www.linapetersen.se

Igår var början på något nytt, en start på en ny resa. Det låter kanske löjligt men det är så det känns för mig. Igår provtränade och genomförde jag och sambon vårt första crossfitpass. Crossfit är en träningsform jag har varit nyfiken på länge och jag har under min nyfikenhet samtidigt beundrat de tjejer och killar som tränar och utövar crossfit. Provträningen igår gick bra och det var riktigt kul. Om jag säger att det inte var tufft eller jobbigt så ljuger jag, big time! Det var faktiskt jäkligt jobbigt men roligt på samma gång. Jag och min kropp är inte vana vid den sortens träning (högintensiv styrke och konditionsträning) och det märks ännu mer idag genom en riktigt brutal träningsvärk. Jag kan annars tycka att träningsvärk är ganska gött men det här, det är allt annat än gött.
Så, vad var det för resa jag babblade om i början på inlägget?..
Jo, sanningen ska fram. Jag var riktigt, riktigt nervös inför passet igår och det var helt och hållet tack vare mina hjärnspöken. När det kommer till träning är mitt självförtroende lika med noll. Obefintligt. Det har varit så så länge jag kan minnas och det har satt käppar i hjulet för mig både en och flera gånger i alla olika sporter jag utövat. Jag är osäker och tror inte på mig själv. Vet inte om man ska kalla det för självförtroende eller självkänsla? Kanske en kombination utav båda delar? Jag är rädd för att göra fel helt enkelt och rädd för att jag inte ska klara av det eller orka. Just dom här tankarna och känslorna hängde med mig hela vägen in, till ungefär halva träningspasset igår, men dom försvann och om följde inte med mig ut och inte med mig hem igen. För vet ni vad? Jag orkade! Jag klarade det! Jag körde skiten ur varenda liten muskel och jag försökte mig på tekniker och övningar som jag aldrig någonsin varken sett eller gjort tidigare. Det var AS gött efteråt! Och allihopa fick en high five av coachen som höll i passet för att vi kämpade som tusan. Allihopa, utifrån våra egna förutsättningar.
Det hände mycket i kroppen efter passet igår. Både fysiskt (återigen är den brutala träningsvärken ett gott tecken på det..) men även psykiskt. Det var mycket som släppte hos mig och jag ser detta, som jag nämnde i början utav inlägget, som en start på en resa.
Jag hoppas att jag kommer ut starkare på andra sidan än vad jag är nu, när jag kliver in. Inte bara starkare muskler, för det får jag nog vare sig jag vill eller inte, men även ett starkare jag. Ett tryggare jag. Ett lugnare jag. Med lite mindre krav.
Den bästa versionen utav mig!