Krämig laxlåda – Recept

Här kommer ett enkelt och gott vardagsrecept på en krämig laxpasta i ugnsform. Åt något liknande när jag var liten som mamma kallade för ”Laxagne” men allt som oftast hade vi tagliatelle i och inte lasagneplattor men vill man göra med plattor så blir det minst lika gott.

Ett annat tips för den här enkla rätten är att byta ut den färska laxen mot varmrökt lax. Också gott!

Du behöver:
500 g lax
½-1 purjolök (beroende på storlek)
500 g tagliatelle (eller annan valfri pasta)
200 g färskost naturell
4 dl crème fraiche
150 g riven västerbottenost
Salt och vitpeppar

Såhär gör du: 
Dela laxen i tärningar. 
Skiva purjolöken i tunnare skivor och lägg allt detta i en ugnsfast form.
Strö salt över fisken.

Koka pastan enligt anvisningarna på förpackningen men halvera koktiden.
Den behöver alltså inte vara helt färdig utan går klart i ugnen sedan.
Medan pastan kokar kan du göra ostsåsen.
Börja då med att värma all creme fraiche i en kastrull, rör om och precis när det börjar koka så kan du stänga av plattan.
Tag kastrullen från värmen och rör ner färskosten i creme fraichen.
Smaka av såsen med salt och vitpeppar.
Häll av vattnet på pastan och lägg sedan alla pasta i den ugnsfasta formen tillsammans med din lax och purjolök. 

Häll sedan på ostsåsen och rör ner den lite granna mellan all pasta med hjälp av en sked eller en gaffel. 

Strö sedan en påse riven västerbottenost över hela din gratäng.
Grädda sedan gratängen i ugnen på 225 grader i ca 20 minuter.
Se till att din gratäng får en fin färg och att laxen är färdig.

Jag väljer hopp framför rädsla

Jag har inte skrivit så mycket om den här graviditeten. Jag tänker att anledningen till det är att det helt enkelt inte funnits så mycket att skriva om. Första delen av den här graviditeten känns som ett dimmigt kapitel nu när jag tänker tillbaka på det. Ni vet nästan som om man varit på tok för full och haft en riktigt stökig kväll och dagarna efteråt så minns man inte riktigt vad man varit med om.
Det känns oklart, lite luddigt att försöka minnas och när man tänker tillbaka på vissa frekvenser så får man ångest och vill helst glömma hela alltet. Jag var både avtrubbad från känslor samtidigt som jag stundtals hade grov ångest och väldigt mörka tankar. Lusten att skriva fanns inte. Lusten att göra någonting öht, fanns inte. Jag hade extremt svårt att vara glad över den nya graviditeten och svårt för att lixom ta den till mig om ni förstår vad jag menar. Jag försökte att inte klandra mig för det. För helt ärligt, det enda min kropp och hjärna vet är att en fullgången graviditet inte avslutas med en levande bebis. Den avslutas med akut operation, död och sedan en hel drös beslut kring det som man nyss varit med om. Inte undra på att jag den här gången har lite svårt att se hur det ska gå sen. Med den där svårigheten att vara glad över graviditeten kom också skuldkänslorna som ett brev på posten, trots att jag försökte att inte klandra mig. Skuldkänslorna sa till mig att jag nu är gravid igen, jag BORDE ju vara glad. Tänk så många som kämpar med att bli gravida och nu har jag möjlighet att vara det igen och så kan jag inte ens vara glad över det? Då gjorde herr ångest entré.

Lite så har den första delen av denna graviditet sett ut. Kantat med ett extremt illamående. Jag trodde att jag mådde illa när jag väntade Frans, haha herrejösses, det var ingenting i jämförelse med nu. Så det har minst sagt varit kämpigt.

Jag skriver varit kämpigt istället för är kämpigt. För idag befinner jag mig inte längre där. Jag är inte i det där mörkaste mörkret och ångesten har inte längre ett lika hårt grepp om mig. Jag har äntligen vågat ta graviditeten och bebisen i magen till mig och jag har börjat längta. Längta efter att få träffa den livliga krabaten som växer så det knakar. Jag har verkligen lyckats grabba tag i hoppet och det är jag så glad över. Jag väljer hopp framför rädsla!

Det hela vände egentligen tack vare en rad positiva händelser. För ungefär en månad sedan hade vi vårt stora rutinultraljud inbokat. Eftersom vi flyttade i somras bor vi nu långt bort från det sjukhus och förlossning där vi födde Frans. Vilket har gjort att vi vänt oss till ett nytt sjukhus, en ny förlossning samt fått kontakt med en ny överläkare/förlossningsläkare och nu med facit i hand så har det varit en riktigt bra grej för oss. Att byta miljö alltså. Först var både jag och min man helt inställda på att vi ville vara på samma sjukhus och föda där igen. Vi tänkte att det hade varit så fint att få åka därifrån med en bebis den här gången.
Men vad vi inte tänkte på är att det också hade dragit upp en hel uppsjö av känslor och minnen förknippade med just den platsen.
Någonting som vårt nya sjukhus och förlossning inte gör. Givetvis räcker det att se ordet förlossning för att bli påmind om vad vi varit med om men ni förstår säkert vad jag menar.
Vi har hittills haft bra och positiva känslor när vi varit på det nya sjukhuset. För vi/jag har varit där vid tre tillfällen hittills. Bland annat då vi gjorde rutinultraljudet som var en av de positiva händelser som kom i en rad efter varandra. Ultraljudet gick ju jättebra, allt såg fint ut och den lilla i magen växer precis som hen ska. Det är så galet fascinerande och det gjorde mycket för oss mentalt att få se den lilla. Efter ultraljudet så hade vi inbokat vårt första besök med ”vår” förlossningsläkare och det blev också en positiv händelse som gjorde mycket för oss båda. Vi hade ett riktigt bra samtal med öppen kommunikation från båda håll vilket uppskattades av båda parter. Vi är av naturliga skäl redan inne på vår kommande förlossning och funderar, pratar och får stöd eftersom det var mitt under min förgående förlossning som det totalvände för Frans och det bokstavligen gick åt skogen. Så det är där vår oro, vårt trauma och vår utmaning ligger.

I nästan samma veva som rutinultraljudet och det positiva mötet med vår förlossningsläkare så började jag också känna rörelser och så småningom sparkar från Lillis i magen. Alla dessa händelser har gjort extremt mycket för mig mentalt. Framför allt att jag nu regelbundet känner bebisen varje dag, gör jättemycket. Det är så himla mysigt.

I början av denna veckan så hade jag mitt första möte med en aurorabarnmorska och det blev ytterligare en positiv händelse. Hon gav mig en del saker att fundera på som nu kommer få marineras i lugn och ro och vi har påbörjat en plan för oss och vår kommande förlossning. Hon kunde berätta om flera praktiska hjälpmedel och hur vi kan få stöttning i det vi har framför oss. Känns jättebra!

Jag skrev det innan men det tåls att skrivas igen. Jag väljer hopp framför rädsla!

 

På botten och vänt

Jag ser att det är väldigt längesedan jag skrev här. Sist jag skrev var dagen innan Frans ett års dag och det finns en anledning till att det varit tyst om mig sedan dess. Jag har inte orkat skriva, velat skriva eller vetat vad jag ska skriva och därför har orden avstannat för en period. Inte bara orden avstannade, hela jag gjorde det. Jag ville inte dela med mig av vad jag gick igenom när jag befann mig mitt uppe i det eftersom det jag erfarit varit så främmande för mig.

För er som inte följer mig på instagram , kommer här en fantastik nyhet som jag delade med mig av i början på december. Jag är gravid igen och är mitt uppe i att baka ett småsyskon till vår ängel Frans. ”Mitt uppe i” är helt perfekt beskrivning för jag kliver strax in i vecka 20 och har således tagit mig igenom halva graviditeten. Det känns fantastiskt nu när jag äntligen börjat kunna ta graviditeten till mig mer men vägen hit, där jag är idag, har inte varit fantastisk, alls.

Jag har under de senaste månaderna mått riktigt dåligt psykiskt. Har erfarenhet av oro och lätt ångest sedan tidigare, har även dippat ner i en  och en annan lättare depression och jag väljer att skriva ”lättare ångest” och ”lättare depression” då jag nu fått erfara något helt annat än det jag gjort tidigare.
Aldrig någonsin har jag varit så långt ner på botten.
Aldrig någonsin har jag haft det så mörkt och hopplöst runt mig.
Aldrig någonsin har jag haft en sån aggressiv och fysisk ångest.
Aldrig någonsin har jag tänkt så mörka, svarta tankar.
Aldrig någonsin har jag behövt tackla så otroligt jobbiga känslor.
Vissa dagar åt mörkret upp mig och jag kunde inte se en utväg. Jag kunde inte se att det skulle kunna bli bättre. Jag kunde inte se att det skulle komma stunder då jag mådde bättre igen. Att det skulle komma dagar då hopplösheten som kramat om hela mitt väsen skulle släppa efter och att det skulle komma dagar då jag välkomnade in ljusa tankar och hopp igen.

Men det kom sådana dagar tillslut. Det började med små, korta ljusglimtar som sedan blev till hela dagar och tillsist hade det gått flera dagar där ångesten inte kramat ur mig all energi eller där dom mörkaste av tankar tog över hela mitt jag.

Det började vända strax innan jul och nu har jag haft en lite längre period, ca 3 veckor, där jag har haft betydligt fler dagar än dåliga. Därav min rubrik på inlägget. Jag har varit på botten men jag har vänt uppåt igen. För någon månad sedan hade jag inte huvudet ovanför vattenytan ens en gång, jag drunknade inombords och hade så svårt att se hur jag skulle börja simma uppåt. Jag visste inte vilket håll jag skulle simma åt.

Jag brukar vara ganska bra på att dela mig av hur jag mår. Till nära och kära men även här på bloggen i skrivande form och via min instagram. Det är ju någonting jag tycker om att göra och en del i mitt må-bra-kit. Men den här depressiva perioden jag har gått igenom under hösten och vintern har jag inte delat med mig av. Det har varit jättesvårt att berätta sanningen till och med för mina närmsta personer. En del i det som gjorde det svårt att berätta hur jag verkligen mådde var att jag skämdes över att tänka så svarta tankar. En annan del var att jag inte ville belasta mina nära och kära med mitt mående, med mina problem. Alla har ju nog med sitt.

En person som jag har delat med mig till är min man, Mikael. Jag har vid vissa tillfällen samlat mod till mig och med tårar i ögonen berättat för honom även om dom mörkaste tankarna som bott inne i min själ. Mikael har varit mitt ljus. Han har bokstavligen dragit mig ut på promenader med honom och hundarna för att få i mig frisk luft, dagsljus och motion. Han har tagit tag i att hjälpa mig skapa rutiner igen. Vardagliga rutiner. Och nu, när jag sitter här med huvudet ovanför vattenytan igen så förstår jag att det var min räddning. Mikael och hundarna, rutiner som inkluderade att laga god mat som jag gillar att göra, motion och träning, min meditation som jag gör varje kväll och att våga prata med Mikael. Alla de sakerna ihop blev min räddning.

Jag har tidigt i min graviditet bett om att få gå till en psykolog och det blev aldrig ifrågasatt utan sågs som en självklarhet och remiss skickades iväg direkt, i början av november. Jag fick veta att jag och mitt ärende var prioriterade men trots det har det dröjt att få tiden. Men nu på måndag har jag äntligen min första tid med psykologen och det ser jag fram emot. Det finns så mycket att jobba vidare på. Även om en liten del av mig känner att jag gjort det mesta av jobbet själv nu, tillsammans med Mikael. Men jag tänker att nu kan det bara bli bättre härifrån. Ni ser, mitt hopp är tillbaka.

Jag inser att du som läser mina ord nu kommer förstå hur dåligt jag faktiskt mått. Men förstå att jag befann mig i en situation eller på ett sådant ställe som gjorde att jag inte kunde berätta hur jag mådde på riktigt. Inte ens för dig, som står mig nära. Jag vet inte om det ligger på mig att be om ursäkt för att jag inte berättat? Antagligen inte. En bör inte behöva be om ursäkt för att en mått piss. Men jag hoppas att det här kan ge förståelse och en förklaring till varför jag kanske betett mig annorlunda, dragit mig undan eller inte varit den vän, familjemedlem eller Lina som du är van vid att jag är.
Tack för att du orkade läsa mina ord, tack på förhand för din förståelse och tack för att du stannat kvar hos mig även under en period där jag inte kände mig värd din kärlek.

Oktober för mig

Oktober har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Det är en månad som sedan förra året innehåller så otroligt mycket. Mycket minnen och så mycket smärta. Jag märkte så fort vi klev in i årets oktober att den här månaden är väldigt laddad och oj vad mycket känslor den innehöll. Fler känslor än årets andra månader. Det var tydligt.

Oktober är den månad då jag hade min BF (beräknad födelse). Frans var beräknad till den 2:e oktober.
Oktober är den månad då mitt vatten går. Så oktober är också den månad då min förlossning drar igång.
Oktober är den månad då jag kämpar mig igenom en 15 timmars lång förlossning.
Oktober är den månad då förlossningen och Frans tillstånd tar en rejäl vändning, läget blir otroligt kritiskt och allting går så snabbt.
Oktober är den månad då jag blir opererad med ur-akut kejsarsnitt. På 7,5 minuter så är Frans ute.
Oktober är den månad då vi förlorade vår son i samband med förlossningen.
Oktober är den månad då vi fick se får fina son för första gången.
Oktober är den månad jag blir mamma.
Oktober är den månad då jag ligger inlagd på sjukhuset i nästan en vecka och kämpar mot den infektion som både Frans och jag fick under förlossningen.
Oktober är den månad då mina värden var så dåliga att det pratades om en blodtransfusion.
Oktober är den månad då jag fick antibiotika från olika håll eftersom vi fortfarande inte visste vad för typ av infektion jag hade.
Oktober är den månad då våra föräldrar fick komma och hälsa på oss på sjukhuset. Hjärtekrossade, precis som vi.
Oktober är den månad då vi fick otroligt fint stöd av sjukhuspräst, kurator, läkare och all personal på förlossningen- och antenatal på NÄL.
Oktober är den månad då vi fick stöttning och kärlek från familj, vänner och nyfunna kontakter.
Oktober är den månad då vi behöver ringa till våra försäkringsbolag för att berätta att vår son har dött.
Oktober är den månad som vi måste kontakta försäkringskassan för att berätta detsamma.
Oktober är den månad då vi skulle fatta beslut kring att göra en obduktion på Frans eller inte.
Oktober är den månad då vi skulle bestämma oss för vilken kista vi ville begrava Frans i.
Oktober är den månad då vi skulle bestämma oss för att ta hjälp av en begravningsbyrå eller inte.
Oktober är den månad då vi behövde välja vilken av alla urnor vi ville att hans aska skulle läggas i, efter kremeringen.
Oktober är den månad då vi kommer hem ifrån sjukhuset med en tom barnstol.
Oktober är den månad då vi kommer hem till ett barnrum som vi gjort iordning men utan ett barn.
Oktober är också den månad då vi hade kistläggning av Frans. Kistläggning är den akt där man, precis som det låter, lägger personen i sin kista. Vi klädde på honom en av hans söta små pyjamasar med elefanter på och med sig i sin kista hade han flera kaniner och gosedjur.

Jag har säkert missat något av alla grejer som ägde rum i oktober förra månaden. Det var minst sagt omtumlande. Och jag har förstått att många inte vet om att allt det där behöver göras även när en liten bebis går bort. Men så är det. Allt det praktiska behöver tas om hand om precis som när en vuxen människa somnar in.

Oktober är laddat. Jag har haft mycket ångest den här veckan och vågorna av gråt har sköljt över mig med jämna mellanrum. Dom kommer och går. Imorgon den 10/10 har det gått ett år. Det känns som igår samtidigt som det känns som att det hände för 10 år sedan. För hur kan det ens rymma så mycket smärta i 12 månader?

”Har ni några barn?”

Har ni några barn?
För mig finns det olika svar på den frågan. Jag har fått frågan till mig några gånger och varje gång jag hör frågan är det som att få ett slag i magen och en kniv i hjärtat, samtidigt. Jag tappar fotfästet för någon millisekund innan jag finner mig i situationen och väljer vad jag vill svara.  Jag väljer svar utifrån personen som frågar och hur situationen är när frågan ställs.

Någon gång har jag svarat ”nej tyvärr, men vi skulle gärna vilja ha”. Då har situationen inte varit helt rätt för de långa svaret. Jag har andra gånger svarat något i stil med ”jag var gravid nästan hela förra året, med vårt första barn, men tyvärr så förlorade vi honom i samband med förlossningen”. Reaktionerna på det svaret har varit blandade men nästan alltid har jag mötts med SÅ mycket omtanke och känslor. Personer som jag knappt känner har stått och gråtit framför mig när jag berättat vad vi varit med om. Jag har fått så mycket stöttning som en person i den situationen kan förmå att ge.
Jag har ibland sett att personen (förståeligt) genast ångrar att den ställde frågan till mig när den får mitt svar. Men jag tänker, om man inte är beredd på svaret så kanske man inte ska ställa den frågan sådär rakt upp och ner? Jag skulle aldrig ställa den frågan till någon och det gjorde jag inte innan jag själv förlorat ett barn heller. Jag tycker inte det är min ensak att fråga. Man har inte någon aning om vad personen man ställer frågan till har för story eller känslor kopplade till det ämnet. Man kan inte ta förgivet att alla har eller vill ha barn. Det är så olika för alla och det måste man acceptera. Precis som jag inte tar förgivet att någons parter automatisk är av det motsatta könet. Borde inte vi alla ha kommit dit, vid det här laget?

Jag har fått medlemskap i en klubb som ingen, absolut ingen, VILL vara medlem i. Jag är en av dom som förlorat ett barn. Jag är ofrivilligt barnlös och det är ingenting som syns på utsidan. Det är ingenting som märks när jag är på jobbet som lönekonsult eller när jag är och handlar. Så kan vi alla komma överens om att vi inte ställer den där känsliga frågan på samma obrydda sätt som vi pratar om vädret?

Som ofrivilligt barnlös möter man nog med utmaningar och slag i magen ändå. Som härom veckan när jag fick ringa till tandläkaren och avboka vår bortgångna sons tid som han blivit kallad till. På kallelsen stod det ”Nu när ditt barn snart fyller ett år är det dags för första tandläkarbesöket”…
Det är inte första gången det händer. Personalen på sjukhuset hade varnat oss för att sånt där tyvärr kommer att hända. Nu är det inte lika tufft att få rabattkuponger för blöjor på posten längre, man har på något sjukt sätt vant sig men första gången det kom var bara någon vecka efter att vi kommit hem tomhänta, ifrån sjukhuset och förlossningen. Även om vi blev varnade och var medvetna om att det här kommer att hända så är man ändå inte beredd när det väl kommer. Vid Frans 6 månaders dag fick vi hem hans första lilla tandborste med Bamse på, en tillhörande liten tandkräm och en broschyr om barnets första tänder.
Helt ärligt, det var som att få en hockeytackling rakt i sidan. Man tappar fullständigt fotfästet och tårarna sköljer över en som en våg.

Så kan vi nu sluta ta för givet att alla har eller vill ha barn? Låt det vara upp till var och en att berätta. Om personen vill berätta. Om inte, så finns det så mycket annat att prata om. Försök framöver, för min och Frans skull.

När det gäller sorg så finns det ingen quick fix

Bered er på ett långt inlägg! Kanske behöver du ta fram näsduken för att torka en tår eller två. Jag har min näsduk bredvid mig.
Det är mycket tankar och mycket känslor som jag tänkte försöka få ur mig i skrivande form. För mig funkar det så att jag bearbetar det jag vill skriva i mitt huvud först. Oftast under flera dagars tid så ruvar jag på ord, formuleringar och nästan dikterar hela blogginlägget, från början till slut. Det är en del av processen för mig. Jag bearbetar helt enkelt tankarna och på så vi också känslorna. När jag sen några dagar eller ibland veckor senare väl sätter mig ner för att skriva så flödar orden ur mig i en hiskelig fart och efteråt infinner sig en lättnande känsla. Så det är ingen tvekan om att skrivande är min sorts terapi. I alla fall en sorts terapi.

Det börjar närma sig Frans ett års dag. Den 10:e oktober 2020 var dagen då vi både såg vår son för första gången och fick börja bearbeta vårt farväl, på samma gång. Det var så otroligt paradoxalt. Precis som alla andra blivande föräldrar så hade man ju gått i nio månader och väntat, undrat och längtat. Vi hade ju valt att inte ta reda på könet så det blev en överraskning när han var ute. Och det är detta jag menar med paradoxalt. Det var så otroligt många känslor som skulle samsas där på en gång. Jag blev så glad över det faktum att det var en kille, det var ju en överraskning. Jag var fortfarande helt i chock och såhär i efterhand har jag förstått att min chock höll i sig ganska länge. Det tog lång tid för min hjärna att hänga med i vad som hänt. Jag har skrivit ett inlägg om det också, här på bloggen. Så samtidigt som man var helt i chock, nyopererad och otroligt ledsen men framför allt frustrerad och förbannad så fick man se den där lilla personen för första gången och han var alldeles fantastiskt fin. Han var utan att ta i helt perfekt och när jag såg honom kändes det inte dramatiskt. Han såg ut som vilken sovande bebis som helst. Skillnaden var att när jag klappade på hans kind, tog hans lilla hand i min, så rörde han sig inte. Han fortsatte att sova. Vi fick ha honom hos oss på rummet så mycket eller lite vi ville. Vi hade honom hos oss hela den kvällen.

Jag har svårt att greppa att det snart gått ett år. Det känns som att det hände för flera år sedan till och med som att det hände under en annan livstid samtidigt som det känns som att det hände igår. Alldeles nyss. Jag minns ju allt så väl.

Ganska snart efter denna händelse så började jag längta efter att bli gravid och jag tänkte länge att först när jag är gravid igen, då kommer jag att bli lycklig. Det höll i sig länge. Flera månader till och med. Jag hade fastnat i ett tankemönster där det enda som kunde göra mig lycklig var att bli gravid igen. Att sitta fast i detta sätt att tänka gjorde inte bara att pressen på att bli gravid ökade något enormt, för att inte tala om stressen som kroppen måste ha känt, utan det gjorde också att jag missade livet. Det livet som jag lever nu. Ja, det livet som jag lever nu är utan en bebis och jag befinner mig inte alls där det var tänkt att jag skulle befinna mig. Men livet jag lever innehåller så mycket fantastiska saker, stunder och människor som jag inte vill missa.

Det var för någon månad sedan som förändringen skedde. Jag, känslorna och tankarna skiftade vårt sätt att känna och tänka. Efter en lång tids bearbetning och läkande så började jag känna och tänka annorlunda. Jag fick tidigt efter att vi förlorat Frans höra att när det kommer till sorg så finns det ingen quick fix. Jag tyckte detta lät väldigt logiskt och tänkte att det är ett tankesätt eller inställning som jag vill bära med mig.
Även om jag tyckte att det lät både bra och rimligt så visade det sig vara något helt annat att applicera det i verkligheten. Men så för några veckor sedan så klickade det för mig. Skiftningen kom och jag kände den jättetydligt, i hela kroppen. Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde när polletten trillade ner som man säger och jag kände att även mitt hjärta nu hade hakat på sättet att tänka. Jag skriver det igen, när det gäller sorg så finns det ingen quick fix.
Det har krävts en enorm styrka från min sida att inse att jag kan vara lycklig och uppskatta livets stunder samtidigt som jag sörjer.
Jag har på något sätt gått och väntat på att jag snart ska vara färdig med att vara ledsen. Nu har det nästan gått ett år, är jag inte klar snart?
Och det var just de som blev nyckeln för mig. Jag kom till insikten att jag aldrig kommer att sörja klart. Det kommer alltid saknas en bit av mitt hjärta. Frans äger den delen och han tog den med sig när han vandrade vidare. Jag insåg att sorgen kommer att komma och gå. Den kommer att få ta mer eller mindre plats och i stunder kommer den inte att kännas alls. Men jag insåg att den för alltid kommer att vara en del av mig och tack vare den lärdomen tar jag mig vidare i livet.

”Kvartsfrallor” – Recept

Nybakade frallor till frukost låter nästan för bra för att vara sant, kanske till och med lite jobbigt. Vem orkar lägga flera timmar på bakning innan frukost? Men visst låter det lite lyxigt ändå?
Dessa kvartsfrallor (som jag valt att kalla dom därför dom vill ha en kvart i ugnen ungefär) är utan jäst och går löjligt snabbt att svänga ihop. Du har nybakade frallor på ca 25 minuter från början till slut. Idag bakade jag dom medan jag njöt av morgonkaffet tex, bara en sån sak. 

Du behöver:
5 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 msk bakpulver
1 msk honung (eller annat sött)
2,5 dl vätska (jag kör vatten eller havremjölk)
2 tsk olivolja

Sätt ugnen på 200 grader.
Blanda ihop alla de torra ingredienserna i en bunke.
Tillsätt sedan honung, vätska och knåda ihop till en deg. Jag använder händerna och knådar inte särskilt länge. 
Ta fram en plåt och täck den med bakplåtspapper.
Gör 8-10 bollar av degen. Enklast är att ta upp bitar med en sked och sedan forma dem till bollar med lätt mjölade händer.
Lägg bollarna på plåten och grädda i mitten av ugnen i ca 15 minuter.

En liten historia om vårt växthus

Jag har blivit en sån som tar en morgonrunda i trädgården. Ni vet man börjar dagen med att ta ett varv, kolla in och framför allt känna in. Jag tycker det är riktigt mysigt och jag gillar luften här. Ibland har jag kaffekoppen i handen under tiden och ibland inte. Något jag alltid har med mig under morgonrundan är hundarna. Om jag tycker det är mysigt så kan ni ju tänka er vad dom tycker? Dom strosar fritt, gör sina morgonbehov, busar av sig nattens uppladdade energi och följer med mig runt.

Just nu har vi lyxen att kunna ta vägen om växthuset och plocka med oss något gott in till frukosten. Vi har ett växthus här i vårt nya hem och med den meningen jag just skrev så kan man få alla möjliga fina bilder i huvudet av ett stort, frodigt växthus med diverse godsaker som växer där inne, eller hur? Men så är faktiskt inte fallet för vårt växthus. Iallafall inte för den här säsongen. Nej, växthuset här på gården verkar inte ha fått kärlek på ett litet tag och eftersom vi började flytta in i mitten av juli så var lixom säsongen lite förbi. Sedan har inte riktigt orken eller tiden funnits till att göra iordning där. Vi har helt enkelt prioriterat annat. Även om man ser att växthuset inte har fått någon kärlek på ett tag så har det fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Båda våra mammor tycker att vi definitivt ska göra om golvet där inne. Det ligger trädgårdsplattor där idag som täcker hela golvet men det är några plattor som sticker upp lite här och där så golvet i sig är inte helt jämnt. Men helt ärligt, så gillar jag det så. Det är lite charmigt. Jag tycker det är lyxigt att öht ha ett växthus och att någon gjort jobbet med att lägga in stenplattor som golv. Så nej, det första jag gör är inte att göra om golvet. Men jag vet att jag eventuellt kommer tycka annorlunda när jag börjar ställa in hyllor och krukor där inne och upptäcker att saker står snett pga det skeva stenplattorna. Men det tar vi tag i då.

Jag har aldrig varit någon som odlar själv. Vi har alltid haft lyxen att få någon tomatplanta eller tre, gurkplantor eller chilis som någon i familjen odlat upp from scratch. Det har sedan varit blandat utfall kring hur dessa plantor sedan överlevt i vårt hushåll. Intresset har varit blandat, det ska erkännas. Oftast har jag tröttnat. Jag fick en liten, liten zucchiniplanta från min svägerska något år och den var jätterolig att odla minns jag. Jag behövde inte göra så mycket mer än att vattna, vattna och sedan kom det flera fina zucchinis som jag kunde laga mat med.

I år fick jag i vanlig ordning en tomatplanta och en gurkplanta av mamma och pappa. Detta var innan jag visste att vi skulle köpa ett nytt hem ca 30 mil från där vi bodde då. När jag fick dom så gav jag mig fan på att dessa två, dessa ska jag ta hand om. Dom ska växa, frodas och åh vad mycket frukt dom ska bära sen. Det var min ambition.
Sedan köpte vi en gård i Småland och turerna mellan våra två hus började. Vi ville ju spendera tid i vårt nya hus samtidigt som vi hade våra saker uppe i huset på Tjörn. Så under semestern har vi flyttat lite pö om pö. Vi sov några nätter här och några nätter där och passade på att ta med oss grejer varje gång vi åkte ner till huset i Småland.
Nu tänker ni säkert att mitt i allt detta flyttande så glömde Lina av sin tomat- och gurkplanta och att det är helt okej. Vem hade inte glömt? Ni minns väl den hettan som var i juli? 30 grader varmt mer eller mindre varje dag. Det var dessa dagar vi flängde fram och tillbaka mellan husen. Och plantorna då, hur gick det för dom?
Jo, dom packade jag med mig i bilen varenda gång. Jag vet inte hur många turer den där tomat- och gurkplantan har åkt på E6:an i sommar. Några gånger tog vi inget släp med oss utan hade bara vår V70 och då fick vi ju endast prioritera det viktigaste som skulle med ner till Småland. Vad prioriterade Lina?
Plantorna såklart! Mikael tyckte inte jag var riktigt klok haha men jag hade ju lovat att ta hand om dom och hade jag lämnat dom där i värmen hade de inte överlevt.

Sen ett litet tag tillbaka har dessa två plantor fått flytta in i det gulliga växthuset med skevt golv. Tomatplantan har hur många tomater som helst på sig och gurkplantan levererar i detta nu sin tredje gurka till oss. Jättegoda! Så på morgonrundan plockade jag och hundarna in en gurka, skivade den och lade den på vår frukostmacka. Lyxigt.

Det låter kanske klyschigt men när jag gjorde det, plockade in gurkan tillsammans med hundarna som strosar runt löst i vår stora trädgård, då kände jag mig rik.

Vårt hus är till salu

Vårt fina hus ligger nu uppe till försäljning och jag vet att ni är många som är nyfikna på bilderna och läget. Här har ni länken till annonsen: Kuttergränd 1

Ni får mer än gärna dela annonsen och självklart tipsa till den eller de som är sugna på ett hus på fina Tjörn.

Bilderna är lånade från Fastighetsbyrån.se

Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel

Jag ser att jag inte har bloggat sedan innan jul. Faktiskt dagen innan min 30-års dag, om man ska vara exakt. Att säga ”mycket har hänt sedan sist” känns inte ens rimligt med tanke på allting som vi gått igenom under våren och månaderna som passerat. Har man inte hängt med på Instagram (där jag uppdaterar mer regelbundet) så kommer kanske dagens inlägg att vara lite svårsmält. Det har hänt mycket. Men faktum är att allt det där har varit vår verklighet de senaste.

Livet fortsatte att kasta utmaningar på oss. Men allt har inte bara varit uppförsbacke. I slutet av år 2020 så åkte vi och hämtade hem lilla Elvira. En Mittelspitzvalp på 8 veckor flyttade in i vårt hem och charmade oss alla. Inklusive Billy, när han kom över sin skepsis och insåg att den där fluffiga lilla saken faktiskt är här för att stanna.

Det kommer ju alltid utmaningar med en valp men det hör lixom till. Dock skulle just den här valpen ha jordens otur på en skogspromenad med killarna, i början av mars, som slutade med ett brutet framben och operation hos ortopeden nere på Blå stjärnan. Utmaningen för hela familjen kom dock efter operationen. När vi hade en valp på 4-5 månader som alltså inte fick leka med sin storebror och endast fick gå ut på gräsmattan, kopplad, för att göra sina behov. Puh, det var tuffa veckor! Mycket pusslande för att hålla båda hundarna stimulerade men på två helt olika nivåer av aktivitet. Elvira var i alla fall en riktig stjärna igenom hela det äventyret. Benet har läkt jättefint och under alla våra besök hos både veterinär och sjukgymnast så har hon imponerat på mig, gång på gång.

Jag inser att om jag ska skriva om alla större händelser vi varit med om under våren så blir det här inlägget en hel bok. Jag vill kort nämna att det också, i vår lilla familj, genomgåtts en gedigen och omtumlande utredning under våren som slutade i en sjukdomsdiagnos. Nu menar jag inte att hela familjen genomgått utredningen, den har en av oss stått för men hur man än vrider och vänder på det så påverkar det hela familjen. Därför väljer jag att skriva att vi genomgått detta. Kort summerat så är det skönt och lättande att ha fått en diagnos som gör det lite lättare för oss att ”ta på” hela situationen men en diagnos kommer alltid med sin beskärda del av frågor, funderingar och framför allt känslor. Men vi tar oss framåt även i detta.

Trots alla utmaningar som livet kastat på oss den senaste tiden så upplever jag tydligt att det gjort oss starkare. Både som individer men framför allt tillsammans, som par. Tack vare allting som hänt så har min och Mikaels relation utvecklats jättemycket. Det är jag så otroligt tacksam över och jag tycker att det är häftigt. Häftigt att vi i dom värsta motgångarna man kan tänka sig, ändå tar oss framåt ❤

Så, nu till något helt annat. Till anledningen varför inläggets rubrik är ”Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel”. För utmaningar behöver inte alltid ha en negativ klang. De kan också vara av positiv karaktär. Och det skulle jag säga att vårt nya kapitel är. En spännande, lite galen utmaning men på ett kul och positivt sätt. Vi har nämligen precis gått och blivit med gård! Ja, den meningen kräver sitt utropstecken alltså. En gård, en alldeles, fullkomligt fantastiskt fin gård på landet. Nere i Småland. Mitt fina Småland som ligger mig så varmt om hjärtat. För er som känner oss så är det här med gård och framför allt ett lantligt boende ingen nyhet. Vi har varit på några visningar och första gården vi var och tittade på var precis i början av år 2020. Vi har till och med varit med och budat på ett ställe, sent i höstas som var. Så att vi nu äntligen 1.5 år senare, har hittat ett ställe som passar oss, känns alldeles fantastiskt.

Vi har nyligen fått nycklarna till det nya huset och har nu spenderat våra första dagar här. Det stora flyttlasset har dock inte gått ännu utan det blir lite senare i augusti. Men nu har vi fått flytta ner en del grejer och framför allt fått känna in vårt nya hem. Känns bra, spännande och härligt. Livet krävde förändring för oss. Vi kände också att det inte räckte att bara vända blad utan vi behövde starta ett helt nytt kapitel.

Och det nya kapitlet har precis börjat.