Födelsedagsfika på kyrkogården

Hösten är här nu.
Det är just hösten med den krispiga luften och löven som så vackert ändrar färg som påminner mig om Frans. Idag är det två år sedan han kom och gick, den 10/10. Efter förlossningen låg jag inlagd på sjukhuset i ungefär en veckas tid och min man fick vara med mig hela den tiden, trots pågående pandemi. Vi hade ett eget rum med fantastisk utsikt och det var just höst-träden vi tittade ut över när vi drog upp persiennen på morgonen där. Jag minns när vi åkte in till förlossningen den 9/10 då var det fortfarande ganska ljummet ute och när vi klev ut från sjukhuset, ungefär en vecka senare för att få åka hem, då hade det blivit kallt.

Tänk vad mycket som händer på ett år. Förra året, när det var Frans första årsdag så hade jag ganska nyligen fått veta att jag var gravid igen och nu är lillebror Kimi här hos oss. Tänk att vi egentligen skulle haft en två-åring nu, vad annorlunda livet hade varit då. Trots den mardröm som hände oss den 10 oktober 2020 så har det tack vare den hänt en hel del bra saker också. Vi skaffade oss en till hund, Elvira kom in i våra liv bara någon månad efter att vi hade förlorat Frans. För att göra en lång historia kort så kändes det inte lika bra att bo kvar i huset där det var tänkt att Frans skulle bo tillsammans med oss, där vi hade gjort iordning ett barnrum men där vi istället fick packa ner alla bebis-saker i lådor och ställa undan i förrådet. Det blev att vi köpte en gård. Vi flyttade mer än 30 mil hemifrån, ner till Småland och det är något av det bästa vi gjort. Vi hade inte bott här idag om Frans hade överlevt förlossningen. Man kan också tänka att vi inte hade haft Kimi hos oss om utfallet hade varit annorlunda i oktober för två år sedan. Och nu går det ju inte att tänka sig livet utan Kimi.
Självklart kan ingenting eller ingen helt och hållet ersätta Frans. Det är inte heller så att jag är någon slags über positiv människa som hela tiden går runt och tänker något i stil med ”min son dog men tänk vad mycket bra som kom ur det”. Nej, givetvis har jag dagar eller ibland perioder där det känns skit-och-helvete för att han dog. Framför allt känns det så förbannat orättvist!! Och det är tydligt att jag tagit ett nytt kliv in i sorgen efter Frans, nu när jag lär känna Kimi mer och mer för varje dag som går. Jag har läst att det blir så för många när andra barnet kommer och för mig har det tydligt blivit så att jag inser vad jag faktiskt förlorade när vi miste Frans, nu när jag ser Kimi utvecklas till en egen liten person. Innan har jag alltid tänkt på Frans som en sovande liten bebis, för det är ju bara så jag har sett honom. Vi fick aldrig se honom leva. Jag har inte tänkt så mycket mer på det. Men nu när jag tagit ett nytt kliv i sorgeprocessen tack vare eller pga Kimi så inser jag att jag aldrig kommer få höra hur Frans låter eller få se vilken ögonfärg han hade. Jag kommer aldrig få höra hur hans skratt låter eller se honom försöka sitta upp sådär svajigt som Kimi gör nu. Jag undrar om han också hade tyckt det var tråkigt att byta blöja och om han också hade skrattat varje gång han får syn på hundarna. Jag inser att det inte bara var en sovande liten bebis vi förlorade utan en helt egen liten person, så många förlorade ögonblick och det gör mig så ledsen när jag tänker på det.
Trots detta så känns den här årsdagen, nummer två, mycket lättare än den förra. Det är ju givetvis mycket tack vare Kimi men också tack vare allt det andra jag nyss skrev om. Jag menar att det är okej att vara ledsen men det är också okej att grabba tag i dom där ljusglimtarna när man hittar dom, för dom finns där trots hemskheter.

Igår fick jag så fina bilder skickade till mig när min mamma och min farfar (alltså Frans och Kimis mormor och gammelfarfar) var uppe vid Frans gravplats och hade födelsedagsfika med honom. Det är en sådan fin grej att göra och jag blir så rörd. Det är ingenting vi har bett dom att göra eller något som vi förväntar oss utan detta är något som min mamma hittade på förra året och då kändes det fint att göra en likadan utflykt i år igen. Hon köpte fin ballong och så hade dom förstås fika med sig. Kanske köps det ingen ballong när han har 10 års dag men just nu känns det som en fin och gullig grej. Förra året fick han en kaninballong men kaninerna var slut så i år så det fick bli en söt koala istället. Gulligt.

Vi pratade just om det igår, jag och min man, att vi ju nu inte bor på Tjörn längre, där Frans har sin plats. Men vi valde en variant av gravplats som kallas för askgravlund som är en blandning mellan en egen gravplats och en minneslund kan man säga. Och igår kom vi fram till att trots att vi flyttat mer än 30 mil ifrån Frans plats så är vi nöjda med valet av askgravlund. För oss kändes det viktigt att Frans fick en egen plats och framför allt att vi visste vart hans lilla urna tog vägen. Men vi ville också kunna tända ljus och minnas honom på andra ställen så som i fina minneslundar, i kyrkor eller någon helt annanstans. Den tiden vi förlorade Frans då bodde vi på Tjörn så för oss känns det självklart att han hör hemma på Tjörn. Det är fint att ha en plats att åka till så som mamma och farfar gjorde igår men det känns också fint att kunna tända ljus och minnas honom precis var som helst.