www.linapetersen.se

Är fortfarande lite dagblind efter vistelsen på sjukhuset. Dagarna och tiden som vi spenderade där smetades ihop fullständigt och det kändes verkligen som om vi befann oss i en alldeles egen bubbla där tid och rum inte existerade. Den bubblan har vi fortsatt att befinna oss i men den har inte längre lika starka väggar, den börjar att luckras upp lite granna och idag har jag koll på att det är onsdag. Det är lite intressant det där med hur man kan uppleva samma tid och rum, helt olika. Jag har märkt det så otroligt tydligt nu då det den 10 oktober, dagen då Frans föddes, blev ett så galet tydligt avstamp i tiden för mig. Den 10 oktober stannade min tid och mitt rum lixom upp, helt. Det blev from den 10 oktober en helt ny typ av verklighet för mig, för oss. Men för så många andra så tuffar livet och vardagen vidare, precis som vanligt. Precis som innan. Precis som om ingenting har hänt. Det fascinerar mig lite granna. Jag vet inte om jag lyckas förklara mina tankar och min upplevelse kring det här i ord. Kanske har det jag skrivit hittills varit fullständigt snurrigt?

Jag är ju fortfarande relativt nyopererad så för mig handlar det mycket om att sakta men säkert komma igång igen och kunna röra på mig normalt, på kroppens villkor förstås. Den ena barnmorskan på sjukhuset sa till mig att den ena dagen tar jag kanske en promenad på 100 meter, den andra dagen orkar jag 150 meter och den tredje dagen 200 meter osv. Sedan kan det komma en dag där det visade sig att 200 meter var lite too much. Då får man lyssna på kroppen, vila lite extra och kanske ge sig på 150 meter igen innan man testar 200 meter på nytt. Ni fattar konceptet va? Och om jag ska vara helt ärlig så behöver jag ta en chilldag, idag. Det visade sig att 200 meter (två dagar irad) var lite för mycket för kroppen (Läs operationssåret i magen) så då är det bara att lyssna och lära sig. Det är inte så att jag kör på megahårt, det gör jag inte. Jag har stor respekt för kroppen och återhämtningen men det är så otroligt svårt att veta vart den där gränsen går. Gränsen där det blir lite för mycket. Det är nämligen jättebra med rörelse för kroppen och återhämtningens skull men det får inte bli för mycket så att jag får för ont i såret. Fin balansgång det där.

Vi har i alla fall igår och idag varit ute på små äventyr, jag och Mikael. Ena dagen var det tex att slänga lite återvinning och handla på Ica. Eftersom jag efter dom två strapatserna behövde vila så blev det en lugn och mysig lunch på ett av våra favoritställen i Stenungsund. Den andra dagen åkte vi för att kolla på ny torktumlare (som nu är beställd) samt spanade in det gedigna utbudet av kakel, klinker och tvättstugeinredning inför vårt renoveringsprojekt i källaren. Jösses vad vi ser fram emot det men det där kräver antagligen sina alldeles egna blogginlägg. För åh, vad spännande det känns att vi nu har bestämt oss för totalrenovering av tvättstuga/spa, allrum och nuvarande pannrum samt hall. Blir helt exalterad nu när jag bara skriver om det lite kort!!

Åter till ämnet, jag vill nämligen väva in det jag skrev om i början, gällande att uppleva tid och rum annorlunda. Våra små äventyr har varit fantastiskt bra tycker jag. Dels så har jag fått komma ut lite granna, se att det finns en värld på utsidan. Jag har fått röra lite på mig, fått tänka på annat för en stund och tack vare renoveringsprojektet som vi nu påbörjat på riktigt så har vi fått något kul och nytt att se fram emot. Under dessa små äventyr så promenerar jag ju lite granna. Jag går och rör mig ganska så långsamt fortfarande och det spär på min uppfattning av tid och rum. När vi tex var på Ica så promenerade jag långsamt, funderade i lugn och ro på vad vi skulle handla för något, jäktade inte för fem öre. Medan folk omkring mig stressade in och ut i butiken, pratade i telefon samtidigt och var allmänt snabba, jäktade, stressade. Deras liv körs i 110 km/h medan mitt har saktat ner till 75 km/h. Här går jag och har precis förlorat vår son medan hon där på Ica handlar på som om ingenting har hänt. Jag kan redan nu känna att vissa saker och händelser i mitt framtida liv kommer spela så otroligt liten roll i sammanhanget. Händelser eller personer som jag, innan den 10 oktober 2020, hade påverkats av, blivit irriterad över eller lagt energi på kommer inte längre spela lika stor roll. De kommer inte få ta lika stor plats i mitt liv eller få ta del av min värdefulla energi så som det hade fått förr.

Jag kan utan tvekan säga att händelsen den 10 oktober 2020 har gett mig ett helt annat perspektiv på saker och ting, på mig själv och på livet.
Jag har Frans att tacka för det ❤️

 

Det har snart gått två veckor sedan livet tog den mest brutala och kraftiga vändning, som jag någonsin varit med om. Två veckor, fjorton dagar. Jag upplever det som att det gått hundra år samtidigt som det känns som att det hände igår. Det har hänt jättemycket och ingenting, samtidigt. Vi har varit dagblinda som aldrig förr och all tid har smetats ihop. För oss har dessa två veckor inte bara handlat om att möta det som hänt och börja bearbeta det tillsammans med nära och kära. Det har varit fullspäckat med samtal och praktiska beslut, faktiskt redan ifrån dag ett. Från och med samma dygn som det hände har vi fått ta flera samtal med personalen som var med oss vid förlossningen. Allt ifrån att få höra och dela upplevelse med läkaren, barnmorskorna och personalen som närvarade till att få prata med kurator och diakon ifrån sjukhuskyrkan. Vi har fått ringa våra försäkringsbolag, blivit kontaktade av både psykolog och ett kris- & traumacenter där vi erbjuds samtalsterapi. För varje nytt sånt här samtal så har vi fått dra upp och berätta om hela händelsen igen, igen och igen. Sådana samtal slukar både energi och känslor på ett sätt som inte går att beskriva.

Vi har också fått ta ställning till en massa praktiska saker som man aldrig någonsin tänkt att man ska behöva fatta ett beslut kring. Jag har aldrig tidigare ens funderat på vad som händer, rent praktiskt, när ett barn går bort i samband med en förlossning. Jag har kanske på min höjd tänkt att när det är ett såpass litet barn och det sker på sjukhuset så tar sjukhuset hand om det. Barnet bara försvinner. Det lixom ”löser sig”, om ni förstår vad jag menar. Men det har vi fått lära oss nu att riktigt så funkar det inte. När ett barn går bort i samband med förlossningen så ska det hanteras på precis samma sätt som när en vuxen människa somnat in. Det betyder att vi under dessa dagar som gått också fått en massa information om vad vi har för möjligheter när det gäller vår sons begravning, vad vi måste göra inom en viss tid samt bestämma oss för hur vi vill göra med alla delar i denna process.

Hur vill vi ha det? Vad tycker du? Vad tycker jag? Vad känns mest rätt i magen? Kommer vi ångra oss sen om vi inte gör det här nu? 

Det har varit väldigt få dagar hittills där vi bara fått vara själva, jag och Mikael. Själva utan att bli avbrutna av samtal om det som hänt, beslut som ska fattas eller tider som ska bokas. Det har pga detta funnits väldigt lite ork och energi över till våra familjer och vänner som är så fina och står i givakt runt oss, redo med sitt stöd och sina förslag på aktiviteter att hitta på för att få oss att glömma allt för en stund. Det är otroligt, otroligt uppskattat och att känna att vi har sådant enormt stöd ifrån omgivningen är alldeles fantastiskt. Men det har också varit en av utmaningarna dessa fjorton dagar. Det är inte lätt för någon, dessutom är det en helt ny situation för oss alla som kräver nya dimensioner  och lager av våra relationer. Jag tänker att det är precis lika svårt för en nära anhörig att veta hur mycket denne ska finnas till och stötta utan att det blir för mycket. Som det för oss att veta balansen mellan hur mycket sällskap och stöd vi vill ha kontra hur mycket egentid vi behöver.

Med en ärlig kommunikation, en stor dos respekt för varandra och en förståelse för att vi är och agerar olika så tror jag att vi tillsammans med vår omgivning kommer hitta en balans med stöttning som funkar för oss alla.

Att skriva.

Att få skriva ner mina tankar och funderingar har alltid haft en skön effekt på mig. Jag har skrivit dagbok, till och från, så länge jag kan minnas. Vi pratar alltså dagbok med hästar och hänglås på, där någonstans började det. Det ligger en slags frihet i att låta ordet flöda fritt och för mig blir den skrivande stunden en stund i flow, en slags terapi. För mig är det ett jättebra verktyg som underlättar att processa och få distans till det jag går igenom eller behöver ventilera. Jag har ju inte bara skrivit dagbok eller texter för mig själv utan har sedan tidigare väldigt positiv erfarenhet av att blogga. Att skriva i bloggformat eller dela med mig i kortare text på instagram har gett mig så otroligt mycket. Det första och kanske allra viktigaste är att jag fått kontakt med människor som jag aldrig annars hade fått kontakt med. Personer som blivit ens vänner på distans. Som är lite likasinnade, som man kan dela stort och smått med. Där man känner stöttning och framför allt får en förståelse för att man inte är ensam. Jag har också fått så fin respons där tjejer har tackat mig för att jag delat med mig, då dom känt igen sig i det jag skrivit och förstått att dom inte är ensamma i det dom går igenom. Hur fint är inte det egentligen? Det är viktig att känna stöd igenom livet och det blir något helt annat att få prata eller skriva med någon som gått igenom något liknande. Det blir en annan förståelse.

Ni som följer mig på instagram vet att vårt liv vändes helt upp och ned lördagen den 10:e oktober, 2020. Vi förlorade vår son i samband med förlossningen då. Det är så svårt att greppa, att ta in. Har det verkligen hänt? Allt som oftast känns det hela som en väldigt märklig dröm. Vi har börjat få lite distans till det men är samtidigt mitt uppe i det. Jag varken vill eller kan gå in på detaljerna kring vad som hände under förlossningen då varken läkarna, personalen eller vi vet orsaken till detta utfallet. Hela vårt case är under utredning tillsammans med personal/professioner ifrån andra sjukhus. Så det är fortfarande ett pågående ärende och kommer att följas upp. Jag och Mikael är delaktiga under processen och har återbesök på sjukhuset tillsammans med ”vår” överläkare om några veckor. Kanske får vi svar då, kanske inte? Jag kan kort säga att jag mer eller mindre tog mig igenom hela förlossningen, vilket i sig är en helt galen upplevelse som jag kommer bära med mig resten av livet. Oavsett utfallet så är det något av det starkaste jag varit med om. Vilka krafter min kropp besitter! Helt sjukt. Jag är väldigt imponerad över kroppen och hur den av sig själv kunde veta när det var dags för nästa steg. När jag gick in krystningsfasen tex så bara visste min kropp att ”nu är det dags att krysta” och dra mig baklänges vad musklerna jobbade. Sådan kraft.

För att göra den långa förlossningshistorien lite kortare (förlossningen höll aktivt på i 15-20 timmar) så kom vi till den punkten att jag var helt öppen. Allting hade gått bra fram tills dess. Sedan vände det och det hela gick väldigt, väldigt fort. Det slutade med ett sk ur-akut kejsarsnitt där personalen har 15 minuter på sig att plocka ur bebisen. För personalen som hanterade oss, tog det 7 minuter.

…

Pga det ur-akuta kejsarsnittet som gjordes på mig samt en infektion som jag drog på mig under förlossningen så spenderade vi de kommande dygnen på sjukhuset. Min Mikael fick vara med mig hela tiden och det är jag så otroligt tacksam över! Personalen på förlossningen och antenatalavdelningen har varit helt fantastisk och vi har blivit precis så bra omhändertagna som man kan bli i en sån här situation. Mycket stöttning och genuin omtanke från alla som har bemött oss.

Så, för att knyta ihop säcken lite granna. Eller iallafall så gott det går för nu så tänkte jag uppdatera er på läget med mig och vad jag tänker med mitt skrivande här. Jag är alltså relativt nyopererad med kejsarsnitt och har fortfarande en pågående infektion som jag behandlas för. Jag var på vårdcentralen igår och lämnade nya prover för att min läkare ska kunna följa upp hur det går med den. Jag inväntar ett samtal från henne under dagen idag. Under tiden gör min kropp ett fantastiskt jobb med att återhämta sig efter själva operationen. Där känner jag framsteg för varje dag och det gör mindre och mindre ont i operationssåret. Så fokus för oss nu ligger ganska mycket på mig och min återhämtning. Dels att få bort infektionen men också att komma tillbaka efter operationen.

Tillsammans tar vi en dag i taget.

Jag vill avsluta med en grej. En morgon på sjukhuset när jag och min fina Mikael åt frukost tillsammans på vårt rum så kom det ett namn till oss. Våran Mini fick ett namn. Ett namn som vi haft på vår lista under hela graviditeten. Det kom till oss nästan samtidigt och det blev trots omständigheterna en väldigt fin stund. Namnet som kom till oss var Frans. Det där var våran Frans!