#memoryjar

Ni som följer mig på instagram @annalinapetersen får se den här bilden och idén två gånger. För jag skrev just såhär:
”Love this idea! Time to fill this jar with kick ass and fun memories, events and great things I achieve in the coming year. Then I will read it on New Year’s Eve.”

Det tål alltså att sägas igen.
För den här idén är både bra och söt på samma gång.
Du fyller alltså den här burken med roliga minnen, händelser och bra saker som du eller familjen (om ni har en burk tillsammans) åstadkommit under året som kommer.
Läs sedan dina små lappar och minnen vid årets slut.
Det är grymt bra att själv lyfta saker man åstadkommit och också skönt att bli påmind om allt kul men upplevt under året. För visst är det lätt att man glömmer av? Och tar saker och ting för givet?

Jag gillar idén skarpt och tänkte fylla den så gott jag kan.
Utmaningen blir att komma ihåg att skriva små lappar 🙂

image

Relationer, ledarskap & att vara sitt bästa jag!

Jag läste för ett litet tag sedan en artikel om 5 kvinnor som gjort karriär. I artikeln så gav dom sina 3 bästa tips, på hur du lyckas med karriären. Jag har inte riktigt kunna släppa den artikeln sen dess. Alla hade nämligen minst en gemensam nämnare, som fastnade hos mig.  Deras gemensamma tips var att själv välja chef/ledarskap och inte tvärtom, som det så ofta är. Hur många gånger har du gått på arbetsintervju och tackat nej?

Ju mer jag tänker på det, desto mer självklart känns det. Varför kämpa, gång på gång bli nedprioriterad och söka efter bekräftelse hos en chef/ledare som inte ser dig? När man kan ha en ledargestalt som faktiskt tror på en och ser dig som person.

Jag menar inte att man ska glida på en räkmacka och att alla ens idéer ska tas emot med applåder och jubel. Nej, jag menar att ha en ledande person, tex en chef, som tror på dig som individ. Som tror på förändring och som stöttar dig i det. En chef eller ledare som har fattat grejen med just dig!

Jag har själv redan hunnit ha många olika jobb, inom helt olika yrken och branscher (då jag kom ut i arbetslivet första gången som 16 åring), där jag då också stött på många olika ledarstilar. Vissa bättre än andra. Och det har tagit tid för mig att förstå, inte bara vad jag gillar för typ utav ledarskap, utan vad jag behöver ha för ledarskap för att leverera på jobbet och vara mitt bästa jag. Jag är otroligt självgående men jag mår inte som bäst då!, tex.
Nu har jag hittills i det här inlägget skrivit om arbetslivet och hur den här artikeln jag läste, handlade om just karriären och att lyckas på jobbet. Det kändes väldigt aktuellt att börja just så. Att först skriva om arbetslivet och få dig att fundera på de personer du har omkring dig på din arbetsplats. Jag menar, arbetar du heltid så spenderar du mer vaken tid ihop med kollegorna och chefen än vad du gör med din familj. Men jag tänker att man kan applicera detta självsäkra och för mig nu självklara sätt att tänka på även i andra situationer i livet. Inte enbart i arbetslivet.
Jag menar att du själv kan påverka din situation väldigt mycket. Mer än vad du tror många gånger.
Tänk vad mycket mer du kan få ut utav tillvaron om du har personer omkring dig som tror på dig som individ. Som lyfter dig istället för tvärtom.

Vissa relationer och personer har man ju inte själv valt här i livet. Några relationer föds man in i och andra relationer kommer till tack vare eller på grund utav en annan relation eller en person. Vilka håller du fast vid bara för att? Man kan inte klicka med alla. Även i de relationer du inte valt själv.
Nu menar ju inte jag att du ska röja runt bland alla dina relationer och göra dig av med personer högt och lågt ur ditt liv. Nej, en relation är inte alltid på topp. Det går ju upp och ner, precis som livet.
Men jag tror att du vinner på att tänka över dina relationer, vad du har för personer omkring dig och vad relationen med dom faktiskt ger dig. Våga vara lite egoistisk!

Men.
Det finns alltid ett men 🙂
Precis lika viktigt som det är att vara egoistisk och tänka på vad personerna i din närhet ger dig. Fundera på vad du kan ge dom! Du har massor utav bra energier att ge och dela med dig utav. Till den som vill ta emot!

/Lina

Ps. Gillar du det jag skriver? Dela gärna min blogg eller det inlägget du gillade, så att jag kan nå ut till flera. Tack! Ds.

Förändring

Man ska inte vara rädd för förändring. Visst är det läskigt, det tycker jag också. Framförallt vid sådana förändringar och situationer som du själv inte kan påverka. Där du helt enkelt bara får gilla läget. Vid en sådan situation har du egentligen två, ganska konkreta val, som du kan göra. Antingen väljer du att sätta dig på tvären, tycka att livet är orättvist och utan att du tänker på det, ta förändringen personligt. Det skapar, iallafall för mig, väldigt mycket oro och dåliga feelings.
Du kan också välja att acceptera situationen och försöka göra det bästa utav det. Kanske till och med våga tänka att det kommer något gott med den här förändringen som du står inför? Tänka att det händer utav en anledning och det där nya, läskiga, kanske kan bli något riktigt bra? Välja att tro.

Jag har bland annat en text tatuerad på mina revben på vänster sida. Det står ”What if I fall? Oh, my darling, what if you fly?” och det ligger mycket i den texten tycker jag. Den går att applicera i så många situationer i livet och är grym att tänka på när man står inför en förändring. Stor som liten!

Tack vare att du gjorde en förändring, någon gång bakåt i tiden, så befinner du dig i just den situationen som du är i idag. Tänk på det! 🙂
Jag står själv inför en förändring just nu. En förändring vad gäller jobbet, min tjänst och framtiden. Den har skapat otroligt mycket oro hos mig, trots att jag inte ville det själv. Kroppen och hjärnan har inte riktigt samarbetat den senaste veckan, om vi säger så. Jag blir också otroligt påverkad av personerna jag har omkring mig. Deras oro, frågetecken och sätt att se på saker och ting. I början på veckan var jag stark men ju närmre slutet jag kom desto tuffare blev det.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg krävs det ibland inte mycket för att man ska tappa fotfästet. Jag tappade det men fångade det snabbt igen. Jag har blivit mycket bättre på det!
Jag tog en helg där mitt fokus var att ladda om. Jag avbokade allting som jag hade planerat.

Jag har bakat bröd, knäckebröd och müsli. Tog en långpromenad, lyssnat på musik, varit med min absolut bästa vän (nästan att ta i i underkant 🙂 ), lagat mat och druckit både vin och glögg. Igår kväll pysslade jag och lyssnade på julmusik. Men Lina, skulle du inte ladda batterierna? ”Du borde bäddat ner dig i soffan”, tänker du. Jag har lärt mig att det inte alltid funkar så. Högst individuellt, säkert, men det blir inte alltid bra av att ”vara sjuk” när man mår dåligt, om du förstår mig rätt.
Det kan stressa och oroa minst lika mycket att ”bara ligga där”. För mig funkar det att byta fokus, tänka på andningen och göra saker som jag tycker om och mår bra av. Framför allt att våga prioritera mig själv!
Det tar alltid emot att avboka med en person som man har planer med. Just för att man inte vet hur personen ska ta det. Oftast är jag rädd för att personen inte ska förstå och jag har en gammal vana att komma på massa anledningar till varför jag inte kan, istället för att bara säga att jag inte orkar ses.
Du kommer alltid att ha personer i din omgivning som kommer att förstå din situation. Vissa förstår direkt utan någon knapp ansträngning alls, vissa förstår tack vare att dom är så fina och anstränger sig för att förstå. Sedan kommer det också alltid att finnas personer som inte förstår sig på din situation. Några utav dom kommer också att tillhöra kategorin som inte vill anstränga sig för att förstå. Jag tycker mer synd om dom personerna än om mig själv, som faktiskt befinner mig i situationen.

Delar med mig utav en, kanske något o-charmig bild när jag är på väg upp ur poolen, men tanken är att budskapet i texten ska nå fram. När jag har det tufft (eller bara för att den är snygg, hehe) kan jag dra upp tröjan och titta på min tatuering. För på riktigt, ”What if you fly”?

received_10205568731451410-1

Kontraster

Idag hände någonting som aldrig skulle ha hänt för, ja, säg två år sedan?
Jag har hittills haft en ganska kass vecka, av många olika anledningar. Ingen bra vecka helt enkelt. Befinner mig i en ganska ostabil situation överlag just nu och för en person som tidigare har varit sjukskriven för stress och oro så krävs det inte mycket alls för att rubbas och tappa fotfästet. I ”vanliga fall” hade jag tacklat denna veckan galant men dessa dagar är det helt enkelt lite mycket att hantera på en och samma gång vilket gör att små saker blir stora för mig.

Så, vad gjorde jag idag egentligen?
Jo, jag hade packat träningsväskan och bokat in mitt favoritpass, eftersom det är onsdag. Att riva av ett träningspass efter jobbet var alltså inplanerat. Men allt eftersom dagen gick så kände jag mer och mer att ”nej fan (ja, jag svär ganska mycket.. har tänkt att jobba bort det men det är ett annat kapitel, haha) jag ska nog inte alls träna idag. Hela veckan har varit svajig och dessa dagarna har jag inte mått bra, alls.
Så istället för ett träningspass så åkte jag hem. Hoppade i mjukisarna, öppnade en kall öl och började med middagen samtidigt som jag sjöng med till musiken. Det är inte så revolutionerande att jag gjorde just det. Det är inte direkt någon ”rocket science” att dricka öl i mjukisar, hehe. Nej, det coola är att jag gjorde detta med känslan av att det var helt rätt. Helt rätt, just idag, just för mig. Jag gjorde det utan att langa fram tusen anledningar för mig själv och jag gjorde det utan att brottas med dumma tankar kring det faktum att jag faktiskt skippade träningen.

Så medan jag drack den där ölen, fick tillbaka både lugn och energi, så kom jag att tänka på det här med kontraster. Och hur mycket jag faktiskt gillar det! Så, tillbaka för två år sedan, då detta aldrig hade hänt. Nej, då hade jag skrattat högt åt tanken om att byta ett träningspass mot en kall öl. Det hade aldrig hänt! Nej, vid den perioden drack jag ingen alkohol. Det var fullt fokus på träning och att gå ner i vikt. För mycket fokus. Såpass mycket fokus att jag inte gick ner i vikt. För fokusen blev till stress och bara det är ett helt blogginlägg i sig.

Ta min två senaste luncher som exempel. Igår åt jag ute med två kollegor, thaibuffé och en timmes lunch. Hur gott som helst och välbehövligt snicksnack med tjejerna. Och så lunchen idag. En halvtimmes lunch med strikt lchf-kost på tallriken = kontraster.
Förra veckan är också ett klockrent exempel. På tisdagen mötte jag upp mamma efter jobbet och hade en supermysig kväll med en öl, sushi och bio. Dagen efter svettades jag som en gris på Nordic wellness = kontraster.
Jag hoppade senast idag från att lyssna på Justin Bieber till att dra på en Slipknot låt = kontraster.

Jag tror inte att man ska vara rädd för kontraster. Jag tror att man vinner mycket på att se dom och uppskatta dom. Jag gillar dom! Kanske handlar det om att leva i nuet? Jag tror att uppskattningen utav kontraster hjälper en att leva i nuet. Sedan har jag alltid varit en person som är väldigt svart och vit. Jag har aldrig riktigt trivts i gråzoner. Men det är när jag pendlar mellan svart och vitt som jag på riktigt lär känna mig själv och det, det är häftigt.

"Berget? Det är litet nu. Så jävla litet!"

Det är konstigt hur hjärnan fungerar ibland. Någonting som tidigare varit vardag för mig kändes idag som att bestiga ett berg. Vi, jag och hjärnan, var inte alls överens och jag fick kriga med mina tankar hela eftermiddagen. Men vet du vad?
Jag vann!

Tiden innan jag skulle bestiga berget så försökte jag påminna mig om just den här känslan. Känslan av att jag vann! Jag gjorde det fanimej! Jag gjorde det också för att få se det där berget bli litet igen. För det är litet egentligen men för mig har detta varit en enorm tröskel att kliva över.
Jag skriver detta i ren, tja vad ska vi kalla det?, energiberusningsjävlaranammajagäger-känsla just nu 🙂
Jag skulle nog vilja säga att jag är död och så jäkla levande, på samma gång, i skrivande stund. Och berget? Det är litet nu. Så jävla litet!

Vad skriver jag om egentligen?
Träning!
Jag har en ganska blandad historia bakom mig vad gäller träning. En liten del utav den historian är förklaringen till varför jag behövde bestiga ett berg idag.
Sakta men säkert börjar jag att få mer utav mitt egna facit i hand. Facit till varför jag gick in i väggen, blev sjukskriven och hela det kalaset. Jag börjar samla på mig fler svar. Saker och ting börjar äntligen att falla på plats, kännas logiska och relevanta. Det här med att ge saker tid och få perspektiv är viktigt och har fått en helt ny innebörd för mig.

Hur som helst. När jag egentligen mådde som sämst och samtidigt var som mest omedveten om hur jag mådde. När livet inte gick i 100 km/h utan i 160 km/h, då började jag att träna Crossfit. Äntligen! Som jag längtat, eller?
Crossfit och crossfitandan var något som länge inspirerat mig och jag hade velat testa länge men helt ärligt, aldrig riktigt vågat. Så fyra månader innan sjukskrivningen så gick jag och Mikael på ett prova-på-pass och jag gick därifrån med skräckblandad förtjusning. Vi valde att fortsätta!
Jag valde att fortsätta trots att jag inför varenda träningspass hade en klump i magen. Jag mådde illa! Jag ville oftast springa därifrån i ren och skär panik men jag sa till mig själv att det var normalt att känna sig lite nervös och pirrig. Jag tänkte att det är bara för att jag är ny. Det slutar nog snart. Och det kändes alltid bra efter passen. Då var jag glad, lugn och riktigt svettig för ja, det är riktigt tuff träning. Innan crossfiten hade jag länge tränat 5-6 dagar i veckan, det var lixom standard för mig. Så att träna mycket och tufft var bara kul. Trodde jag!
De dagarna jag inte tränade brukade ganska snabbt få sällskap utav tankar om att jag var tjock, lat och en bekväm människa. Trots att jag tränat dagen innan och hade pass inbokat dagen efter. Men just den dagen jag inte tränade så kände jag mig lat, som en riktig soffpotatis. Det här var också tankar och reaktioner som jag aldrig la någon vikt vid. Jag tyckte ju att träning var kul? Jag tränade ju enbart för min skull. Det är väl inget konstigt med det?

Tillbaka till crossfiten.
På crossiften tränade vi väldigt mycket mot klockan. Mot tiden. Mot personbästa. Mot andras personbästa. Man blev klockad, klockade andra. Skrev ner sina resultat med tanken om att vara ännu bättre till nästa gång och nästa gång igen. Reslutat. Prestation. Utveckling. Mål. För många var detta sjukt sporrande och peppande. Men för mig? Nej, det blev tillslut prestationsångest. Det var det kanske redan ifrån början… Jag har någon knasig tanke om att när jag gör saker och ting för första gången så ska jag kunna det redan vid start. Helst vara bäst!
Så jag inte bara pressade mig själv fysiskt, under de hårda träningspassen, utan ännu mera psykiskt. Både innan, under, efter och emellan passen. Jag satte krav på mig själv!
Jag följde tjejer och killar på instagram som tävlade i crossfit. Världsmästare i crossfit. Om jag satte ribban högt?.. Jag trodde att jag peppade mig själv. Att det inspirerade mig. Jag hade ingen aning om att det stressade mig och pressade mig. Det var ju motivation?!

När jag skriver om det nu, med en del utav facit i hand, så låter det så jäkla självklart allting. Och jag tänker att du nu sitter och tänker ”men lilla Lina. Det fattar du väl själv? Hur kunde du INTE fatta det?”

Så vart jag då sjukskriven fyra månader senare och fick rådet utav min läkare att inte träna. Pfft, va? Ska jag inte träna? Alla vet väl att man mår bra av träning?
Nej , jag blev ordinerad promenader. En promenad varje dag. Det kändes lite som ett skämt, det måste jag erkänna. Men när det sen kom dagar, under sjukskrivningen, då jag inte kom upp ur sängen. Eller kom utanför dörren. Eller när det kom dagar då jag bestämt med mig själv att Lina idag, idag ska du ut på en härlig promenad i vårsolen och så tog det mig ungefär 5 timmar (!!) att ta mig ut på den där promenaden, då började jag förstå vad läkaren menade. Hon såg nämligen saker som jag inte såg. En tjej med helt orimligt höga krav på sig själv.
Så, under sjukskrivningen som pågick i ca 6 månader så tränade jag inte. Mot slutet av perioden gick jag och köpte mig ett gymkort igen, för jag saknade ju träningen. Det är första gången i mitt liv jag betalat för ett gymkort utan att använda det. Jag betalade för att ha ett kort i plånboken. Jag kom till gymmet några gånger och har lyckats några gånger det senaste året. Men jag tappade träningen helt och efter att jag tappat den så hårt, från att träna 5-6 gånger i veckan till att inte träna alls, så har jag inte riktigt hittat den igen.
Jag har inte tvingat mig heller. Eller, i början gjorde jag ju det förstås men sen sänkte jag kraven. Jag har koncentrerat mig på annat, på att må bra, på mig själv.

Så idag har jag köpt ett nytt gymkort, på Nordic wellness, där allting en gång började. Jag köpte gymkort, hämtade ut kortet och rev av ett sjuhelvetes cykel activio-pass! Jag är en sån som har dubbelt så mycket energi efter ett pass som innan så jag har studsat runt som en gummiboll här hemma och levt på känslan. En sån jäkla härlig känsla!!
Den börjar lägga sig nu och istället övergå till en go trötthet och jag vet iallfall en tjej som kommer att sova som en stock inatt.
Kanske kommer jag att behöva bestiga ett berg igen nästa gång det är dags för ett pass. Men då vet jag ju redan innan att jag vinner. Att berget blir litet igen.
Ibland behöver man bara se att man inte dör. Att man är starkare än vad man tror.
Kroppen är rätt häftig ändå. Ta hand om den!
/Lina.
IMG_20150912_153623

Två ord till mig själv

Så ligger jag här, nerbäddad, en blåsig torsdagkväll. Egentligen är det dags att sova men jag har SÅ mycket kreativitet och tankar som snurrar runt i skallen. Ofta blir jag som mest kreativ när jag egentligen inte har tid. Tex sent på kvällen eller på morgonen när jag sitter på bussen påväg till jobbet. Det slår lixom aldrig fel. Helst vill jag skissa, göra smycken, sjunga och blogga på samma gång. Men vi vet allihopa vid det här laget att riktigt så funkar det inte. Inte ens för Lina Petersen.

Så jag ger mig själv två ord. Prioritet och struktur! It’s that simple. Med dom orden, från mig själv till mig själv, tänkte jag släcka lampan och sova på saken. Sova på dom orden.

Prioritet och struktur!

/Lina

"Jo men det är fint!"

Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.” 

Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.

Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!

Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.

Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3

/Lina.

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina

"Mer än bara bläck på armen"

För mig är detta mer än bara bläck på armen.

Jag känner att jag måste skriva av mig lite och det bästa man kan göra då är, just det, att skriva av sig lite. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så jag bara skriver!

Jag har alltid varit kreativt lagd. Jag och mamma har pysslat hemma med allt ifrån egna jul- och födelsedagskort till, embossing, till decoupage på glas och krukor till att gå på blomsterkurser och gjort både julgrupper och cupcakes. Jag har sedan flera år tillbaka gjort mina egna smycken efter att ha gått en kvällskurs i pysselbutiken där jag ofta hängde. Jag pluggade 3-årig frisörlinje på gymnasiet och arbetade sedan som anställd frisör i två år innan jag slog om och arbetade heltid som vikarie på förskola. Om jag älskade att pyssla med barnen? 😉

På senare år. Eller egentligen på senare månader men så säger man inte, haha, så har jag även fått upp ögonen för att måla och skissa. Jag är inget proffs på något sätt men jäklar vad roligt det är och jag funderar ibland på om det finns någon bättre terapi? Det skulle vara att sjunga då, för det gör jag ju också sedan några år tillbaka. Och ska jag vara helt ärlig så slår jag allt so oftast ihop de där två. Lyssnar på musiken, sitter och småsjunger samtidigt som pennan går. Så härligt!

Jag har, som ni vet, bland annat gått hos en psykolog och gjort KBT (kognitiv beteendeterapi) under min sjukskrivningsperiod för ett år sedan. För att göra en väldigt lång historia väldigt kort, ja jag kan det ibland, så har jag haft en liten del tvångsbeteenden för mig. Utan att vara medveten om det själv. För mig var ju det där vardag.
Jag har väldigt länge haft komplex (ja det känns lite löjligt att skriva om detta men det är bara ett tecken på att jag kommit framåt kring det här) för mina överarmar. Såpass mycket att jag en längre period alltid, hur varmt det än var, hade långärmat på mig. Ofta i form av en snygg kofta eller en liten jacka. Jag kunde sitta och svettas men inte tog jag av mig och visade överarmarna inte, nej nej. Om det var en riktigt varm dag och jag skulle ut. Fattade ju jag också att man inte går ut i långärmat. Då hade jag alltid en back-up i väskan. Och den kunde få ligga där tills jag kom fram till bussen, då åkte den på, för där var det ju massa människor. Lång historia kort var det!…
Jag har jobbat med det här. Och det gick som tur var ganska snabbt! 🙂

Det jag gjorde idag, var en del av min resa.
Jag har gjort min 5:e tatuering. En tatuering som är ifrån en skiss som jag själv har skissat. Japp, skissat ihop med musik. Min kreativitet. Och den sitter på…. min vänstra axel och överarm. Den är ganska stor och jag älskar den. Jag har satt min egna kreativitet på min överarm genom att ta ett stort megakliv utanför min comfort zone. Det har varit riktigt pirrigt men känts så rätt!
Det riktigt läskiga kommer nu i efterhand. När folk ska titta. Men nu tittar dom inte på min överarm. Dom tittar på en sjukt snygg tatuering, som jag har skissat. Dom tittar på min kreativitet. Dom tittar på mig!

Jag är medveten om att alla inte förstår sig på det här. Framför allt inte den äldre generationen. Och jag kräver inte att ni ska förstå eller tycka om mina tatueringar. Men jag kräver att ni förstår att vi är olika och respekterar det. För det här är jag!
/Lina
Snapchat--8686998771450819504

Quote

Don’t forget that you’re human. Its okay to have a melt down. Just don’t unpack and live there. Cry it out and then refocus on where you are headed.

image