Ja då var den gjord, första veckan med våran alldeles egna hundvalp, Billy ♥
Jag känner att jag vill skriva av mig lite om veckan som har gått då den har varit otroligt blandad, för mig. Det är säkert så att min sambo upplever första valpveckan på ett helt annat sätt än mig så hade han skrivit ett liknande inlägg så hade de garanterat sett annorlunda ut. För vi är ju olika. Men det är en bra sak! Det är något jag har fått bevisat ännu en gång, under dessa dagarna.
Jag ska försöka att ta det hela lite ifrån början så att även du som inte känner mig så bra, eller sedan innan, också har en chans att hänga med. Jag har haft hund tidigare tillsammans med min familj. Vi hämtade henne när jag var 13 år gammal och hunden hade precis fyllt ett år. Så ja, jag har haft hund tidigare men jag har aldrig haft en valp innan. Hunden vi hämtade då hette Fliza och kom att betyda väldigt mycket, inte bara för mig utan för hela familjen. Man är förstås medveten om att när man skaffar en hund, eller vilket djur som helst egentligen, så kommer den dagen då ens hund ska vandra vidare till hundhimlen (jo, jag tycker att det är en fin tanke att dom hamnar i hundhimlen). Jag har förstås fattat att den dagen skulle vara jobbig men jag kunde aldrig ana att det skulle vara så förbannat tufft att förlora en hund. Jag bodde inte längre hemma då när hon somnade in och jag tycker fortfarande än idag att det är jobbigt att jag inte var där och kunde säga hej då till henne. Jag ska vara helt ärlig nu och berätta att några tårar singlar ner för mina kinder då jag skriver detta.
Fredagen den 21 Oktober åkte vi så äntligen för att hämta hem min och min sambos första gemensamma hund. Jag får lov att säga ”första gemensamma” eftersom jag inte vågar svära på att detta är min/våran sista hund. Det gick superbra att hämta hem honom och det kändes nästan för bra för att vara sant när han 10 minuter in i bilresan hem somnade och sen sova hela vägen. Cool kille! Första veckan har nu gått åt till att lära känna den här lilla individen lite bättre. För han är verkligen liten. Jag får påminna mig ibland om att han bara har tassat på denna jorden i 9 veckor. Det är bannemig inte länge!
Första dagarna kändes det nästan inte på riktigt. Jag sa till min sambo att det känns som att vi har den här lilla krabaten på lån. Att vi ska lämna tillbaka honom snart. Det tog någon dag för mig att förstå att han är våran nu. Han bor här ♥ Första dagarna märkte jag på mig själv hur mycket jag såg våran gamla hund i den här nya hundvalpen. Jag tänkte otroligt mycket på våran gamla hund och hur hon brukade bete sig i olika situationer. Det var lite jobbigt och framför allt svårt. Jag kom fram till hur otroligt van jag är vid vuxna hundar. Hundar som är lite världsvana, som har lärt sig lite olika kommandon och där man lärt sig att kommunicera med varandra, människa och hund. Den här lilla krabaten kan inte vårat språk och vi kan inte hans, ännu. Jag fick på riktigt säga till mig själv att detta är en helt annan individ än vår gamla hund. Det låter ju kanske självklart men tänk på att min gamla hund är den enda riktigt nära hundkontakten jag har haft och har man haft den kontakten i stort sett varje dag i mer än 10 år av sitt liv, ja då är man ganska van vid just den. Jag får gång på gång påminna mig om att den här fina lilla individen inte är så gammal men att jag ska lära honom allt jag kan. Allt vi kan. Vi har verkligen lärt oss mycket på bara den här första valpveckan tillsammans.
Klart att det är superkul att ha en hundvalp. Han är så fantastiskt söt att hjärtat ibland lixom svämmar över av härliga känslor när man tittar på honom. Han är en otroligt duktig kille! Han har imponerat på oss flera gånger under den här första tiden. Han är glad, väldigt nyfiken och ganska cool. Vi börjar vänja oss vid varandra och för mig känns det bättre och bättre. Men varför har det inte riktigt känts bra undrar kanske du? Du har ju för tusan äntligen fått din älskade hundvalp Lina! Ja, så kan man tänka. För så har jag nämligen tänkt för mig själv… Och jag är så förbannat glad för det. Tacksam och supernöjd med de faktum att vi har en egen hund. Men för mig har detta varit och ÄR en utmaning. Jag är en person som sätter otroligt höga krav på mig själv och vill gärna, i allt jag gör, vara bäst redan ifrån start. Så även när jag tar hem en hundvalp. Skilj nu på att jag inte sätter kraven på hundvalpen utan på mig själv! Första veckan och veckorna är nästan enbart till för att lära känna varandra och få in lite rutiner i den vardag man ska skapa tillsammans. Så inget krav på valpen men jag sätter krav på mig själv. Tex, då han kissat inne. Det är så otroligt lätt hänt för den lille valpen och faktiskt någonting man får räkna med när man tagit hem en valp men jag lägger gärna den skulden på mig själv och tänker direkt att ”fan hade jag varit någon sekund snabbare ut så hade detta inte hänt”. I början på veckan har jag varit på helspänn. Alltså på HELSPÄNN! Jag har omedvetet haft koll på valpens minsta lilla vink. Det började kännas i min kropp och i min själ. Det blev tufft och jag fick återigen förklara för mig själv att ”Lina du KAN INTE kontrollera allting”. Och framför allt man kan omöjligt kunna allting om en hundvalp när man aldrig har haft en hundvalp tidigare och även om jag hade haft det så är valparna individer och otroligt olika. Så det här är en utmaning! En utmaning för mig att inse att jag inte kan vara bäst på det här. En utmaning i att se och lära mig att det kommer att ske små misstag. Det kommer garanterat att bli små fel här och där men de viktiga i allt det här är att det måste få vara okej.
Jag har även velat hålla koll på min sambo så att ”han gör rätt” när han hanterar valpen. Jag har förstås bett om ursäkt för det där då jag kom på mig själv och sagt både till honom men mest till mig själv att jag ska skärpa mig. Jag måste lita på att han får göra på sitt sätt och lära sig han också. Han har aldrig haft hund innan så det här gör han galant tycker jag! Vet ni vad slutsatsen egentligen är? Jag måste våga slappna av. Jag mår inte bra av att vara på helspänn hela tiden. Det kommer att bli någon kiss inomhus och det är okej! Vi kommer garanterat att göra misstag när vi fostrar våran första valp men vi kommer också att göra så förbannat mycket bra och ”rätt” saker 🙂
För mig har det varit mest frustrerande att jag och valpen inte talar samma språk. Än så länge kan vi inte riktigt kommunicera med varandra så bra som jag vill men vet ni vad det bästa är? Det kommer! Jösses vad vi kommer att kunna kommunicera sen. Vi har som sagt bara haft honom i en vecka så återigen Lina, våga slappna av.
Det här är så typiskt mig att jag inte ens blir förvånad. Att jag själv skapar en oro i kroppen och jobbiga känslor för mig själv, det tycker jag inte är okej. Det är något jag ständigt jobbar med. Jag bygger jättelätt upp oro i min kropp, oro som ibland blir till lätt ångest. Jobbiga feelings helt enkelt. Det är någonting jag jobbar på hela tiden och jag blir bättre. Men tänk er själva en situation med en valp som man inte riktigt har kontroll över som man samtidigt vill göra aaallt det bästa för i en kombination med för lite sömn och ett konstant mood av att jag måste ha koll och kontroll, det är ingen superbra kombo. Inte undra på att det kommit och gått massa oro i min kropp under den senaste veckan. Oro, alltså vi snackar press på mig själv som blir till en stress och slutar med tunga känslor i bröstet och en klump i magen. Det är oro för mig.
Att skriva av mig såhär hjälper mig en hel del. Jag får perspektiv på mina funderingar när jag själv får läsa mina egna ord. Och missförstå mig rätt! Jag är helt fantastiskt superglad över att våran Billy äntligen är här. Han är fantastisk och så otroligt fin. Och min sambo är så otroligt duktig och jag hade inte velat se någon annan husse till min valp. Det ska bli så förbannat roligt att få lära känna Billy lite mer och framför allt att börja kommunicera med honom, skapa rutiner och en vardag ihop. Jag ser fram emot det! Och vet ni vad? Just i skrivande stund så kom Billy och lade sig på mina fötter. Fantastiska hund! ♥
