… Jag förstår att det gör de och jag försöker hänga med i svängarna så gott jag kan. Jag kan dela upp förvirringen som råder i mig själv lite granna för den ter sig nämligen olika, i olika delar av mig och min kropp. Den del av mig som har svårast att greppa vad som hänt är definitivt den tänkande delen av mig, hjärnan, medvetandet. Låt mig återkomma till det.
Den del som har lättast för att ”finna sig i situationen” är kroppen, det fysiska, kroppsliga. Den fysiska kroppen har verkligen kavlat upp armarna och börjat jobba från den ruta som den plötsligt blev kastad till och tar sig framåt därifrån med de verktyg den har för tillfället. Inga konstigheter lixom, den kör på. Fantastiska kropp alltså!
Det är idag fyra veckor sedan det ur-akuta kejsarsnittet gjordes på mig och om vi håller oss till den fysiska kroppen så upplever jag att återhämtningen, efter operationen och infektionen som jag drog på mig under förlossningen, innebär att jag tar två steg framåt och ett steg bakåt. Men att jag i det stora hela tar mig åt rätt håll.
Jag sover mycket bättre nu tack vare att jag äntligen kan börja inta mina ordinarie sovpositioner som jag saknat så mycket. Jag blir mer och mer rörlig så även om det fortfarande är korta promenader som gäller så blir dom lite, lite längre och framför allt mycket skönare. Det är mycket skönare att röra på sig nu än för bara någon vecka sedan. Såret läker fint men jösses vad det har kliat. Kliat i huden på hela magen. Jag antar att det är för att den håller på att minska, dra ihop sig. I huden precis runt såret har jag än så länge ingen känsel, alls. Det var lite creepy dom första dagarna men det har jag vant mig vid nu. Väldigt smidigt när man skulle byta förband på såret då jag i vanliga fall brukar tycka det gör förbannat ont att dra bort tejp eller plåster, haha. När detta nu gjordes på såret så kände jag absolut ingenting. Det gäller att glädjas åt det lilla ju. Det är inte alls ovanligt att det blir sådär med känseln i huden efter ett kejsarsnitt har jag fått förklarat för mig på sjukhuset. Känseln kommer tillbaka så småningom men det kan dröja ett ganska bra tag.
Något annat som jag inte känner är när jag är kissenödig. Kanske lite praktiskt kan tyckas men nej, jag saknar den funktionen i kroppen, som jag tidigare i livet har tagit för givet. Som tur är har jag inga problem med att hålla tätt, dom musklerna och signalerna upp till hjärnan funkar fortfarande men jag känner helt enkelt inte dom där klassiska ”kissenödighetskänslorna”. Men det kommer säkert så småningom. Så, såret läker fint på utsidan men gör fortfortfarande ont till och från på insidan. Kroppen har som sagt redan från dag 1 efter operationen kavlat upp armarna och börjat jobba sig framåt. Om jag inte är helt ute och cyklar så hade jag ägglossning igår, vilket gjorde mig så himlans glad och ännu mer imponerad över kroppen! Snacka om superlivmoder. Jag har sagt det innan och det tåls att sägas igen, kroppen är helt jävla fantastisk!
En dag i taget med den fysiska kroppen men också en dag i taget med den mentala biten. För det är där förvirringen är som allra störst för mig och kroppen märker jag. Medan den fysiska kroppen kör sitt race och tar sig tillbaka på banan med ägglossning och allt så har hjärnan lite svårare att hänga med och då syftar jag på att jag har svårt att greppa det som hänt och det jag har varit med om.
Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning. För mig och den tänkande delen av mig, medvetandet, så är det otroligt svårt att förstå hela graviditeten och förlossningen. Det känns som att jag har drömt alltihopa, inklusive graviditeten. Hände det verkligen på riktigt? Var jag ens gravid? Har jag drömt? Min hjärna spelar upp förlossningen för mig som en film på repeat, där den börjar med att vattnet gick på fredagkvällen, den går in på flera detaljscenarion under förlossningens gång och avslutar sedan med att jag rullas ut från förlossningsrummet och in i operationssalen. Där i samband med att jag blir sövd inför operationen så tar filmen slut. Den där filmen spelas om och om igen i min hjärna. Jag lägger ingen direkt värdering i filmen som spelas utan den spelas bara upp. Jag låter den spelas upp. Jag tänker att den säkert behöver spelas upp flera gånger tills hjärnan, antingen förstår vad som hänt eller tar sig vidare från filmen på ett annat sätt. Det är så otroligt svårt att fatta att jag hade så mycket liv i magen, för Mini (som Frans hette medan han var i magen) var så otroligt sprallig, livfull och härlig. Det var även fullt ös, bokstavligen, under förlossningen och det är just det. Så svårt för hjärnan att förstå allt livet jag hade i magen, all action som var under förlossningen med all styrka och kraft som kroppen förvånade en med till att inte få någon slutprodukt. Jag märker att det är där förvirringen uppstår för kroppen och hjärnan. När allt det vi gick igenom avslutades med att inte få en bebis att ta hand om. Jag klandrar inte hjärnan över huvud taget för det här snurriga, konstiga, förvirrade tillståndet den befinner sig i. För jag menar, i 9 månaders tid har varenda liten beståndsdel av mig och mitt medvetna jag förberett sig på vad som komma skall, på att bli mamma, på att få en liten individ att ta hand om. Och så fick vi inte det. Jag tror att det är så djupt rotat i den kvinnliga kroppen, i min kvinnliga kropp att en graviditet och en förlossning innebär en bebis. Att kroppen även på helt andra nivåer än mitt medvetande förstår att det är så de borde gå till. Därför är den så förvirrad men därför är den också så målmedveten om att komma på banan igen, jag menar, ägglossning igår. Det är fan imponerande!
Och ja, jag väljer att se det positiva i allt det här. För mig finns det faktiskt inte något annat alternativ än att heja på min kropp. Att förstå, acceptera samt försöka hänga med hjärnan i förvirringen och att hoppas på en ljus framtid.
Hjärnan är inte bara förvirrad. Jag skrev såhär tidigare i inlägget ”Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning”. Om graviditeten och förlossningen är den del där allting bara är supersnurrigt så är den största delen efter operationen inte förvirrande. För när det gäller operationen och den fysiska återhämtningen efter den så är hjärnan och jag helt med på banan. Jag har inte alls svårt att greppa den delen och det tror jag beror på att jag har ett sår i magen som jag blir påmind om varje dag då det fortfarande känns och ibland gör lite ont. Där har hjärnan ”något att ta på”, så därför förstår jag det. För mig var detta också tredje gången jag blev opererad i magen så jag vet vad det innebär att återhämta sig efter något sånt här. Även om den här operationen är den största så vet jag på ett ungefär vad det innebär.
Tänkte på något vis försöka avsluta ett långt inlägg.
Jag tänker fortsätta låta hjärnan och medvetandet processa på sitt sätt. Jag låter filmen spelas upp, tankar komma och gå precis som dom vill. På samma sätt låter jag de olika känslorna få ta plats. Ibland men inte så ofta bubblar det upp känslor av irritation, inte så mycket ilska utan mest irritation för att det blev som det blev. Eller snarare så blir jag irriterad för att det inte blev som det skulle. Eller så var det såhär de skulle bli den här gången? Stor och djup fråga… Jag låter även vågorna med sorg och tårar skölja över mig när dom kommer. Det är ingen idé att försöka hålla tillbaka. Det är mycket skönare att låta känslorna blomma ut när dom dyker upp. Dom försvinner sedan och ger plats åt något annat. Det är så de ser ut för mig och oss just nu. En känsla i taget, en dag i taget.
Är så otroligt tacksam över att vi har varandra, jag och Mikael.