Jag tänker då sorg i stort. Det behöver inte vara just sorg som i mitt fall efter förlusten av ett barn eller en förälder. Sorg kan utlösas av fler saker än dödsfall. Där en naturlig känslomässig reaktion på en stor förlust av något slag. Det kan vara sorg efter en separation från sin partner, en sorg för ett liv som inte blev som man tänkt sig. En sorg för ens partner, barn eller nära anhörig drabbas av en livslång sjukdom som påverkar er, familjen, dig och vardagen för resten av era liv. Man kan uppleva sorg vid förlusten av ett jobb, när man går i pension och vid flera, flera andra händelser i livet. Jag tänker att de flesta av oss, eventuellt alla till och med, kommer behöva uppleva sorg medan vi går igenom livet. Ändå pratar vi så lite om det. För mig är sorg en del av min vardag och den behöver mer eller mindre plats i perioder. Jag är tacksam över att jag tidigt insåg att det inte finns någon quick fix när det gäller sorg eller bearbetning av den. Varje sorg är också unik och det finns inget rätt eller fel sätt att sörja på. Ibland eller ganska ofta pratar man om ett sk sorgeår dvs att det tar minst ett år att bearbeta sorgen och jag både håller med och inte håller med om det. Det första året efter tex en bortgång är fullt av ”första-situationer” som du behöver ta dig igenom. Och visst är det som allra tuffast första gången och att det efter första året, när alla händelser, högtider och årsdagar kommer igen är lite, lite lättare. Men att det tar ett år att bearbeta sorgen och sen skulle vara klart, det tror jag inte ett endaste dugg på.
För mig är en av det viktigaste insikterna när det gäller sorg att jag inte kommer att ta mig igenom den, förbi den eller bli klar med att sörja, utan istället lär man sig att leva med den. För mig ligger det mycket mer logik i det. Jag läste någonstans att sorg och kärlek är samma känsla bara två olika sidor/ändar av den. Och många av oss vet hur kraftfull och stark känslan för kärlek kan vara, eller hur? Precis lika mycket plats och utrymme behöver känslan av sorg få när den behöver det.
För några veckor sedan fyllde vår fantastiska lilla Kimi sitt första år. Vi har numera en ettåring här hemma vilket är aningens svårt att greppa. Hur kan det ha gått ett år redan? Galet.
Inför hans födelsedag stötte jag på en stor trigger i min sorg som jag själv inte alls hade tänkt kunde vara just en trigger. Men när känslorna först började bubbla inom mig för att så småningom börja skrika för att jag skulle lyssna på dom så förstod jag att ”aha, det här triggade min sorg”. Låt mig berätta.
Vi skickade ut inbjudan till Kimis kalas tidigt, tidigt för vi ville att så många som möjligt skulle kunna göra plats i sina kalendrar för att vara med och fira hans första födelsedag. Men så trillade något ”nej tack” in och jag tänkte inte så mycket mer på det men när det senare kom in ”nej tack” från flera familjemedlemmar samtidigt som inte kunde komma på kalaset så blev jag riktigt ledsen. Ledsen och upprörd. Det började koka inom mig av känslor och jag blev till och med irriterad men mest ledsen. Väldigt ledsen.
Jag kände att jag behövde gå till botten med varför jag blev så ledsen, det är ju trots allt bara ett kalas?.. Så jag frågade mig själv varför jag blev så ledsen när folk tackade nej. Efter en stunds bearbetning så stod det klart för mig att Kimis ettårs kalas inte egentligen handlade så mycket om Kimis födelsedag utan för mig handlade det om att vi nu skulle ha ett födelsedagskalas hemma istället för på kyrkogården. Det handlade om det faktum att vi nu har ett levande barn att fira och att vi nu kan samlas tillsammans för att uppleva en glädjens dag istället för den där grå dagen i december 2020 då familjerna samlades för att sänka ner Frans urna i jorden. Det handlade om att jag fått vara en riktig mamma i ett helt år och inte bara mamma till ett barn som inte längre lever.
Det blev extrem tydligt att det här födelsedagskalaset var en stor trigger för min sorg och det fanns mycket känslor som behövde bearbetas inför den här dagen.
Såhär i efterhand är jag tacksam över att det var några som tackade nej så att jag blev medveten om mina känslor kring kalaset och första födelsedagen. Tack vare att dom tackade nej i god tid innan kalaset så hann jag bearbeta detta och när dagen väl kom så kände jag inget annat än kärlek och glädje. Det var inte en laddad dag för mig när den väl var här och det tror jag beror på att jag hade jobbat med känslorna innan födelsedagen kom. Så jag njöt av födelsedagen tillsammans med min sorg. Är inte det fint? Jag minns att jag tidigt efter Frans bortgång läste att man kan njuta av solen och sörja samtidigt och det var någonstans där det gick upp för mig att sorgen alltid kommer finnas med mig men att man kan njuta av livet ändå. Och om det är så att sorg och kärlek är samma känsla så känns allting ännu mer logiskt, ialla fall för mig.
