Att bearbeta sorgen och det vi går igenom har visat sig vara en riktig berg- och dalbana 🎢
Känslorna är inuti men ibland också utanpå. Man känner ena stunden att ”I’ve got this ✌” för att i nästa stund tappa fotfästet helt när man tacklas i sidan av alla möjliga sorters känslor. Det är stunder där man fullständigt känner att livet är hopplöst, det finns ingen mening med någonting och ens insida känns lika grå och tråkig som novembervädret utanför 🌧
Men så finns det också stunder där jag känner hopp om framtiden 🌈
I den här sorgen som vi går igenom men också tidigare i livet så väljer jag allt som oftast att se det positiva. Det är ett aktivt val som jag gör själv. Det kommer inte alltid av sig själv utan kräver lite ansträngning från min sida.
Som idag, vill jag lyfta fram att jag tog den hittills längsta promenaden med Billy och Mikael.
Det satt jävligt långt inne hos mig att gå ut på en promenad, vi båda var på riktigt konstigt humör och känslorna var överallt.
Så vi började bara promenera. Helt tysta. Vi gav varandra utrymme för att vara lite griniga och på lite konstigt humör. Under promenadens gång så vände humöret och det blev den längsta rundan hittills.
DET väljer jag att lyfta fram 👊
Små steg framåt för att tillsammans med kroppen komma tillbaka på banan. Så jag kämpar på med mina promenader och väljer att lägga fokus på mina framsteg ❤