Personlig hållbarhet & flytta fokus

Jag har funderat lite eller egentligen inte så lite utan faktiskt en hel del. Jag tycker ju om att dela med mig om saker och ting, stort och smått eller ”livet, universum och allting” som jag brukar säga. Jag har delat med mig ganska mycket om min personliga story där en del handlat om när jag gick in i väggen och blev sjukskriven våren 2014, då 23 år gammal. En del har handlat om den psykiska ohälsan jag har i min vardag och jag har varit väldigt öppen, också på min instagram @linapetersen.se kring hur ångesten beter sig i min kropp och hur jag tacklar den när den kommer på besök. Jag dras med mycket oro i perioder och det är också någonting som jag själv fått lära mig att hantera. Jag delar gärna med mig öppet och att få lov att göra det samt ta emot era reaktioner och på något vis också bidra till era resor, det tycker jag är alldeles fantastiskt. Jag står för att jag tycker att det här är ett viktigt ämne att dela med sig av! Det viker jag inte en tum på. Framför allt har det handlat om en slags terapi för mig själv, att få skriva av mig men tack vare den respons jag har fått av er läsare, när jag har delat med mig såpass personligt och öppet så förstod jag ganska snabbt att mitt skrivande inte bara hjälpte mig utan också andra. Vilket i sig är helt galet bra! Jag tror framför allt det är viktigt att man kan läsa och förstå att man inte är ensam. Att psykisk ohälsa är en del av mångas vardag och att det är okej så. Jag har verkligen velat och vill fortfarande få bort den där stämpeln som detta ämne har. Stämpeln om tabu och att ”man” inte pratar om det. Men om ingen pratar om det och lyfter det, hur ska man då någonsin komma framåt?

Hur som helst. Mina funderingar går allihop åt samma håll, vilket är otroligt skönt. Det är jobbigt när dom spretar, vilket dom har en tendens att göra ibland. Jag vill fortfarande blogga, skriva och lyfta mina viktiga ämnen så som psykisk ohälsa, välmående, personlig utveckling och att vara sitt bästa jag. Jag brinner ju för de där! Men jag har en tanke om att ändra riktning, lite. Jag tänkte sammanfatta det något såhär; Jag har tidigare delat med mig av min psykiska ohälsa och varit öppen med när och hur jag har mått dåligt. Det är bra! Men nu vill jag minska fokus, ytterligare, på att dela med mig av de dåliga dagarna och istället lägga mer fokus på de som får mig att må bra. Dela med mig av hur jag gick ifrån att vara 100% sjukskriven till att börja arbeta på 100%. Vilka trix använder jag mig utav för att hålla oro och ångest i schack? Vilka är mina friskfaktorer? Hur gör jag för att sträva mot att vara mitt bästa jag?

Jag tänker att om jag bloggar om psykisk hälsa, istället för ohälsa så betyder det ju att den psykiska ohälsan fortfarande är en del av min vardag, ibland mer och ibland mindre. Så bloggar jag om friskfaktorer och måbra-tips för psykisk hälsa så bloggar jag också indirekt om pyskisk ohälsa och på så vis är jag fortfarande med och lyfter ämnet, fast på två sätt. Inte så dumt va?

Jag brukar förespråka att ”vara sitt bästa jag” och det gör jag fortfarande. Det är ju en briljant idé och en tanke som alltid borde lyftas och försöka att prioriteras. Jag läste dock härom veckan en ny, helt fantastisk mening med två ord, som jag så gärna vill lyfta. Nämligen; Personlig hållbarhet. Säg det högt en gång! Hur bra är inte den meningen? Personlig hållbarhet. Det har samma klang som att vara sitt bästa jag men får mig att tänka på ännu mindre prestation, på något vis. Jag tänker att man kan kombinera dessa två. Att man på sitt egna vis strävar efter att vara sitt bästa jag med hjälp av personlig hållbarhet. Eller, att vara sitt bästa jag också indirekt ger dig personlig hållbarhet. Häftig kombination tycker jag! Jag hittade meningen och tankesättet som jag gillar hos fina Carol, som jag följt på instagram ett ganska bra tag nu. Jag minns inte hur jag hittade hennes konto men jag minns att jag fastnade direkt. Hon heter @eventsbycarol på instagram och det ska ärligt erkännas att jag både en och fem gånger har drömt mig bort till hennes härliga yogaretreats som hon håller i sin fina villa i Frankrike. Kanske att man skulle våga sig på en sådan resa, någon gång i framtiden. Jag kan riktigt känna i förväg hur mycket jag själv skulle utvecklas och växa av att göra en sådan resa. Och jag vet precis vem jag skulle vilja ta med mig på en vecka hos Carol, min fina mamma. Vill ni läsa mer om Carols inspirerande resa och kika in hennes fina event så finns hon som sagt på @eventsbycarol på instagram och på hennes hemsida www.eventsbycarol.se.

Nu ändrar vi kurs hörni. Livet är vårt och jag ser fram emot personlig hållbarhet. Det finns ju bara en Lina och den Linan är värdefull.

 

"Läkaren pratar nog om någon annan."

Alltså, vilken respons jag fick på inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, ni är ju pärlor hela högen ♥

Det ska erkännas att det var lite småpirrigt att publicera det men samtidigt så jäkla skönt. Jag tänkte att om jag så bara når ut till en endaste liten människa och själ så var inlägget värt att skriva. Och med facit i hand så gick det ju bra. Definitivt värt det!
Jag var mest pirrig över hur det skulle tas emot och över hur folk skulle reagera. Jag har nämligen fått väldigt blandade reaktioner utav omgivningen och av dom som jag valde att berätta för. Det har varit allt ifrån ”detta ska man inte prata högt om” till personer som snabbt började jämföra min situation, med sin situation och att deras liv och resor inte heller varit en dans på rosor och blablabla. Lite som att ”äsch, en sjukskrivning? Läkarna är så snabba på att skriva ut mediciner och sätta diagnoser, dom kan ju inget annat. Bit ihop!”, ungefär. Det var också dom som försökte förstå min situation och så dom som verkligen tog sig tid att lyssna, fråga, se tecken och försöka förstå hur jag verkligen mådde, på riktigt. Det har varit en jäkla blandning.
I början var det jobbigt. För till en början hade jag inte ens koll på min egna reaktion eller på vad jag själv tyckte och då är det otroligt svårt att få olika reaktioner, tips och tyckande ifrån folk i sin omgivning. Jag ville lyssna på alla och ville tro på att alla hade rätt. Men det funkade inte så.

Minns ni från inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!” att jag såg framför mig en stor tomtesäck med tyglappar på, i olika färger? Jag ser fortfarande den framför mig. Men jag tänker att jag sprätter upp en utav tyglapparna och tar bort den. Så det blir ett hål in i säcken. Är ni med?
Jag är absolut redo att lämna 2014 och allt som hör det året till, bakom mig. Men min resa som började med en sjukskrivning och en uppsägning, den är jag inte redo att lägga bakom mig, än.
In fact, så är jag mitt uppe i den fortfarande. För det här som jag gör nu, skriver av mig och delar med mig, det är en del utav resan har jag insett. Jag har lyckats att ta sådan distans ifrån allting så att jag i skrivande form faktiskt kan bearbeta och få perspektiv på vad jag har varit med om. Jag är redo! 🙂
Ni vill inte veta hur många gånger jag, under sjukskrivningen, satte mig tillrätta med min laptop och en kopp kaffe för att börja skriva. Skriva om allt!
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag faktiskt började skriva ett inlägg. Men det gick aldrig. Jag kunde inte sätta mig där och skriva ”Hej, jag heter Lina. Jag är 23 år och jag har gått in i väggen” eller ”Jahopp, då vart man sjukskriven. Depression och utmattning står det visst på pappret”.

Nä, nu tar jag faktiskt i som fan. Jag började inte ett endaste utav inläggen sådär, för att vara ärlig, men det var nästan så det kändes. Jag hade så jäkla svårt att identifiera mig själv med dom där orden. Utmattning, stress och depression.
Deprimerad? Jag? Världens gladaste tjej? Jag som fått höra i hela mitt liv att jag alltid är så glad och energisk. Stressad? Tss, jag är ju bara 23 år. Man är la inte stressad när man är 23 år? Nej, det måste vara någon annan tjej dom snackar om. Läkaren pratar nog om någon annan. 
Det tog också tid för mig att acceptera situationen. Det var när min sjukskrivning förlängdes för andra gången som jag insåg att det här kanske är på riktigt ändå. Jag var helt bombsäker, först när jag blev sjukskriven i 10 dagar, att ”thats it”. Jag behöver nog bara sova ordentligt, vila och ta det lugnt. Dricka mycket vatten och varva ner med en kopp te på kvällen. Kanske borde jag börja i yoga?.. Ja, så gick tankarna.
Men inte ens efter den andra förlängningen utav sjukskrivningen hade jag accepterat situationen. Ibland var jag riktigt arg och frustrerad. Mest frustrerad på mig själv och min kropp. Vad fan orkar den inte för? Hur svårt kan det vara att leva ett liv som en 23-årig Lina egentligen? Jag ÄR inte stressad, jag behöver bara hitta en balans, thats all. Jag ville säga till kroppen och huvudet att skärpa sig. Det räcker nu! Men, dom lyssnade inte. Ingen utav dom.  (För er som inte riktigt kan läsa emellan raderna kommer här ett litet förtydligande om att jag återigen ställde krav på mig själv om att jag visst skulle orka allting och prestera. Även när kroppen på alla sätt och vis, i flera veckor, visat mig att den inte mådde bra. Den skrek men jag lyssnade inte. Jag behövde nog bara sova ordentligt, äta rätt och träna mer för att må bra!…)

Det var mycket som inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag blev bland annat ordinerad utav läkaren att ta en promenad om dagen. Easy peasy tänkte jag. Jag tränar ju 5-6 gånger i veckan.
Vissa dagar tog det 4-5 timmar för mig från det att jag bestämt mig för att ta en promenad till det att jag faktiskt gick ut. Vissa dagar gick jag ut och tog en promenad direkt efter morgonkaffet och andra dagar kom jag inte ut, alls. Min sambo förstod ganska snabbt att jag inte alltid fick till det på egen hand så det kom eftermiddagar och kvällar där han bokstavligen släpade ut mig när han kom hem ifrån jobbet. Om vi så bara var ute i 5-10 minuter. Jag är jättetacksam för det!
Det var bland annat det där jag kunde bli frustrerad över. Att jag kunde tänka och tycka att det är helt självklart att jag vaknar på morgonen, tar lite kaffe, gör i ordning frukost och sedan tar en promenad. Men sen inte kunde göra det. Kroppen löd inte.
Men sen kom det dagar då allt det där var självklart. Dagar då jag tog morgonpromenaden till gymmet, körde styrka och sedan promenerade hem. Snacka om kontraster. 
Det var dagar som dom, när jag promenerade till gymmet och tränade, som jag tänkte att nu, nu är jag frisk. Det var det här som behövdes. Nu är allting bra!
Jag ville så himla gärna ha en lösning. Ett svar. Jag ville veta vilken grej i mitt liv som gjorde att jag inte mådde bra. Helst av allt ville jag att någon, läkaren, psykologen eller vem som helst skulle säga: ”Lina, det är det här som gör att du inte mår bra. Sluta upp med det där så ska du se att du blir dig själv igen.”

Men det funkade inte så. Det funkar inte så!

Som jag nämnde i inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, skolan, det nya jobbet och kraven (som jag satte på mig själv) att prestera i crossfiten/träningen och sen sjukskrivning. Det var inte ”bara” dom tre faktorerna som gjorde att jag blev sjukskriven och framför allt så gick det inte så snabbt som det inlägget fick det att låta som.
Under våren, sjukskrivningen och framför allt besöken hos psykologen så förstod jag att det inte fanns ett svar, eller ett fel eller en faktor som gjorde att jag mådde dåligt. Jag skulle inte hitta en lösning och sen var allt bra.
Nope, det skulle vara tuffare än så.
IMG_20140414_194019