Idag hände det!

Kompisar, idag hände det! Det som jag trodde att jag hade kommit ifrån, att jag skulle kunna stå emot. Sockerberoendet!..
En del av er vet vad jag pratar om. Det är inte ens lite komiskt, det är hemskt.
Jag tänkte ta historian ifrån början.
Dagen i sig har varit strålande och gått snabbt, precis som den brukar när jag är på jobbet. Det har varit hur varmt som helst men jag säger det inte på ett klagande sätt, jag gillar det. På nått konstigt vänster så tål jag värmen på ett annat sätt denna sommaren än tex förra. Knepigt. Men det hör egentligen inte till saken.
Händelsen börjar i personalrummet, på jobbet. Det är också där den galna händelsen utspelade sig. (Okej, lite komiskt är det kanske men bara lite, fortfarande allvarligt!)
Efter lunch har dom flesta av oss rast. Logiskt! Jag kommer in i personalrummet, där sitter tre av mina kollegor redan. Jag får direkt syn på den enorma, okej inte enorm men stora skålen mitt på bordet full med lösgodis. Strålande tänkte jag.. Bredvid den står en mindre skål enbart med choklad, också lösgodis. Det ligger en oöppnad förpackning med Singoalla-kex på bord nummer två och bredvid den ligger en förpackning med turkiskt godis.
Alright tänker jag och slår mig ner i soffan. Hamnar bredvid min kollega som sitter och äter något ifrån en tallrik. Nybakad rabarberpaj med vitchoklad och vaniljsås. Det var droppen.
Men allt jag kunde tänka var hur sjukt mycket socker det var instoppat i detta lilla personalrum. Kors i taket!
Min rast gick och jag tog ingenting. Äsch det där är inget för mig, tänkte jag. Jag smakade inte ens(!) ”Heja Lina, friskt humör” vill man ju nästan börja sjunga men håll den tanken, ett tag till..
Dagen tuffade på och vips så var klockan 17! Snart dags att åka hemåt med andra ord, skönt.
Jag gick för att lämna en lapp i min kollegas fack och passerar då personalrummet på vägen. Dörren stod öppen och rabarberpajen stod där på bänken och glodde på mig. Jag gick in, tog en tesked och fick tag i en smakbit. Fy tusan vad gott det var! 1 tesked blev till 2, 3,4 och kanske till och med 6 stycken innan jag stoppade och undrade vad fan jag höll på med?!
Påvägen in till personalrummet, innan jag fått tag i teskeden, dyker en tanke upp i mitt lilla huvud. Nej Lina! Det är bara onödigt men den tanken slog bort som ingenting.
Det var sockermonstret som tagit tag i mig. För det där, att hetsäta paj med en tesked, det där var inte jag!..
Obehagligt, konstigt, gott för stunden men otroligt onödigt är ord som beskriver den här konstiga situationen ganska så bra. Efter den där 6 teskeden, tror ni jag mådde bra då? Det var ju inte ens gott. Sockret satt lixom i halsen på mig. Och hur har resten av eftermiddagen sett ut? Trött som en jag vet inte vad och smått illamående.
Det var ju inte bara dumt att göra så, det var ganska ojuste mot kroppen. Men jag antar att jag lärde mig av mitt misstag. Efter att ha ätit strikt LCHF i lite mer än två månader så är jag helt enkelt känslig.  Innan dessa två månader, innan jag fattade galoppen med lågkolhydratskost och min kropp över huvudtaget, så trodde jag ju att jag åt LCHF. Visst jag lagade rätterna och läste recept och info men så mycket som jag syndade. När  jag trodde att ”den här lilla gör ingenting” eller ”jag ska bara smaka, det gör inte så stor skillnad, herregud” det var inte hälsosamt. Det var inte LCHF, det var inte lågkolhydratskost, det var ingenting. Det var inte ett smart drag helt enkelt!
Vid den perioden, egentligen nästan enda sedan vi lade om kosten för ett år sedan, har jag gjort så.
Jag gick ner 4 kilo ganska snabbt i början, nice  men jag gick upp dom över julen igen. Julen var nämligen min period där jag tillät mig själv att synda. ”Jag skulle ju inte överleva julen annars!”.
Så, efter alla helgerna och vid starten på det nya året var jag nästan uppe på samma vikt som när vi började äta hälsosamt i juni 2011. (Jag mätte mig även då, vid starten)
För er som hängt med ifrån min gamla blogg, vet att jag följde ett 4-veckors schema i maj månad. Det var det som fick mig att vakna till liv! Det var då alla pusselbitar föll på plats, för mig. Jag började förstå min kropp. Det är ju ingen annan som ska förstå den, det är jag, den är ju min!
Så nu, efter ca två månader med pusselbitar på plats vad gäller både kost och träning har jag tappat 2.5kg!
Jag har tappat nästan 6kg ifrån den startvikten jag hade och förlorat över 18cm på kroppen.
Så, nu kan vi väl ändå säga att det går åt rätt håll? Sakta men säkert 🙂

Kommentera