Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.”
Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.
Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!
Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.
Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3
/Lina.