Att behålla rutiner 

God morgon onsdag 🌞

Vi har en riktigt bra, ny tradition, i vår lilla familj; dricka morgonkaffet tillsammans, halvsittandes i sängen. Jag valde att inte gå på min sjukskrivning där i början av april utan blev ju arbetsbefriad ifrån jobbet, vilket gjorde otroligt mycket för mig och situationen. 

Det visade sig nämligen väldigt tydligt att när jag kunde säga hejdå till jobbet så sa också kroppen hejdå till ångesten och oron. Jag mådde inte bättre som över en natt direkt men just ångesten släppte ganska på direkten och jag fick då svart på vitt att det var just den situationen som fick mig att må dåligt! Sedan har kroppen och framför allt energin behövt en återhämtningsperiod, så jag har låtit den 🙏

Glad att jag valde att inte hoppa på en sjukskrivning den här gången. Jag kände att det inte riktigt var lösningen då en sjukskrivning pga psykisk ohälsa kan kännas ganska så tungt att få och ge lite mixade feelings att förhålla sig till, iallafall för mig och just den här gången. Det kan säkert många gånger vara en lättnad att få bli sjukskriven eller en nödvändighet, som det var för mig sist. Jag är också tacksam över erfarenheten jag bär med mig från när jag blev sjukskriven då 2014 och otroligt nöjd över att jag hållt kvar i rutinerna, som nu tex, morgonkaffe vid 6:30 varje dag med min sambo trots att jag är ”ledig” 🙂

Hunden står också för det flesta fasta rutinerna i vardagen, vilket har underlättat jättemycket för mig. Väldigt mycket enklare att komma upp ur sängen och ut på dagliga promenader!! Så väldigt stor skillnad på att må dåligt utan och med hund. Att hundar och/eller djur hjälper till vid psykisk ohälsa eller sjukdom öht det tvivlar jag inte en sekund på! Jag är ett levande bevis på att Billy har positiv effekt på mitt och sambons mående ❤

World Mental Health Day

​Idag är det ”World Mental Health Day” alltså Världsdagen för psykisk ohälsa!

Fantastiskt, inte bara att denna dagen lyfts, utan också att de pratas om det, att de skrivs om det och att psykisk ohälsa lyfts överhuvudtaget! ♥

Jag tampas själv med min psykiska ohälsa och tacklar panikångest attacker ibland, mycket oro och annat som kroppen och psyket sätter mig på prov för. Men oj vad jag lär mig på vägen.

Jag har valt att skriva och dela med mig om min psykiska ohälsa, här på bloggen och hur min resa inte bara HAR varit utan ÄR, sen sjukskrivningen, då jag var 23 år gammal. 

Du kan läsa mer om min resa i kategorin här på bloggen ”Psykisk ohälsa (min story & personliga tankar)” som ligger under fliken ”100% Lina – Personlig utveckling” 

Jag har fått sååå många olika typer av bemötande och reaktioner ifrån omgivningen när jag har berättat om min resa och min psykiska ohälsa. Både ifrån nära och kära och också ifrån personer som känner mig mindre bra. Trots att många, så många, saknar förmågan att förstå så är det desto fler som vill lära sig. Som behöver lära sig. Därför är en sån här dag så viktig! 

Jag har fått otroligt bra respons på det jag skriver här på bloggen och det känns alldeles fantastiskt! Och jag känner att om jag har hjälpt en endaste liten kotte att få lite mer förståelse kring psykisk ohälsa, ja då är jag bannemig nöjd!! 💜


 

Yoga, hjärnspöken & utanför min comfort zone

Alltså, ibland måste man ju våga och jag har tänkt att våga två på olika sätt i detta inlägg, tillsammans med er. Jag har tänkt att dela med mig av bilder som jag egentligen inte tänkt att dela med någon men så tänker jag, varför ska en alltid vara så personlig precis hela tiden? Jag delar ju redan med mig en hel del av mig själv och har de senaste månaderna också blivit ännu mer personlig med er läsare, på ett helt nytt plan. Jag har börjat dela mina egna erfarenhet kring psykisk ohälsa och jag skriver av mig om min resa, mina tankar och funderingar mer än någonsin innan. Jag får otroligt fin respons och det får mig att våga! Att dela ännu mer och att kanske hjälpa fler? För visst fasiken finns det fler tjejer och killar i samma eller liknande sits som jag och hur ska man känna stöd och våga utvecklas om man inte delar med sig? Men det är ju bara lite så som jag tänker. Alla behöver inte tänka så. Alla behöver absolut inte dela med sig och alla behöver inte alls dela med sig för några tusen läsare, så som jag gör. Men faktum är att det har blivit en del i min egna process och bearbetning, att skriva såhär som jag gör. Att veta att ni är ändå en hel del som läser det jag skriver och det hjälper mig att förankra saker och ting på det här sättet, har jag märkt. Att våga dela med mig blir en del av min egna personliga utveckling. På så vis får jag en chans att reflektera, samtidigt som jag skriver om det och jag utvecklas på det sättet att jag faktiskt blottar mig för er, för dig som läser och vissa inlägg är riktigt pirriga att publicera. För jag vet inte hur eller vad responsen kommer att bli. Pirrigt och utvecklande som tusan.

Minns ni att jag pratat om att ta ett steg utanför sin comfort zone? Alltså att våga göra något läskigt. Något som man inte är helt bekväm med. När någonting skrämmer dig lite granna, då vet du att det också kommer att utveckla dig. Så har jag börjat tänka och därför vill jag dela med mig av det här. För det är lite läskigt. Men genom att dela denna idé med er så har jag inte bara bestämt det med mig själv utan även med er. Så då måste jag fullfölja det! Är du med? 😉

Jag har sedan ett tag tillbaka, ganska länge tillbaka till och med, yogat hemma. Enbart för mig själv, med mig själv. Jag har aldrig varit på någon yogaklass eller yogalektion utan är helt självlärd. Jag har som så många andra fastnat för yoga och ser enbart fördelar med att utöva yoga. Yoga har för mig blivit ett verktyg till att må bättre. Ett verktyg för all min oro, för min ångest, för allt grubbleri och funderande. Ett verktyg mot min psykiska ohälsa. Men också ett verktyg till att lära känna mig själv och till att, nu kommer en bit av det läskiga, få en annan sorts tro. Jag har blivit såpass intresserad av yogan, själen och personlig utveckling att jag nyss beställt hem två böcker om den indiska läran, ayurveda. Ayurveda betyder ayus, ”liv”, veda, ”kunskap”. Alltså livskunskap och är en flera tusen år gammal form av indisk läkekonst. Men det var inte den jag ville skriva om egentligen, jag tycker bara att det verkar intressant och för att inte förvirra er totalt så skulle jag nog vilja kalla mig för troende, definitivt, men inte prompt på jesus. Det jag intresserar mig i kring ayurvedan är främst att vi är olika och hur den läran ser på energier eller sinnesstämningar. Sjukt kul tycker jag! Och där släppte vi den biten 🙂

Tillbaka till yogan. Jag vill ta min yoga till nästa nivå. Jag har mest bara lallat runt här hemma och utövat yoga helt på egen hand. Jag skulle vilja ta steget och börja gå på en yogastudio med riktiga yogalärare. Här kan man ju lätt tänka att ”ja men Lina, det är la bara till att börja?” och jo, visst är det de, egentligen är det de. Men så sätter mina gamla hjärnspöken igång och dom tänker ungefär såhär: ”Alla på yogastudion kommer vara yogaproffs, hela bunten. Jag kan ju inte yoga, egentligen. Det kommer vara yogagirls hela högen och så jag”. Ja, när jag skriver det såhär så vet jag också att det där inte är sant och jag är så förbannat glad att jag jobbat med min självkänsla så att jag förstår att mina hjärnspöken inte längre ska hindra mig från att göra något som jag vill. Så jag har hittat en yogastudio som inte ligger så långt härifrån, som verkar ha ett riktigt bra utbud och där man absolut får bara nybörjare, som jag. Så vet ni vad? Jag tänkte köpa ett medlemskap där. Jag testar vetja! Jag har i flera år haft otroligt svårt att hitta ”min träningsform” och har länge velat ha något som lixom är ”bestämd träning” en eller två gånger i veckan. Från det att jag gick in i väggen våren 2014 och fick träningsförbud och enbart blev beordrad promenader så har jag aldrig riktigt kommit igång på riktigt igen och det stör mig! Jag har gymmat, gått på pass och tränat hemma slentrianmässigt men aldrig fått in någon bra rutin igen. Nu började jag ju cykla till jobbet och det är helt fantastiskt bra! Så nu tar jag yogan , som jag förövrigt har hållt i ett bra tag nu men i min konstiga hjärna räknas inte riktigt yoga som en träning vilket enligt mig själv är helt fel.. Jag och hjärnspökena tampas där med, haha. Jösses, det låter så löjligt när jag skriver vissa saker ibland!.. Så, jag tar alltså yogan hemma till att börja yoga på studio. Kul va? Häng med på min yogaresa, kanske vill du våga du också? Här är några bilder från i våras när jag yogade hemma. Trodde aldrig att jag skulle visa dessa men vad gör dom för nytta i telefonen egentligen? Ingen!

20160324_105015 20160324_104801

Röd stuga & att våga förändra för att må bra

I fredags tog jag och sambon vårt pick och pack, lämnade lägenheten i stan och åkte ut till mammas och pappas fina stuga. Den är relativt nyinköpt, stugan, så detta var första gången som jag och min sambo lånade den och var där själva. En riktig hit skulle jag säga! Vi har haft en helt fantastiskt härlig helg och utan att ta i så kan jag säga att några dagar i naturen med lugn och ro, var nödvändigt för mig. Jag tvekade aldrig innan men nu vet jag med säkerhet att stuglivet eller, ”livet på landet” som vi kallar det, definitivt är något för mig. Jag har druckit kaffe ute både igår och idag trots att det idag var gråmulet och blött eftersom det hade regnat tidigare på morgonen. Det var cirka 15 grader men med en filt omkring mig så var det ljuvligt att zippa på mitt morgonkaffe där på trappen. Jag och tystnaden. För jäklar vad tyst det är där ute! Det är helt andra sorts ljud och om man lyssnar noga så hör man inte bara naturen utan även tystnaden. Häftigt!
Men jag tror inte att stuglivet är något för mig, på 100%, än iallafall. Jag gillar kontrasterna mellan lugnet i stugan och vår lägenheten här i Kville där vi har nära till precis allt. Men jag hade definitivt kunnat tänka mig en egen kombination av lägenhet centralt och stuga i naturen, gärna vid havet.

Hur som helst. Jag har tagit en hel del bilder som jag gärna vill visa er. Jag har ju nyligen fått hem min alldeles egna kamera så nu för tiden fotar jag högt och lågt. Det är riktigt roligt! Och stugan är så otroligt mysig och ger mig så otroligt mycket bra, så den bara måste jag få dela med er.

Jag har en lite tuff period just nu men väljer att inte dela med mig av den särskilt specifikt, än. Det är både skönt och smart att skriva av sig när man fått lite perspektiv till situationen. Sedan får jag också numera tänka på att det inte bara är 100 personer som läser det jag skriver utan många fler än så och skulle jag då skriva av mig så finns risken att det tolkas fel eftersom det är ett litet krux att uttrycka sig i text. Så, en helg med massa lugn och ro resulterade i spänningshuvudvärk och en hel del jobbiga känslor idag. Jag är fortfarande en optimist och tänker att ”det blir nog bra snart” men jag tänker också att, mår man inte bra under tiden, då spelar det ingen roll att det kanske kan bli bra sen. När det faktiskt finns möjligheter till att det kan vara bra nu och sen. Jag har fått lära mig hur viktigt det är med de personer och relationer du har omkring dig. Hur mycket det faktiskt påverkar dig och utan att säga för mycket så har jag nu fått lära mig, på riktigt, att jag behöver ha positiva och drivna personer omkring för att må bra. Så enkelt är det! Jag kan ju inte vara ensam om det? Det sägs ju att man blir som man umgås och då, ja då måste det ske en förändring i min situation/vardag.

Helgen har innehållit massa lugn och ro, supergott morgonkaffe (ja det smakade ännu godare i stugan), smarrig grill och ett stort test av alkoholfri öl. Jag och sambon har en vit period just nu, av lite olika anledningar. Dels för att alkohol spär på otroligt mycket oro och ångest hos mig, vilket känns onödigt just nu. Tänkte skriva mer om det i ett eget inlägg. Helgen har också innehållit bloggande, en massa tända ljus och bra samtal med min Mikael. Är så otroligt glad över att jag har honom! ♥
Bildregn: 🙂

20160826_3755 20160826_375620160826_375920160826_376020160826_376320160827_376820160827_377520160827_377420160827_3781

"Hej, det var längesen!"

Det känns som att jag ska sätta mig ner och ha ett härligt snack, lite catch up, med en kompis som jag inte har träffat på länge. Och lite så är det kanske, att bloggen är en kär gammal vän. En vän som jag inte har sett på ett tag utan bara uppdaterat lite snabbt, med vad jag ätit för middag, veckans frukostar, att jag färgat håret och lite sånt. Men mer än så har det inte blivit mellan mig och min vän, för jag har inte haft tid. Livet kom lixom emellan.

Livet kom emellan så som i att jag har sålt min lägenhet, där jag först bott med min sambo i 4 ½ år och som jag sedan har bott själv i i ca ett halvår. Jag har alltså för första gången i mitt liv bott ensam med allt vad det har inneburit. Om det varit läskigt? Ja, till en början. Om det varit skönt? Både och, mycket till och från, fram och tillbaka. Om jag vuxit och utvecklats av den här resan? JA!
Så, lägenheten är såld, rensad, nerpackad, utflyttad, flyttstädad, förrådet är tömt och det har körts vändor både till tippen och till Emmaus för att skänka grejer. Och till mitt nya hem förstås. Där kom flyttkaoset in och vi påbörjade vårt projekt, Compact living och har ”swoshat” ihop två hem på våra numera 38 kvm.
Om det varit mycket? Ja. Om jag fått ett mental breakdown eller två? Ja.. Om vi har funderat på vadfan vi håller på med? Ja. Om vi har kommit i ordning nu? Ja, sakta men säkert. Om vi fixade det? Såklart vi gjorde!
Börjar bli riktigt fint här hemma nu och saker och ting har fått sin plats. Nu kommer det finnas en chans till att landa och det ser jag fram emot.

Under den här tiden, från att jag sålt lägenheten till att flytta till ny adress så har jag sökt jobb och varit på intervjuer. Jag har fallit på målsnöret på två riktiga toppentjänster då dom valde att ändra och/eller flytta fram rekryteringsprocessen.
Jag har planerat en vecka i Italien med en del av familjen och tillslut fått den bokad. Vi har firat en 25-åring en hel helg lång. Jag har fått välkomna cancern in i familjen vare sig jag ville det eller inte. Jag har blivit uppringd tack vare mitt CV och personliga brev och tackat nej till tjänster då jag bestämt med mig själv att inte ta första bästa jobb den här gången utan tillåta mig själv att vara lite kräsen.
Jag har bokat Summerburst här i Göteborg tillsammans med min bästa kompis för att jag fick en känsla av ”Why not? Man lever bara en gång och jag kan inte bara ha gått på metalkonserter i mitt liv. Sjukt kul att dricka öl och skaka loss till skön musik”
Jag har lärt mig att när jag inte finner en anledning till att tacka nej, varför i hela friden (tänkte använt mig av ett fulare ord där men mamma tycker redan att jag svär för mycket, haha) ska jag tacka nej då? För att sitta hemma i min trygga bubbla? Nej, tänker inte hamna där igen. Jag har kommit längre med mig själv än så 🙂

Jag blev uppringd ytterligare en gång och den gången stämde det bättre. Det stämde på intervjun och jag valde att tacka ja när dom erbjöd mig jobbet så imorgon börjar jag mitt nya äventyr på SKF:s löneavdelning som lönespecialist/löneadministratör. Ska bli otroligt skönt att börja jobba igen och kul att ha en tjänst som är ”renodlad lön”.
Det är en visstidsanställning som det ser ut idag och först ville jag inte tacka ja till en tjänst som redan vid start hade ett slutdatum. Men jag fick feeling och kände ”why not? Det är inte helt fel att ha SKF på sitt CV. Jag blir dessutom en erfarenhet rikare”. Så jag kör!

Jag har också under den här tiden klivit utanför min comfort zone och tagit en fika med en tjej som jag ”träffat via instagram”. Den fikan, trots att jag var lite svårflirtad i början, har lett till luncher med långa samtal om allt mellan himmel och jord. Jag lärde känna en härlig person på, för mig, ett annorlunda sett och jag är himla glad att jag vågade det.
Jag har återigen fått erfara hur viktigt det är med personer som ger energi istället för att ta och att en bra relation får dig att växa och utvecklas, inte tvärtom.
Jag har hunnit med en hel del luncher med mina två fantastiska pinglor från förra jobbet. Vi gick från att vara kollegor till att bli nära vänner och jag är så tacksam över att vi fortsatt att ses trots att vi inte arbetar tillsammans längre.

Jag har också under den här tiden haft sista mötet hos mäklaren. Närmare bestämt idag. Jag har nu lämnat alla nycklar till gamla lägenheten och fått både kvittens och tusen papper på att allt med min försäljning där är klart! Jag kollade även bankkontot på vägen ut, jihooo! 😀

Så det här med att stänga ett kapitel för att öppna ett annat får verkligen en mening på riktigt nu. För idag den 9 Maj stänger jag kapitlet till den gamla lägenheten och imorgon den 10 Maj börjar jag mitt nya kapitel med mitt nya jobb och allt vad det innebär.

Blessings can be right around the corner but some people never leave the block.

Jag har också under den här tiden umgåtts med mina grymma kompisar, hängt lite med familjen och firat pappsen i efterskott, grillat, varit ute och käkat både med tjejerna och med familjen. Varit på en kick ass tjejhelg i Småland, druckit en massa god öl, haft uteserveringspremiär, solig sushilunch med min pingla Cia, tränat. Ätit alldeles för många chokladbollar, provat nytt vegetariskt och rawfood med Sara, varit på bio, fortsatt att yoga. Funderat och skissat på flera tatueringar (jo mamma det är så! 😉 ) fikat och druckit massa gott kaffe igen. Tampats med några panikångestattacker. Åkt longboard, druckit margaritas i solnedgången, blandat min egna första margarita (bara en sån sak hehe) njutit av havet, varit på massage, solat på balkongen, bränt mig på bröstkorgen, lyssnat på massa musik och färgat håret rosa.
Livet ni vet, sa jag det?

Life is like a piano; the white keys represent happiness and the black keys show sadness. But as you go through lifes journey, remember that the black keys also create music.

img_20160429_215238.jpg

 

Tänk på:

Jag har alltid varit ”en sån” som oroar mig och funderar mycket. Så med den här bilden säger jag godnatt och tack för idag.
Note to self: Worry less – Imagine more.
Väl värd att tänka på!

image

Låt oss prata om drömmar..

..En utav mina absolut största drömmar, för att vara lite mer specifik. Jag har, säkert som så många andra småflickor, så länge jag kan minnas drömt om att ha en egen hund. Drömmen tog fart på riktigt när våran fina Parson russel terrier, Fliza, lämnade oss några år för tidigt.

Mamma har suckat åt mig allt för många gånger och sagt att jag alltid haft så bråttom med saker och ting. Jag minns tex när jag var liten och kom på att jag ville möblera om i mitt rum hemma. Då sprang jag till mamma och berättade hur jag ville ha det, hur sängen skulle stå, vilken lampa jag ville köpa och vilken färg gardinerna skulle ha. Innan jag hade hunnit beskriva klart hur mitt nya rum skulle se ut så hade jag i samma andetag redan hunnit fråga om vi kunde åka till Ikea, NU.
Allt för många gånger gjorde jag så och förväntade mig att det skulle hända direkt. Helst innan jag själv kom på idén! 😉
Jag kunde bli riktigt sur och sätta mig på tvären. I mitt huvud funkade det (läs funkar det fortfarande ibland…) så att jag hade ju kommit på en alldeles briljant idé och jag hade ju tänkt på allt, så vad fanns det att vänta på?

Våran fina vovve gick bort för några år sedan nu och helt ärligt så ville jag skaffa en ny hund direkt. Helst samma dag. Så varför gjorde jag inte det då? Om skaffa egen hund nu är en utav mina absolut största drömmar, varför har jag inte uppfyllt den för längesen?

För att för mig handlar det inte bara om att gå och köpa en hund. Det handlar om så mycket mer!
Det kommer att bli mitt livs, hittills största uppdrag. Att se till att den individen uppnår kärlek, välmående och balans i sitt liv, det är ju mitt ansvar!
Det är inte bara en fyrbent kompis att gosa med som kommer in i familjen. Nej i samband med en egen hund ser jag också en mycket mer aktiv livsstil och vardag än vad jag har idag och med den kommer det att följa en del andra prioriteringar. Inte nödvändigtvis några jobbiga eller svåra prioriteringar men jag kommer att sätta hundens och mitt egna välmående i första rummet. Jag har ambitionen om att min vovve ska kunna följa med mig i princip överallt. Detta innebär också att jag ställer lite krav på min omgivning.

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara det. Med att vara aktiv och att ha en hälsosam livsstil. Sen jag gick in i väggen våren 2014 har träningen varit en utav de tuffaste bitarna, mentalt. Jag kämpar fortfarande med det!
När läkaren sa till mig att jag inte fick träna, den typen utav träning jag gjorde då, så rasade min träningsvärld. Jag fick bara promenera. Och jäklar vad svårt det är att promenera! Jag kommer ju inte ut!! Förstår ni vad hunden, bland annat, kommer att spela för roll här?
Jag har försökt gång på gång att ”komma igång” med träningen igen. Men jag hamnar snabbt som tusan tillbaka i gamla tankebanor och kör pass 5-6 gånger i veckan. Det är inte de dagarna som jag tränar som är värst. Det är de dagarna jag inte tränar som jag bråkar med hjärnspöken, konstant. Så promenader i vanlig terräng, i tuffare terräng, flera timmar långa, bekväma korta, i alla sorters väder. Det tror jag på! Inte bara för hundens hälsa, för det är ju självklart. Men för min egna hälsas skull.
Jag behöver komma ifrån min svartvita träningsvärld där jag antingen tränar 6 gånger i veckan eller inte tränar alls.
Det kan tyckas lite egoistiskt kanske men att skaffa hund är en del utav min egna resa. Min resa mot välmående och en hållbar, hälsosam livsstil 🙂

Som vanligt när jag ska ta mig ann någonting så sätter jag ribban väldigt högt (läs förbannat jävla högt!). Ska jag göra någonting så ska jag bannemig göra det bra! Ibland har det satt käppar i hjulet för mig, inte för själva utförandet, för oftast gör jag saker riktigt bra. Men för tankarna och för den psykiska delen utav en prestation kan det vara tufft med sådana krav på sig själv.
Men det fina med en individ som en hund är att all tid och energi du lägger ner, får du tillbaka, om inte mer. Du får alltså ganska snabba resultat av det du gör och det är fantastiskt. Du får alltså belöning!
Sedan tänker jag att om jag går in med höga krav och förväntningar på min egna prestation och hur jag kommer att vara som hundägare så kanske verkligheten och bekvämligheten kommer ikapp mig och så kan vi mötas någonstans på halva vägen. Då blir det kick ass, hur som helst.
Så nej. Att skaffa egen hund är ingenting jag haft bråttom med. Spontana Lina har fått hållas tillbaka flera gånger och det har varit ganska tufft stundtals. Kanske lärde jag mig något ifrån mammas och pappas förklaringar om att allting inte kan hända på en gång. För när allting kom omkring så hann jag ändra mig säkert 3 gånger om vilken färg gardinen skulle ha i mitt rum, så med facit i hand var det bra att mamma bromsade mina spontana infall om ikea-besök, ett tag.
Och med facit i hand, när det kommer till hund. Så har jag lagt otroligt mycket tid på att läsa och hitta rätt ras för mig. Hade jag köpt hund samma dag som våran fina Fliza gick bort hade jag köpt en helt annan ras mot vad jag tittar på idag. Bara en sån sak!
Så tack mamma och pappa 🙂
För mig är det viktigt att vara helt redo, mest mentalt redo, och jag tror att jag börjar bli det nu ♥

Förändring

Man ska inte vara rädd för förändring. Visst är det läskigt, det tycker jag också. Framförallt vid sådana förändringar och situationer som du själv inte kan påverka. Där du helt enkelt bara får gilla läget. Vid en sådan situation har du egentligen två, ganska konkreta val, som du kan göra. Antingen väljer du att sätta dig på tvären, tycka att livet är orättvist och utan att du tänker på det, ta förändringen personligt. Det skapar, iallafall för mig, väldigt mycket oro och dåliga feelings.
Du kan också välja att acceptera situationen och försöka göra det bästa utav det. Kanske till och med våga tänka att det kommer något gott med den här förändringen som du står inför? Tänka att det händer utav en anledning och det där nya, läskiga, kanske kan bli något riktigt bra? Välja att tro.

Jag har bland annat en text tatuerad på mina revben på vänster sida. Det står ”What if I fall? Oh, my darling, what if you fly?” och det ligger mycket i den texten tycker jag. Den går att applicera i så många situationer i livet och är grym att tänka på när man står inför en förändring. Stor som liten!

Tack vare att du gjorde en förändring, någon gång bakåt i tiden, så befinner du dig i just den situationen som du är i idag. Tänk på det! 🙂
Jag står själv inför en förändring just nu. En förändring vad gäller jobbet, min tjänst och framtiden. Den har skapat otroligt mycket oro hos mig, trots att jag inte ville det själv. Kroppen och hjärnan har inte riktigt samarbetat den senaste veckan, om vi säger så. Jag blir också otroligt påverkad av personerna jag har omkring mig. Deras oro, frågetecken och sätt att se på saker och ting. I början på veckan var jag stark men ju närmre slutet jag kom desto tuffare blev det.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg krävs det ibland inte mycket för att man ska tappa fotfästet. Jag tappade det men fångade det snabbt igen. Jag har blivit mycket bättre på det!
Jag tog en helg där mitt fokus var att ladda om. Jag avbokade allting som jag hade planerat.

Jag har bakat bröd, knäckebröd och müsli. Tog en långpromenad, lyssnat på musik, varit med min absolut bästa vän (nästan att ta i i underkant 🙂 ), lagat mat och druckit både vin och glögg. Igår kväll pysslade jag och lyssnade på julmusik. Men Lina, skulle du inte ladda batterierna? ”Du borde bäddat ner dig i soffan”, tänker du. Jag har lärt mig att det inte alltid funkar så. Högst individuellt, säkert, men det blir inte alltid bra av att ”vara sjuk” när man mår dåligt, om du förstår mig rätt.
Det kan stressa och oroa minst lika mycket att ”bara ligga där”. För mig funkar det att byta fokus, tänka på andningen och göra saker som jag tycker om och mår bra av. Framför allt att våga prioritera mig själv!
Det tar alltid emot att avboka med en person som man har planer med. Just för att man inte vet hur personen ska ta det. Oftast är jag rädd för att personen inte ska förstå och jag har en gammal vana att komma på massa anledningar till varför jag inte kan, istället för att bara säga att jag inte orkar ses.
Du kommer alltid att ha personer i din omgivning som kommer att förstå din situation. Vissa förstår direkt utan någon knapp ansträngning alls, vissa förstår tack vare att dom är så fina och anstränger sig för att förstå. Sedan kommer det också alltid att finnas personer som inte förstår sig på din situation. Några utav dom kommer också att tillhöra kategorin som inte vill anstränga sig för att förstå. Jag tycker mer synd om dom personerna än om mig själv, som faktiskt befinner mig i situationen.

Delar med mig utav en, kanske något o-charmig bild när jag är på väg upp ur poolen, men tanken är att budskapet i texten ska nå fram. När jag har det tufft (eller bara för att den är snygg, hehe) kan jag dra upp tröjan och titta på min tatuering. För på riktigt, ”What if you fly”?

received_10205568731451410-1

"Jo men det är fint!"

Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.” 

Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.

Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!

Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.

Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3

/Lina.

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina