"Jo men det är fint!"

Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.” 

Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.

Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!

Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.

Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3

/Lina.

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina

"Mer än bara bläck på armen"

För mig är detta mer än bara bläck på armen.

Jag känner att jag måste skriva av mig lite och det bästa man kan göra då är, just det, att skriva av sig lite. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så jag bara skriver!

Jag har alltid varit kreativt lagd. Jag och mamma har pysslat hemma med allt ifrån egna jul- och födelsedagskort till, embossing, till decoupage på glas och krukor till att gå på blomsterkurser och gjort både julgrupper och cupcakes. Jag har sedan flera år tillbaka gjort mina egna smycken efter att ha gått en kvällskurs i pysselbutiken där jag ofta hängde. Jag pluggade 3-årig frisörlinje på gymnasiet och arbetade sedan som anställd frisör i två år innan jag slog om och arbetade heltid som vikarie på förskola. Om jag älskade att pyssla med barnen? 😉

På senare år. Eller egentligen på senare månader men så säger man inte, haha, så har jag även fått upp ögonen för att måla och skissa. Jag är inget proffs på något sätt men jäklar vad roligt det är och jag funderar ibland på om det finns någon bättre terapi? Det skulle vara att sjunga då, för det gör jag ju också sedan några år tillbaka. Och ska jag vara helt ärlig så slår jag allt so oftast ihop de där två. Lyssnar på musiken, sitter och småsjunger samtidigt som pennan går. Så härligt!

Jag har, som ni vet, bland annat gått hos en psykolog och gjort KBT (kognitiv beteendeterapi) under min sjukskrivningsperiod för ett år sedan. För att göra en väldigt lång historia väldigt kort, ja jag kan det ibland, så har jag haft en liten del tvångsbeteenden för mig. Utan att vara medveten om det själv. För mig var ju det där vardag.
Jag har väldigt länge haft komplex (ja det känns lite löjligt att skriva om detta men det är bara ett tecken på att jag kommit framåt kring det här) för mina överarmar. Såpass mycket att jag en längre period alltid, hur varmt det än var, hade långärmat på mig. Ofta i form av en snygg kofta eller en liten jacka. Jag kunde sitta och svettas men inte tog jag av mig och visade överarmarna inte, nej nej. Om det var en riktigt varm dag och jag skulle ut. Fattade ju jag också att man inte går ut i långärmat. Då hade jag alltid en back-up i väskan. Och den kunde få ligga där tills jag kom fram till bussen, då åkte den på, för där var det ju massa människor. Lång historia kort var det!…
Jag har jobbat med det här. Och det gick som tur var ganska snabbt! 🙂

Det jag gjorde idag, var en del av min resa.
Jag har gjort min 5:e tatuering. En tatuering som är ifrån en skiss som jag själv har skissat. Japp, skissat ihop med musik. Min kreativitet. Och den sitter på…. min vänstra axel och överarm. Den är ganska stor och jag älskar den. Jag har satt min egna kreativitet på min överarm genom att ta ett stort megakliv utanför min comfort zone. Det har varit riktigt pirrigt men känts så rätt!
Det riktigt läskiga kommer nu i efterhand. När folk ska titta. Men nu tittar dom inte på min överarm. Dom tittar på en sjukt snygg tatuering, som jag har skissat. Dom tittar på min kreativitet. Dom tittar på mig!

Jag är medveten om att alla inte förstår sig på det här. Framför allt inte den äldre generationen. Och jag kräver inte att ni ska förstå eller tycka om mina tatueringar. Men jag kräver att ni förstår att vi är olika och respekterar det. För det här är jag!
/Lina
Snapchat--8686998771450819504

"Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!"

2015

Jag tycker att hetsen kring nyår, alla löften, förändringar och måsten är, hur ska jag säga? Lite too much? Lite hysterisk? Jag har tidigare alltid hängt med på den vågen och varit mitt i hetsen men sen något år tillbaka har jag tänkt lite annorlunda, tyckt lite annorlunda och gjort lite annorlunda.
Det har hänt så jäkla mycket under 2014. Det är nästan inte klokt! Det har minst sagt varit ett händelserikt år. För mig har året som gått inneburit väldigt mycket nytt, kliv utanför min comfort zone, stora förändringar, många tunga och sorgliga saker, mycket har varit tufft men mycket har också varit grymt bra och härligt. Framför allt har jag lärt känna mig själv bättre under 2014. Och alla tuffa och jobbiga stunder har bland annat gjort att jag har kommit ännu närmre min familj. Min fina familj! ♥

Jag tror inte bara det är jag som har lärt mig mycket om mig själv i år. Jag tror också att min familj har lärt sig mycket om mig.

Jag funderade faktiskt på en sån där klassisk årskrönika, här på bloggen, för en liten del utav mig vill dela ALLT med er. Jag känner att det hade varit riktigt skönt att skriva av sig och kanske kan jag, med min historia hjälpa någon som är i samma sits som jag var och är i. Men det är lite för läskigt och för att vara helt ärlig så har året 2014 varit för tufft för att jag vill dra upp det igen.
Jag känner egentligen att jag skulle vilja knyta ihop hela året och lägga det bakom mig. Jag ser verkligen framför mig hur jag knyter ihop en säck. Ni vet, en brun ”tomtesäck” med lite påsydda tyglappar i olika färger, här och där. Jag lägger ner hela året där.

Allt ifrån starten i Januari, då jag började på ”mitt drömjobb”. Ett fräscht kontor, mitt i centrala Göteborg, där jag skulle få jobba med precis det jag pluggade till. Det där med att jag inte riktigt var färdig med skolan än och bollade mitt sprillans nya heltidsjobb med några stora tentor och inlämningar kvar, det rörde mig inte så mycket i ryggen. Jag visste ju att jag skulle klara det galant.. Och det gjorde jag också. Utåt sett!
Bra betyg i skolan och jag fick mycket cred på det nya jobbet. Jättekul!
Så, jag körde på.
Tränade crossfit som jag och sambon fick för oss att börja i någon månad tidigare. Jag tränade då 5-6 gånger i veckan och fightades med rejäla hjärnspöken som väldigt tydligt talade om för mig de 1-2 dagarna i veckan som jag inte tränade att jag var lat och tjock. Men på något sätt fick jag ändå träningen att vara rolig. Jag älskade att träna!
Men det var något med crossfiten som fick det att vända sig i magen på mig innan varje träning. Den klumpen släppte alltid en bit in i passet och efteråt kändes det alltid bra. Men den klumpen kom likförbannat tillbaka, varje gång, inför varje pass. Klumpen? Den kallas prestationsångest har jag fått lära mig. Det lärde jag mig under 2014.

Vi hoppar fram i storyn lite.
Jag gick till läkaren, efter påtryckningar främst ifrån min fina mamma, någon gång i början på mars. Också under året 2014. En del utav er har fått hela sanningen, några utav er har bara fått halva sanningen, vissa utav er har inte fått veta alls och någon har förstått allting ändå. Jag blev sjukskriven och var det mellan mars och augusti. Det är hälften utav året, 2014. På pappret hette det utmattning och depression men man brukar kalla det för att gå in i väggen eller att bli utbränd. Det lärde jag mig under 2014. Har fortfarande svårt att sätta mig själv i relation till de där orden. Men jag har lärt mig nu att det inte är något hemskt, att det inte är något att skämmas för och att det där faktiskt är jag. En del av mig.
För att göra en väldigt detaljerad historia, inte fullt så detaljerad, så vill jag säga att jag blev sjukskriven 10 dagar först och var fullständigt inställd på att det var det. Att det skulle räcka med dom där 10 dagarna och sedan skulle jag vara tillbaka på jobbet. Du vet, mitt fancypancy-jobb mitt i centrala Göteborg?
Dagen efter att jag blev sjukskriven så ringde mitt fancypancy-jobb och sade upp mig.

Våren, vädermässigt, var ju helt underbar. Jag fick höra ganska många gånger att ”du valde ju verkligen rätt vår att vara hemma på”. Enda och största felet med den meningen är att jag aldrig valde att vara hemma…
En lång historia kort var det!
Jag lyckades, mitt i den härliga våren och sommaren, att för första gången i mitt liv gå till en psykolog. Det var en del utav min medicin kan man säga men bara det är ju en historia i sig.
Jag lyckades att göra klart min praktik, ta examen och ta klivet med mina handgjorda smycken ifrån en hobbynivå till att starta eget företag. Ja, allt det här gjorde jag under min sjukskrivning. Knäppt tycker säkert någon. Jag skulle säga bra. Att starta eget fick mig motiverad och fokuserad. Det gav mig något att kliva upp till. Mellan mars och maj hade jag inte det. Det där med att ta sig upp på morgonen för att göra kaffe och sedan frukost kunde ta mig flera timmar. Men det är också en annan historia.

Det skulle ju inte bli någon årskrönika.
Jag vill inte nästa i det här för mycket. Jag vill knyta säcken och gå vidare nu! Det låter lite klyschigt, jag vet, men jag gillar det. Och jag behöver det!
Så förutom det ovannämnda så tar jag med mig: En helt grymt bra sommar, upp och nedgångar med att vara egenföretagare (mest uppgångar och det är så jäkla kul!!), bortgångar med tillhörande begravningar för personer som funnits där i hela mitt liv och som stått mig väldigt nära, examensfest med tjejerna, jag släppte vikthetsen (mycket tack var psykologen) och alla andra jävla hjärnspöken jag spenderat hela mitt liv med, blev uppringd av Key code som sett mitt CV, kickade ass på arbetsintervjun och har idag anställning där, träffat och lärt känna nya grymma människor (människor som får en att fundera lite i banor som: VAFAN HAR JAG INTE KÄNT DEN HÄR MÄNNISKAN INNAN FÖR?!), vaknade till liv, insåg att mina fina vänner väntat på mig medan jag kämpat med allt annat och lite till, kommit ännu närmre min familj, börjat sjunga igen, kollat på sjukt mycket film, uppnått och passerat förbi 2 delmålsvikter, klippt av mig håret, färgat håret lite mer ”Linigt”, börjat att måla och skissa och en jäkla massa mer saker. Jag menar, vad hände inte under året 2014?

Men jag tror stenhårt på det här:
IMG_20141104_153423

Och med dom orden tänker jag att jag rundar av detta inlägg, som inte skulle bli så långt men som blev ganska långt iallafall. Vem är förvånad?..
Ni förstår kanske lite nu att det är en jäkla resa jag har gjort men jag är glad att allt som har hänt, har hänt.
Jag har lärt mig att inte ta livet för givet.
Och återigen så tror jag stenhårt på: Everything you go through, grows you.

Så tack 2014. Tack för all skit och tack för allt grymt!
Nu ska jag se till att rocka 2015. Och vet ni vad mitt fokus är?
Jag! Det finns bara en som jag ♥
2014-10-11 22.00.06