Förändring

Man ska inte vara rädd för förändring. Visst är det läskigt, det tycker jag också. Framförallt vid sådana förändringar och situationer som du själv inte kan påverka. Där du helt enkelt bara får gilla läget. Vid en sådan situation har du egentligen två, ganska konkreta val, som du kan göra. Antingen väljer du att sätta dig på tvären, tycka att livet är orättvist och utan att du tänker på det, ta förändringen personligt. Det skapar, iallafall för mig, väldigt mycket oro och dåliga feelings.
Du kan också välja att acceptera situationen och försöka göra det bästa utav det. Kanske till och med våga tänka att det kommer något gott med den här förändringen som du står inför? Tänka att det händer utav en anledning och det där nya, läskiga, kanske kan bli något riktigt bra? Välja att tro.

Jag har bland annat en text tatuerad på mina revben på vänster sida. Det står ”What if I fall? Oh, my darling, what if you fly?” och det ligger mycket i den texten tycker jag. Den går att applicera i så många situationer i livet och är grym att tänka på när man står inför en förändring. Stor som liten!

Tack vare att du gjorde en förändring, någon gång bakåt i tiden, så befinner du dig i just den situationen som du är i idag. Tänk på det! 🙂
Jag står själv inför en förändring just nu. En förändring vad gäller jobbet, min tjänst och framtiden. Den har skapat otroligt mycket oro hos mig, trots att jag inte ville det själv. Kroppen och hjärnan har inte riktigt samarbetat den senaste veckan, om vi säger så. Jag blir också otroligt påverkad av personerna jag har omkring mig. Deras oro, frågetecken och sätt att se på saker och ting. I början på veckan var jag stark men ju närmre slutet jag kom desto tuffare blev det.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg krävs det ibland inte mycket för att man ska tappa fotfästet. Jag tappade det men fångade det snabbt igen. Jag har blivit mycket bättre på det!
Jag tog en helg där mitt fokus var att ladda om. Jag avbokade allting som jag hade planerat.

Jag har bakat bröd, knäckebröd och müsli. Tog en långpromenad, lyssnat på musik, varit med min absolut bästa vän (nästan att ta i i underkant 🙂 ), lagat mat och druckit både vin och glögg. Igår kväll pysslade jag och lyssnade på julmusik. Men Lina, skulle du inte ladda batterierna? ”Du borde bäddat ner dig i soffan”, tänker du. Jag har lärt mig att det inte alltid funkar så. Högst individuellt, säkert, men det blir inte alltid bra av att ”vara sjuk” när man mår dåligt, om du förstår mig rätt.
Det kan stressa och oroa minst lika mycket att ”bara ligga där”. För mig funkar det att byta fokus, tänka på andningen och göra saker som jag tycker om och mår bra av. Framför allt att våga prioritera mig själv!
Det tar alltid emot att avboka med en person som man har planer med. Just för att man inte vet hur personen ska ta det. Oftast är jag rädd för att personen inte ska förstå och jag har en gammal vana att komma på massa anledningar till varför jag inte kan, istället för att bara säga att jag inte orkar ses.
Du kommer alltid att ha personer i din omgivning som kommer att förstå din situation. Vissa förstår direkt utan någon knapp ansträngning alls, vissa förstår tack vare att dom är så fina och anstränger sig för att förstå. Sedan kommer det också alltid att finnas personer som inte förstår sig på din situation. Några utav dom kommer också att tillhöra kategorin som inte vill anstränga sig för att förstå. Jag tycker mer synd om dom personerna än om mig själv, som faktiskt befinner mig i situationen.

Delar med mig utav en, kanske något o-charmig bild när jag är på väg upp ur poolen, men tanken är att budskapet i texten ska nå fram. När jag har det tufft (eller bara för att den är snygg, hehe) kan jag dra upp tröjan och titta på min tatuering. För på riktigt, ”What if you fly”?

received_10205568731451410-1

Kontraster

Idag hände någonting som aldrig skulle ha hänt för, ja, säg två år sedan?
Jag har hittills haft en ganska kass vecka, av många olika anledningar. Ingen bra vecka helt enkelt. Befinner mig i en ganska ostabil situation överlag just nu och för en person som tidigare har varit sjukskriven för stress och oro så krävs det inte mycket alls för att rubbas och tappa fotfästet. I ”vanliga fall” hade jag tacklat denna veckan galant men dessa dagar är det helt enkelt lite mycket att hantera på en och samma gång vilket gör att små saker blir stora för mig.

Så, vad gjorde jag idag egentligen?
Jo, jag hade packat träningsväskan och bokat in mitt favoritpass, eftersom det är onsdag. Att riva av ett träningspass efter jobbet var alltså inplanerat. Men allt eftersom dagen gick så kände jag mer och mer att ”nej fan (ja, jag svär ganska mycket.. har tänkt att jobba bort det men det är ett annat kapitel, haha) jag ska nog inte alls träna idag. Hela veckan har varit svajig och dessa dagarna har jag inte mått bra, alls.
Så istället för ett träningspass så åkte jag hem. Hoppade i mjukisarna, öppnade en kall öl och började med middagen samtidigt som jag sjöng med till musiken. Det är inte så revolutionerande att jag gjorde just det. Det är inte direkt någon ”rocket science” att dricka öl i mjukisar, hehe. Nej, det coola är att jag gjorde detta med känslan av att det var helt rätt. Helt rätt, just idag, just för mig. Jag gjorde det utan att langa fram tusen anledningar för mig själv och jag gjorde det utan att brottas med dumma tankar kring det faktum att jag faktiskt skippade träningen.

Så medan jag drack den där ölen, fick tillbaka både lugn och energi, så kom jag att tänka på det här med kontraster. Och hur mycket jag faktiskt gillar det! Så, tillbaka för två år sedan, då detta aldrig hade hänt. Nej, då hade jag skrattat högt åt tanken om att byta ett träningspass mot en kall öl. Det hade aldrig hänt! Nej, vid den perioden drack jag ingen alkohol. Det var fullt fokus på träning och att gå ner i vikt. För mycket fokus. Såpass mycket fokus att jag inte gick ner i vikt. För fokusen blev till stress och bara det är ett helt blogginlägg i sig.

Ta min två senaste luncher som exempel. Igår åt jag ute med två kollegor, thaibuffé och en timmes lunch. Hur gott som helst och välbehövligt snicksnack med tjejerna. Och så lunchen idag. En halvtimmes lunch med strikt lchf-kost på tallriken = kontraster.
Förra veckan är också ett klockrent exempel. På tisdagen mötte jag upp mamma efter jobbet och hade en supermysig kväll med en öl, sushi och bio. Dagen efter svettades jag som en gris på Nordic wellness = kontraster.
Jag hoppade senast idag från att lyssna på Justin Bieber till att dra på en Slipknot låt = kontraster.

Jag tror inte att man ska vara rädd för kontraster. Jag tror att man vinner mycket på att se dom och uppskatta dom. Jag gillar dom! Kanske handlar det om att leva i nuet? Jag tror att uppskattningen utav kontraster hjälper en att leva i nuet. Sedan har jag alltid varit en person som är väldigt svart och vit. Jag har aldrig riktigt trivts i gråzoner. Men det är när jag pendlar mellan svart och vitt som jag på riktigt lär känna mig själv och det, det är häftigt.

"Berget? Det är litet nu. Så jävla litet!"

Det är konstigt hur hjärnan fungerar ibland. Någonting som tidigare varit vardag för mig kändes idag som att bestiga ett berg. Vi, jag och hjärnan, var inte alls överens och jag fick kriga med mina tankar hela eftermiddagen. Men vet du vad?
Jag vann!

Tiden innan jag skulle bestiga berget så försökte jag påminna mig om just den här känslan. Känslan av att jag vann! Jag gjorde det fanimej! Jag gjorde det också för att få se det där berget bli litet igen. För det är litet egentligen men för mig har detta varit en enorm tröskel att kliva över.
Jag skriver detta i ren, tja vad ska vi kalla det?, energiberusningsjävlaranammajagäger-känsla just nu 🙂
Jag skulle nog vilja säga att jag är död och så jäkla levande, på samma gång, i skrivande stund. Och berget? Det är litet nu. Så jävla litet!

Vad skriver jag om egentligen?
Träning!
Jag har en ganska blandad historia bakom mig vad gäller träning. En liten del utav den historian är förklaringen till varför jag behövde bestiga ett berg idag.
Sakta men säkert börjar jag att få mer utav mitt egna facit i hand. Facit till varför jag gick in i väggen, blev sjukskriven och hela det kalaset. Jag börjar samla på mig fler svar. Saker och ting börjar äntligen att falla på plats, kännas logiska och relevanta. Det här med att ge saker tid och få perspektiv är viktigt och har fått en helt ny innebörd för mig.

Hur som helst. När jag egentligen mådde som sämst och samtidigt var som mest omedveten om hur jag mådde. När livet inte gick i 100 km/h utan i 160 km/h, då började jag att träna Crossfit. Äntligen! Som jag längtat, eller?
Crossfit och crossfitandan var något som länge inspirerat mig och jag hade velat testa länge men helt ärligt, aldrig riktigt vågat. Så fyra månader innan sjukskrivningen så gick jag och Mikael på ett prova-på-pass och jag gick därifrån med skräckblandad förtjusning. Vi valde att fortsätta!
Jag valde att fortsätta trots att jag inför varenda träningspass hade en klump i magen. Jag mådde illa! Jag ville oftast springa därifrån i ren och skär panik men jag sa till mig själv att det var normalt att känna sig lite nervös och pirrig. Jag tänkte att det är bara för att jag är ny. Det slutar nog snart. Och det kändes alltid bra efter passen. Då var jag glad, lugn och riktigt svettig för ja, det är riktigt tuff träning. Innan crossfiten hade jag länge tränat 5-6 dagar i veckan, det var lixom standard för mig. Så att träna mycket och tufft var bara kul. Trodde jag!
De dagarna jag inte tränade brukade ganska snabbt få sällskap utav tankar om att jag var tjock, lat och en bekväm människa. Trots att jag tränat dagen innan och hade pass inbokat dagen efter. Men just den dagen jag inte tränade så kände jag mig lat, som en riktig soffpotatis. Det här var också tankar och reaktioner som jag aldrig la någon vikt vid. Jag tyckte ju att träning var kul? Jag tränade ju enbart för min skull. Det är väl inget konstigt med det?

Tillbaka till crossfiten.
På crossiften tränade vi väldigt mycket mot klockan. Mot tiden. Mot personbästa. Mot andras personbästa. Man blev klockad, klockade andra. Skrev ner sina resultat med tanken om att vara ännu bättre till nästa gång och nästa gång igen. Reslutat. Prestation. Utveckling. Mål. För många var detta sjukt sporrande och peppande. Men för mig? Nej, det blev tillslut prestationsångest. Det var det kanske redan ifrån början… Jag har någon knasig tanke om att när jag gör saker och ting för första gången så ska jag kunna det redan vid start. Helst vara bäst!
Så jag inte bara pressade mig själv fysiskt, under de hårda träningspassen, utan ännu mera psykiskt. Både innan, under, efter och emellan passen. Jag satte krav på mig själv!
Jag följde tjejer och killar på instagram som tävlade i crossfit. Världsmästare i crossfit. Om jag satte ribban högt?.. Jag trodde att jag peppade mig själv. Att det inspirerade mig. Jag hade ingen aning om att det stressade mig och pressade mig. Det var ju motivation?!

När jag skriver om det nu, med en del utav facit i hand, så låter det så jäkla självklart allting. Och jag tänker att du nu sitter och tänker ”men lilla Lina. Det fattar du väl själv? Hur kunde du INTE fatta det?”

Så vart jag då sjukskriven fyra månader senare och fick rådet utav min läkare att inte träna. Pfft, va? Ska jag inte träna? Alla vet väl att man mår bra av träning?
Nej , jag blev ordinerad promenader. En promenad varje dag. Det kändes lite som ett skämt, det måste jag erkänna. Men när det sen kom dagar, under sjukskrivningen, då jag inte kom upp ur sängen. Eller kom utanför dörren. Eller när det kom dagar då jag bestämt med mig själv att Lina idag, idag ska du ut på en härlig promenad i vårsolen och så tog det mig ungefär 5 timmar (!!) att ta mig ut på den där promenaden, då började jag förstå vad läkaren menade. Hon såg nämligen saker som jag inte såg. En tjej med helt orimligt höga krav på sig själv.
Så, under sjukskrivningen som pågick i ca 6 månader så tränade jag inte. Mot slutet av perioden gick jag och köpte mig ett gymkort igen, för jag saknade ju träningen. Det är första gången i mitt liv jag betalat för ett gymkort utan att använda det. Jag betalade för att ha ett kort i plånboken. Jag kom till gymmet några gånger och har lyckats några gånger det senaste året. Men jag tappade träningen helt och efter att jag tappat den så hårt, från att träna 5-6 gånger i veckan till att inte träna alls, så har jag inte riktigt hittat den igen.
Jag har inte tvingat mig heller. Eller, i början gjorde jag ju det förstås men sen sänkte jag kraven. Jag har koncentrerat mig på annat, på att må bra, på mig själv.

Så idag har jag köpt ett nytt gymkort, på Nordic wellness, där allting en gång började. Jag köpte gymkort, hämtade ut kortet och rev av ett sjuhelvetes cykel activio-pass! Jag är en sån som har dubbelt så mycket energi efter ett pass som innan så jag har studsat runt som en gummiboll här hemma och levt på känslan. En sån jäkla härlig känsla!!
Den börjar lägga sig nu och istället övergå till en go trötthet och jag vet iallfall en tjej som kommer att sova som en stock inatt.
Kanske kommer jag att behöva bestiga ett berg igen nästa gång det är dags för ett pass. Men då vet jag ju redan innan att jag vinner. Att berget blir litet igen.
Ibland behöver man bara se att man inte dör. Att man är starkare än vad man tror.
Kroppen är rätt häftig ändå. Ta hand om den!
/Lina.
IMG_20150912_153623

Två ord till mig själv

Så ligger jag här, nerbäddad, en blåsig torsdagkväll. Egentligen är det dags att sova men jag har SÅ mycket kreativitet och tankar som snurrar runt i skallen. Ofta blir jag som mest kreativ när jag egentligen inte har tid. Tex sent på kvällen eller på morgonen när jag sitter på bussen påväg till jobbet. Det slår lixom aldrig fel. Helst vill jag skissa, göra smycken, sjunga och blogga på samma gång. Men vi vet allihopa vid det här laget att riktigt så funkar det inte. Inte ens för Lina Petersen.

Så jag ger mig själv två ord. Prioritet och struktur! It’s that simple. Med dom orden, från mig själv till mig själv, tänkte jag släcka lampan och sova på saken. Sova på dom orden.

Prioritet och struktur!

/Lina

"Jo men det är fint!"

Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.” 

Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.

Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!

Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.

Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3

/Lina.

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina

"Mer än bara bläck på armen"

För mig är detta mer än bara bläck på armen.

Jag känner att jag måste skriva av mig lite och det bästa man kan göra då är, just det, att skriva av sig lite. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så jag bara skriver!

Jag har alltid varit kreativt lagd. Jag och mamma har pysslat hemma med allt ifrån egna jul- och födelsedagskort till, embossing, till decoupage på glas och krukor till att gå på blomsterkurser och gjort både julgrupper och cupcakes. Jag har sedan flera år tillbaka gjort mina egna smycken efter att ha gått en kvällskurs i pysselbutiken där jag ofta hängde. Jag pluggade 3-årig frisörlinje på gymnasiet och arbetade sedan som anställd frisör i två år innan jag slog om och arbetade heltid som vikarie på förskola. Om jag älskade att pyssla med barnen? 😉

På senare år. Eller egentligen på senare månader men så säger man inte, haha, så har jag även fått upp ögonen för att måla och skissa. Jag är inget proffs på något sätt men jäklar vad roligt det är och jag funderar ibland på om det finns någon bättre terapi? Det skulle vara att sjunga då, för det gör jag ju också sedan några år tillbaka. Och ska jag vara helt ärlig så slår jag allt so oftast ihop de där två. Lyssnar på musiken, sitter och småsjunger samtidigt som pennan går. Så härligt!

Jag har, som ni vet, bland annat gått hos en psykolog och gjort KBT (kognitiv beteendeterapi) under min sjukskrivningsperiod för ett år sedan. För att göra en väldigt lång historia väldigt kort, ja jag kan det ibland, så har jag haft en liten del tvångsbeteenden för mig. Utan att vara medveten om det själv. För mig var ju det där vardag.
Jag har väldigt länge haft komplex (ja det känns lite löjligt att skriva om detta men det är bara ett tecken på att jag kommit framåt kring det här) för mina överarmar. Såpass mycket att jag en längre period alltid, hur varmt det än var, hade långärmat på mig. Ofta i form av en snygg kofta eller en liten jacka. Jag kunde sitta och svettas men inte tog jag av mig och visade överarmarna inte, nej nej. Om det var en riktigt varm dag och jag skulle ut. Fattade ju jag också att man inte går ut i långärmat. Då hade jag alltid en back-up i väskan. Och den kunde få ligga där tills jag kom fram till bussen, då åkte den på, för där var det ju massa människor. Lång historia kort var det!…
Jag har jobbat med det här. Och det gick som tur var ganska snabbt! 🙂

Det jag gjorde idag, var en del av min resa.
Jag har gjort min 5:e tatuering. En tatuering som är ifrån en skiss som jag själv har skissat. Japp, skissat ihop med musik. Min kreativitet. Och den sitter på…. min vänstra axel och överarm. Den är ganska stor och jag älskar den. Jag har satt min egna kreativitet på min överarm genom att ta ett stort megakliv utanför min comfort zone. Det har varit riktigt pirrigt men känts så rätt!
Det riktigt läskiga kommer nu i efterhand. När folk ska titta. Men nu tittar dom inte på min överarm. Dom tittar på en sjukt snygg tatuering, som jag har skissat. Dom tittar på min kreativitet. Dom tittar på mig!

Jag är medveten om att alla inte förstår sig på det här. Framför allt inte den äldre generationen. Och jag kräver inte att ni ska förstå eller tycka om mina tatueringar. Men jag kräver att ni förstår att vi är olika och respekterar det. För det här är jag!
/Lina
Snapchat--8686998771450819504

Quote

Don’t forget that you’re human. Its okay to have a melt down. Just don’t unpack and live there. Cry it out and then refocus on where you are headed.

image

"Läkaren pratar nog om någon annan."

Alltså, vilken respons jag fick på inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, ni är ju pärlor hela högen ♥

Det ska erkännas att det var lite småpirrigt att publicera det men samtidigt så jäkla skönt. Jag tänkte att om jag så bara når ut till en endaste liten människa och själ så var inlägget värt att skriva. Och med facit i hand så gick det ju bra. Definitivt värt det!
Jag var mest pirrig över hur det skulle tas emot och över hur folk skulle reagera. Jag har nämligen fått väldigt blandade reaktioner utav omgivningen och av dom som jag valde att berätta för. Det har varit allt ifrån ”detta ska man inte prata högt om” till personer som snabbt började jämföra min situation, med sin situation och att deras liv och resor inte heller varit en dans på rosor och blablabla. Lite som att ”äsch, en sjukskrivning? Läkarna är så snabba på att skriva ut mediciner och sätta diagnoser, dom kan ju inget annat. Bit ihop!”, ungefär. Det var också dom som försökte förstå min situation och så dom som verkligen tog sig tid att lyssna, fråga, se tecken och försöka förstå hur jag verkligen mådde, på riktigt. Det har varit en jäkla blandning.
I början var det jobbigt. För till en början hade jag inte ens koll på min egna reaktion eller på vad jag själv tyckte och då är det otroligt svårt att få olika reaktioner, tips och tyckande ifrån folk i sin omgivning. Jag ville lyssna på alla och ville tro på att alla hade rätt. Men det funkade inte så.

Minns ni från inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!” att jag såg framför mig en stor tomtesäck med tyglappar på, i olika färger? Jag ser fortfarande den framför mig. Men jag tänker att jag sprätter upp en utav tyglapparna och tar bort den. Så det blir ett hål in i säcken. Är ni med?
Jag är absolut redo att lämna 2014 och allt som hör det året till, bakom mig. Men min resa som började med en sjukskrivning och en uppsägning, den är jag inte redo att lägga bakom mig, än.
In fact, så är jag mitt uppe i den fortfarande. För det här som jag gör nu, skriver av mig och delar med mig, det är en del utav resan har jag insett. Jag har lyckats att ta sådan distans ifrån allting så att jag i skrivande form faktiskt kan bearbeta och få perspektiv på vad jag har varit med om. Jag är redo! 🙂
Ni vill inte veta hur många gånger jag, under sjukskrivningen, satte mig tillrätta med min laptop och en kopp kaffe för att börja skriva. Skriva om allt!
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag faktiskt började skriva ett inlägg. Men det gick aldrig. Jag kunde inte sätta mig där och skriva ”Hej, jag heter Lina. Jag är 23 år och jag har gått in i väggen” eller ”Jahopp, då vart man sjukskriven. Depression och utmattning står det visst på pappret”.

Nä, nu tar jag faktiskt i som fan. Jag började inte ett endaste utav inläggen sådär, för att vara ärlig, men det var nästan så det kändes. Jag hade så jäkla svårt att identifiera mig själv med dom där orden. Utmattning, stress och depression.
Deprimerad? Jag? Världens gladaste tjej? Jag som fått höra i hela mitt liv att jag alltid är så glad och energisk. Stressad? Tss, jag är ju bara 23 år. Man är la inte stressad när man är 23 år? Nej, det måste vara någon annan tjej dom snackar om. Läkaren pratar nog om någon annan. 
Det tog också tid för mig att acceptera situationen. Det var när min sjukskrivning förlängdes för andra gången som jag insåg att det här kanske är på riktigt ändå. Jag var helt bombsäker, först när jag blev sjukskriven i 10 dagar, att ”thats it”. Jag behöver nog bara sova ordentligt, vila och ta det lugnt. Dricka mycket vatten och varva ner med en kopp te på kvällen. Kanske borde jag börja i yoga?.. Ja, så gick tankarna.
Men inte ens efter den andra förlängningen utav sjukskrivningen hade jag accepterat situationen. Ibland var jag riktigt arg och frustrerad. Mest frustrerad på mig själv och min kropp. Vad fan orkar den inte för? Hur svårt kan det vara att leva ett liv som en 23-årig Lina egentligen? Jag ÄR inte stressad, jag behöver bara hitta en balans, thats all. Jag ville säga till kroppen och huvudet att skärpa sig. Det räcker nu! Men, dom lyssnade inte. Ingen utav dom.  (För er som inte riktigt kan läsa emellan raderna kommer här ett litet förtydligande om att jag återigen ställde krav på mig själv om att jag visst skulle orka allting och prestera. Även när kroppen på alla sätt och vis, i flera veckor, visat mig att den inte mådde bra. Den skrek men jag lyssnade inte. Jag behövde nog bara sova ordentligt, äta rätt och träna mer för att må bra!…)

Det var mycket som inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag blev bland annat ordinerad utav läkaren att ta en promenad om dagen. Easy peasy tänkte jag. Jag tränar ju 5-6 gånger i veckan.
Vissa dagar tog det 4-5 timmar för mig från det att jag bestämt mig för att ta en promenad till det att jag faktiskt gick ut. Vissa dagar gick jag ut och tog en promenad direkt efter morgonkaffet och andra dagar kom jag inte ut, alls. Min sambo förstod ganska snabbt att jag inte alltid fick till det på egen hand så det kom eftermiddagar och kvällar där han bokstavligen släpade ut mig när han kom hem ifrån jobbet. Om vi så bara var ute i 5-10 minuter. Jag är jättetacksam för det!
Det var bland annat det där jag kunde bli frustrerad över. Att jag kunde tänka och tycka att det är helt självklart att jag vaknar på morgonen, tar lite kaffe, gör i ordning frukost och sedan tar en promenad. Men sen inte kunde göra det. Kroppen löd inte.
Men sen kom det dagar då allt det där var självklart. Dagar då jag tog morgonpromenaden till gymmet, körde styrka och sedan promenerade hem. Snacka om kontraster. 
Det var dagar som dom, när jag promenerade till gymmet och tränade, som jag tänkte att nu, nu är jag frisk. Det var det här som behövdes. Nu är allting bra!
Jag ville så himla gärna ha en lösning. Ett svar. Jag ville veta vilken grej i mitt liv som gjorde att jag inte mådde bra. Helst av allt ville jag att någon, läkaren, psykologen eller vem som helst skulle säga: ”Lina, det är det här som gör att du inte mår bra. Sluta upp med det där så ska du se att du blir dig själv igen.”

Men det funkade inte så. Det funkar inte så!

Som jag nämnde i inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, skolan, det nya jobbet och kraven (som jag satte på mig själv) att prestera i crossfiten/träningen och sen sjukskrivning. Det var inte ”bara” dom tre faktorerna som gjorde att jag blev sjukskriven och framför allt så gick det inte så snabbt som det inlägget fick det att låta som.
Under våren, sjukskrivningen och framför allt besöken hos psykologen så förstod jag att det inte fanns ett svar, eller ett fel eller en faktor som gjorde att jag mådde dåligt. Jag skulle inte hitta en lösning och sen var allt bra.
Nope, det skulle vara tuffare än så.
IMG_20140414_194019

 

"Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!"

2015

Jag tycker att hetsen kring nyår, alla löften, förändringar och måsten är, hur ska jag säga? Lite too much? Lite hysterisk? Jag har tidigare alltid hängt med på den vågen och varit mitt i hetsen men sen något år tillbaka har jag tänkt lite annorlunda, tyckt lite annorlunda och gjort lite annorlunda.
Det har hänt så jäkla mycket under 2014. Det är nästan inte klokt! Det har minst sagt varit ett händelserikt år. För mig har året som gått inneburit väldigt mycket nytt, kliv utanför min comfort zone, stora förändringar, många tunga och sorgliga saker, mycket har varit tufft men mycket har också varit grymt bra och härligt. Framför allt har jag lärt känna mig själv bättre under 2014. Och alla tuffa och jobbiga stunder har bland annat gjort att jag har kommit ännu närmre min familj. Min fina familj! ♥

Jag tror inte bara det är jag som har lärt mig mycket om mig själv i år. Jag tror också att min familj har lärt sig mycket om mig.

Jag funderade faktiskt på en sån där klassisk årskrönika, här på bloggen, för en liten del utav mig vill dela ALLT med er. Jag känner att det hade varit riktigt skönt att skriva av sig och kanske kan jag, med min historia hjälpa någon som är i samma sits som jag var och är i. Men det är lite för läskigt och för att vara helt ärlig så har året 2014 varit för tufft för att jag vill dra upp det igen.
Jag känner egentligen att jag skulle vilja knyta ihop hela året och lägga det bakom mig. Jag ser verkligen framför mig hur jag knyter ihop en säck. Ni vet, en brun ”tomtesäck” med lite påsydda tyglappar i olika färger, här och där. Jag lägger ner hela året där.

Allt ifrån starten i Januari, då jag började på ”mitt drömjobb”. Ett fräscht kontor, mitt i centrala Göteborg, där jag skulle få jobba med precis det jag pluggade till. Det där med att jag inte riktigt var färdig med skolan än och bollade mitt sprillans nya heltidsjobb med några stora tentor och inlämningar kvar, det rörde mig inte så mycket i ryggen. Jag visste ju att jag skulle klara det galant.. Och det gjorde jag också. Utåt sett!
Bra betyg i skolan och jag fick mycket cred på det nya jobbet. Jättekul!
Så, jag körde på.
Tränade crossfit som jag och sambon fick för oss att börja i någon månad tidigare. Jag tränade då 5-6 gånger i veckan och fightades med rejäla hjärnspöken som väldigt tydligt talade om för mig de 1-2 dagarna i veckan som jag inte tränade att jag var lat och tjock. Men på något sätt fick jag ändå träningen att vara rolig. Jag älskade att träna!
Men det var något med crossfiten som fick det att vända sig i magen på mig innan varje träning. Den klumpen släppte alltid en bit in i passet och efteråt kändes det alltid bra. Men den klumpen kom likförbannat tillbaka, varje gång, inför varje pass. Klumpen? Den kallas prestationsångest har jag fått lära mig. Det lärde jag mig under 2014.

Vi hoppar fram i storyn lite.
Jag gick till läkaren, efter påtryckningar främst ifrån min fina mamma, någon gång i början på mars. Också under året 2014. En del utav er har fått hela sanningen, några utav er har bara fått halva sanningen, vissa utav er har inte fått veta alls och någon har förstått allting ändå. Jag blev sjukskriven och var det mellan mars och augusti. Det är hälften utav året, 2014. På pappret hette det utmattning och depression men man brukar kalla det för att gå in i väggen eller att bli utbränd. Det lärde jag mig under 2014. Har fortfarande svårt att sätta mig själv i relation till de där orden. Men jag har lärt mig nu att det inte är något hemskt, att det inte är något att skämmas för och att det där faktiskt är jag. En del av mig.
För att göra en väldigt detaljerad historia, inte fullt så detaljerad, så vill jag säga att jag blev sjukskriven 10 dagar först och var fullständigt inställd på att det var det. Att det skulle räcka med dom där 10 dagarna och sedan skulle jag vara tillbaka på jobbet. Du vet, mitt fancypancy-jobb mitt i centrala Göteborg?
Dagen efter att jag blev sjukskriven så ringde mitt fancypancy-jobb och sade upp mig.

Våren, vädermässigt, var ju helt underbar. Jag fick höra ganska många gånger att ”du valde ju verkligen rätt vår att vara hemma på”. Enda och största felet med den meningen är att jag aldrig valde att vara hemma…
En lång historia kort var det!
Jag lyckades, mitt i den härliga våren och sommaren, att för första gången i mitt liv gå till en psykolog. Det var en del utav min medicin kan man säga men bara det är ju en historia i sig.
Jag lyckades att göra klart min praktik, ta examen och ta klivet med mina handgjorda smycken ifrån en hobbynivå till att starta eget företag. Ja, allt det här gjorde jag under min sjukskrivning. Knäppt tycker säkert någon. Jag skulle säga bra. Att starta eget fick mig motiverad och fokuserad. Det gav mig något att kliva upp till. Mellan mars och maj hade jag inte det. Det där med att ta sig upp på morgonen för att göra kaffe och sedan frukost kunde ta mig flera timmar. Men det är också en annan historia.

Det skulle ju inte bli någon årskrönika.
Jag vill inte nästa i det här för mycket. Jag vill knyta säcken och gå vidare nu! Det låter lite klyschigt, jag vet, men jag gillar det. Och jag behöver det!
Så förutom det ovannämnda så tar jag med mig: En helt grymt bra sommar, upp och nedgångar med att vara egenföretagare (mest uppgångar och det är så jäkla kul!!), bortgångar med tillhörande begravningar för personer som funnits där i hela mitt liv och som stått mig väldigt nära, examensfest med tjejerna, jag släppte vikthetsen (mycket tack var psykologen) och alla andra jävla hjärnspöken jag spenderat hela mitt liv med, blev uppringd av Key code som sett mitt CV, kickade ass på arbetsintervjun och har idag anställning där, träffat och lärt känna nya grymma människor (människor som får en att fundera lite i banor som: VAFAN HAR JAG INTE KÄNT DEN HÄR MÄNNISKAN INNAN FÖR?!), vaknade till liv, insåg att mina fina vänner väntat på mig medan jag kämpat med allt annat och lite till, kommit ännu närmre min familj, börjat sjunga igen, kollat på sjukt mycket film, uppnått och passerat förbi 2 delmålsvikter, klippt av mig håret, färgat håret lite mer ”Linigt”, börjat att måla och skissa och en jäkla massa mer saker. Jag menar, vad hände inte under året 2014?

Men jag tror stenhårt på det här:
IMG_20141104_153423

Och med dom orden tänker jag att jag rundar av detta inlägg, som inte skulle bli så långt men som blev ganska långt iallafall. Vem är förvånad?..
Ni förstår kanske lite nu att det är en jäkla resa jag har gjort men jag är glad att allt som har hänt, har hänt.
Jag har lärt mig att inte ta livet för givet.
Och återigen så tror jag stenhårt på: Everything you go through, grows you.

Så tack 2014. Tack för all skit och tack för allt grymt!
Nu ska jag se till att rocka 2015. Och vet ni vad mitt fokus är?
Jag! Det finns bara en som jag ♥
2014-10-11 22.00.06