"Jo men det är fint!"

Jag har alltid varit en sån som tänker mycket. Tänker, funderar och grubblar. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Men tänk inte så mycket på det Lina. Det löser sig!”. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag sagt samma sak till mig själv. Men ibland är det bra att fundera och det kan till och med vara lite trevligt att vara just ”en sån som tänker mycket”. Jag tänker ju mest hela tiden men allra bäst tänker jag i duschen. Jo, det är sant. Har en ganska klockren bild som jag hittade för nästan ett år sedan med texten ”When I was younger I used to sing in the shower. Now, I make life decisions in there.” 

Idag funderade jag på någonting som jag har lärt mig ganska nyligen. Det här med att inte alltid säga ”jo men det är bra” på ren rutin när någon frågar ”hur är det Lina? Är allt bra?”. Jag har en tendens till att hålla väldigt mycket inom mig själv och tycker helt enkelt att det är lättare att svara att allting är bra eller fint istället för att på riktigt förklara hur det är. Jag tänker för det första att jag inte vill tynga den personer med ”mina grejer” och sen vet jag inte hur mottagaren skulle reagera om den fick höra att ”nja det är inte så bra faktiskt”.

Mamma säger att jag alltid har gjort såhär. Jag bygger upp någon sorts fasad och samtidigt som jag svarar att allting är bra så övertalar jag även mig själv att allt är bra fastän det inte alltid är det.
Jag gör så även mot mina närmsta nära och kära ibland och har på senare tid blivit både upplyst, tillsagd, ifrågasatt och medveten om att jag gör så. Det har ju fått mig att tänka till och det har fått mig att testa.
Jag har vågat säga till min omgivning att det inte alltid är helt hundra, de dagarna det helt enkelt inte varit helt hundra. Och vilken jäkla respons jag fått! Det har varit så häftigt att upptäcka och jag har ställt mig frågan flera gånger ”Varför har jag inte gjort såhär tidigare i mitt liv? Varför har jag inte alltid gjort såhär?”. Så mycket fina personer jag har i min närhet. Som finns där, för mig. För lilla mig! Det är helt fantastiskt!

Nu menar inte jag att man ska berätta hela sitt livs historia för alla de personer man har omkring sig. Det hade ju tagit en jäkla tid om inte annat med tanke på hur mycket jag pratar i vanliga fall, haha. Jag tror att man känner vilka personer man kan berätta vad för. Vilka som är beredda på att få sanningen och vilka man ska säga ”jo men det är fint” ,till. Jag har också lärt mig att man inte alls behöver dra den långa varianten om hur man mår eller varför man mår som man mår. Nej förstår ni, jag har också upptäckt att för vissa räcker det att säga bara en liten del, så förstår dom ändå. Kloka och visa är nämligen personerna i min närhet också!
Självklart kommer det dagar då jag svarar ”jo men det är fint!” just för att 9 gånger av 10 är det fint med mig och vissa dagar är jag just ”en sån som tänker mycket” och då gör jag det bäst för mig själv.

Jag är otroligt glad över att jag testade. Det är precis som när jag lärde mig att säga nej, utan att behöva ha en egentlig anledning, men det är en helt annan historia och ett blogginlägg för sig.
Jag visste ju att jag hade fina personer i min närhet men jag visste inte att så många av dom kickar-ass!
Tack <3

/Lina.

Det finns bara en av dig!

Hittade den här texten på Facebook lite tidigare i veckan och den är så jäkla ”spot on” så jag kände att jag vill dela den här också. Varför delar jag den? Jo, det är otroligt viktigt, lärorikt och jag vill få er att tänka en extra gång på era nära och kära eller kanske dig själv? Det finns bara en av dig. Glöm inte det!


5 saker DU borde veta om utmattning:

1. Utmattning drabbar dem som är starka
– De som drabbas av utmattningssyndrom är ofta högpresterare med stora inre resurser. De ställer höga krav på sig själva och upplever dessutom krav både på jobbet och hemma. Den här styrkan är precis det som lägger grunden för utmattning. Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge.

2. Utmattning drabbar de omtänksamma
– Utmattade personer är godhjärtade människor som ofta tänker mer på andra än på sig själva. De tycker att det känns egoistiskt att fokusera på sig själv, men i förlängningen leder det till att de försummar sina egna behov. Det är som att köra en bil utan att stanna och tanka. Utan bränsle tar det stopp. Utmattning är som ett inre motorstopp.

3. Utmattning drabbar dem som har svårt att säga nej
– Eftersom de som drabbas av utmattning ofta är omtänksamma, generösa personer med stora inre resurser vill de ställa upp och hjälpa till. Det som andra ber om är inte så betungande och svårt, och därför finns det inget skäl att säga nej. Men till slut går det inte längre. Tiden och orken räcker inte till. De inre resurserna är tömda.

4. Utmattning är inte depression
– Utmattning har många likheter med depression men det finns några avgörande skillnader. En är att deprimerade personer ofta har gett upp och anklagar sig själva. Det gör sällan de som är utmattade. I stället brukar det finnas en frustration eller ilska över hur livet ser ut och en känsla av att: ”Så här kan det inte fortsätta”. Den frustrationen är bra – för i den finns fröet till förändring.

5. Vägen ur utmattning är att fokusera på sig själv
– Ju mer man prioriterar sitt eget välmående, desto snabbare kan man återhämta sig från utmattning. Genom att ägna tid åt fritidsintressen som får oss att slappna av och vara med människor som gör oss glada fylls de inre resurserna upp igen. Att öva sig på att sätta gränser, säga nej till andra, träna sig i att be om hjälp och att ställa mer rimliga krav på sig själv är färdigheter som är allmänt stärkande och som dessutom förebygger att man drabbas av utmattning fler gånger.

Av Isabelle G Hedander / Kurera.se

Ta hand om dig!
/Lina

"Mer än bara bläck på armen"

För mig är detta mer än bara bläck på armen.

Jag känner att jag måste skriva av mig lite och det bästa man kan göra då är, just det, att skriva av sig lite. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så jag bara skriver!

Jag har alltid varit kreativt lagd. Jag och mamma har pysslat hemma med allt ifrån egna jul- och födelsedagskort till, embossing, till decoupage på glas och krukor till att gå på blomsterkurser och gjort både julgrupper och cupcakes. Jag har sedan flera år tillbaka gjort mina egna smycken efter att ha gått en kvällskurs i pysselbutiken där jag ofta hängde. Jag pluggade 3-årig frisörlinje på gymnasiet och arbetade sedan som anställd frisör i två år innan jag slog om och arbetade heltid som vikarie på förskola. Om jag älskade att pyssla med barnen? 😉

På senare år. Eller egentligen på senare månader men så säger man inte, haha, så har jag även fått upp ögonen för att måla och skissa. Jag är inget proffs på något sätt men jäklar vad roligt det är och jag funderar ibland på om det finns någon bättre terapi? Det skulle vara att sjunga då, för det gör jag ju också sedan några år tillbaka. Och ska jag vara helt ärlig så slår jag allt so oftast ihop de där två. Lyssnar på musiken, sitter och småsjunger samtidigt som pennan går. Så härligt!

Jag har, som ni vet, bland annat gått hos en psykolog och gjort KBT (kognitiv beteendeterapi) under min sjukskrivningsperiod för ett år sedan. För att göra en väldigt lång historia väldigt kort, ja jag kan det ibland, så har jag haft en liten del tvångsbeteenden för mig. Utan att vara medveten om det själv. För mig var ju det där vardag.
Jag har väldigt länge haft komplex (ja det känns lite löjligt att skriva om detta men det är bara ett tecken på att jag kommit framåt kring det här) för mina överarmar. Såpass mycket att jag en längre period alltid, hur varmt det än var, hade långärmat på mig. Ofta i form av en snygg kofta eller en liten jacka. Jag kunde sitta och svettas men inte tog jag av mig och visade överarmarna inte, nej nej. Om det var en riktigt varm dag och jag skulle ut. Fattade ju jag också att man inte går ut i långärmat. Då hade jag alltid en back-up i väskan. Och den kunde få ligga där tills jag kom fram till bussen, då åkte den på, för där var det ju massa människor. Lång historia kort var det!…
Jag har jobbat med det här. Och det gick som tur var ganska snabbt! 🙂

Det jag gjorde idag, var en del av min resa.
Jag har gjort min 5:e tatuering. En tatuering som är ifrån en skiss som jag själv har skissat. Japp, skissat ihop med musik. Min kreativitet. Och den sitter på…. min vänstra axel och överarm. Den är ganska stor och jag älskar den. Jag har satt min egna kreativitet på min överarm genom att ta ett stort megakliv utanför min comfort zone. Det har varit riktigt pirrigt men känts så rätt!
Det riktigt läskiga kommer nu i efterhand. När folk ska titta. Men nu tittar dom inte på min överarm. Dom tittar på en sjukt snygg tatuering, som jag har skissat. Dom tittar på min kreativitet. Dom tittar på mig!

Jag är medveten om att alla inte förstår sig på det här. Framför allt inte den äldre generationen. Och jag kräver inte att ni ska förstå eller tycka om mina tatueringar. Men jag kräver att ni förstår att vi är olika och respekterar det. För det här är jag!
/Lina
Snapchat--8686998771450819504