mina närmaste. Till en början var det vad jag skulle kalla för ett normalt tröstätarbeteende. Men efter att pappa också dog, förlossningen kom där mitt tidigare trauma ju låg och jag klev in i rollen som nybliven förälder så eskalerade det och mitt tröstätande övergick till hetsätning. Det var något som pågick under hela hösten och vintern och mitt beteende utvecklades till en ätstörning. När vi kom till avsnittet i utredningen med frågor kring ätstörningar så funderade jag snabbt på om jag skulle ljuga för läkaren. Fortsätta hålla det hemligt. Ingen visste ju. För jag skämdes så. Skämdes över mitt beteende och vad det beteendet gjort med mig och min kropp. Men jag bestämde mig för att lägga alla korten på bordet. Kommer inte gå in i detalj på hur själva ätstörningen ter sig eller hur jag betett mig.
Jag minns att jag tänkte att jag har ingenting att förlora här. Jag är här för att jag behöver hjälp. Så under hösten kommer jag även att arbeta med detta.

Jag kommer att påbörja behandling, traumabehandling, med hjälp av psykoterapi och jag kommer börja medicinera mina depressioner. Det blir en egen resa i sig kan man säga. En resa på det psykiska planet. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning faktiskt. Jag hoppas få komma igång snart.

Men så var det de här med att bestiga Mount Everest.
Vad menar jag egentligen med det?
Jo, den fysiska resan. Den jag och min kropp ska göra. Den känns tuff. Och lång. Men jag har redan börjat vandra. Två relativt täta graviditeter, år av psykisk ohälsa och en längre period med ätstörning har satt sina spår även på min fysiska kropp. Aldrig någonsin har jag vägt så mycket som jag gör nu (i ett icke gravid tillstånd ska tilläggas men det är inte långt ifrån min maxvikt vid höggraviditet…) eller varit så här stor. Det har sina förklaringar. Flera förståeliga förklaringar och jag försöker att vara snäll mot mig själv nu när jag befinner mig i den här större kostymen. Men faktum är att min kropp säger ifrån på det fysiska planet och det är helt ärligt jobbigt att vara så här tung och stor. Tack och lov så har inga hjärnspöken flyttat in ännu. Nej, jag jämför inte min kropp med andras. I stället jämför jag mig med mig. Jag minns ju hur det brukar kännas att husera i min egen kropp. Jag minns hur stark den brukade vara och hur tungt jag orkade lyfta när jag styrketränade.

Det är inte alls konstigt att jag är där jag är idag. Men det räcker nu. Jag saknar att känna mig stark! Stark och pigg. Sen vad siffran på vågen säger är inte lika intressant. Det är känslan jag vill åt. Förstår ni vad jag menar? Nu är känslan att det är jag men i någon annans kropp. Och den känslan, den är jättekonstig!! Obekväm.
Jag känner lixom att jag vill ta tillbaka min egna kropp och äga den. Hylla den! Fira den! Herrejösses vad den har fått vara med om mycket. Den är ju helt otrolig när man tänker efter. Så jag tycker den förtjänar att må bra. Att få röra på sig. Att vara stark. Den förtjänar bra mat och givande rutiner. Den förtjänar att älskas och tas om hand om. Jag vill ta hand om mig själv. Det har jag inte gjort de senaste åren men det är dags för det nu.
Men så vill jag samtidigt vara snäll mot mig själv och kroppen. För precis som jag skrev så har den varit med om så mycket. Jag tänker, alla kilon jag lagt på mig kom inte över en natt. Det har tagit ganska lång tid att komma dit jag är idag, fysiskt. Så jag får ha överseende med att det tar tid att vandra åt andra hållet också. Både vad gäller viktminskning och att bygga upp styrkan. Jag tycker det känns svårt. Målet känns långt bort. Jättelångt bort. Så det viktigaste nu har varit att bara börja. Och jag är redan i gång. Jag sträckte ut handen tidigt i våras och bad om hjälp. Bollen är i rullning. Jag är redo (tror jag?) att göra jobbet. Jag förstår att den resan jag nu har framför mig kommer vara allt annat än enkel. Så vi tar ett steg i taget. Framåt.
Tack för att du läste mina ord.