Röd stuga & att våga förändra för att må bra

I fredags tog jag och sambon vårt pick och pack, lämnade lägenheten i stan och åkte ut till mammas och pappas fina stuga. Den är relativt nyinköpt, stugan, så detta var första gången som jag och min sambo lånade den och var där själva. En riktig hit skulle jag säga! Vi har haft en helt fantastiskt härlig helg och utan att ta i så kan jag säga att några dagar i naturen med lugn och ro, var nödvändigt för mig. Jag tvekade aldrig innan men nu vet jag med säkerhet att stuglivet eller, ”livet på landet” som vi kallar det, definitivt är något för mig. Jag har druckit kaffe ute både igår och idag trots att det idag var gråmulet och blött eftersom det hade regnat tidigare på morgonen. Det var cirka 15 grader men med en filt omkring mig så var det ljuvligt att zippa på mitt morgonkaffe där på trappen. Jag och tystnaden. För jäklar vad tyst det är där ute! Det är helt andra sorts ljud och om man lyssnar noga så hör man inte bara naturen utan även tystnaden. Häftigt!
Men jag tror inte att stuglivet är något för mig, på 100%, än iallafall. Jag gillar kontrasterna mellan lugnet i stugan och vår lägenheten här i Kville där vi har nära till precis allt. Men jag hade definitivt kunnat tänka mig en egen kombination av lägenhet centralt och stuga i naturen, gärna vid havet.

Hur som helst. Jag har tagit en hel del bilder som jag gärna vill visa er. Jag har ju nyligen fått hem min alldeles egna kamera så nu för tiden fotar jag högt och lågt. Det är riktigt roligt! Och stugan är så otroligt mysig och ger mig så otroligt mycket bra, så den bara måste jag få dela med er.

Jag har en lite tuff period just nu men väljer att inte dela med mig av den särskilt specifikt, än. Det är både skönt och smart att skriva av sig när man fått lite perspektiv till situationen. Sedan får jag också numera tänka på att det inte bara är 100 personer som läser det jag skriver utan många fler än så och skulle jag då skriva av mig så finns risken att det tolkas fel eftersom det är ett litet krux att uttrycka sig i text. Så, en helg med massa lugn och ro resulterade i spänningshuvudvärk och en hel del jobbiga känslor idag. Jag är fortfarande en optimist och tänker att ”det blir nog bra snart” men jag tänker också att, mår man inte bra under tiden, då spelar det ingen roll att det kanske kan bli bra sen. När det faktiskt finns möjligheter till att det kan vara bra nu och sen. Jag har fått lära mig hur viktigt det är med de personer och relationer du har omkring dig. Hur mycket det faktiskt påverkar dig och utan att säga för mycket så har jag nu fått lära mig, på riktigt, att jag behöver ha positiva och drivna personer omkring för att må bra. Så enkelt är det! Jag kan ju inte vara ensam om det? Det sägs ju att man blir som man umgås och då, ja då måste det ske en förändring i min situation/vardag.

Helgen har innehållit massa lugn och ro, supergott morgonkaffe (ja det smakade ännu godare i stugan), smarrig grill och ett stort test av alkoholfri öl. Jag och sambon har en vit period just nu, av lite olika anledningar. Dels för att alkohol spär på otroligt mycket oro och ångest hos mig, vilket känns onödigt just nu. Tänkte skriva mer om det i ett eget inlägg. Helgen har också innehållit bloggande, en massa tända ljus och bra samtal med min Mikael. Är så otroligt glad över att jag har honom! ♥
Bildregn: 🙂

20160826_3755 20160826_375620160826_375920160826_376020160826_376320160827_376820160827_377520160827_377420160827_3781

”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”

Jag sitter och styr upp, eller rättare sagt, kategoriserar bland mina inlägg på bloggen. Jag går igenom inlägg ifrån 2012 fram till inlägg som skrivs idag. Varför gör jag detta? Dels för att jag tycker om ordning och reda i mitt jobb 😉 Men främst för att ni som läsare enklare ska kunna hitta på min blogg. Jag är ganska nischad med vad jag skriver om. Jag har mina konkreta ämnen som jag bloggar om och jag vill nog ändå säga att min blogg är ganska så strukturerad. Eller, mina ämnen, min nisch är ganska strukturerad. Men efter flera års bloggande så har jag delat många, många inlägg med er. Flera hundra recept. Vissa inlägg är korta, andra är långa och otroligt personliga och öppna. Jag börjar märka att personer trillar in på min blogg och instagram av olika anledningar och det är fantastiskt kul! Förr var det solklart att det var mina recept och matinlägg som drog läsare men sen något eller några år tillbaka har detta ändrat sig lite. I takt med att jag själv har styrt om mitt fokus på instagram så har jag automatiskt lagt om mitt fokus här på bloggen. Jag ville inte längre enbart lägga upp perfekta matbilder utan att dela med mig av allt det andra. Med det andra menar jag livet. Livet, universum och allting. Jag började lite smått att dela med mig mer utav mig själv. Mer utav Lina som person. Mer av mina egna, innersta tankar och framför allt så började jag dela med mig utav det jobbiga. Det svåra. Det som många inte vågar prata högt om. Min sjukskrivning. Stress, depression, ångest och oro. Jag började skriva om hur jag upplevde viktminskningen. Allt ifrån hetsen men också till att lära sig att kroppen är riktigt häftig och att alla är olika. Det gav så småningom en förståelse, en förståelse som ledde till att jag började hitta min väg. Hitta det som passar mig och min kropp. Den berömda balansen. 

I samma veva började jag även lyfta ämnet personlig utveckling. Något som jag tror starkt på! För jag själv har utvecklats otroligt mycket under dessa senaste åren och att gå in i väggen har varit otroligt nyttigt för mig. Det har även givit mig fruktansvärt mycket att våga skriva om det. Att skriva om mig. Att skriva för mig.

Jag började med mina nya inlägg nu när jag har tänkt att kategorisera bloggen ytterliggare och har arbetat mig bakåt i tiden. Det är otroligt roligt att läsa gamla inlägg och jag kan se vilka faser i livet jag befann mig i när jag skrev dom. Då, när dom skrevs, var jag mitt uppe i allting men nu när jag läser gamla inlägg har jag både fått perspektiv och lärt mig ett och annat på vägen. Vilket känns både lite skrämmande men förstås fantastiskt roligt och häftigt!

Jag har bland annat skapat en ny kategori här på bloggen som heter ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)” där jag helt enkelt tänkt att samla alla inlägg, långa som korta, där jag delar med mig av min historia. Min historia och mina egna, personliga upplevelser kring psykisk ohälsa, med ämnen och tankar däromkring. Jag tänker att det säkert trillar in någon på min blogg som kanske är nyfiken på just det här ämnet. Som inte alls vill läsa alla recept och middagstips utan specifikt vill läsa om det här. Jag har en tanke om att dela många fler inlägg kring det här med psykisk ohälsa och har bland annat en tanke på ett eget inlägg om min medicin och antidepressiva. Jag valde ju att tacka nej till mina utskrivna antidepressiva och tog istället ett annat alternativ, i samråd med min fantastiska läkare jag hade då. Jag har även tänkt att dela med mig om mina erfarenheter kring panikångest, någonting som jag lever med fortfarande än idag. Jag har märkt att det finns en efterfrågan kring den här typen av inlägg och jag känner att jag redo att dela med mig. Det är ett otroligt viktigt ämne och det är desto mer viktigt att det lyfts. Att vi vågar prata om det och jag tänker att om jag kan hjälpa en person, ja då har mina inlägg bannemig gjort nytta. 

När jag nu började att sortera in gamla inlägg i en av mina nya kategorier ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”, så hittade jag ett inlägg ifrån den 4 mars 2014. Det heter ”Vart har Lina tagit vägen?” och var så skrämmande och häftigt att läsa, på samma gång. Det inlägget skrevs dagen innan jag gick till läkaren och blev sjukskriven för utmattning och depression. Det var dagen innan jag blev ordinerad antidepressiva (som jag då valde att vänta med), det var dagen innan jag fick träningsförbud men blev ordinerad att gå en promenad om dagen. Det var också dagen innan jag fick en remiss till en psykolog och en plan om KBT. Det var dagen innan min resa med mig själv började på riktigt!
När jag läste inlägget idag ville jag bara spola tillbaka tiden och ge den Lina som sitter där i köket och skriver inlägget en stor fet kram. Jag hade också velat hålla henne i handen under hela hennes resa. Jag höll inte mig själv i handen då. Idag gör jag det, psykiskt. Vi är ett team, hon och jag. Vi är numera på samma sida och arbetar mot samma mål. Att vara mitt bästa jag!
Läs inlägget här!
Jag skriker ju rakt ut i den texten att jag inte mår bra och ändå visste jag så lite.
Lilla Lina ♥

Förhoppningsvis upplever du som läsare en lite mer strukturerad hemsida nu. Du ska enklare kunna få en bild av vad jag, Lina Petersen, bloggar om. Du hittar kategorierna längst upp på min blogg och de flesta kategorier har en egen presentation, om du klickar på respektive kategori. Du kan numera hitta inlägg om ”Min viktresa”, ”Personlig utveckling för mig & dig” samt ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”.
Du får mer än gärna ge mig feedback eller kommentera öht på det jag skriver om.
Ta hand om dig! ♥

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina

"Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!"

2015

Jag tycker att hetsen kring nyår, alla löften, förändringar och måsten är, hur ska jag säga? Lite too much? Lite hysterisk? Jag har tidigare alltid hängt med på den vågen och varit mitt i hetsen men sen något år tillbaka har jag tänkt lite annorlunda, tyckt lite annorlunda och gjort lite annorlunda.
Det har hänt så jäkla mycket under 2014. Det är nästan inte klokt! Det har minst sagt varit ett händelserikt år. För mig har året som gått inneburit väldigt mycket nytt, kliv utanför min comfort zone, stora förändringar, många tunga och sorgliga saker, mycket har varit tufft men mycket har också varit grymt bra och härligt. Framför allt har jag lärt känna mig själv bättre under 2014. Och alla tuffa och jobbiga stunder har bland annat gjort att jag har kommit ännu närmre min familj. Min fina familj! ♥

Jag tror inte bara det är jag som har lärt mig mycket om mig själv i år. Jag tror också att min familj har lärt sig mycket om mig.

Jag funderade faktiskt på en sån där klassisk årskrönika, här på bloggen, för en liten del utav mig vill dela ALLT med er. Jag känner att det hade varit riktigt skönt att skriva av sig och kanske kan jag, med min historia hjälpa någon som är i samma sits som jag var och är i. Men det är lite för läskigt och för att vara helt ärlig så har året 2014 varit för tufft för att jag vill dra upp det igen.
Jag känner egentligen att jag skulle vilja knyta ihop hela året och lägga det bakom mig. Jag ser verkligen framför mig hur jag knyter ihop en säck. Ni vet, en brun ”tomtesäck” med lite påsydda tyglappar i olika färger, här och där. Jag lägger ner hela året där.

Allt ifrån starten i Januari, då jag började på ”mitt drömjobb”. Ett fräscht kontor, mitt i centrala Göteborg, där jag skulle få jobba med precis det jag pluggade till. Det där med att jag inte riktigt var färdig med skolan än och bollade mitt sprillans nya heltidsjobb med några stora tentor och inlämningar kvar, det rörde mig inte så mycket i ryggen. Jag visste ju att jag skulle klara det galant.. Och det gjorde jag också. Utåt sett!
Bra betyg i skolan och jag fick mycket cred på det nya jobbet. Jättekul!
Så, jag körde på.
Tränade crossfit som jag och sambon fick för oss att börja i någon månad tidigare. Jag tränade då 5-6 gånger i veckan och fightades med rejäla hjärnspöken som väldigt tydligt talade om för mig de 1-2 dagarna i veckan som jag inte tränade att jag var lat och tjock. Men på något sätt fick jag ändå träningen att vara rolig. Jag älskade att träna!
Men det var något med crossfiten som fick det att vända sig i magen på mig innan varje träning. Den klumpen släppte alltid en bit in i passet och efteråt kändes det alltid bra. Men den klumpen kom likförbannat tillbaka, varje gång, inför varje pass. Klumpen? Den kallas prestationsångest har jag fått lära mig. Det lärde jag mig under 2014.

Vi hoppar fram i storyn lite.
Jag gick till läkaren, efter påtryckningar främst ifrån min fina mamma, någon gång i början på mars. Också under året 2014. En del utav er har fått hela sanningen, några utav er har bara fått halva sanningen, vissa utav er har inte fått veta alls och någon har förstått allting ändå. Jag blev sjukskriven och var det mellan mars och augusti. Det är hälften utav året, 2014. På pappret hette det utmattning och depression men man brukar kalla det för att gå in i väggen eller att bli utbränd. Det lärde jag mig under 2014. Har fortfarande svårt att sätta mig själv i relation till de där orden. Men jag har lärt mig nu att det inte är något hemskt, att det inte är något att skämmas för och att det där faktiskt är jag. En del av mig.
För att göra en väldigt detaljerad historia, inte fullt så detaljerad, så vill jag säga att jag blev sjukskriven 10 dagar först och var fullständigt inställd på att det var det. Att det skulle räcka med dom där 10 dagarna och sedan skulle jag vara tillbaka på jobbet. Du vet, mitt fancypancy-jobb mitt i centrala Göteborg?
Dagen efter att jag blev sjukskriven så ringde mitt fancypancy-jobb och sade upp mig.

Våren, vädermässigt, var ju helt underbar. Jag fick höra ganska många gånger att ”du valde ju verkligen rätt vår att vara hemma på”. Enda och största felet med den meningen är att jag aldrig valde att vara hemma…
En lång historia kort var det!
Jag lyckades, mitt i den härliga våren och sommaren, att för första gången i mitt liv gå till en psykolog. Det var en del utav min medicin kan man säga men bara det är ju en historia i sig.
Jag lyckades att göra klart min praktik, ta examen och ta klivet med mina handgjorda smycken ifrån en hobbynivå till att starta eget företag. Ja, allt det här gjorde jag under min sjukskrivning. Knäppt tycker säkert någon. Jag skulle säga bra. Att starta eget fick mig motiverad och fokuserad. Det gav mig något att kliva upp till. Mellan mars och maj hade jag inte det. Det där med att ta sig upp på morgonen för att göra kaffe och sedan frukost kunde ta mig flera timmar. Men det är också en annan historia.

Det skulle ju inte bli någon årskrönika.
Jag vill inte nästa i det här för mycket. Jag vill knyta säcken och gå vidare nu! Det låter lite klyschigt, jag vet, men jag gillar det. Och jag behöver det!
Så förutom det ovannämnda så tar jag med mig: En helt grymt bra sommar, upp och nedgångar med att vara egenföretagare (mest uppgångar och det är så jäkla kul!!), bortgångar med tillhörande begravningar för personer som funnits där i hela mitt liv och som stått mig väldigt nära, examensfest med tjejerna, jag släppte vikthetsen (mycket tack var psykologen) och alla andra jävla hjärnspöken jag spenderat hela mitt liv med, blev uppringd av Key code som sett mitt CV, kickade ass på arbetsintervjun och har idag anställning där, träffat och lärt känna nya grymma människor (människor som får en att fundera lite i banor som: VAFAN HAR JAG INTE KÄNT DEN HÄR MÄNNISKAN INNAN FÖR?!), vaknade till liv, insåg att mina fina vänner väntat på mig medan jag kämpat med allt annat och lite till, kommit ännu närmre min familj, börjat sjunga igen, kollat på sjukt mycket film, uppnått och passerat förbi 2 delmålsvikter, klippt av mig håret, färgat håret lite mer ”Linigt”, börjat att måla och skissa och en jäkla massa mer saker. Jag menar, vad hände inte under året 2014?

Men jag tror stenhårt på det här:
IMG_20141104_153423

Och med dom orden tänker jag att jag rundar av detta inlägg, som inte skulle bli så långt men som blev ganska långt iallafall. Vem är förvånad?..
Ni förstår kanske lite nu att det är en jäkla resa jag har gjort men jag är glad att allt som har hänt, har hänt.
Jag har lärt mig att inte ta livet för givet.
Och återigen så tror jag stenhårt på: Everything you go through, grows you.

Så tack 2014. Tack för all skit och tack för allt grymt!
Nu ska jag se till att rocka 2015. Och vet ni vad mitt fokus är?
Jag! Det finns bara en som jag ♥
2014-10-11 22.00.06