Det har snart gått två veckor sedan livet tog den mest brutala och kraftiga vändning, som jag någonsin varit med om. Två veckor, fjorton dagar. Jag upplever det som att det gått hundra år samtidigt som det känns som att det hände igår. Det har hänt jättemycket och ingenting, samtidigt. Vi har varit dagblinda som aldrig förr och all tid har smetats ihop. För oss har dessa två veckor inte bara handlat om att möta det som hänt och börja bearbeta det tillsammans med nära och kära. Det har varit fullspäckat med samtal och praktiska beslut, faktiskt redan ifrån dag ett. Från och med samma dygn som det hände har vi fått ta flera samtal med personalen som var med oss vid förlossningen. Allt ifrån att få höra och dela upplevelse med läkaren, barnmorskorna och personalen som närvarade till att få prata med kurator och diakon ifrån sjukhuskyrkan. Vi har fått ringa våra försäkringsbolag, blivit kontaktade av både psykolog och ett kris- & traumacenter där vi erbjuds samtalsterapi. För varje nytt sånt här samtal så har vi fått dra upp och berätta om hela händelsen igen, igen och igen. Sådana samtal slukar både energi och känslor på ett sätt som inte går att beskriva.
Vi har också fått ta ställning till en massa praktiska saker som man aldrig någonsin tänkt att man ska behöva fatta ett beslut kring. Jag har aldrig tidigare ens funderat på vad som händer, rent praktiskt, när ett barn går bort i samband med en förlossning. Jag har kanske på min höjd tänkt att när det är ett såpass litet barn och det sker på sjukhuset så tar sjukhuset hand om det. Barnet bara försvinner. Det lixom ”löser sig”, om ni förstår vad jag menar. Men det har vi fått lära oss nu att riktigt så funkar det inte. När ett barn går bort i samband med förlossningen så ska det hanteras på precis samma sätt som när en vuxen människa somnat in. Det betyder att vi under dessa dagar som gått också fått en massa information om vad vi har för möjligheter när det gäller vår sons begravning, vad vi måste göra inom en viss tid samt bestämma oss för hur vi vill göra med alla delar i denna process.
Hur vill vi ha det? Vad tycker du? Vad tycker jag? Vad känns mest rätt i magen? Kommer vi ångra oss sen om vi inte gör det här nu?
Det har varit väldigt få dagar hittills där vi bara fått vara själva, jag och Mikael. Själva utan att bli avbrutna av samtal om det som hänt, beslut som ska fattas eller tider som ska bokas. Det har pga detta funnits väldigt lite ork och energi över till våra familjer och vänner som är så fina och står i givakt runt oss, redo med sitt stöd och sina förslag på aktiviteter att hitta på för att få oss att glömma allt för en stund. Det är otroligt, otroligt uppskattat och att känna att vi har sådant enormt stöd ifrån omgivningen är alldeles fantastiskt. Men det har också varit en av utmaningarna dessa fjorton dagar. Det är inte lätt för någon, dessutom är det en helt ny situation för oss alla som kräver nya dimensioner och lager av våra relationer. Jag tänker att det är precis lika svårt för en nära anhörig att veta hur mycket denne ska finnas till och stötta utan att det blir för mycket. Som det för oss att veta balansen mellan hur mycket sällskap och stöd vi vill ha kontra hur mycket egentid vi behöver.
Med en ärlig kommunikation, en stor dos respekt för varandra och en förståelse för att vi är och agerar olika så tror jag att vi tillsammans med vår omgivning kommer hitta en balans med stöttning som funkar för oss alla.
