Mitt nya jobb som föräldraledig. Man kan säga att vi har haft en ganska lång kick-off här under sommaren där vi i familjen börjat lära känna vår nya familjemedlem, Kimi, tillsammans. Men idag var det dags för min man Mikael att börja jobba vilket betyder att jag nu ska stå på egna ben i föräldraledigheten och min roll som mamma. Känns spännande, lite läskigt men jag känner mig redo. Jag är otroligt tacksam för minst två saker.
Den ena är att Kimi kom i slutet av maj så att vi faktiskt fick sommaren tillsammans och inte bara de 10 föräldradagarna ens partner får vid barnets födelse. Det är ju helt galet att det endast är 10 dagar tycker jag. Ska en klara sig hemma ensam med en så liten person efter endast 10 dagar? När känslorna fortfarande är utanpå kroppen, hormonerna dansar salsa varje dag och allt, precis allt är nytt. För att inte tala om sömnbristen och omställningen till att en liten individ nu är HELT beroende av dig, dygnet runt. Galet.
Som sagt, extremt tacksam över att min man kunde förlägga sin semester så som han gjorde. Den andra saken jag är tacksam över är att Mikael, lixom jag, är egenföretagare och för det mesta arbetar hemifrån. Men då är det väl en piece of cake tänker du, han är ju hemma? Och absolut, han är hemma och kommer kunna vara med oss tex på lunchen och har ingen restid varken till eller från jobbet utan kan vara med familjen så fort hans arbetsdag är klar. Men man får inte glömma det faktum att han faktiskt arbetar så jag kan inte stapla in på kontoret och lämna över en skrikande bebis utan mitt mindset är att låtsas som att Mikael inte är hemma på dagarna. För han kommer from nu inte alltid arbeta hemifrån så som han gjort under pandemin utan kommer vara på kontoret både i Helsingborg och Göteborg så då blir det även kvällar och nätter där vi är hemma själva. Jag, Kimi och hundarna. Det blir bra!

Så, första riktiga dagen på mitt nya jobb och då väljer jag att dra igång mitt bloggande igen. Jag har inte skrivit på länge. Det har stått ganska still på bloggen egentligen under hela graviditeten med Kimi och tiden efter det. Det har inte funnits någon lust till att skriva. Jag har skrivit lite granna i min bok, för mig själv men inte mycket. Jag har behövt tiden på mig att reflektera. Dels för att bearbeta graviditeten som jag tog mig igenom och som jag såhär i efterhand klassar som det tuffaste jag gjort, näst efter att ha förlorat vårt första barn. Det var ingen dans på rosor för min mentala hälsa att våga gå igenom en graviditet till och närma sig en förlossning igen. Jag har bearbetat Frans bortgång väldigt mycket under graviditeten med Kimi. Det föll sig naturligt så och är inte ett dugg förvånande. Eftersom det var mitt under förlossningen som vi förlorade vår första son, Frans, var kommande förlossning med Kimi en stor, stor grej för mig. Det är på den jag har haft mitt fokus mer eller mindre hela tiden under mina nio gravida månader. Mot slutet av min graviditet blev min pappa sjuk. Eller egentligen hade cancern funnits i hans kropp länge men inte gjort sig tillkänna tidigare utan slog till med full kraft under våren. Sex veckor efter att vi fått pappas cancerbesked så somnade han in. På graviditetens tidslinje är detta nästan precis 2 månader innan beräknad förlossning. Begravningen för pappa hade vi knappt en månad innan Kimi kom så min lösning på att ta mig igenom den extremt tuffa situationen var att sjunka in i den stora uppgiften jag hade framför mig, nämligen förlossningen. Jag lade hela mitt fokus på den uppgiften och det blev ju lite av en skyddsmekanism för att på något sätt klara av att ta farväl av en förälder, en älskad pappa.
Så nu, när mitt livs största uppgift är avklarad och allting gick bra, så har även sorgen för pappa kommit krypandes och börjat att bearbetas. Så jag tar inte i när jag säger att de senaste månaderna minst sagt varit tuffa. Vissa dagar eller dygn har varit (och är) förjävliga rent ut sagt.
Men det är såhär livet ser ut nu. Det som funkar är att ta en dag i taget och ibland tom bara en stund i taget, för att sakta ta sig framåt. Ta sig igenom, det vi går igenom. För det är också så att sorgen för Frans intagit en helt ny fas i takt med att jag lär känna Kimi. Sorgen för pappa och sorgen för Frans är två helt olika typer av sorg men de hade jag tänkt ta i ett helt eget blogginlägg som jag ruvat på ett litet tag.

Jag ville bara skriva några rader så att ni vet vart ni har mig. Jag är här mitt uppe i livet som bjuder på både sorg och så mycket glädje. Jag lär mig och utvecklas hela tiden och det är väl det som är livet, inte sant?
Ser fram emot att växa in i min nya roll som mamma till Kimi och att få fortsätta dela en del av resan med er. Tack för att du läser mina ord här på bloggen och på instagram. Nu tar vi oss ann hösten tillsammans med allt vad det innebär.
Ta hand om dig.
Kram Lina

Du kanske också gillar …

Kommentera

%d bloggare gillar detta: