”Före- och undertidenbild”

​Jäklar vad jag tvekat på att lägga upp en sån här typ av bild. Tänkt flera gånger om och förstås funderat på vad folk ska tycka. Jag har aldrig gjort en före och efterbild tidigare så det här var otroligt nyttigt för mig att se! 🙌 Eller, jag vill egentligen inte kalla det för en ”efterbild” utan mer för en ”undertidenbild”, för att jag är inte färdig. Jag kommer nog aldrig bli färdig. Missförstå mig rätt, jag kommer alltid att vilja jobba med mig själv! ☝

Skillnaden är dock att jag numera jobbar, inte bara FÖR mig själv, utan MED mig själv 🙏

Det är fantastiskt stor skillnad mellan de två tjejerna på bilden och jag tycker nästan att man kan se det i utstrålningen på bilderna. Klart att det är skillnad i vikt och utseende, jag har ju trots allt gått ner ca 13kg med lågkolhydratskost. Men den största skillnaden har definitivt skett på insidan! Tjejen på bilderna till vänster hade självförtroende men noll självkänsla 👎 Tjejen till höger har lite mer av båda delarna, oftast 😌 Hon vågar sig utanför sin comfort zone och är inte längre rädd för utveckling. Hon vågar stå på sig!

Lite tråkigt att säga men den högra tjejen är så mycket starkare än den vänstra. Den vänstra är mer sig själv än någonsin innan! Och det är en helt fantastisk feeling. 

När mina hjärnspöken bråkar med mig ska jag titta på dessa bilderna och ge mig själv en puss! En mental, fet och go puss! För jösses vilka framsteg vi har gjort, jag och jag 😉

Klipp & klistra din inspiration

Jag har en period just nu i livet där jag befinner mig ”emellan jobb”, som jag så fint väljer att kalla det. För en tjej som är driven, ganska rastlös och med alldeles för mycket tid till att tänka och fundera har det stundtals varit riktigt jobbigt. Den här pausen som jag har, är och har varit otroligt viktig och givande för mig. För det mesta njuter jag till fullo av att ”vara ledig” och jag har själv aktivt valt att ta just det, en liten paus.
Men alla dagar, med för mycket tid till att tänka, är inte en dans på rosor och en paus ifrån det riktiga arbetslivet har fått mig att fundera på vad jag vill jobba med, hur jag vill jobba. Vill jag jobba med något helt annat? Eller är jag rätt? Vill jag göra karriär eller vill jag ”nöja mig”? Vill jag specialisera mig, vidareutbilda mig? Ska man kanske ta och göra något helt annat?
Vill jag ut och resa? Vilka länder skulle jag vilja se? Ska man kanske ta och flytta till en helt ny stad, kanske till och med till ett nytt land? Vart vill jag bo egentligen?
Det följer då efter tankar som: Vad inspirerar mig? Vad är det jag mår bra av? Vad vill jag sträva efter? Åt vilket eller vilka håll vill jag? Vad vill jag lägga min energi och tid på?
Och till sist kommer frågan: Vad vill jag med mitt liv? Ganska tung fråga, jag vet, men den är inte så läskig när man ger sig själv chansen att styra upp sina tankar lite. När man inte bara panikar över allting utan faktiskt sätter sig ner och börjar sortera de tankar och den kreativitet som cirkulerar i hjärnan.
Det är precis det jag har gjort och detta sättet att jobba/tänka på, vill jag dela med mig utav till dig.

Jag har gjort det här en gång innan, i vuxen ålder, för visst har man gjort sånt här i skolan när man var liten? Men då hade jag ingen direkt tanke på hur det faktiskt skulle hjälpa mig att påverka tänket och mitt välmående.
Innan jag började med mitt lilla ”klipp & klistraprojekt” den här gången, så letade jag fram mitt gamla inspirationscollage ifrån 2013, och kikade på det. Faktum är att mycket av de som jag klistrat fast där har blivit av, har blivit gjort och gått i uppfyllelse.
Så jag skulle nog våga säga att när man har gjort ett sånt klipp & klistraprojekt så får tankarna, drömmarna och inspirationen en annan tyngd i hjärnan. Jag skulle vilja säga att dom fastnar i dig på ett annat sätt. Ett tag hade jag collaget ifrån 2013 upphängt på kylskåpet, ibland låg det bredvid sängen och ett tag helt undanstoppat i en låda så att jag bara kikade på det någon gång ibland.
Collaget som jag håller på med nu är inte så inriktat på varken jobb eller karriär utan mer livet i stort. Vad inspirerar mig och vad vill jag lägga min tid och energi på för att jag ska må bra? Vad är viktigt för mig? Och vad kan jag tänka på för att vara mitt bästa jag?

Det här är ett roligt projekt som tar lite tid och jag tycker det är viktigt att det får göra just det, ta lite tid. Det här är inspiration till dig och ingen annan. Det är dina tankar, dina mål och ditt liv. Det är så häftigt att från och med de du börjar att bläddra i tidningar efter inspiration och ”dina ord och citat” startar arbetet med att processa. Det är de som är fint med det här projektet, att man från start börjar att ”fixa tänket” som jag kallar det.
Jag sitter gärna själv när jag pysslar med mitt collage och har på grymt härlig och bra musik. Det blir en riktig feelgood-stund! 🙂
Prova får du se!

Det går förstås att specificera sin dream-map om man vill och göra en mer ”renodlad” variant. Vare sig det gäller mål och inspiration till jobbet/karriären, familjen och de sociala livet, hur du vill förändra och utvecklas som person eller mål när det kommer till träningen. Bara du bestämmer hur ditt inspirationscollage ska se ut och vad du vill ha för inriktning.

Såhär ser min dream-map/inspirationscollage ut än så länge:
Det är inte färdigt än men jag har inte bråttom. Good things take time! 😉
img_20160411_161524.jpg

Självförtroende & självkänsla. Samma sak?

Jag har alltid trott att jag är en person som inte gillar förändring och att det där med äventyr och utmaning inte är något för mig. För jag är ju en tjej som mest gillar att sitta hemma, eller?

Jag vet inte riktigt varför, väljer dock att inte fundera så mycket just på varför utan väljer istället att bara haka på, men det känns som att jag är på mitt livs resa just nu och jag är väldigt nyfiken på just det, min egna resa och personliga utveckling. Jag läser en hel del i ämnet nu för tiden och tycker att det är riktigt intressant. Jag lär känna mig själv otroligt mycket och på så många plan och nivåer, samtidigt. Det är riktigt häftigt, lite jobbigt och det tar tid. Men jag känner att det är viktigt, till och med nödvändigt, för att jag ska kunna vara mitt bästa jag och må så bra som jag bara kan.
Så när jag satt i solen på balkongen idag (ja, jag tror minsann att våren har kommit tillbaka, yay! Jag var inte alls överens med vädret när det kom snö häromdagen..) så funderade jag på det där med förändring. Jag har kommit fram till att oron och rädslan inte grundar sig i själva förändringen och det som komma skall utan i mig själv och i min självkänsla. Min självkänsla som tidigare knappt har existerat. Jag har tack vare boken,  ”Självkänsla nu!” av Mia Törnblom (coach och föreläsare inom personlig utveckling) lärt mig att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Jag trodde tidigare, som så många andra, att ”jo, men det är la typ samma sak” och jag trodde också att det räcker gott och väl med att ha ett bra självförtroende, ”det är de som är viktigast”.

Mia skriver såhär:
Om man slår upp ordet ”självförtroende” i ordboken står det följande: ”Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera”. Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.
När vi slår upp ordet ”självkänsla” i ordboken står det: Medvetenhet om den egna personlighetens värde”. Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.

Det här med ”hur det känns att faktiskt vara jag” är något som jag har utvecklat, säg det senaste året?, lite mer än ett år kanske. Men det är först nu på senare tid som jag faktiskt börjat förstå skillnaden mellan självförtroende och självkänsla på riktigt samt börjat att jobba med min egna självkänsla.
Jag har tidigare lagt otroligt mycket energi på att oroa mig över vad folk ska tycka om mig och på hur jag ser ut när jag gör eller utför vissa saker. Jag har inte alltid vågat stå upp för mina egna åsikter och även om jag är en tjej som alltid tyckt om att prata mycket så har jag inte alltid sagt vad jag tycker eller varit den som skrikigt högt. Jag har i princip i hela mitt liv haft fullt upp med att ”behaga” andra och se till att alltid gör rätt för mig. Det som förväntas av mig.
Men ju äldre jag blir desto fler människor har jag i min omgivning. Personer som är helt olika varandra och som också tycker olika och har sina åsikter om nästan allt. Jag kan omöjligt behaga alla! Du kan inte vara varenda kotte till lags, du kommer tillslut att slå knut på dig själv eller som jag, smälla in i väggen. En av det största anledningarna till att jag gick in i väggen och mådde dåligt är pga höga krav på mig själv. Inte nödvändigtvis ifrån andra och omgivningen utan mest pga krav på mig själv – av mig själv. Jag har aldrig haft problem med självförtroendet, jag vet att jag klarar av saker och ting men hur känns det innan, under tiden och efteråt? Och för vem gör/gjorde jag egentligen den där saken?

Det gick så långt att jag 9 gånger av 10 tackade nej (hittade på en anledningen till att tacka nej eftersom jag inte kunde med att säga nej rakt ut, även till mina kompisar) till saker, fester och händelser som jag egentligen hade velat vara med på och som jag tyckte lät skit kul men det var helt enkelt skönare att vara hemma. Tryggare. Det var där jag hade min comfort zone, min bubbla som jag levde i. Jag kände mig obekväm i så otroligt många situationer att rädslan och oron tog över och slog ut alla andra känslor och tankar om att jag faktiskt ville gå. SÅ många gånger som min dåvarande sambo fick gå själv på fester för att jag alltid i sista stund kände mig så otroligt osäker och kom alltid på en anledning till att inte följa med honom.
Jag har haft sånt fullt sjå med att vara den tjejen som jag tror att min omgivning, familj, vänner och kollegor förväntat sig att jag ska vara att jag tappade bort mig själv. Jag tappade bort Lina fullständigt.
Jag är otroligt glad att Mikael, som jag spenderat mina senaste 7 år tillsammans med, är en så fin person som han är. För eftersom jag själv var så osäker, borttappad och inte vågade stå upp för mig själv så hakade jag ofta på honom och hans tankesätt. Många tyckte det var gulligt, att vi var så synkade och jag tänker ibland att hade inte Mikael varit en så bra person så hade det kunnat gå riktigt illa. Nu gick det väl inte jättebra iallafall, inte om man ser till min självkänsla och hur jag personligen mådde under tiden men det är ingenting som jag inte har kunnat ta mig ur och få perspektiv till. All cred till dig Mikael som stått ut med mig och som till och med fanns vid min sida när jag höll på att ruttna bort i mina mjukisar, här hemma i lägenheten.

Det häftiga nu, med min resa och min utveckling, är att min omgivning har börjat att påpeka min förändring. En del förändringar syns ju utåt. Det har hjälpt mig otroligt mycket att gå ner i vikt (jag har gått ner ca 13 kg med lågkolhydratskost) och att tatuera mig. När mina tatueringar hamnade på kroppen så hände de något galet med min självkänsla och det har de personer som lever mig närmst inpå livet också märkt. Synen på min egna kropp förbättrades gånger tusen och med tatueringar på kroppen så känner jag mig hemma!
Är mig själv evigt tacksam att jag slutade att lyssna på åsikterna om att ”man inte ska ha tatueringar” och istället tatuerade mig för min egen skull. Jag kan förstås också tänka ”men tänk om jag inte vill ha det så när jag är 46 år?” och det är bra att väga den tanken innan man tatuerar sig men sen tänker jag att ”ska jag då leva i 21 år utan att ha tatueringar för att jag kanske inte vill ha det när jag är 46?.. Tänk om jag inte lever längre än till 32 då? Då har många tatueringslösa år gått till waste 😉 ” Det är lätt att tänka den där ”tänk om tanken”, jag fastnar jättelätt i den. Den leder ofta till att jag grubblar och blir orolig. Det är roligare att leva i nuet. Jag ska ju trivas NU, inte sant?

Det jag skulle säga var att omgivningen har börjat lyfta att dom märker att jag utvecklas och förändras. Det allra finaste var på min 25-årsdag i december då jag inte fick ett utan fyra tal om hur fin jag är som person och hur mycket dom tycker om mig. Jag tog åt mig av varenda litet ord och kunde, tro det eller ej, hålla med dom i det dom sa. Fantastisk känsla!
Det mest tårdrypande var när min farfar plingade i glaset och egentligen inte skulle hålla tal men ändå ställde sig upp och berättade hur han och farmor de senaste året/åren sett mig gå ifrån att vara en flicka till en vuxen kvinna. Att jag nu är så härlig att ha att göra med. Att han gillar mina åsikter och att jag står upp för mig själv. Att jag ska fortsätta på detta spåret där jag hamnat nu och att han tror på mig. Han sa också att jag inte alltid har varit så härlig att ha att göra med, att jag varit ganska barnslig och ofta satt mig på tvären men att jag senaste året visat precis motsatsen och verkligen vuxit! Att jag är en smart tjej som kommer att komma långt! Han tror även att jag en vacker dag kommer att bli en chef/ledare som leder och inspirerar andra människor. De senare där kan ju diskuteras, haha, men otroligt häftigt att han kan se mig som en person som leder och inspirerar andra. Min fina farfar!

Så, för att avsluta någonstans. Helt sjukt vad orden flyger ur mig när jag får sitta och skriva av mig med musik i bakgrunden ♥
Jag skulle vilja säga att jag numera är mer Lina än jag någonsin har varit och det, det är helt fantastiskt!

Jag vill även säga till dig att du är inte dina prestationer. Och innan du lever ditt liv med någon annan så se till att leva livet för dig själv, med dig själv.
Det blir roligare om du har hela dig med dig på din resa! 🙂
Stop

"Läkaren pratar nog om någon annan."

Alltså, vilken respons jag fick på inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, ni är ju pärlor hela högen ♥

Det ska erkännas att det var lite småpirrigt att publicera det men samtidigt så jäkla skönt. Jag tänkte att om jag så bara når ut till en endaste liten människa och själ så var inlägget värt att skriva. Och med facit i hand så gick det ju bra. Definitivt värt det!
Jag var mest pirrig över hur det skulle tas emot och över hur folk skulle reagera. Jag har nämligen fått väldigt blandade reaktioner utav omgivningen och av dom som jag valde att berätta för. Det har varit allt ifrån ”detta ska man inte prata högt om” till personer som snabbt började jämföra min situation, med sin situation och att deras liv och resor inte heller varit en dans på rosor och blablabla. Lite som att ”äsch, en sjukskrivning? Läkarna är så snabba på att skriva ut mediciner och sätta diagnoser, dom kan ju inget annat. Bit ihop!”, ungefär. Det var också dom som försökte förstå min situation och så dom som verkligen tog sig tid att lyssna, fråga, se tecken och försöka förstå hur jag verkligen mådde, på riktigt. Det har varit en jäkla blandning.
I början var det jobbigt. För till en början hade jag inte ens koll på min egna reaktion eller på vad jag själv tyckte och då är det otroligt svårt att få olika reaktioner, tips och tyckande ifrån folk i sin omgivning. Jag ville lyssna på alla och ville tro på att alla hade rätt. Men det funkade inte så.

Minns ni från inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!” att jag såg framför mig en stor tomtesäck med tyglappar på, i olika färger? Jag ser fortfarande den framför mig. Men jag tänker att jag sprätter upp en utav tyglapparna och tar bort den. Så det blir ett hål in i säcken. Är ni med?
Jag är absolut redo att lämna 2014 och allt som hör det året till, bakom mig. Men min resa som började med en sjukskrivning och en uppsägning, den är jag inte redo att lägga bakom mig, än.
In fact, så är jag mitt uppe i den fortfarande. För det här som jag gör nu, skriver av mig och delar med mig, det är en del utav resan har jag insett. Jag har lyckats att ta sådan distans ifrån allting så att jag i skrivande form faktiskt kan bearbeta och få perspektiv på vad jag har varit med om. Jag är redo! 🙂
Ni vill inte veta hur många gånger jag, under sjukskrivningen, satte mig tillrätta med min laptop och en kopp kaffe för att börja skriva. Skriva om allt!
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag faktiskt började skriva ett inlägg. Men det gick aldrig. Jag kunde inte sätta mig där och skriva ”Hej, jag heter Lina. Jag är 23 år och jag har gått in i väggen” eller ”Jahopp, då vart man sjukskriven. Depression och utmattning står det visst på pappret”.

Nä, nu tar jag faktiskt i som fan. Jag började inte ett endaste utav inläggen sådär, för att vara ärlig, men det var nästan så det kändes. Jag hade så jäkla svårt att identifiera mig själv med dom där orden. Utmattning, stress och depression.
Deprimerad? Jag? Världens gladaste tjej? Jag som fått höra i hela mitt liv att jag alltid är så glad och energisk. Stressad? Tss, jag är ju bara 23 år. Man är la inte stressad när man är 23 år? Nej, det måste vara någon annan tjej dom snackar om. Läkaren pratar nog om någon annan. 
Det tog också tid för mig att acceptera situationen. Det var när min sjukskrivning förlängdes för andra gången som jag insåg att det här kanske är på riktigt ändå. Jag var helt bombsäker, först när jag blev sjukskriven i 10 dagar, att ”thats it”. Jag behöver nog bara sova ordentligt, vila och ta det lugnt. Dricka mycket vatten och varva ner med en kopp te på kvällen. Kanske borde jag börja i yoga?.. Ja, så gick tankarna.
Men inte ens efter den andra förlängningen utav sjukskrivningen hade jag accepterat situationen. Ibland var jag riktigt arg och frustrerad. Mest frustrerad på mig själv och min kropp. Vad fan orkar den inte för? Hur svårt kan det vara att leva ett liv som en 23-årig Lina egentligen? Jag ÄR inte stressad, jag behöver bara hitta en balans, thats all. Jag ville säga till kroppen och huvudet att skärpa sig. Det räcker nu! Men, dom lyssnade inte. Ingen utav dom.  (För er som inte riktigt kan läsa emellan raderna kommer här ett litet förtydligande om att jag återigen ställde krav på mig själv om att jag visst skulle orka allting och prestera. Även när kroppen på alla sätt och vis, i flera veckor, visat mig att den inte mådde bra. Den skrek men jag lyssnade inte. Jag behövde nog bara sova ordentligt, äta rätt och träna mer för att må bra!…)

Det var mycket som inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag blev bland annat ordinerad utav läkaren att ta en promenad om dagen. Easy peasy tänkte jag. Jag tränar ju 5-6 gånger i veckan.
Vissa dagar tog det 4-5 timmar för mig från det att jag bestämt mig för att ta en promenad till det att jag faktiskt gick ut. Vissa dagar gick jag ut och tog en promenad direkt efter morgonkaffet och andra dagar kom jag inte ut, alls. Min sambo förstod ganska snabbt att jag inte alltid fick till det på egen hand så det kom eftermiddagar och kvällar där han bokstavligen släpade ut mig när han kom hem ifrån jobbet. Om vi så bara var ute i 5-10 minuter. Jag är jättetacksam för det!
Det var bland annat det där jag kunde bli frustrerad över. Att jag kunde tänka och tycka att det är helt självklart att jag vaknar på morgonen, tar lite kaffe, gör i ordning frukost och sedan tar en promenad. Men sen inte kunde göra det. Kroppen löd inte.
Men sen kom det dagar då allt det där var självklart. Dagar då jag tog morgonpromenaden till gymmet, körde styrka och sedan promenerade hem. Snacka om kontraster. 
Det var dagar som dom, när jag promenerade till gymmet och tränade, som jag tänkte att nu, nu är jag frisk. Det var det här som behövdes. Nu är allting bra!
Jag ville så himla gärna ha en lösning. Ett svar. Jag ville veta vilken grej i mitt liv som gjorde att jag inte mådde bra. Helst av allt ville jag att någon, läkaren, psykologen eller vem som helst skulle säga: ”Lina, det är det här som gör att du inte mår bra. Sluta upp med det där så ska du se att du blir dig själv igen.”

Men det funkade inte så. Det funkar inte så!

Som jag nämnde i inlägget ”Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!”, skolan, det nya jobbet och kraven (som jag satte på mig själv) att prestera i crossfiten/träningen och sen sjukskrivning. Det var inte ”bara” dom tre faktorerna som gjorde att jag blev sjukskriven och framför allt så gick det inte så snabbt som det inlägget fick det att låta som.
Under våren, sjukskrivningen och framför allt besöken hos psykologen så förstod jag att det inte fanns ett svar, eller ett fel eller en faktor som gjorde att jag mådde dåligt. Jag skulle inte hitta en lösning och sen var allt bra.
Nope, det skulle vara tuffare än så.
IMG_20140414_194019