www.linapetersen.se

Jag har funderat i några dagar, tankarna och frågorna har vägts emellan varandra. Ska jag skriva? Ska jag inte skriva? Gör det något om jag delar med mig?
Under bloggens livstid har det hittat hit fler och fler läsare. Jag kan ju med hjälp av statistiken på bloggen se både antal visningar, alltså hur många inlägg ni läser, samt antal unika besökare. Det är riktigt roligt och ganska peppande! Tack vare den statistiken vet jag att de flesta av er trillar in här på min blogg för att kolla på recepten, det är det som drar mest läsare. Så därför har detta inlägg , som nu ska skrivas, fått lite extra eftertanke. För på något vis har ju min blogg blivit lite ”nischad”, det är recept och tips på mat som dominerar. Det här inlägget kommer att sticka ut lite grand. Men efter att ha funderat på frågan: För vem bloggar jag egentligen? så kändes det ganska självklart att skriva av sig. För mig själv. Kanske hoppar du över detta inlägg, eftersom det inte är ett recept och det är helt okej. Kanske kan någon känna igen sig? Kanske vill du efter det här inlägget ge mig lite extra pepp?
Jag tror att vi behöver bli bättre på det, att peppa och stötta varandra!

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är många saker som inte blir riktigt som man tänkt sig men den här gången syftar jag på livet. Mitt liv och min situation!
Jag är i princip färdig med min utbildning till Löne- och ekonomiadministratör (lönespecialist), visst låter det tjusigt? Jag har bara examensdagen framför mig sedan är skolan klar och jag har ”fått” en yrkestitel. Jag har precis, i början av detta året, påbörjat min anställning som konsult där jag är uthyrd till ett trevligt företag beläget mitt i centrala Göteborg. Stora, fina lokaler, på övervåningen av Nordstan. Det låter nästan för bra för att vara sant tycker jag, det här är precis vad jag gick och hoppades på. Att få arbeta med det jag precis studerat till, på ett företag mitt i stan. Lyx!
Är jag på kontoret när jag skriver detta inlägg, tänker du? Nej, jag sitter hemma vid mitt köksbord iförd mjukisbyxor och en toffs mitt på huvudet.
Jag har en tid hos läkaren imorgon eftermiddag. Jag ser fram emot den! Jag längtar, i hela kroppen, till den dagen då jag mår bättre och känner igen mig själv igen. Just nu gör jag inte det! Känner igen mig själv alltså.
Jag är konstant trött. Jag sover bra mycket mer än vad jag brukar (nu snackar vi kring 9 timmars sömn) men vaknar ändå med känslan i hela kroppen som om jag inte sovit, alls. Jag är helt energilös, matt och har ingen ork. Jag är fruktansvärt omotiverad, till allt och det skrämmer mig.
Jag har på jobbet haft väldigt svårt att koncentrera mig, huvudvärken har gjort sig påmind nästan varje dag och kroppen skapar feberliknande känslor och febertoppar, hela tiden. Ena stunden svettas jag massor till att nästa stund frysa och bli kall. Det är svårt att beskriva känslorna i ord men hela kroppen skriker obalans!
Jag har otroligt lätt till alla känslor. Ena stunden kan jag asgarva till att på en millesekund bryta ihop totalt och gråta. Väldigt konstigt! Jag är helt galet sugen på kolhydrater och skitmat, framför allt godis och pizza. Hade kunnat döda någon för det!..

Jag känner verkligen inte igen mig själv och det är så fruktansvärt frustrerande. Det är ju nu jag ska vara på topp! Jag vill ju visa framfötterna på jobbet och suga  i mig all kunskap där som jag bara kan. Jag vill lära känna mina kollegor men framför allt låta dom lära känna den riktiga Lina men hon är inte där. Jag undrar vart sjutton hon har tagit vägen!!
När något sånt här händer så tänker jag att man har två val. Antingen stressar man upp sig över situationen, biter ihop som tusan, struntar i kroppens signaler och tänker att ”det blir nog bra snart”. Eller så försöker man att acceptera läget, vågar söka hjälp och i lugn och ro börjar att hantera situationen.
Jag har praktiserat båda dessa två alternativ. Ni kan ju gissa vilket jag började med? Yes, alternativ nummer 1. Jag körde på och tänkte att ”äsch, jag behöver säkert bara sova lite mer och kanske koncentrera mig på att dricka vatten och varva ner på kvällarna”. Det är förvisso ett väldigt bra alternativ, för alla, hela tiden. Men att strunta i kroppens signaler, bita ihop och köra på ändå höll inte i längden.. Inte den här gången!
Så, i torsdags gick jag hem ifrån jobbet för att jag helt enkelt inte orkade mer. Jag stod inte ut! Jag gick hem, fick i mig lunch och ringde till vårdcentralen. Fick en uppmaning om att ringa nästa morgon klockan 8 då dom ändrat sitt system på vår VC.
Gjorde som jag blivit tillsagd. Tänkte att jag ringer, får en förmiddags tid, går till VC och sen åker till jobbet…
Men, jag ringde och pratade med en väldigt trevlig sjuksköterska. Jag berättade nästan allting som jag skrev några rader tidigare för henne och hon tyckte att en akut-tid på förmiddagen inte skulle ge varken mig eller läkaren något. Utan hon ville boka in mig på en ”riktig” tid hos läkaren där jag ska få lämna en del prover men även få chansen att prata med läkaren i lugn och ro. Hon förberedde mig även på att läkaren kommer att vilja ställa en hel del frågor.
Det kändes bra! Framför allt att hon/dom tog det på allvar. Det är ju tvärtemot vad jag har gjort dom senaste 6 veckorna.
Hon nämnde också ord som stress och vårdepression. Ordet vårdepression hajade jag till på. Detta nämnde alltså sjuksköterskan utifrån min beskrivning av hur jag mår och hur min kropp beter sig. Mamma, som också arbetar inom vården har sedan två år tillbaka nämnt ordet vårdepression för mig. Jag har beskrivit exakt samma symptom, tre år irad nu, vid perioden februari – mars.
Skillnaden är att den här gången, känns det värre, det kom tidigare och har pågått en längre period. Min kropp och jag lyckas inte riktigt ta oss ur det här på egen hand. Så, vi får se vad läkaren säger imorgon!

Jösses, vad skönt det var att skriva av sig! 
Det känns genast lite lättare. Nu vet ni varför bloggen i princip står still och hur tjejen bakom den egentligen mår.

Tack för att du orkade läsa!
Ta hand om varandra!