"Berget? Det är litet nu. Så jävla litet!"

Det är konstigt hur hjärnan fungerar ibland. Någonting som tidigare varit vardag för mig kändes idag som att bestiga ett berg. Vi, jag och hjärnan, var inte alls överens och jag fick kriga med mina tankar hela eftermiddagen. Men vet du vad?
Jag vann!

Tiden innan jag skulle bestiga berget så försökte jag påminna mig om just den här känslan. Känslan av att jag vann! Jag gjorde det fanimej! Jag gjorde det också för att få se det där berget bli litet igen. För det är litet egentligen men för mig har detta varit en enorm tröskel att kliva över.
Jag skriver detta i ren, tja vad ska vi kalla det?, energiberusningsjävlaranammajagäger-känsla just nu 🙂
Jag skulle nog vilja säga att jag är död och så jäkla levande, på samma gång, i skrivande stund. Och berget? Det är litet nu. Så jävla litet!

Vad skriver jag om egentligen?
Träning!
Jag har en ganska blandad historia bakom mig vad gäller träning. En liten del utav den historian är förklaringen till varför jag behövde bestiga ett berg idag.
Sakta men säkert börjar jag att få mer utav mitt egna facit i hand. Facit till varför jag gick in i väggen, blev sjukskriven och hela det kalaset. Jag börjar samla på mig fler svar. Saker och ting börjar äntligen att falla på plats, kännas logiska och relevanta. Det här med att ge saker tid och få perspektiv är så viktigt och har fått en helt ny innebörd för mig.

Hur som helst. När jag egentligen mådde som sämst och samtidigt var som mest omedveten om hur jag mådde. När livet inte gick i 100 km/h utan i 160 km/h, då började jag att träna Crossfit. Äntligen! Som jag längtat, eller?
Crossfit och crossfitandan var något som länge inspirerat mig och jag hade velat testa länge men helt ärligt, aldrig riktigt vågat. Så fyra månader innan sjukskrivningen så gick jag och Mikael på ett prova-på-pass och jag gick därifrån med skräckblandad förtjusning. Vi valde att fortsätta!
Jag valde att fortsätta trots att jag inför varenda träningspass hade en klump i magen. Jag mådde illa! Jag ville oftast springa därifrån i ren och skär panik men jag sa till mig själv att det var normalt att känna sig lite nervös och pirrig. Jag tänkte att det är bara för att jag är ny. Det slutar nog snart. Och det kändes alltid bra efter passen. Då var jag glad, lugn och riktigt svettig för ja, det är riktigt tuff träning. Innan crossfiten hade jag länge tränat 5-6 dagar i veckan, det var lixom standard för mig. Så att träna mycket och tufft var bara kul. Trodde jag!
De dagarna jag inte tränade brukade ganska snabbt få sällskap utav tankar om att jag var tjock, lat och en bekväm människa. Trots att jag tränat dagen innan och hade pass inbokat dagen efter. Men just den dagen jag inte tränade så kände jag mig lat, som en riktig soffpotatis. Det här var också tankar och reaktioner som jag aldrig la någon vikt vid. Jag tyckte ju att träning var kul? Jag tränade ju enbart för min skull. Det är väl inget konstigt med det?

Tillbaka till crossfiten.
På crossiften tränade vi väldigt mycket mot klockan. Mot tiden. Mot personbästa. Mot andras personbästa. Man blev klockad, klockade andra. Skrev ner sina resultat med tanken om att vara ännu bättre till nästa gång och nästa gång igen. Reslutat. Prestation. Utveckling. Mål. För många var detta sjukt sporrande och peppande. Men för mig? Nej, det blev tillslut prestationsångest. Det var det kanske redan ifrån början… Jag har någon knasig tanke om att när jag gör saker och ting för första gången så ska jag kunna det redan vid start. Helst vara bäst!
Så jag inte bara pressade mig själv fysiskt, under de hårda träningspassen, utan ännu mera psykiskt. Både innan, under, efter och emellan passen. Jag satte krav på mig själv!
Jag följde tjejer och killar på instagram som tävlade i crossfit. Världsmästare i crossfit. Om jag satte ribban högt?.. Jag trodde att jag peppade mig själv. Att det inspirerade mig. Jag hade ingen aning om att det stressade mig och pressade mig. Det var ju motivation?!

När jag skriver om det nu, med en del utav facit i hand, så låter det så jäkla självklart allting. Och jag tänker att du nu sitter och tänker ”men lilla Lina. Det fattar du väl själv? Hur kunde du INTE fatta det?”

Så vart jag då sjukskriven fyra månader senare och fick rådet utav min läkare att inte träna. Pfft, va? Ska jag inte träna? Alla vet väl att man mår bra av träning?
Nej , jag blev ordinerad promenader. En promenad varje dag. Det kändes lite som ett skämt, det måste jag erkänna. Men när det sen kom dagar, under sjukskrivningen, då jag inte kom upp ur sängen. Eller kom utanför dörren. Eller när det kom dagar då jag bestämt med mig själv att Lina idag, idag ska du ut på en härlig promenad i vårsolen och så tog det mig ungefär 5 timmar (!!) att ta mig ut på den där promenaden, då började jag förstå vad läkaren menade. Hon såg nämligen saker som jag inte såg. En tjej med helt orimligt höga krav på sig själv.
Så, under sjukskrivningen som pågick i ca 6 månader så tränade jag inte. Mot slutet av perioden gick jag och köpte mig ett gymkort igen, för jag saknade ju träningen. Det är första gången i mitt liv jag betalat för ett gymkort utan att använda det. Jag betalade för att ha ett kort i plånboken. Jag kom till gymmet några gånger och har lyckats några gånger det senaste året. Men jag tappade träningen helt och efter att jag tappat den så hårt, från att träna 5-6 gånger i veckan till att inte träna alls, så har jag inte riktigt hittat den igen.
Jag har inte tvingat mig heller. Eller, i början gjorde jag ju det förstås men sen sänkte jag kraven. Jag har koncentrerat mig på annat, på att må bra, på mig själv.

Så idag har jag köpt ett nytt gymkort, på Nordic wellness, där allting en gång började. Jag köpte gymkort, hämtade ut kortet och rev av ett sjuhelvetes cykel activio-pass! Jag är en sån som har dubbelt så mycket energi efter ett pass som innan så jag har studsat runt som en gummiboll här hemma och levt på känslan. En sån jäkla härlig känsla!!
Den börjar lägga sig nu och istället övergå till en go trötthet och jag vet iallfall en tjej som kommer att sova som en stock inatt.
Kanske kommer jag att behöva bestiga ett berg igen nästa gång det är dags för ett pass. Men då vet jag ju redan innan att jag vinner. Att berget blir litet igen.
Ibland behöver man bara se att man inte dör. Att man är starkare än vad man tror.
Kroppen är rätt häftig ändå. Ta hand om den!
/Lina.