World Mental Health Day

​Idag är det ”World Mental Health Day” alltså Världsdagen för psykisk ohälsa!

Fantastiskt, inte bara att denna dagen lyfts, utan också att de pratas om det, att de skrivs om det och att psykisk ohälsa lyfts överhuvudtaget! ♥

Jag tampas själv med min psykiska ohälsa och tacklar panikångest attacker ibland, mycket oro och annat som kroppen och psyket sätter mig på prov för. Men oj vad jag lär mig på vägen.

Jag har valt att skriva och dela med mig om min psykiska ohälsa, här på bloggen och hur min resa inte bara HAR varit utan ÄR, sen sjukskrivningen, då jag var 23 år gammal. 

Du kan läsa mer om min resa i kategorin här på bloggen ”Psykisk ohälsa (min story & personliga tankar)” som ligger under fliken ”100% Lina – Personlig utveckling” 

Jag har fått sååå många olika typer av bemötande och reaktioner ifrån omgivningen när jag har berättat om min resa och min psykiska ohälsa. Både ifrån nära och kära och också ifrån personer som känner mig mindre bra. Trots att många, så många, saknar förmågan att förstå så är det desto fler som vill lära sig. Som behöver lära sig. Därför är en sån här dag så viktig! 

Jag har fått otroligt bra respons på det jag skriver här på bloggen och det känns alldeles fantastiskt! Och jag känner att om jag har hjälpt en endaste liten kotte att få lite mer förståelse kring psykisk ohälsa, ja då är jag bannemig nöjd!! 💜


 

Tänk på:

Jag har alltid varit ”en sån” som oroar mig och funderar mycket. Så med den här bilden säger jag godnatt och tack för idag.
Note to self: Worry less – Imagine more.
Väl värd att tänka på!

image

Låt oss prata om drömmar..

..En utav mina absolut största drömmar, för att vara lite mer specifik. Jag har, säkert som så många andra småflickor, så länge jag kan minnas drömt om att ha en egen hund. Drömmen tog fart på riktigt när våran fina Parson russel terrier, Fliza, lämnade oss några år för tidigt.

Mamma har suckat åt mig allt för många gånger och sagt att jag alltid haft så bråttom med saker och ting. Jag minns tex när jag var liten och kom på att jag ville möblera om i mitt rum hemma. Då sprang jag till mamma och berättade hur jag ville ha det, hur sängen skulle stå, vilken lampa jag ville köpa och vilken färg gardinerna skulle ha. Innan jag hade hunnit beskriva klart hur mitt nya rum skulle se ut så hade jag i samma andetag redan hunnit fråga om vi kunde åka till Ikea, NU.
Allt för många gånger gjorde jag så och förväntade mig att det skulle hända direkt. Helst innan jag själv kom på idén! 😉
Jag kunde bli riktigt sur och sätta mig på tvären. I mitt huvud funkade det (läs funkar det fortfarande ibland…) så att jag hade ju kommit på en alldeles briljant idé och jag hade ju tänkt på allt, så vad fanns det att vänta på?

Våran fina vovve gick bort för några år sedan nu och helt ärligt så ville jag skaffa en ny hund direkt. Helst samma dag. Så varför gjorde jag inte det då? Om skaffa egen hund nu är en utav mina absolut största drömmar, varför har jag inte uppfyllt den för längesen?

För att för mig handlar det inte bara om att gå och köpa en hund. Det handlar om så mycket mer!
Det kommer att bli mitt livs, hittills största uppdrag. Att se till att den individen uppnår kärlek, välmående och balans i sitt liv, det är ju mitt ansvar!
Det är inte bara en fyrbent kompis att gosa med som kommer in i familjen. Nej i samband med en egen hund ser jag också en mycket mer aktiv livsstil och vardag än vad jag har idag och med den kommer det att följa en del andra prioriteringar. Inte nödvändigtvis några jobbiga eller svåra prioriteringar men jag kommer att sätta hundens och mitt egna välmående i första rummet. Jag har ambitionen om att min vovve ska kunna följa med mig i princip överallt. Detta innebär också att jag ställer lite krav på min omgivning.

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara det. Med att vara aktiv och att ha en hälsosam livsstil. Sen jag gick in i väggen våren 2014 har träningen varit en utav de tuffaste bitarna, mentalt. Jag kämpar fortfarande med det!
När läkaren sa till mig att jag inte fick träna, den typen utav träning jag gjorde då, så rasade min träningsvärld. Jag fick bara promenera. Och jäklar vad svårt det är att promenera! Jag kommer ju inte ut!! Förstår ni vad hunden, bland annat, kommer att spela för roll här?
Jag har försökt gång på gång att ”komma igång” med träningen igen. Men jag hamnar snabbt som tusan tillbaka i gamla tankebanor och kör pass 5-6 gånger i veckan. Det är inte de dagarna som jag tränar som är värst. Det är de dagarna jag inte tränar som jag bråkar med hjärnspöken, konstant. Så promenader i vanlig terräng, i tuffare terräng, flera timmar långa, bekväma korta, i alla sorters väder. Det tror jag på! Inte bara för hundens hälsa, för det är ju självklart. Men för min egna hälsas skull.
Jag behöver komma ifrån min svartvita träningsvärld där jag antingen tränar 6 gånger i veckan eller inte tränar alls.
Det kan tyckas lite egoistiskt kanske men att skaffa hund är en del utav min egna resa. Min resa mot välmående och en hållbar, hälsosam livsstil 🙂

Som vanligt när jag ska ta mig ann någonting så sätter jag ribban väldigt högt (läs förbannat jävla högt!). Ska jag göra någonting så ska jag bannemig göra det bra! Ibland har det satt käppar i hjulet för mig, inte för själva utförandet, för oftast gör jag saker riktigt bra. Men för tankarna och för den psykiska delen utav en prestation kan det vara tufft med sådana krav på sig själv.
Men det fina med en individ som en hund är att all tid och energi du lägger ner, får du tillbaka, om inte mer. Du får alltså ganska snabba resultat av det du gör och det är fantastiskt. Du får alltså belöning!
Sedan tänker jag att om jag går in med höga krav och förväntningar på min egna prestation och hur jag kommer att vara som hundägare så kanske verkligheten och bekvämligheten kommer ikapp mig och så kan vi mötas någonstans på halva vägen. Då blir det kick ass, hur som helst.
Så nej. Att skaffa egen hund är ingenting jag haft bråttom med. Spontana Lina har fått hållas tillbaka flera gånger och det har varit ganska tufft stundtals. Kanske lärde jag mig något ifrån mammas och pappas förklaringar om att allting inte kan hända på en gång. För när allting kom omkring så hann jag ändra mig säkert 3 gånger om vilken färg gardinen skulle ha i mitt rum, så med facit i hand var det bra att mamma bromsade mina spontana infall om ikea-besök, ett tag.
Och med facit i hand, när det kommer till hund. Så har jag lagt otroligt mycket tid på att läsa och hitta rätt ras för mig. Hade jag köpt hund samma dag som våran fina Fliza gick bort hade jag köpt en helt annan ras mot vad jag tittar på idag. Bara en sån sak!
Så tack mamma och pappa 🙂
För mig är det viktigt att vara helt redo, mest mentalt redo, och jag tror att jag börjar bli det nu ♥

Förändring

Man ska inte vara rädd för förändring. Visst är det läskigt, det tycker jag också. Framförallt vid sådana förändringar och situationer som du själv inte kan påverka. Där du helt enkelt bara får gilla läget. Vid en sådan situation har du egentligen två, ganska konkreta val, som du kan göra. Antingen väljer du att sätta dig på tvären, tycka att livet är orättvist och utan att du tänker på det, ta förändringen personligt. Det skapar, iallafall för mig, väldigt mycket oro och dåliga feelings.
Du kan också välja att acceptera situationen och försöka göra det bästa utav det. Kanske till och med våga tänka att det kommer något gott med den här förändringen som du står inför? Tänka att det händer utav en anledning och det där nya, läskiga, kanske kan bli något riktigt bra? Välja att tro.

Jag har bland annat en text tatuerad på mina revben på vänster sida. Det står ”What if I fall? Oh, my darling, what if you fly?” och det ligger mycket i den texten tycker jag. Den går att applicera i så många situationer i livet och är grym att tänka på när man står inför en förändring. Stor som liten!

Tack vare att du gjorde en förändring, någon gång bakåt i tiden, så befinner du dig i just den situationen som du är i idag. Tänk på det! 🙂
Jag står själv inför en förändring just nu. En förändring vad gäller jobbet, min tjänst och framtiden. Den har skapat otroligt mycket oro hos mig, trots att jag inte ville det själv. Kroppen och hjärnan har inte riktigt samarbetat den senaste veckan, om vi säger så. Jag blir också otroligt påverkad av personerna jag har omkring mig. Deras oro, frågetecken och sätt att se på saker och ting. I början på veckan var jag stark men ju närmre slutet jag kom desto tuffare blev det.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg krävs det ibland inte mycket för att man ska tappa fotfästet. Jag tappade det men fångade det snabbt igen. Jag har blivit mycket bättre på det!
Jag tog en helg där mitt fokus var att ladda om. Jag avbokade allting som jag hade planerat.

Jag har bakat bröd, knäckebröd och müsli. Tog en långpromenad, lyssnat på musik, varit med min absolut bästa vän (nästan att ta i i underkant 🙂 ), lagat mat och druckit både vin och glögg. Igår kväll pysslade jag och lyssnade på julmusik. Men Lina, skulle du inte ladda batterierna? ”Du borde bäddat ner dig i soffan”, tänker du. Jag har lärt mig att det inte alltid funkar så. Högst individuellt, säkert, men det blir inte alltid bra av att ”vara sjuk” när man mår dåligt, om du förstår mig rätt.
Det kan stressa och oroa minst lika mycket att ”bara ligga där”. För mig funkar det att byta fokus, tänka på andningen och göra saker som jag tycker om och mår bra av. Framför allt att våga prioritera mig själv!
Det tar alltid emot att avboka med en person som man har planer med. Just för att man inte vet hur personen ska ta det. Oftast är jag rädd för att personen inte ska förstå och jag har en gammal vana att komma på massa anledningar till varför jag inte kan, istället för att bara säga att jag inte orkar ses.
Du kommer alltid att ha personer i din omgivning som kommer att förstå din situation. Vissa förstår direkt utan någon knapp ansträngning alls, vissa förstår tack vare att dom är så fina och anstränger sig för att förstå. Sedan kommer det också alltid att finnas personer som inte förstår sig på din situation. Några utav dom kommer också att tillhöra kategorin som inte vill anstränga sig för att förstå. Jag tycker mer synd om dom personerna än om mig själv, som faktiskt befinner mig i situationen.

Delar med mig utav en, kanske något o-charmig bild när jag är på väg upp ur poolen, men tanken är att budskapet i texten ska nå fram. När jag har det tufft (eller bara för att den är snygg, hehe) kan jag dra upp tröjan och titta på min tatuering. För på riktigt, ”What if you fly”?

received_10205568731451410-1

"Jo men det är fint!"

Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.” 

Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.

Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!

Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.

Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3

/Lina.

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina

Quote

Don’t forget that you’re human. Its okay to have a melt down. Just don’t unpack and live there. Cry it out and then refocus on where you are headed.

image

"Läkaren pratar nog om någon annan."

Alltså, vilken respons jag fick på inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, ni är ju pärlor hela högen ♥

Det ska erkännas att det var lite småpirrigt att publicera det men samtidigt så jäkla skönt. Jag tänkte att om jag så bara når ut till en endaste liten människa och själ så var inlägget värt att skriva. Och med facit i hand så gick det ju bra. Definitivt värt det!
Jag var mest pirrig över hur det skulle tas emot och över hur folk skulle reagera. Jag har nämligen fått väldigt blandade reaktioner utav omgivningen och av dom som jag valde att berätta för. Det har varit allt ifrån ”detta ska man inte prata högt om” till personer som snabbt började jämföra min situation, med sin situation och att deras liv och resor inte heller varit en dans på rosor och blablabla. Lite som att ”äsch, en sjukskrivning? Läkarna är så snabba på att skriva ut mediciner och sätta diagnoser, dom kan ju inget annat. Bit ihop!”, ungefär. Det var också dom som försökte förstå min situation och så dom som verkligen tog sig tid att lyssna, fråga, se tecken och försöka förstå hur jag verkligen mådde, på riktigt. Det har varit en jäkla blandning.
I början var det jobbigt. För till en början hade jag inte ens koll på min egna reaktion eller på vad jag själv tyckte och då är det otroligt svårt att få olika reaktioner, tips och tyckande ifrån folk i sin omgivning. Jag ville lyssna på alla och ville tro på att alla hade rätt. Men det funkade inte så.

Minns ni från inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!” att jag såg framför mig en stor tomtesäck med tyglappar på, i olika färger? Jag ser fortfarande den framför mig. Men jag tänker att jag sprätter upp en utav tyglapparna och tar bort den. Så det blir ett hål in i säcken. Är ni med?
Jag är absolut redo att lämna 2014 och allt som hör det året till, bakom mig. Men min resa som började med en sjukskrivning och en uppsägning, den är jag inte redo att lägga bakom mig, än.
In fact, så är jag mitt uppe i den fortfarande. För det här som jag gör nu, skriver av mig och delar med mig, det är en del utav resan har jag insett. Jag har lyckats att ta sådan distans ifrån allting så att jag i skrivande form faktiskt kan bearbeta och få perspektiv på vad jag har varit med om. Jag är redo! 🙂
Ni vill inte veta hur många gånger jag, under sjukskrivningen, satte mig tillrätta med min laptop och en kopp kaffe för att börja skriva. Skriva om allt!
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag faktiskt började skriva ett inlägg. Men det gick aldrig. Jag kunde inte sätta mig där och skriva ”Hej, jag heter Lina. Jag är 23 år och jag har gått in i väggen” eller ”Jahopp, då vart man sjukskriven. Depression och utmattning står det visst på pappret”.

Nä, nu tar jag faktiskt i som fan. Jag började inte ett endaste utav inläggen sådär, för att vara ärlig, men det var nästan så det kändes. Jag hade så jäkla svårt att identifiera mig själv med dom där orden. Utmattning, stress och depression.
Deprimerad? Jag? Världens gladaste tjej? Jag som fått höra i hela mitt liv att jag alltid är så glad och energisk. Stressad? Tss, jag är ju bara 23 år. Man är la inte stressad när man är 23 år? Nej, det måste vara någon annan tjej dom snackar om. Läkaren pratar nog om någon annan. 
Det tog också tid för mig att acceptera situationen. Det var när min sjukskrivning förlängdes för andra gången som jag insåg att det här kanske är på riktigt ändå. Jag var helt bombsäker, först när jag blev sjukskriven i 10 dagar, att ”thats it”. Jag behöver nog bara sova ordentligt, vila och ta det lugnt. Dricka mycket vatten och varva ner med en kopp te på kvällen. Kanske borde jag börja i yoga?.. Ja, så gick tankarna.
Men inte ens efter den andra förlängningen utav sjukskrivningen hade jag accepterat situationen. Ibland var jag riktigt arg och frustrerad. Mest frustrerad på mig själv och min kropp. Vad fan orkar den inte för? Hur svårt kan det vara att leva ett liv som en 23-årig Lina egentligen? Jag ÄR inte stressad, jag behöver bara hitta en balans, thats all. Jag ville säga till kroppen och huvudet att skärpa sig. Det räcker nu! Men, dom lyssnade inte. Ingen utav dom.  (För er som inte riktigt kan läsa emellan raderna kommer här ett litet förtydligande om att jag återigen ställde krav på mig själv om att jag visst skulle orka allting och prestera. Även när kroppen på alla sätt och vis, i flera veckor, visat mig att den inte mådde bra. Den skrek men jag lyssnade inte. Jag behövde nog bara sova ordentligt, äta rätt och träna mer för att må bra!…)

Det var mycket som inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag blev bland annat ordinerad utav läkaren att ta en promenad om dagen. Easy peasy tänkte jag. Jag tränar ju 5-6 gånger i veckan.
Vissa dagar tog det 4-5 timmar för mig från det att jag bestämt mig för att ta en promenad till det att jag faktiskt gick ut. Vissa dagar gick jag ut och tog en promenad direkt efter morgonkaffet och andra dagar kom jag inte ut, alls. Min sambo förstod ganska snabbt att jag inte alltid fick till det på egen hand så det kom eftermiddagar och kvällar där han bokstavligen släpade ut mig när han kom hem ifrån jobbet. Om vi så bara var ute i 5-10 minuter. Jag är jättetacksam för det!
Det var bland annat det där jag kunde bli frustrerad över. Att jag kunde tänka och tycka att det är helt självklart att jag vaknar på morgonen, tar lite kaffe, gör i ordning frukost och sedan tar en promenad. Men sen inte kunde göra det. Kroppen löd inte.
Men sen kom det dagar då allt det där var självklart. Dagar då jag tog morgonpromenaden till gymmet, körde styrka och sedan promenerade hem. Snacka om kontraster. 
Det var dagar som dom, när jag promenerade till gymmet och tränade, som jag tänkte att nu, nu är jag frisk. Det var det här som behövdes. Nu är allting bra!
Jag ville så himla gärna ha en lösning. Ett svar. Jag ville veta vilken grej i mitt liv som gjorde att jag inte mådde bra. Helst av allt ville jag att någon, läkaren, psykologen eller vem som helst skulle säga: ”Lina, det är det här som gör att du inte mår bra. Sluta upp med det där så ska du se att du blir dig själv igen.”

Men det funkade inte så. Det funkar inte så!

Som jag nämnde i inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, skolan, det nya jobbet och kraven (som jag satte på mig själv) att prestera i crossfiten/träningen och sen sjukskrivning. Det var inte ”bara” dom tre faktorerna som gjorde att jag blev sjukskriven och framför allt så gick det inte så snabbt som det inlägget fick det att låta som.
Under våren, sjukskrivningen och framför allt besöken hos psykologen så förstod jag att det inte fanns ett svar, eller ett fel eller en faktor som gjorde att jag mådde dåligt. Jag skulle inte hitta en lösning och sen var allt bra.
Nope, det skulle vara tuffare än så.
IMG_20140414_194019

 

Bästa sättet att samla energi på

Det finns nog inget bättre sätt att samla energi på än en promenad, pw eller inte, i solen. Frisk vårluft, sortera tankarna i hjärnan, samla energi och uppskatta nuet. Det är i alla fall ett av de bättre sätten att samla energi på tycker jag. Min promenad i solen gav mig så pass med energi att jag körde hopprepsintervaller och några burpees när jag kom in. Jobbigt men för jäkla gött nu efteråt. Och nu har jag mer energi än vad jag hade innan. Bra va?

Planen här näst är att ta sig upp från golvet, det är där ni hittar mig nu i skrivande stund, och göra någon form utav frukost/lunch/brunch 🙂
Vi hörs!

image

"deras lilla hjärta"

Åh, vilken toppenhelg det blev. Kort och gott kan man säga att lördagen med dess sällskap lyfte, hela mig, hela helgen och hela min samvaro till det bättre! Mina älskade smålänningar kom på en snabbvisit och det var precis vad jag behövde. Dom piggade inte bara upp med sin närvaro utan när jag, helt ovetande, kliver ut ifrån toaletten så står dom små liven där med händerna bakom ryggen. Efter några pinsamma sekunder då jag babblar på om vilken middag vi ska laga och frågande undrar vad dom håller på med så räcker dom fram ett guldigt paket med en lila rosett på. Bara det gör ju en glad i själen!
I paketet låg ett fräckt armband med en alldeles underbart söt berlock, nämligen ett hjärta. Ett hjärta med motiveringen att jag är deras lilla hjärta! Hur glad blir man inte?
Tusen tack mina gullepluttar! ♥

Lördagskvällen bestod sedan utav megamys och skratt tillsammans med kusinerna, moster och sambon på ett hörn. Vi bestämde oss för att göra tacopaj och ”Linas special” till middag tillsammans med en stor sallad. Vi fortsatte på paj-temat och åt en drottningpaj till efterrätt, framför melodifestivalen.
Helgen fortsatte sedan med mer familjemys då vi hade Mikaels familj på middag igårkväll och än är det inte slut. I eftermiddag kommer nämligen mammsen och pappsen på middag så jag ska strax börja förbereda maten och pyssla lite i köket. Tänkte bjuda på fylld lövbiff och ugnsrostade grönsaker. Vet att det kommer att gå hem hos oss alla fyra.
Ser fram emot kvällen!