”Har ni några barn?”

Har ni några barn?
För mig finns det olika svar på den frågan. Jag har fått frågan till mig några gånger och varje gång jag hör frågan är det som att få ett slag i magen och en kniv i hjärtat, samtidigt. Jag tappar fotfästet för någon millisekund innan jag finner mig i situationen och väljer vad jag vill svara.  Jag väljer svar utifrån personen som frågar och hur situationen är när frågan ställs.

Någon gång har jag svarat ”nej tyvärr, men vi skulle gärna vilja ha”. Då har situationen inte varit helt rätt för de långa svaret. Jag har andra gånger svarat något i stil med ”jag var gravid nästan hela förra året, med vårt första barn, men tyvärr så förlorade vi honom i samband med förlossningen”. Reaktionerna på det svaret har varit blandade men nästan alltid har jag mötts med SÅ mycket omtanke och känslor. Personer som jag knappt känner har stått och gråtit framför mig när jag berättat vad vi varit med om. Jag har fått så mycket stöttning som en person i den situationen kan förmå att ge.
Jag har ibland sett att personen (förståeligt) genast ångrar att den ställde frågan till mig när den får mitt svar. Men jag tänker, om man inte är beredd på svaret så kanske man inte ska ställa den frågan sådär rakt upp och ner? Jag skulle aldrig ställa den frågan till någon och det gjorde jag inte innan jag själv förlorat ett barn heller. Jag tycker inte det är min ensak att fråga. Man har inte någon aning om vad personen man ställer frågan till har för story eller känslor kopplade till det ämnet. Man kan inte ta förgivet att alla har eller vill ha barn. Det är så olika för alla och det måste man acceptera. Precis som jag inte tar förgivet att någons parter automatisk är av det motsatta könet. Borde inte vi alla ha kommit dit, vid det här laget?

Jag har fått medlemskap i en klubb som ingen, absolut ingen, VILL vara medlem i. Jag är en av dom som förlorat ett barn. Jag är ofrivilligt barnlös och det är ingenting som syns på utsidan. Det är ingenting som märks när jag är på jobbet som lönekonsult eller när jag är och handlar. Så kan vi alla komma överens om att vi inte ställer den där känsliga frågan på samma obrydda sätt som vi pratar om vädret?

Som ofrivilligt barnlös möter man nog med utmaningar och slag i magen ändå. Som härom veckan när jag fick ringa till tandläkaren och avboka vår bortgångna sons tid som han blivit kallad till. På kallelsen stod det ”Nu när ditt barn snart fyller ett år är det dags för första tandläkarbesöket”…
Det är inte första gången det händer. Personalen på sjukhuset hade varnat oss för att sånt där tyvärr kommer att hända. Nu är det inte lika tufft att få rabattkuponger för blöjor på posten längre, man har på något sjukt sätt vant sig men första gången det kom var bara någon vecka efter att vi kommit hem tomhänta, ifrån sjukhuset och förlossningen. Även om vi blev varnade och var medvetna om att det här kommer att hända så är man ändå inte beredd när det väl kommer. Vid Frans 6 månaders dag fick vi hem hans första lilla tandborste med Bamse på, en tillhörande liten tandkräm och en broschyr om barnets första tänder.
Helt ärligt, det var som att få en hockeytackling rakt i sidan. Man tappar fullständigt fotfästet och tårarna sköljer över en som en våg.

Så kan vi nu sluta ta för givet att alla har eller vill ha barn? Låt det vara upp till var och en att berätta. Om personen vill berätta. Om inte, så finns det så mycket annat att prata om. Försök framöver, för min och Frans skull.

När det gäller sorg så finns det ingen quick fix

Bered er på ett långt inlägg! Kanske behöver du ta fram näsduken för att torka en tår eller två. Jag har min näsduk bredvid mig.
Det är mycket tankar och mycket känslor som jag tänkte försöka få ur mig i skrivande form. För mig funkar det så att jag bearbetar det jag vill skriva i mitt huvud först. Oftast under flera dagars tid så ruvar jag på ord, formuleringar och nästan dikterar hela blogginlägget, från början till slut. Det är en del av processen för mig. Jag bearbetar helt enkelt tankarna och på så vi också känslorna. När jag sen några dagar eller ibland veckor senare väl sätter mig ner för att skriva så flödar orden ur mig i en hiskelig fart och efteråt infinner sig en lättnande känsla. Så det är ingen tvekan om att skrivande är min sorts terapi. I alla fall en sorts terapi.

Det börjar närma sig Frans ett års dag. Den 10:e oktober 2020 var dagen då vi både såg vår son för första gången och fick börja bearbeta vårt farväl, på samma gång. Det var så otroligt paradoxalt. Precis som alla andra blivande föräldrar så hade man ju gått i nio månader och väntat, undrat och längtat. Vi hade ju valt att inte ta reda på könet så det blev en överraskning när han var ute. Och det är detta jag menar med paradoxalt. Det var så otroligt många känslor som skulle samsas där på en gång. Jag blev så glad över det faktum att det var en kille, det var ju en överraskning. Jag var fortfarande helt i chock och såhär i efterhand har jag förstått att min chock höll i sig ganska länge. Det tog lång tid för min hjärna att hänga med i vad som hänt. Jag har skrivit ett inlägg om det också, här på bloggen. Så samtidigt som man var helt i chock, nyopererad och otroligt ledsen men framför allt frustrerad och förbannad så fick man se den där lilla personen för första gången och han var alldeles fantastiskt fin. Han var utan att ta i helt perfekt och när jag såg honom kändes det inte dramatiskt. Han såg ut som vilken sovande bebis som helst. Skillnaden var att när jag klappade på hans kind, tog hans lilla hand i min, så rörde han sig inte. Han fortsatte att sova. Vi fick ha honom hos oss på rummet så mycket eller lite vi ville. Vi hade honom hos oss hela den kvällen.

Jag har svårt att greppa att det snart gått ett år. Det känns som att det hände för flera år sedan till och med som att det hände under en annan livstid samtidigt som det känns som att det hände igår. Alldeles nyss. Jag minns ju allt så väl.

Ganska snart efter denna händelse så började jag längta efter att bli gravid och jag tänkte länge att först när jag är gravid igen, då kommer jag att bli lycklig. Det höll i sig länge. Flera månader till och med. Jag hade fastnat i ett tankemönster där det enda som kunde göra mig lycklig var att bli gravid igen. Att sitta fast i detta sätt att tänka gjorde inte bara att pressen på att bli gravid ökade något enormt, för att inte tala om stressen som kroppen måste ha känt, utan det gjorde också att jag missade livet. Det livet som jag lever nu. Ja, det livet som jag lever nu är utan en bebis och jag befinner mig inte alls där det var tänkt att jag skulle befinna mig. Men livet jag lever innehåller så mycket fantastiska saker, stunder och människor som jag inte vill missa.

Det var för någon månad sedan som förändringen skedde. Jag, känslorna och tankarna skiftade vårt sätt att känna och tänka. Efter en lång tids bearbetning och läkande så började jag känna och tänka annorlunda. Jag fick tidigt efter att vi förlorat Frans höra att när det kommer till sorg så finns det ingen quick fix. Jag tyckte detta lät väldigt logiskt och tänkte att det är ett tankesätt eller inställning som jag vill bära med mig.
Även om jag tyckte att det lät både bra och rimligt så visade det sig vara något helt annat att applicera det i verkligheten. Men så för några veckor sedan så klickade det för mig. Skiftningen kom och jag kände den jättetydligt, i hela kroppen. Jag minns fortfarande precis vad jag gjorde när polletten trillade ner som man säger och jag kände att även mitt hjärta nu hade hakat på sättet att tänka. Jag skriver det igen, när det gäller sorg så finns det ingen quick fix.
Det har krävts en enorm styrka från min sida att inse att jag kan vara lycklig och uppskatta livets stunder samtidigt som jag sörjer.
Jag har på något sätt gått och väntat på att jag snart ska vara färdig med att vara ledsen. Nu har det nästan gått ett år, är jag inte klar snart?
Och det var just de som blev nyckeln för mig. Jag kom till insikten att jag aldrig kommer att sörja klart. Det kommer alltid saknas en bit av mitt hjärta. Frans äger den delen och han tog den med sig när han vandrade vidare. Jag insåg att sorgen kommer att komma och gå. Den kommer att få ta mer eller mindre plats och i stunder kommer den inte att kännas alls. Men jag insåg att den för alltid kommer att vara en del av mig och tack vare den lärdomen tar jag mig vidare i livet.

”Kvartsfrallor” – Recept

Nybakade frallor till frukost låter nästan för bra för att vara sant, kanske till och med lite jobbigt. Vem orkar lägga flera timmar på bakning innan frukost? Men visst låter det lite lyxigt ändå?
Dessa kvartsfrallor (som jag valt att kalla dom därför dom vill ha en kvart i ugnen ungefär) är utan jäst och går löjligt snabbt att svänga ihop. Du har nybakade frallor på ca 25 minuter från början till slut. Idag bakade jag dom medan jag njöt av morgonkaffet tex, bara en sån sak. 

Du behöver:
5 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 msk bakpulver
1 msk honung (eller annat sött)
2,5 dl vätska (jag kör vatten eller havremjölk)
2 tsk olivolja

Sätt ugnen på 200 grader.
Blanda ihop alla de torra ingredienserna i en bunke.
Tillsätt sedan honung, vätska och knåda ihop till en deg. Jag använder händerna och knådar inte särskilt länge. 
Ta fram en plåt och täck den med bakplåtspapper.
Gör 8-10 bollar av degen. Enklast är att ta upp bitar med en sked och sedan forma dem till bollar med lätt mjölade händer.
Lägg bollarna på plåten och grädda i mitten av ugnen i ca 15 minuter.

En liten historia om vårt växthus

Jag har blivit en sån som tar en morgonrunda i trädgården. Ni vet man börjar dagen med att ta ett varv, kolla in och framför allt känna in. Jag tycker det är riktigt mysigt och jag gillar luften här. Ibland har jag kaffekoppen i handen under tiden och ibland inte. Något jag alltid har med mig under morgonrundan är hundarna. Om jag tycker det är mysigt så kan ni ju tänka er vad dom tycker? Dom strosar fritt, gör sina morgonbehov, busar av sig nattens uppladdade energi och följer med mig runt.

Just nu har vi lyxen att kunna ta vägen om växthuset och plocka med oss något gott in till frukosten. Vi har ett växthus här i vårt nya hem och med den meningen jag just skrev så kan man få alla möjliga fina bilder i huvudet av ett stort, frodigt växthus med diverse godsaker som växer där inne, eller hur? Men så är faktiskt inte fallet för vårt växthus. Iallafall inte för den här säsongen. Nej, växthuset här på gården verkar inte ha fått kärlek på ett litet tag och eftersom vi började flytta in i mitten av juli så var lixom säsongen lite förbi. Sedan har inte riktigt orken eller tiden funnits till att göra iordning där. Vi har helt enkelt prioriterat annat. Även om man ser att växthuset inte har fått någon kärlek på ett tag så har det fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Båda våra mammor tycker att vi definitivt ska göra om golvet där inne. Det ligger trädgårdsplattor där idag som täcker hela golvet men det är några plattor som sticker upp lite här och där så golvet i sig är inte helt jämnt. Men helt ärligt, så gillar jag det så. Det är lite charmigt. Jag tycker det är lyxigt att öht ha ett växthus och att någon gjort jobbet med att lägga in stenplattor som golv. Så nej, det första jag gör är inte att göra om golvet. Men jag vet att jag eventuellt kommer tycka annorlunda när jag börjar ställa in hyllor och krukor där inne och upptäcker att saker står snett pga det skeva stenplattorna. Men det tar vi tag i då.

Jag har aldrig varit någon som odlar själv. Vi har alltid haft lyxen att få någon tomatplanta eller tre, gurkplantor eller chilis som någon i familjen odlat upp from scratch. Det har sedan varit blandat utfall kring hur dessa plantor sedan överlevt i vårt hushåll. Intresset har varit blandat, det ska erkännas. Oftast har jag tröttnat. Jag fick en liten, liten zucchiniplanta från min svägerska något år och den var jätterolig att odla minns jag. Jag behövde inte göra så mycket mer än att vattna, vattna och sedan kom det flera fina zucchinis som jag kunde laga mat med.

I år fick jag i vanlig ordning en tomatplanta och en gurkplanta av mamma och pappa. Detta var innan jag visste att vi skulle köpa ett nytt hem ca 30 mil från där vi bodde då. När jag fick dom så gav jag mig fan på att dessa två, dessa ska jag ta hand om. Dom ska växa, frodas och åh vad mycket frukt dom ska bära sen. Det var min ambition.
Sedan köpte vi en gård i Småland och turerna mellan våra två hus började. Vi ville ju spendera tid i vårt nya hus samtidigt som vi hade våra saker uppe i huset på Tjörn. Så under semestern har vi flyttat lite pö om pö. Vi sov några nätter här och några nätter där och passade på att ta med oss grejer varje gång vi åkte ner till huset i Småland.
Nu tänker ni säkert att mitt i allt detta flyttande så glömde Lina av sin tomat- och gurkplanta och att det är helt okej. Vem hade inte glömt? Ni minns väl den hettan som var i juli? 30 grader varmt mer eller mindre varje dag. Det var dessa dagar vi flängde fram och tillbaka mellan husen. Och plantorna då, hur gick det för dom?
Jo, dom packade jag med mig i bilen varenda gång. Jag vet inte hur många turer den där tomat- och gurkplantan har åkt på E6:an i sommar. Några gånger tog vi inget släp med oss utan hade bara vår V70 och då fick vi ju endast prioritera det viktigaste som skulle med ner till Småland. Vad prioriterade Lina?
Plantorna såklart! Mikael tyckte inte jag var riktigt klok haha men jag hade ju lovat att ta hand om dom och hade jag lämnat dom där i värmen hade de inte överlevt.

Sen ett litet tag tillbaka har dessa två plantor fått flytta in i det gulliga växthuset med skevt golv. Tomatplantan har hur många tomater som helst på sig och gurkplantan levererar i detta nu sin tredje gurka till oss. Jättegoda! Så på morgonrundan plockade jag och hundarna in en gurka, skivade den och lade den på vår frukostmacka. Lyxigt.

Det låter kanske klyschigt men när jag gjorde det, plockade in gurkan tillsammans med hundarna som strosar runt löst i vår stora trädgård, då kände jag mig rik.

Vårt hus är till salu

Vårt fina hus ligger nu uppe till försäljning och jag vet att ni är många som är nyfikna på bilderna och läget. Här har ni länken till annonsen: Kuttergränd 1

Ni får mer än gärna dela annonsen och självklart tipsa till den eller de som är sugna på ett hus på fina Tjörn.

Bilderna är lånade från Fastighetsbyrån.se

Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel

Jag ser att jag inte har bloggat sedan innan jul. Faktiskt dagen innan min 30-års dag, om man ska vara exakt. Att säga ”mycket har hänt sedan sist” känns inte ens rimligt med tanke på allting som vi gått igenom under våren och månaderna som passerat. Har man inte hängt med på Instagram (där jag uppdaterar mer regelbundet) så kommer kanske dagens inlägg att vara lite svårsmält. Det har hänt mycket. Men faktum är att allt det där har varit vår verklighet de senaste.

Livet fortsatte att kasta utmaningar på oss. Men allt har inte bara varit uppförsbacke. I slutet av år 2020 så åkte vi och hämtade hem lilla Elvira. En Mittelspitzvalp på 8 veckor flyttade in i vårt hem och charmade oss alla. Inklusive Billy, när han kom över sin skepsis och insåg att den där fluffiga lilla saken faktiskt är här för att stanna.

Det kommer ju alltid utmaningar med en valp men det hör lixom till. Dock skulle just den här valpen ha jordens otur på en skogspromenad med killarna, i början av mars, som slutade med ett brutet framben och operation hos ortopeden nere på Blå stjärnan. Utmaningen för hela familjen kom dock efter operationen. När vi hade en valp på 4-5 månader som alltså inte fick leka med sin storebror och endast fick gå ut på gräsmattan, kopplad, för att göra sina behov. Puh, det var tuffa veckor! Mycket pusslande för att hålla båda hundarna stimulerade men på två helt olika nivåer av aktivitet. Elvira var i alla fall en riktig stjärna igenom hela det äventyret. Benet har läkt jättefint och under alla våra besök hos både veterinär och sjukgymnast så har hon imponerat på mig, gång på gång.

Jag inser att om jag ska skriva om alla större händelser vi varit med om under våren så blir det här inlägget en hel bok. Jag vill kort nämna att det också, i vår lilla familj, genomgåtts en gedigen och omtumlande utredning under våren som slutade i en sjukdomsdiagnos. Nu menar jag inte att hela familjen genomgått utredningen, den har en av oss stått för men hur man än vrider och vänder på det så påverkar det hela familjen. Därför väljer jag att skriva att vi genomgått detta. Kort summerat så är det skönt och lättande att ha fått en diagnos som gör det lite lättare för oss att ”ta på” hela situationen men en diagnos kommer alltid med sin beskärda del av frågor, funderingar och framför allt känslor. Men vi tar oss framåt även i detta.

Trots alla utmaningar som livet kastat på oss den senaste tiden så upplever jag tydligt att det gjort oss starkare. Både som individer men framför allt tillsammans, som par. Tack vare allting som hänt så har min och Mikaels relation utvecklats jättemycket. Det är jag så otroligt tacksam över och jag tycker att det är häftigt. Häftigt att vi i dom värsta motgångarna man kan tänka sig, ändå tar oss framåt ❤

Så, nu till något helt annat. Till anledningen varför inläggets rubrik är ”Inte bara vända blad – ett helt nytt kapitel”. För utmaningar behöver inte alltid ha en negativ klang. De kan också vara av positiv karaktär. Och det skulle jag säga att vårt nya kapitel är. En spännande, lite galen utmaning men på ett kul och positivt sätt. Vi har nämligen precis gått och blivit med gård! Ja, den meningen kräver sitt utropstecken alltså. En gård, en alldeles, fullkomligt fantastiskt fin gård på landet. Nere i Småland. Mitt fina Småland som ligger mig så varmt om hjärtat. För er som känner oss så är det här med gård och framför allt ett lantligt boende ingen nyhet. Vi har varit på några visningar och första gården vi var och tittade på var precis i början av år 2020. Vi har till och med varit med och budat på ett ställe, sent i höstas som var. Så att vi nu äntligen 1.5 år senare, har hittat ett ställe som passar oss, känns alldeles fantastiskt.

Vi har nyligen fått nycklarna till det nya huset och har nu spenderat våra första dagar här. Det stora flyttlasset har dock inte gått ännu utan det blir lite senare i augusti. Men nu har vi fått flytta ner en del grejer och framför allt fått känna in vårt nya hem. Känns bra, spännande och härligt. Livet krävde förändring för oss. Vi kände också att det inte räckte att bara vända blad utan vi behövde starta ett helt nytt kapitel.

Och det nya kapitlet har precis börjat.

Saffranssnurror med vit choklad – Recept

För att få ihop dessa smarriga saffransbullar, fyllda med smör och vit choklad så tog jag två recept och slog ihop till ett. Blev ett vinnande koncept, om jag får säga det själv. Inspirationen till själva saffransdegen kommer ifrån grymma Camilla Hamid, på My Kitchen Stories. Idén till fyllningen som består av smör och vit choklad kommer ifrån en gammal receptsamling från Arla. En sån där receptsamling som vi haft i skåpen i alla år men som aldrig används. Den började jag bläddra i för inspiration och ”sprang” då på denna idén. Så jag tog lite inspiration och instruktioner från båda recepten och gjorde tillslut såhär:

Saffransdeg

50 g rumstempererad jäst
5 dl rumstempererad mjölk av valfri sort
1 g saffran
250 g smör
1 ½ dl strösocker
ca 1 kg vetemjöl (16,5 dl)
knappt 1 tsk salt

Fyllning & topping

50 g rumsvarmt smör
300 g vit choklad
Florsocker att ”piffa” bullarna med

Smält smöret försiktigt i en kastrull.
Stäng av plattan och tillsätt mjölken. Känn av så att vätskan inte är för varm (någonstans mellan rumstemperatur och fingervarmt).
Smula jästen i en stor bunke och tillsätt sedan vätskan.
Rör runt tills jästen lösts upp.
Tillsätt socker, saffran, salt och ca 12 dl av mjölet.
Degen ska vara kladdig men hanterbar. Har du i för mycket mjöl så får du torra bullar.
Arbeta degen tills den är smidig, ca 5 minuter med maskin eller 10 minuter för hand. Tillsätt mer mjöl om degen är kladdig, men den ska vara ganska lös. En lös deg ger ett godare bröd.
Täck degen i bunken med en bakduk och låt jäsa till dubbel storlek, ca 40 minuter.
Knåda degen smidig på mjölat bakbord, dela degen i två delar och kavla ut till stora plattor, ca 1 cm tjocka.
Bred de rumsvarma smöret på degen.
Grovriv den vita chokladen på ett rivjärn och strö sedan chokladen över dina smörade degplattor.
Rulla ihop till två rullar och skär sedan i skivor (likt kanelbullar).
Lägg på plåtar med bakplåtspapper eller i pappersformar.
Låt jäsa under bakduk i ca 30 minuter.
Sätt ugnen på 225 grader.
Grädda bullarna i mitten av ugnen i 8-10 minuter.
Låt svalna på galler.

Sikta ev. över lite florsocker innan servering.

Kan jag verkligen med att skratta?

Tanken har slagit mig, kan jag verkligen med att lägga upp recept mitt bland alla mina inlägg om det sorgliga som hänt och det som vi går igenom nu? Svaret på den frågan är ju egentligen givet. Självklart kan jag dela med mig av recept till er. Självklart är jag tillåten att göra sådant som får mig att må bra. Det är helt okej att skratta, att vara kreativ och att göra roliga saker utan att få dåligt samvete och känna skuld för att man egentligen ”borde vara ledsen”. Det är nog lätt att få dåligt samvete för det där och att ha en föreställning om att sorg borde se ut på ett visst sätt. Jag minns första gången jag skrattade efter att allting med Frans hade hänt, då kom den tanken direkt upp i skallen på mig, ”kan jag verkligen med att skratta nu? Redan?” Ja, kanske är det precis de man behöver göra för att orka ta sig igenom allting.

Jag har under höstens gång här hittat tillbaka lite granna till köket och fått upp mitt intresse för både matlagning och bakning igen. De senaste dagarna har det bakats och pysslats ganska mycket i köket. Så roligt tycker jag och ännu roligare när ni efterfrågar recept på det jag bakar. Därför tänkte jag i de kommande två inläggen dela med mig av recept på saffranssnurror med vit choklad och julegrisar i klassisk ”american christmas cookie”-style 🙂
Ni som följer mig på instagram och har sett mina stories vet vad jag pratar om.

 

Sakta men säkert framåt

Det var ett litet tag sedan jag skrev nu. Jag går helt och hållet på feeling och skriver när andan faller på, det är absolut skönast så.

Jag har så smått börjat att arbeta lite granna igen och det känns riktigt bra. Det är skönt att vara igång, att ha något annat att tänka på och jag gillar känslan av att jag tar mig framåt. Dock ska det tilläggas att jag inte pressar mig själv framåt. Jag måste säga att jag är väldigt duktig på att ge mig själv och känslorna utrymme. Kanske är det just därför jag tar mig framåt?

En stor anledning till att det går så bra att börja jobba lite igen är tack vare att jag har en fantastiskt bra dialog och också relation med min nuvarande uppdragsgivare. Jag är ju egenföretagare (för er som inte har koll så är jag alltså lönespecialist/lönekonsult med allt vad det innebär) så jag har förmånen att vara min egen chef. Men jag har också förmånen att ha en bra dialog och en otroligt förstående uppdragsgivare som gör det möjligt för mig att smyga igång arbetet.
Jag kan säga direkt att hade jag haft mer press på mig vad gäller jobbet så hade jag inte varit redo att köra igång nu. Det går nämligen så mycket upp och ner. Vissa dagar känns det som att det tar energi bara genom att finnas till och andra dagar har jag betydligt mycket mer att ge. Terapeuten som jag träffat sa att det tar på krafterna att bearbeta sorg och oj vad rätt hon har. Jag är den första att skriva under på det. Men helt ärligt, även om man inte går igenom det som vi gör just nu, så påverkar ju det gråa vädret (som aldrig verkar ta slut) vem som helst. Jösses vad grått det är! Kan man lägga in en beställning med lite snö?

Avslutar med en favoritbild på mig och Billy när det var snö, snö, snö. Hoppas att ni har en fin vecka trots det tråkiga vädret. Ta hand om er!

Hur jag mår? Det beror på när du frågar.

På torsdag ska vi ha begravning för Frans, vår son. Inte ens när jag skriver orden kan jag helt och hållet förstå att det är sant. Jag känner så många olika känslor på samma gång, samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Det är verkligen så det är för mig. Allt och ingenting på samma gång. Vissa dagar är det mycket tankar, känslor och inne i mig är det alldeles intensivt medan de andra dagar är ganska tyst, tomt och dämpat. Det är rörigt och stilla. Det är mycket och det är lite. Det är högt och det är lågt. Det går verkligen upp och ner. Jag får ofta (tack alla nära och kära) frågan ”hur mår du?” och den frågan är så svår att svara på har jag märkt. För, efter det vi nyligen fått uppleva och med den sorg vi går igenom, hur tusan svarar man på den frågan egentligen? Jag har med tidens gång lärt mig att svaret på den frågan beror så himla mycket på tidpunkten när frågan ställs till mig. Frågar du mig när jag står och bakar lussebullar tillsammans med mamma, julmusiken är på och vi skrattar åt formen på lussebullarna då det mer ser ut som Z än S, då blir svaret att jag mår bra. Trots allt. Eller, så bra som jag kan må i min situation. Men frågar du mig den där kvällen när tårarna inte vill sluta rinna ned för mina kinder, nej, då mår jag kanske inte så bra.

Jag försöker vara noga med att låta alla mina känslor ta plats. Även dom jobbiga. Jag vill inte trycka undan någonting. Faktum är att när gråten väl kommer så är det allra skönaste att låta den skölja över mig, som en våg. Det känns skönt att göra det och efteråt känner jag mig lite lättare i hjärtat.

Det är en tung vecka och jag har kommit överens med mig själv att det helt enkelt får lov att vara det. Begravningar är aldrig roligt men jag har börjat tänka att det ändå är något fint med den typen av ceremoni. Oavsett religion eller hur begravningen ser ut så tror jag att det är ett viktigt steg i processen av att säga farväl. Jag tror att ritualer är viktigt för oss. Jag vet att det är viktigt för mig.  Hittills har det varit mycket fler praktiska moment att ta tag i, än vad jag hade tänkt mig, när ens barn går bort i samband med förlossningen. Jag har skrivit lite granna om det i något av mina tidigare inlägg. Det har varit ganska fullt upp med saker att tänka på, praktiska detaljer som ska tas om hand och beslut kring dessa praktiska saker som ska tas. Men så sa terapeuten vi träffat något som gav mig en annan synvinkel på alla de där praktiska bitarna vi behövt engagera oss i. Hon sa något i stil med att det kanske är bra att vi haft detta att fokusera på den första tiden efter händelsen. Att vi tack vare det blivit ”avbrutna” i vår sorg och blivit tvingade att ta oss framåt och tänka på de praktiska sakerna. Det ligger något i det, tror jag.

Även om en del av mig helst vill springa ifrån hela skiten och att jag av hela mitt hjärta önskar att vi slapp gå igenom det vi ska göra på torsdag så tror jag ändå att det på något sätt kommer att kännas skönt att det är över. Om ni kan förstå vad jag menar. Frans kommer då att ha fått sin alldeles egna plats och när hans namnbricka sedan hamnat där den ska så är det inga fler praktiska detaljer att fundera på. Inga fler beslut som ska tas, kring detta.  Och jag tror att vi då kommer inta en ny fas i vårt sorgearbete. Vi fortsätter att ta ett steg i taget. Det kommer att bli bra. Jag vet det!