Jag har inte skrivit alls mycket om Kimi, om min nya roll som mamma eller om Frans. Det finns flera anledningar till det. Jag gillar ju att skriva. Att skriva är som terapi för mig. Men jag kan skriva först när jag själv processat klart eller åtminstone kommit en bra bit in i processen. Innan dess är jag inte redo att låten orden flöda. Den här gången tog det lång tid att bearbeta. Och det har tagit lång tid för mig att våga släppa in Kimi i mitt hjärta, helt och hållet. Jag har haft det lite på glänt men inte öppnat upp fullt ut. Det var inte så att jag inte kunde ta honom till mig. Att jag inte ville ta hand om honom eller brydde mig om honom. Det kände jag redan på BB att jag kunde och det gjorde mig glad, minns jag. Men i samband med att Kimi kom så tog också sorgen efter Frans ett rejält kliv framåt och har haft ett hårt, så hårt grepp om mitt hjärta sedan dess. Jag visste att det kunde bli såhär med sorgen. Jag har läst om andra kvinnor som upplevt det precis så. Men det går inte att förbereda sig ändå. Jag har haft riktigt omtumlande, tuffa och delvis svarta perioder de senaste månaderna. Vissa dagar har sorgen haft ett så hårt grepp om hjärtat att det varit svårt att andas. Vissa veckor har jag gråtit en eller flera gånger per dag, varje dag. Och nej, man mäter inte sorg genom antal tårar och det har ingenting att göra med hur stark eller skör man är.
Jag har stundtals upplevt det som att jag nätt och jämnt haft huvudet ovanför vattenytan. Det har varit riktigt jobbigt.
Det blev så att varje ny grej jag upplevde med Kimi tex hans första skratt eller när han med vinglande kropp satt upp och lekte för första gången, påminde mig om Frans. Det blev så tydligt att allt det där, det var allt det där jag förlorade när Frans dog. Jag har hittills bara tänkt på Frans som en sovande, liten bebis. Nästan som en docka. För det är endast så jag sett honom. Jag har inte hört hur han låter eller sett honom röra sig. Så någonstans stannade hjärnan på sovande bebis. Men nu när Kimi utvecklar en egen personlighet i rasande takt så blir det också ett nytt sätt att se Frans på. En ny dimension i sorgen. Jag förstår nu att det inte bara var en sovande liten bebis jag förlorade den dagen. Det var en helt egen liten person. Min person.
Tuffast har det varit (och är ibland fortfarande) när Kimi ligger och sover. Han är så lik Frans då. Ibland när jag ser honom sova så tar sorgen ett så hårt grepp om mitt hjärta att det på riktigt gör ont fysiskt och så kommer jag på mig själv med att hålla andan.
En annan sak med sorg och bearbetning av ett trauma är att det tar så extremt mycket energi. Det är en enormt krävande process. Jag har stundtals känt mig riktigt dränerad det senaste. Som att det inte finns någon energi kvar. Inte ens en reserv.
Julen var specifikt en jobbig tid att ta sig igenom. Första julen med Kimi – tredje julen utan Frans.
När jag väntade Frans, som var beräknad till Oktober, visualiserade jag ju givetvis vår första jul tillsammans. Tänk att ha en alldeles egen liten tomtenisse (eller tomtenissa vi visste ju inte kön på bebisen då) som upplever allt det där som jag själv tycker om, för första gången. Precis efter Frans ankomst kom min 30-års dag och även den hade jag ju tänkt på och planerat kring att jag skulle fira som nybliven mamma. Så födelsedag och jul blev extra laddat för mig i år eftersom det, precis som jag skrev innan, blev så tydligt vad jag gick miste om den där julen 2020. För i år hade jag en alldeles egen liten tomtenisse och vi gjorde allt det där som jag tänkte att vi skulle göra med Frans. Tungt, otroligt tungt. Sedan kommer ju nyår. En bekräftelse på ytterligare ett år som änglamamma. En titel jag aldrig ville ha.
Så den perioden och dess högtider var definitivt triggande och även om jag var beredd på det så blir det inte mindre jobbigt att ta sig igenom för det.
Man är ju inte heller helt känslostabil när man samtidigt ska försöka greppa det faktum att ens egna pappa också är död. Vad gäller sorgen för pappa så är jag inte riktigt där ännu. Den får inte riktigt plats (läs får inte ta plats) i livet just nu, av olika anledningar. Så jag skjuter den lite framför mig. Men det är också för att jag inte är redo ännu. Jag har fortfarande inte riktigt förstått för det gick så fasligt snabbt. Allt har sin tid. Men saknad det är han. Jag tänker på honom mer eller mindre varje dag.
Så, tillbaka till inläggets rubrik. Det har tagit tid att våga ge honom hela mitt hjärta.
Jag vet ju att hjärnan allt som oftast är smart. Inte alltid. Den lägger även krokben på sig själv ibland och kan ställa till det med diverse oreda så som ångest och annat. Men, jag har lärt mig att en människa endast kan hantera en viss mängd sorg åt gången så hjärnan tar det där lite pö om pö. Och vad gäller Kimi och att släppa in honom i mitt hjärta till fullo så vet jag att det är en dum skyddsmekanism min hjärna byggt upp. Att om jag inte riktigt släpper in hela honom, i hela mitt hjärta, så blir det lite lättare att hantera om han också skulle dö. Det kunde inte vara mer osant. Det blir aldrig lätt, aldrig, att mista någon som står en nära. Men jag har gett mig själv den här tiden. Jag har inte pressat mig. Jag har inte öppnat hjärtat med tvång bara för att man ska. Nej, det har fått ta sin tid. Men han är där nu. Han har hela mitt hjärta och hela mig och det är fint. Oroligt tacksam över den lilla killen.
Det känns som att det hårdaste greppet som sorgen haft om mig har börjat att släppa och jag upplever att jag äntligen är på väg igenom. Jag kan andas igen.
Jag har också äntligen vågat söka hjälp för mitt mående. Mer än att ”bara” gå till psykologen och prata. Ni vet dom där svarta perioderna som jag skriver om, dom är för mörka för att jag ska kunna hantera dom själv och påverkar både mig och min familj, bland annat. Vill inte skriva allting nu. Det håller i skrivande stund på att skickas en remiss till psykiatrin och jag vet att jag har en gedigen resa framför mig där för att få rätt hjälp och så småningom kunna må bättre också på lång sikt. Det där är bara i startgroparna. Ett stort kliv var att söka hjälpen. Det känns läskigt men det känns rätt i magen. Och om magkänslan är rätt, då är det så.
Jag vill säga tack för att du har orkat att läsa hela vägen hit. Tack för att du tar dig tiden.