Bläcket på armen symboliserar:

Det var dags igen, nytt bläck på armen. Stjärnan som jag har på handleden är den första tatueringen jag gjorde, när jag var 18 år. Den har en helt egen historia och mening bakom sig. För många är det bara en stjärna men för mig är den mer än så. Det finns en anledning till varför jag valde just symbolen av en stjärna men det är en annan historia. Det är inte den som ska få vara i centrum i detta inlägget. 

Igår var det som sagt, dags igen, för min sjätte tatuering. Stjärnan har fått en kompis 😀 En trollslända. 

Varför just en trollslända? Den står för förändring. Att man ska omfamna förändring och se det som något positivt och befriande 🙏

Den symboliserar också vårt undermedvetna ”thoughts we have in relaxed and meditative states”. Trollsländan har känsliga vingar vilket ska göra oss uppmärksamma på vilket håll vinden blåser ifrån och på så vis hjälpa oss att undvika ”stormy weather”, under livets gång. Trollsländan lever ett väldigt kort liv så den symboliserar också att man ska ta tillvara på livet medan man lever det, inte ta det för givet.

Någonting jag fastande extra mycket är ”the dragonfly is the pivot between earthly world and spritiual world. 

She is the balance keeper between the earthly being and the higher self ❤️ 

Det är vad min trollslända symboliserar för mig 💫 

"Hej, det var längesen!"

Det känns som att jag ska sätta mig ner och ha ett härligt snack, lite catch up, med en kompis som jag inte har träffat på länge. Och lite så är det kanske, att bloggen är en kär gammal vän. En vän som jag inte har sett på ett tag utan bara uppdaterat lite snabbt, med vad jag ätit för middag, veckans frukostar, att jag färgat håret och lite sånt. Men mer än så har det inte blivit mellan mig och min vän, för jag har inte haft tid. Livet kom lixom emellan.

Livet kom emellan så som i att jag har sålt min lägenhet, där jag först bott med min sambo i 4 ½ år och som jag sedan har bott själv i i ca ett halvår. Jag har alltså för första gången i mitt liv bott ensam med allt vad det har inneburit. Om det varit läskigt? Ja, till en början. Om det varit skönt? Både och, mycket till och från, fram och tillbaka. Om jag vuxit och utvecklats av den här resan? JA!
Så, lägenheten är såld, rensad, nerpackad, utflyttad, flyttstädad, förrådet är tömt och det har körts vändor både till tippen och till Emmaus för att skänka grejer. Och till mitt nya hem förstås. Där kom flyttkaoset in och vi påbörjade vårt projekt, Compact living och har ”swoshat” ihop två hem på våra numera 38 kvm.
Om det varit mycket? Ja. Om jag fått ett mental breakdown eller två? Ja.. Om vi har funderat på vadfan vi håller på med? Ja. Om vi har kommit i ordning nu? Ja, sakta men säkert. Om vi fixade det? Såklart vi gjorde!
Börjar bli riktigt fint här hemma nu och saker och ting har fått sin plats. Nu kommer det finnas en chans till att landa och det ser jag fram emot.

Under den här tiden, från att jag sålt lägenheten till att flytta till ny adress så har jag sökt jobb och varit på intervjuer. Jag har fallit på målsnöret på två riktiga toppentjänster då dom valde att ändra och/eller flytta fram rekryteringsprocessen.
Jag har planerat en vecka i Italien med en del av familjen och tillslut fått den bokad. Vi har firat en 25-åring en hel helg lång. Jag har fått välkomna cancern in i familjen vare sig jag ville det eller inte. Jag har blivit uppringd tack vare mitt CV och personliga brev och tackat nej till tjänster då jag bestämt med mig själv att inte ta första bästa jobb den här gången utan tillåta mig själv att vara lite kräsen.
Jag har bokat Summerburst här i Göteborg tillsammans med min bästa kompis för att jag fick en känsla av ”Why not? Man lever bara en gång och jag kan inte bara ha gått på metalkonserter i mitt liv. Sjukt kul att dricka öl och skaka loss till skön musik”
Jag har lärt mig att när jag inte finner en anledning till att tacka nej, varför i hela friden (tänkte använt mig av ett fulare ord där men mamma tycker redan att jag svär för mycket, haha) ska jag tacka nej då? För att sitta hemma i min trygga bubbla? Nej, tänker inte hamna där igen. Jag har kommit längre med mig själv än så 🙂

Jag blev uppringd ytterligare en gång och den gången stämde det bättre. Det stämde på intervjun och jag valde att tacka ja när dom erbjöd mig jobbet så imorgon börjar jag mitt nya äventyr på SKF:s löneavdelning som lönespecialist/löneadministratör. Ska bli otroligt skönt att börja jobba igen och kul att ha en tjänst som är ”renodlad lön”.
Det är en visstidsanställning som det ser ut idag och först ville jag inte tacka ja till en tjänst som redan vid start hade ett slutdatum. Men jag fick feeling och kände ”why not? Det är inte helt fel att ha SKF på sitt CV. Jag blir dessutom en erfarenhet rikare”. Så jag kör!

Jag har också under den här tiden klivit utanför min comfort zone och tagit en fika med en tjej som jag ”träffat via instagram”. Den fikan, trots att jag var lite svårflirtad i början, har lett till luncher med långa samtal om allt mellan himmel och jord. Jag lärde känna en härlig person på, för mig, ett annorlunda sett och jag är himla glad att jag vågade det.
Jag har återigen fått erfara hur viktigt det är med personer som ger energi istället för att ta och att en bra relation får dig att växa och utvecklas, inte tvärtom.
Jag har hunnit med en hel del luncher med mina två fantastiska pinglor från förra jobbet. Vi gick från att vara kollegor till att bli nära vänner och jag är så tacksam över att vi fortsatt att ses trots att vi inte arbetar tillsammans längre.

Jag har också under den här tiden haft sista mötet hos mäklaren. Närmare bestämt idag. Jag har nu lämnat alla nycklar till gamla lägenheten och fått både kvittens och tusen papper på att allt med min försäljning där är klart! Jag kollade även bankkontot på vägen ut, jihooo! 😀

Så det här med att stänga ett kapitel för att öppna ett annat får verkligen en mening på riktigt nu. För idag den 9 Maj stänger jag kapitlet till den gamla lägenheten och imorgon den 10 Maj börjar jag mitt nya kapitel med mitt nya jobb och allt vad det innebär.

Blessings can be right around the corner but some people never leave the block.

Jag har också under den här tiden umgåtts med mina grymma kompisar, hängt lite med familjen och firat pappsen i efterskott, grillat, varit ute och käkat både med tjejerna och med familjen. Varit på en kick ass tjejhelg i Småland, druckit en massa god öl, haft uteserveringspremiär, solig sushilunch med min pingla Cia, tränat. Ätit alldeles för många chokladbollar, provat nytt vegetariskt och rawfood med Sara, varit på bio, fortsatt att yoga. Funderat och skissat på flera tatueringar (jo mamma det är så! 😉 ) fikat och druckit massa gott kaffe igen. Tampats med några panikångestattacker. Åkt longboard, druckit margaritas i solnedgången, blandat min egna första margarita (bara en sån sak hehe) njutit av havet, varit på massage, solat på balkongen, bränt mig på bröstkorgen, lyssnat på massa musik och färgat håret rosa.
Livet ni vet, sa jag det?

Life is like a piano; the white keys represent happiness and the black keys show sadness. But as you go through lifes journey, remember that the black keys also create music.

img_20160429_215238.jpg

 

Klipp & klistra din inspiration

Jag har en period just nu i livet där jag befinner mig ”emellan jobb”, som jag så fint väljer att kalla det. För en tjej som är driven, ganska rastlös och med alldeles för mycket tid till att tänka och fundera har det stundtals varit riktigt jobbigt. Den här pausen som jag har, är och har varit otroligt viktig och givande för mig. För det mesta njuter jag till fullo av att ”vara ledig” och jag har själv aktivt valt att ta just det, en liten paus.
Men alla dagar, med för mycket tid till att tänka, är inte en dans på rosor och en paus ifrån det riktiga arbetslivet har fått mig att fundera på vad jag vill jobba med, hur jag vill jobba. Vill jag jobba med något helt annat? Eller är jag rätt? Vill jag göra karriär eller vill jag ”nöja mig”? Vill jag specialisera mig, vidareutbilda mig? Ska man kanske ta och göra något helt annat?
Vill jag ut och resa? Vilka länder skulle jag vilja se? Ska man kanske ta och flytta till en helt ny stad, kanske till och med till ett nytt land? Vart vill jag bo egentligen?
Det följer då efter tankar som: Vad inspirerar mig? Vad är det jag mår bra av? Vad vill jag sträva efter? Åt vilket eller vilka håll vill jag? Vad vill jag lägga min energi och tid på?
Och till sist kommer frågan: Vad vill jag med mitt liv? Ganska tung fråga, jag vet, men den är inte så läskig när man ger sig själv chansen att styra upp sina tankar lite. När man inte bara panikar över allting utan faktiskt sätter sig ner och börjar sortera de tankar och den kreativitet som cirkulerar i hjärnan.
Det är precis det jag har gjort och detta sättet att jobba/tänka på, vill jag dela med mig utav till dig.

Jag har gjort det här en gång innan, i vuxen ålder, för visst har man gjort sånt här i skolan när man var liten? Men då hade jag ingen direkt tanke på hur det faktiskt skulle hjälpa mig att påverka tänket och mitt välmående.
Innan jag började med mitt lilla ”klipp & klistraprojekt” den här gången, så letade jag fram mitt gamla inspirationscollage ifrån 2013, och kikade på det. Faktum är att mycket av de som jag klistrat fast där har blivit av, har blivit gjort och gått i uppfyllelse.
Så jag skulle nog våga säga att när man har gjort ett sånt klipp & klistraprojekt så får tankarna, drömmarna och inspirationen en annan tyngd i hjärnan. Jag skulle vilja säga att dom fastnar i dig på ett annat sätt. Ett tag hade jag collaget ifrån 2013 upphängt på kylskåpet, ibland låg det bredvid sängen och ett tag helt undanstoppat i en låda så att jag bara kikade på det någon gång ibland.
Collaget som jag håller på med nu är inte så inriktat på varken jobb eller karriär utan mer livet i stort. Vad inspirerar mig och vad vill jag lägga min tid och energi på för att jag ska må bra? Vad är viktigt för mig? Och vad kan jag tänka på för att vara mitt bästa jag?

Det här är ett roligt projekt som tar lite tid och jag tycker det är viktigt att det får göra just det, ta lite tid. Det här är inspiration till dig och ingen annan. Det är dina tankar, dina mål och ditt liv. Det är så häftigt att från och med de du börjar att bläddra i tidningar efter inspiration och ”dina ord och citat” startar arbetet med att processa. Det är de som är fint med det här projektet, att man från start börjar att ”fixa tänket” som jag kallar det.
Jag sitter gärna själv när jag pysslar med mitt collage och har på grymt härlig och bra musik. Det blir en riktig feelgood-stund! 🙂
Prova får du se!

Det går förstås att specificera sin dream-map om man vill och göra en mer ”renodlad” variant. Vare sig det gäller mål och inspiration till jobbet/karriären, familjen och de sociala livet, hur du vill förändra och utvecklas som person eller mål när det kommer till träningen. Bara du bestämmer hur ditt inspirationscollage ska se ut och vad du vill ha för inriktning.

Såhär ser min dream-map/inspirationscollage ut än så länge:
Det är inte färdigt än men jag har inte bråttom. Good things take time! 😉
img_20160411_161524.jpg

Lilla lyckolistan 2.0

Jag läste i tidningen Topphälsa för ett tag sedan om en lyckolista. Det är helt enkelt tips för att få mungiporna att gå uppåt 🙂
Jag tänkte dela en lyckolista med er men i en egen version och med egna tankar kring punkterna. Så, vi kan kalla den för Lilla Lyckolistan 2.0
Here we go!

Gör en glad-lista:
Vad ger dig bra feelings? Good vibes lixom. Skriv ner aktiviteter som gör dig glad och som just du mår bra av. Ta en sak eller flera saker på listan och gör dom! Do it!

Skriv poesi:
Vi kan skala ner det en nivå. Poesi låter ju lite krångligt kan jag tycka.
Mitt tips är att ta en fin bok, helst inte ett kollegieblock ;-), utan en fin bok som du själv valt och som är din, bara din. Skriv ner deppiga tankar som om du berättar om dom för en vän.
Skriv också ner saker som du är tacksam för. Tänker du efter en aning så finns det massor att vara tacksam över. Jag menar, alltifrån att jag har två fungerande ben, att jag har 10 fingrar (som dessutom har sjukt snygga naglar på varje 😉 ), att jag har hälsan i behåll och fantastiska människor i min omgivning men också att solen skiner och att en kopp kaffe på balkongen satt förjäkla fint, det är jag tacksam över.

Fånga dagsljuset:
Naturens egna vitamininjektion! Framför allt dagar som denna när solen tittar fram. Det sägs att ca två timmar om dagen behöver vi för att må bättre.

Ät mörk choklad: (?)
En sån här punkt på en lyckolista får mig att rynka lite på näsan och lyfta ena ögonbrynet. Det stod såhär på lyckolistan som jag läste: ”Påverkar signalsubstansen serotonin som får oss att må bra”. Det kan ju förvisso stämma och visst kan man äta en ruta eller två och njuta av det men att uppmuntra till socker för att må bra känns sådär, tycker jag. För jag vet att vissa hjärnor tänker ungefär såhär när dom läser att det är bra att äta choklad ”Woooho! Jag kan äta massa choklad nu eftersom det stimulerar må-bra-hormoner i min kropp. Let’s have some chocolate!”
Jag tipsar då hellre (eller också) om massage som visat sig både sänker ditt kortisol (ett hormon som utsöndras vid stress) och ökar må-bra-hormoner så som tex serotonin och dopamin. Så unna dig en massage vetja!

Tänk positivt:
Varje gång du tänker positiva tankar så aktiveras hjärnans lyckocenter. Och jo, det går att lura hjärnan. Så kör på med positiva tankar. Det kan aldrig bli för många!

Rör på dig: 
Det här visste vi ju redan.
Motion, vi pratar alltså inte nödvändigtvis om hård träning 6 gånger i veckan, utan motion. Motion är som medicin mot depression och ger bland annat lyckohormonet endorfin, i kroppen.

Förvåna dig själv:
Den här punkten gillar jag och den passar otroligt bra in på mig (har jag lärt mig efter 25 år). Det piggar upp att göra något utöver det vanliga. Bryt rutiner och gör något oväntat.
Har skrivit om det tidigare, det här med att gå utanför sin comfort zone. Det är så ofantligt läskigt i början men ger en sån jäkla kick efteråt och man kan på riktigt känna hur man växer i sig själv. Häftigt!

Gläds åt naturen: 
Lyssna på snöknarr (kanske mer aktuellt med fågelkvitter just nu), se träd som knoppar, känns doften av natur och njut.

Uppskatta mer:
Denna punkten har jag själv jobbat med sen ett tag tillbaka. I början var det lite svårare att komma på saker för mig, men som med så mycket annat, efter lite övning så går det jättebra. Det går hand-i-hand med tacksamheten.
Att känna tacksamhet gör dig mer positiv, närvarande, stresstålig och mer uppskattande mot dig själv och det du har omkring dig. Jag skulle säga att det gör dig mer uppmärksam och hjälper dig att vara i nuet.

Fuldansa:
Lätt den bästa punkten!! I do this a lot, haha 😀
Dra på en as skön låt och dansa så fult, stort, galet och avslappnat som du bara kan. Alltså tänk lite ”dance like no one is watching” så är du hemma sen.

Idag är det tydligen ”international day of happiness” så det tajmade ju hur bra som helst att jag delade min lyckolista 2.0 med er.
Kör hårt! ♥
pANTS ON

 

Självförtroende & självkänsla. Samma sak?

Jag har alltid trott att jag är en person som inte gillar förändring och att det där med äventyr och utmaning inte är något för mig. För jag är ju en tjej som mest gillar att sitta hemma, eller?

Jag vet inte riktigt varför, väljer dock att inte fundera så mycket just på varför utan väljer istället att bara haka på, men det känns som att jag är på mitt livs resa just nu och jag är väldigt nyfiken på just det, min egna resa och personliga utveckling. Jag läser en hel del i ämnet nu för tiden och tycker att det är riktigt intressant. Jag lär känna mig själv otroligt mycket och på så många plan och nivåer, samtidigt. Det är riktigt häftigt, lite jobbigt och det tar tid. Men jag känner att det är viktigt, till och med nödvändigt, för att jag ska kunna vara mitt bästa jag och må så bra som jag bara kan.
Så när jag satt i solen på balkongen idag (ja, jag tror minsann att våren har kommit tillbaka, yay! Jag var inte alls överens med vädret när det kom snö häromdagen..) så funderade jag på det där med förändring. Jag har kommit fram till att oron och rädslan inte grundar sig i själva förändringen och det som komma skall utan i mig själv och i min självkänsla. Min självkänsla som tidigare knappt har existerat. Jag har tack vare boken,  ”Självkänsla nu!” av Mia Törnblom (coach och föreläsare inom personlig utveckling) lärt mig att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Jag trodde tidigare, som så många andra, att ”jo, men det är la typ samma sak” och jag trodde också att det räcker gott och väl med att ha ett bra självförtroende, ”det är de som är viktigast”.

Mia skriver såhär:
Om man slår upp ordet ”självförtroende” i ordboken står det följande: ”Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera”. Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.
När vi slår upp ordet ”självkänsla” i ordboken står det: Medvetenhet om den egna personlighetens värde”. Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.

Det här med ”hur det känns att faktiskt vara jag” är något som jag har utvecklat, säg det senaste året?, lite mer än ett år kanske. Men det är först nu på senare tid som jag faktiskt börjat förstå skillnaden mellan självförtroende och självkänsla på riktigt samt börjat att jobba med min egna självkänsla.
Jag har tidigare lagt otroligt mycket energi på att oroa mig över vad folk ska tycka om mig och på hur jag ser ut när jag gör eller utför vissa saker. Jag har inte alltid vågat stå upp för mina egna åsikter och även om jag är en tjej som alltid tyckt om att prata mycket så har jag inte alltid sagt vad jag tycker eller varit den som skrikigt högt. Jag har i princip i hela mitt liv haft fullt upp med att ”behaga” andra och se till att alltid gör rätt för mig. Det som förväntas av mig.
Men ju äldre jag blir desto fler människor har jag i min omgivning. Personer som är helt olika varandra och som också tycker olika och har sina åsikter om nästan allt. Jag kan omöjligt behaga alla! Du kan inte vara varenda kotte till lags, du kommer tillslut att slå knut på dig själv eller som jag, smälla in i väggen. En av det största anledningarna till att jag gick in i väggen och mådde dåligt är pga höga krav på mig själv. Inte nödvändigtvis ifrån andra och omgivningen utan mest pga krav på mig själv – av mig själv. Jag har aldrig haft problem med självförtroendet, jag vet att jag klarar av saker och ting men hur känns det innan, under tiden och efteråt? Och för vem gör/gjorde jag egentligen den där saken?

Det gick så långt att jag 9 gånger av 10 tackade nej (hittade på en anledningen till att tacka nej eftersom jag inte kunde med att säga nej rakt ut, även till mina kompisar) till saker, fester och händelser som jag egentligen hade velat vara med på och som jag tyckte lät skit kul men det var helt enkelt skönare att vara hemma. Tryggare. Det var där jag hade min comfort zone, min bubbla som jag levde i. Jag kände mig obekväm i så otroligt många situationer att rädslan och oron tog över och slog ut alla andra känslor och tankar om att jag faktiskt ville gå. SÅ många gånger som min dåvarande sambo fick gå själv på fester för att jag alltid i sista stund kände mig så otroligt osäker och kom alltid på en anledning till att inte följa med honom.
Jag har haft sånt fullt sjå med att vara den tjejen som jag tror att min omgivning, familj, vänner och kollegor förväntat sig att jag ska vara att jag tappade bort mig själv. Jag tappade bort Lina fullständigt.
Jag är otroligt glad att Mikael, som jag spenderat mina senaste 7 år tillsammans med, är en så fin person som han är. För eftersom jag själv var så osäker, borttappad och inte vågade stå upp för mig själv så hakade jag ofta på honom och hans tankesätt. Många tyckte det var gulligt, att vi var så synkade och jag tänker ibland att hade inte Mikael varit en så bra person så hade det kunnat gå riktigt illa. Nu gick det väl inte jättebra iallafall, inte om man ser till min självkänsla och hur jag personligen mådde under tiden men det är ingenting som jag inte har kunnat ta mig ur och få perspektiv till. All cred till dig Mikael som stått ut med mig och som till och med fanns vid min sida när jag höll på att ruttna bort i mina mjukisar, här hemma i lägenheten.

Det häftiga nu, med min resa och min utveckling, är att min omgivning har börjat att påpeka min förändring. En del förändringar syns ju utåt. Det har hjälpt mig otroligt mycket att gå ner i vikt (jag har gått ner ca 13 kg med lågkolhydratskost) och att tatuera mig. När mina tatueringar hamnade på kroppen så hände de något galet med min självkänsla och det har de personer som lever mig närmst inpå livet också märkt. Synen på min egna kropp förbättrades gånger tusen och med tatueringar på kroppen så känner jag mig hemma!
Är mig själv evigt tacksam att jag slutade att lyssna på åsikterna om att ”man inte ska ha tatueringar” och istället tatuerade mig för min egen skull. Jag kan förstås också tänka ”men tänk om jag inte vill ha det så när jag är 46 år?” och det är bra att väga den tanken innan man tatuerar sig men sen tänker jag att ”ska jag då leva i 21 år utan att ha tatueringar för att jag kanske inte vill ha det när jag är 46?.. Tänk om jag inte lever längre än till 32 då? Då har många tatueringslösa år gått till waste 😉 ” Det är lätt att tänka den där ”tänk om tanken”, jag fastnar jättelätt i den. Den leder ofta till att jag grubblar och blir orolig. Det är roligare att leva i nuet. Jag ska ju trivas NU, inte sant?

Det jag skulle säga var att omgivningen har börjat lyfta att dom märker att jag utvecklas och förändras. Det allra finaste var på min 25-årsdag i december då jag inte fick ett utan fyra tal om hur fin jag är som person och hur mycket dom tycker om mig. Jag tog åt mig av varenda litet ord och kunde, tro det eller ej, hålla med dom i det dom sa. Fantastisk känsla!
Det mest tårdrypande var när min farfar plingade i glaset och egentligen inte skulle hålla tal men ändå ställde sig upp och berättade hur han och farmor de senaste året/åren sett mig gå ifrån att vara en flicka till en vuxen kvinna. Att jag nu är så härlig att ha att göra med. Att han gillar mina åsikter och att jag står upp för mig själv. Att jag ska fortsätta på detta spåret där jag hamnat nu och att han tror på mig. Han sa också att jag inte alltid har varit så härlig att ha att göra med, att jag varit ganska barnslig och ofta satt mig på tvären men att jag senaste året visat precis motsatsen och verkligen vuxit! Att jag är en smart tjej som kommer att komma långt! Han tror även att jag en vacker dag kommer att bli en chef/ledare som leder och inspirerar andra människor. De senare där kan ju diskuteras, haha, men otroligt häftigt att han kan se mig som en person som leder och inspirerar andra. Min fina farfar!

Så, för att avsluta någonstans. Helt sjukt vad orden flyger ur mig när jag får sitta och skriva av mig med musik i bakgrunden ♥
Jag skulle vilja säga att jag numera är mer Lina än jag någonsin har varit och det, det är helt fantastiskt!

Jag vill även säga till dig att du är inte dina prestationer. Och innan du lever ditt liv med någon annan så se till att leva livet för dig själv, med dig själv.
Det blir roligare om du har hela dig med dig på din resa! 🙂
Stop

Lär man känna sig själv till 100%?

Jag funderar lite på det här med att lära känna någon och att låta någon lära känna en själv. Jag undrar om man någonsin lär känna en annan person helt och hållet, till 100%? Man kan säkert komma väldigt nära dom där 100%-en  men eftersom personen i fråga, förhoppningsvis, förändras och utvecklas hela tiden så flyttas ju även gränsen upp till  dom 100%-en. Tänker också på om man kan lära känna sig själv till 100%, någonsin? Antagligen inte men nära nog!  Eftersom man själv också utvecklas och ibland hamnar i situationer där du inte vet hur du själv kommer att reagera.
Hade man känt en annan person eller sig själv till dom där absoluta 100%-en så hade det antagligen inte varit lika roligt, spännande eller givande.
Livet bjuder ju ibland på händelser och situationer som är både nya och utanför ens så kallade ”comfort zone”. Man kan välja att kliva utanför sin comfort zone på egen hand men ibland sköter livet det där åt dig och jag vill tro att det är något bra. För ibland är det så fruktansvärt läskigt att kliva utanför sin trygga bubbla att om man hade haft ett alternativ att välja, så hade man aldrig gjort det. Man hade inte vågat!
Det är vid just sådana tillfällen som du har chansen att komma dig själv men även personen i fråga, närmre. Ofta är det svårt att se när man är mitt uppe i det men efter ett tag, då man fått bearbeta och fått lite distans till det hela kan man även fundera över ens egna reaktion, beteende och vad man kan plocka med sig utav det som har hänt.

Jag tänker att det är när vi upplever de stora olika sorters känslorna som vi kommer oss själva närmre eller personen/personerna som vi går igenom känslorna med. Med de stora sorters känslorna menar jag känslor som glädje, oro, sorg, ilska, lycka, stolthet mfl. Egentligen alla möjliga typer av känslor men jag menar både de som upplevs lite lättare samt de som upplevs tyngre och jobbigare.
Känslor är kraftfulla för mig. Jag känner alla mina känslor ganska starkt och kan fortfarande tycka (jag jobbar på det 🙂 ) att det är jobbigt när det kommer stunder eller dagar då jag inte känner så mycket, nästan ingenting alls. Jag bara lixom är. Varken glad eller ledsen, inte arg eller speciellt orolig. Jag har varit ganska förskonad ifrån jobbiga och tunga känslor tidigare i mitt liv, skulle jag vilja säga. Jag får alltid höra att jag är en så glad och positiv tjej och jo, det är jag för de mesta. Men ni vet, livet rullar på och med livet kommer sådana situationer som jag skrev om lite tidigare och med dom också en hel del känslor.
Efter två år med panikångestattacker till och från har jag bland annat lärt mig en viktig sak som jag alltid kommer att bära med mig. Man kan inte dö av panikångest! Och jag skulle vilja säga att man kan inte dö av en känsla. Hur jobbig, tung eller skrämmande en känsla än kan vara. Du dör inte av en känsla.
Jag har även fått lära mig att hantera känslor samt tankar och jag har nu på riktigt förstått hur mycket jag kan påverka mina egna tankar som i sin tur leder till att jag påverkar mina känslor.
Det har krävts mycket övning och de krävs fortfarande mycket ansträngning men det är riktigt häftigt när man märker att det funkar. För mig hänger tankar och känslor otroligt mycket ihop och jag har lärt mig att min egna inställning kring situationer, personer, händelser ja, jag skulle kunna säga livet, universum och allting är A och O.
Jag är sedan några månader tillbaka inne i yoga – och minfulnesssvängen och har fått mycket hjälpt utav dessa två. Det har hjälpt mig mycket att våga känna känslorna och att ”leva med känslorna”. Acceptera jobbiga känslor precis som jag alltid välkomnar glada känslor. Jag vill tro att både jobbiga och lätta känslor ger dig någonting och jag inte bara tror utan vet att bådadera är utvecklande.
Ett mindfulness-citat som jag fastnade för härom veckan är: Det är inte händelserna som påverkar dig utan hur du reagerar på händelserna.
Fruktansvärt klockrent.
Så när du befinner dig i livet, vare sig du är uppe på en topp eller nere i en dal, prova att ta en liten paus och använd det här tankesättet. Jag tycker att det är häftigt att man kan välja så otroligt mycket i sin tillvaro och i sitt liv. Det mest häftiga är att du själv kan välja dina tankar, känslor och din inställning.
Du har makten över allt det där. Coolt va?

Och du?
Tålamod har inte varit min starkaste sida (också något jag har fått träna upp, att inte alltid ha så bråttom..) och det här med att lära mig att påverka mina tankar, att lyfta mig själv när det är jobbigt eller att för de mesta ha en positiv inställning, det gick inte på en dag. Och det funkar inte så att bara för att jag har lärt mig det så kan jag sluta jobba på det och så kommer de automatiskt. Nej, livet bjuder som sagt på oväntade situationer där det krävs olika mycket av mig och dig som person. Med rätt inställning så tacklar vi de också!
Och nej, jag skulle inte vilja känna mig själv till 100% idag men jag vill sträva efter att komma nära nog och att utvecklas på vägen.
Jag har skrivit det innan:
Allt som inte är under utveckling – är under avveckling. IMG_20160201_132533.jpeg

Tapetsering och lite skryt

Alltså, jag visste ju sen innan att det bor en liten handyman i mig. Men att jag var såhär bra på att tapetsera förvånade även mig.
Vänta, vad händer? Jo, jag ger mig själv beröm. Det ska tydligen vara bra har jag hört 😉 Det har inte hört till vanligheterna i den här tjejens liv, tidigare.
Så nu tänkte jag skryta lite. För att jag kan och för att jag är nöjd! Jag har tapetserat om i mitt sovrum. Numera har jag även en hel och fin vägg där jag fick för mig att bygga igen en dörr för något år sedan (så jo, det bor en handyman i mig for real). Det blev riktigt bra och var roligare än jag mindes det.

Då svor jag på att jag aldrig mer skulle tapetsera i hela mitt liv!
Det var första gången någonsin som jag tapetserade då och den gången började jag med en mönstertapet, haha. Ni förstår ju själva varför jag svor! ”Nästa gång tänker jag fan hyra in någon som gör det här ÅT mig!!”. Typ så lät det, haha.
Nu kan jag tänka tillbaka på det där och skratta.  Jag var så mycket av den ”gamla Lina” då. Inget tålamod what so ever, så fruktansvärt ivrig och så tänkte jag att ”äsch det kan la inte vara så svårt. Det tar nog inte så lång tid”. Kollade inte upp saker och ting utan satte bara igång. Vad fanns det att vänta på?

Annat har det varit dessa två dagar. Jag har varit så jäkla noggrann och petig att jag nästan börjat störa mig på mig själv.. Jag har tagit tid på mig, kollat video på Youtube om hur man tar sig ann hörn, lister osv och delat upp jobbet på två dagar. Bara en sån sak!
Så jo, jag är jäkligt nöjd. Både med resultatet av själva tapetseringen men främst över hur jag tog mig igenom allting. Det har till och med varit lite roligt! #personligutveckling 🙂

image

Låt oss prata om drömmar..

..En utav mina absolut största drömmar, för att vara lite mer specifik. Jag har, säkert som så många andra småflickor, så länge jag kan minnas drömt om att ha en egen hund. Drömmen tog fart på riktigt när våran fina Parson russel terrier, Fliza, lämnade oss några år för tidigt.

Mamma har suckat åt mig allt för många gånger och sagt att jag alltid haft så bråttom med saker och ting. Jag minns tex när jag var liten och kom på att jag ville möblera om i mitt rum hemma. Då sprang jag till mamma och berättade hur jag ville ha det, hur sängen skulle stå, vilken lampa jag ville köpa och vilken färg gardinerna skulle ha. Innan jag hade hunnit beskriva klart hur mitt nya rum skulle se ut så hade jag i samma andetag redan hunnit fråga om vi kunde åka till Ikea, NU.
Allt för många gånger gjorde jag så och förväntade mig att det skulle hända direkt. Helst innan jag själv kom på idén! 😉
Jag kunde bli riktigt sur och sätta mig på tvären. I mitt huvud funkade det (läs funkar det fortfarande ibland…) så att jag hade ju kommit på en alldeles briljant idé och jag hade ju tänkt på allt, så vad fanns det att vänta på?

Våran fina vovve gick bort för några år sedan nu och helt ärligt så ville jag skaffa en ny hund direkt. Helst samma dag. Så varför gjorde jag inte det då? Om skaffa egen hund nu är en utav mina absolut största drömmar, varför har jag inte uppfyllt den för längesen?

För att för mig handlar det inte bara om att gå och köpa en hund. Det handlar om så mycket mer!
Det kommer att bli mitt livs, hittills största uppdrag. Att se till att den individen uppnår kärlek, välmående och balans i sitt liv, det är ju mitt ansvar!
Det är inte bara en fyrbent kompis att gosa med som kommer in i familjen. Nej i samband med en egen hund ser jag också en mycket mer aktiv livsstil och vardag än vad jag har idag och med den kommer det att följa en del andra prioriteringar. Inte nödvändigtvis några jobbiga eller svåra prioriteringar men jag kommer att sätta hundens och mitt egna välmående i första rummet. Jag har ambitionen om att min vovve ska kunna följa med mig i princip överallt. Detta innebär också att jag ställer lite krav på min omgivning.

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara det. Med att vara aktiv och att ha en hälsosam livsstil. Sen jag gick in i väggen våren 2014 har träningen varit en utav de tuffaste bitarna, mentalt. Jag kämpar fortfarande med det!
När läkaren sa till mig att jag inte fick träna, den typen utav träning jag gjorde då, så rasade min träningsvärld. Jag fick bara promenera. Och jäklar vad svårt det är att promenera! Jag kommer ju inte ut!! Förstår ni vad hunden, bland annat, kommer att spela för roll här?
Jag har försökt gång på gång att ”komma igång” med träningen igen. Men jag hamnar snabbt som tusan tillbaka i gamla tankebanor och kör pass 5-6 gånger i veckan. Det är inte de dagarna som jag tränar som är värst. Det är de dagarna jag inte tränar som jag bråkar med hjärnspöken, konstant. Så promenader i vanlig terräng, i tuffare terräng, flera timmar långa, bekväma korta, i alla sorters väder. Det tror jag på! Inte bara för hundens hälsa, för det är ju självklart. Men för min egna hälsas skull.
Jag behöver komma ifrån min svartvita träningsvärld där jag antingen tränar 6 gånger i veckan eller inte tränar alls.
Det kan tyckas lite egoistiskt kanske men att skaffa hund är en del utav min egna resa. Min resa mot välmående och en hållbar, hälsosam livsstil 🙂

Som vanligt när jag ska ta mig ann någonting så sätter jag ribban väldigt högt (läs förbannat jävla högt!). Ska jag göra någonting så ska jag bannemig göra det bra! Ibland har det satt käppar i hjulet för mig, inte för själva utförandet, för oftast gör jag saker riktigt bra. Men för tankarna och för den psykiska delen utav en prestation kan det vara tufft med sådana krav på sig själv.
Men det fina med en individ som en hund är att all tid och energi du lägger ner, får du tillbaka, om inte mer. Du får alltså ganska snabba resultat av det du gör och det är fantastiskt. Du får alltså belöning!
Sedan tänker jag att om jag går in med höga krav och förväntningar på min egna prestation och hur jag kommer att vara som hundägare så kanske verkligheten och bekvämligheten kommer ikapp mig och så kan vi mötas någonstans på halva vägen. Då blir det kick ass, hur som helst.
Så nej. Att skaffa egen hund är ingenting jag haft bråttom med. Spontana Lina har fått hållas tillbaka flera gånger och det har varit ganska tufft stundtals. Kanske lärde jag mig något ifrån mammas och pappas förklaringar om att allting inte kan hända på en gång. För när allting kom omkring så hann jag ändra mig säkert 3 gånger om vilken färg gardinen skulle ha i mitt rum, så med facit i hand var det bra att mamma bromsade mina spontana infall om ikea-besök, ett tag.
Och med facit i hand, när det kommer till hund. Så har jag lagt otroligt mycket tid på att läsa och hitta rätt ras för mig. Hade jag köpt hund samma dag som våran fina Fliza gick bort hade jag köpt en helt annan ras mot vad jag tittar på idag. Bara en sån sak!
Så tack mamma och pappa 🙂
För mig är det viktigt att vara helt redo, mest mentalt redo, och jag tror att jag börjar bli det nu ♥

#memoryjar

Ni som följer mig på instagram @annalinapetersen får se den här bilden och idén två gånger. För jag skrev just såhär:
”Love this idea! Time to fill this jar with kick ass and fun memories, events and great things I achieve in the coming year. Then I will read it on New Year’s Eve.”

Det tål alltså att sägas igen.
För den här idén är både bra och söt på samma gång.
Du fyller alltså den här burken med roliga minnen, händelser och bra saker som du eller familjen (om ni har en burk tillsammans) åstadkommit under året som kommer.
Läs sedan dina små lappar och minnen vid årets slut.
Det är grymt bra att själv lyfta saker man åstadkommit och också skönt att bli påmind om allt kul men upplevt under året. För visst är det lätt att man glömmer av? Och tar saker och ting för givet?

Jag gillar idén skarpt och tänkte fylla den så gott jag kan.
Utmaningen blir att komma ihåg att skriva små lappar 🙂

image

Relationer, ledarskap & att vara sitt bästa jag!

Jag läste för ett litet tag sedan en artikel om 5 kvinnor som gjort karriär. I artikeln så gav dom sina 3 bästa tips, på hur du lyckas med karriären. Jag har inte riktigt kunna släppa den artikeln sen dess. Alla hade nämligen minst en gemensam nämnare, som fastnade hos mig.  Deras gemensamma tips var att själv välja chef/ledarskap och inte tvärtom, som det så ofta är. Hur många gånger har du gått på arbetsintervju och tackat nej?

Ju mer jag tänker på det, desto mer självklart känns det. Varför kämpa, gång på gång bli nedprioriterad och söka efter bekräftelse hos en chef/ledare som inte ser dig? När man kan ha en ledargestalt som faktiskt tror på en och ser dig som person.

Jag menar inte att man ska glida på en räkmacka och att alla ens idéer ska tas emot med applåder och jubel. Nej, jag menar att ha en ledande person, tex en chef, som tror på dig som individ. Som tror på förändring och som stöttar dig i det. En chef eller ledare som har fattat grejen med just dig!

Jag har själv redan hunnit ha många olika jobb, inom helt olika yrken och branscher (då jag kom ut i arbetslivet första gången som 16 åring), där jag då också stött på många olika ledarstilar. Vissa bättre än andra. Och det har tagit tid för mig att förstå, inte bara vad jag gillar för typ utav ledarskap, utan vad jag behöver ha för ledarskap för att leverera på jobbet och vara mitt bästa jag. Jag är otroligt självgående men jag mår inte som bäst då!, tex.
Nu har jag hittills i det här inlägget skrivit om arbetslivet och hur den här artikeln jag läste, handlade om just karriären och att lyckas på jobbet. Det kändes väldigt aktuellt att börja just så. Att först skriva om arbetslivet och få dig att fundera på de personer du har omkring dig på din arbetsplats. Jag menar, arbetar du heltid så spenderar du mer vaken tid ihop med kollegorna och chefen än vad du gör med din familj. Men jag tänker att man kan applicera detta självsäkra och för mig nu självklara sätt att tänka på även i andra situationer i livet. Inte enbart i arbetslivet.
Jag menar att du själv kan påverka din situation väldigt mycket. Mer än vad du tror många gånger.
Tänk vad mycket mer du kan få ut utav tillvaron om du har personer omkring dig som tror på dig som individ. Som lyfter dig istället för tvärtom.

Vissa relationer och personer har man ju inte själv valt här i livet. Några relationer föds man in i och andra relationer kommer till tack vare eller på grund utav en annan relation eller en person. Vilka håller du fast vid bara för att? Man kan inte klicka med alla. Även i de relationer du inte valt själv.
Nu menar ju inte jag att du ska röja runt bland alla dina relationer och göra dig av med personer högt och lågt ur ditt liv. Nej, en relation är inte alltid på topp. Det går ju upp och ner, precis som livet.
Men jag tror att du vinner på att tänka över dina relationer, vad du har för personer omkring dig och vad relationen med dom faktiskt ger dig. Våga vara lite egoistisk!

Men.
Det finns alltid ett men 🙂
Precis lika viktigt som det är att vara egoistisk och tänka på vad personerna i din närhet ger dig. Fundera på vad du kan ge dom! Du har massor utav bra energier att ge och dela med dig utav. Till den som vill ta emot!

/Lina

Ps. Gillar du det jag skriver? Dela gärna min blogg eller det inlägget du gillade, så att jag kan nå ut till flera. Tack! Ds.