Personlig hållbarhet & flytta fokus

Jag har funderat lite eller egentligen inte så lite utan faktiskt en hel del. Jag tycker ju om att dela med mig om saker och ting, stort och smått eller ”livet, universum och allting” som jag brukar säga. Jag har delat med mig ganska mycket om min personliga story där en del handlat om när jag gick in i väggen och blev sjukskriven våren 2014, då 23 år gammal. En del har handlat om den psykiska ohälsan jag har i min vardag och jag har varit väldigt öppen, också på min instagram @linapetersen.se kring hur ångesten beter sig i min kropp och hur jag tacklar den när den kommer på besök. Jag dras med mycket oro i perioder och det är också någonting som jag själv fått lära mig att hantera. Jag delar gärna med mig öppet och att få lov att göra det samt ta emot era reaktioner och på något vis också bidra till era resor, det tycker jag är alldeles fantastiskt. Jag står för att jag tycker att det här är ett viktigt ämne att dela med sig av! Det viker jag inte en tum på. Framför allt har det handlat om en slags terapi för mig själv, att få skriva av mig men tack vare den respons jag har fått av er läsare, när jag har delat med mig såpass personligt och öppet så förstod jag ganska snabbt att mitt skrivande inte bara hjälpte mig utan också andra. Vilket i sig är helt galet bra! Jag tror framför allt det är viktigt att man kan läsa och förstå att man inte är ensam. Att psykisk ohälsa är en del av mångas vardag och att det är okej så. Jag har verkligen velat och vill fortfarande få bort den där stämpeln som detta ämne har. Stämpeln om tabu och att ”man” inte pratar om det. Men om ingen pratar om det och lyfter det, hur ska man då någonsin komma framåt?

Hur som helst. Mina funderingar går allihop åt samma håll, vilket är otroligt skönt. Det är jobbigt när dom spretar, vilket dom har en tendens att göra ibland. Jag vill fortfarande blogga, skriva och lyfta mina viktiga ämnen så som psykisk ohälsa, välmående, personlig utveckling och att vara sitt bästa jag. Jag brinner ju för de där! Men jag har en tanke om att ändra riktning, lite. Jag tänkte sammanfatta det något såhär; Jag har tidigare delat med mig av min psykiska ohälsa och varit öppen med när och hur jag har mått dåligt. Det är bra! Men nu vill jag minska fokus, ytterligare, på att dela med mig av de dåliga dagarna och istället lägga mer fokus på de som får mig att må bra. Dela med mig av hur jag gick ifrån att vara 100% sjukskriven till att börja arbeta på 100%. Vilka trix använder jag mig utav för att hålla oro och ångest i schack? Vilka är mina friskfaktorer? Hur gör jag för att sträva mot att vara mitt bästa jag?

Jag tänker att om jag bloggar om psykisk hälsa, istället för ohälsa så betyder det ju att den psykiska ohälsan fortfarande är en del av min vardag, ibland mer och ibland mindre. Så bloggar jag om friskfaktorer och måbra-tips för psykisk hälsa så bloggar jag också indirekt om pyskisk ohälsa och på så vis är jag fortfarande med och lyfter ämnet, fast på två sätt. Inte så dumt va?

Jag brukar förespråka att ”vara sitt bästa jag” och det gör jag fortfarande. Det är ju en briljant idé och en tanke som alltid borde lyftas och försöka att prioriteras. Jag läste dock härom veckan en ny, helt fantastisk mening med två ord, som jag så gärna vill lyfta. Nämligen; Personlig hållbarhet. Säg det högt en gång! Hur bra är inte den meningen? Personlig hållbarhet. Det har samma klang som att vara sitt bästa jag men får mig att tänka på ännu mindre prestation, på något vis. Jag tänker att man kan kombinera dessa två. Att man på sitt egna vis strävar efter att vara sitt bästa jag med hjälp av personlig hållbarhet. Eller, att vara sitt bästa jag också indirekt ger dig personlig hållbarhet. Häftig kombination tycker jag! Jag hittade meningen och tankesättet som jag gillar hos fina Carol, som jag följt på instagram ett ganska bra tag nu. Jag minns inte hur jag hittade hennes konto men jag minns att jag fastnade direkt. Hon heter @eventsbycarol på instagram och det ska ärligt erkännas att jag både en och fem gånger har drömt mig bort till hennes härliga yogaretreats som hon håller i sin fina villa i Frankrike. Kanske att man skulle våga sig på en sådan resa, någon gång i framtiden. Jag kan riktigt känna i förväg hur mycket jag själv skulle utvecklas och växa av att göra en sådan resa. Och jag vet precis vem jag skulle vilja ta med mig på en vecka hos Carol, min fina mamma. Vill ni läsa mer om Carols inspirerande resa och kika in hennes fina event så finns hon som sagt på @eventsbycarol på instagram och på hennes hemsida www.eventsbycarol.se.

Nu ändrar vi kurs hörni. Livet är vårt och jag ser fram emot personlig hållbarhet. Det finns ju bara en Lina och den Linan är värdefull.

 

Röd stuga & att våga förändra för att må bra

I fredags tog jag och sambon vårt pick och pack, lämnade lägenheten i stan och åkte ut till mammas och pappas fina stuga. Den är relativt nyinköpt, stugan, så detta var första gången som jag och min sambo lånade den och var där själva. En riktig hit skulle jag säga! Vi har haft en helt fantastiskt härlig helg och utan att ta i så kan jag säga att några dagar i naturen med lugn och ro, var nödvändigt för mig. Jag tvekade aldrig innan men nu vet jag med säkerhet att stuglivet eller, ”livet på landet” som vi kallar det, definitivt är något för mig. Jag har druckit kaffe ute både igår och idag trots att det idag var gråmulet och blött eftersom det hade regnat tidigare på morgonen. Det var cirka 15 grader men med en filt omkring mig så var det ljuvligt att zippa på mitt morgonkaffe där på trappen. Jag och tystnaden. För jäklar vad tyst det är där ute! Det är helt andra sorts ljud och om man lyssnar noga så hör man inte bara naturen utan även tystnaden. Häftigt!
Men jag tror inte att stuglivet är något för mig, på 100%, än iallafall. Jag gillar kontrasterna mellan lugnet i stugan och vår lägenheten här i Kville där vi har nära till precis allt. Men jag hade definitivt kunnat tänka mig en egen kombination av lägenhet centralt och stuga i naturen, gärna vid havet.

Hur som helst. Jag har tagit en hel del bilder som jag gärna vill visa er. Jag har ju nyligen fått hem min alldeles egna kamera så nu för tiden fotar jag högt och lågt. Det är riktigt roligt! Och stugan är så otroligt mysig och ger mig så otroligt mycket bra, så den bara måste jag få dela med er.

Jag har en lite tuff period just nu men väljer att inte dela med mig av den särskilt specifikt, än. Det är både skönt och smart att skriva av sig när man fått lite perspektiv till situationen. Sedan får jag också numera tänka på att det inte bara är 100 personer som läser det jag skriver utan många fler än så och skulle jag då skriva av mig så finns risken att det tolkas fel eftersom det är ett litet krux att uttrycka sig i text. Så, en helg med massa lugn och ro resulterade i spänningshuvudvärk och en hel del jobbiga känslor idag. Jag är fortfarande en optimist och tänker att ”det blir nog bra snart” men jag tänker också att, mår man inte bra under tiden, då spelar det ingen roll att det kanske kan bli bra sen. När det faktiskt finns möjligheter till att det kan vara bra nu och sen. Jag har fått lära mig hur viktigt det är med de personer och relationer du har omkring dig. Hur mycket det faktiskt påverkar dig och utan att säga för mycket så har jag nu fått lära mig, på riktigt, att jag behöver ha positiva och drivna personer omkring för att må bra. Så enkelt är det! Jag kan ju inte vara ensam om det? Det sägs ju att man blir som man umgås och då, ja då måste det ske en förändring i min situation/vardag.

Helgen har innehållit massa lugn och ro, supergott morgonkaffe (ja det smakade ännu godare i stugan), smarrig grill och ett stort test av alkoholfri öl. Jag och sambon har en vit period just nu, av lite olika anledningar. Dels för att alkohol spär på otroligt mycket oro och ångest hos mig, vilket känns onödigt just nu. Tänkte skriva mer om det i ett eget inlägg. Helgen har också innehållit bloggande, en massa tända ljus och bra samtal med min Mikael. Är så otroligt glad över att jag har honom! ♥
Bildregn: 🙂

20160826_3755 20160826_375620160826_375920160826_376020160826_376320160827_376820160827_377520160827_377420160827_3781

”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”

Jag sitter och styr upp, eller rättare sagt, kategoriserar bland mina inlägg på bloggen. Jag går igenom inlägg ifrån 2012 fram till inlägg som skrivs idag. Varför gör jag detta? Dels för att jag tycker om ordning och reda i mitt jobb 😉 Men främst för att ni som läsare enklare ska kunna hitta på min blogg. Jag är ganska nischad med vad jag skriver om. Jag har mina konkreta ämnen som jag bloggar om och jag vill nog ändå säga att min blogg är ganska så strukturerad. Eller, mina ämnen, min nisch är ganska strukturerad. Men efter flera års bloggande så har jag delat många, många inlägg med er. Flera hundra recept. Vissa inlägg är korta, andra är långa och otroligt personliga och öppna. Jag börjar märka att personer trillar in på min blogg och instagram av olika anledningar och det är fantastiskt kul! Förr var det solklart att det var mina recept och matinlägg som drog läsare men sen något eller några år tillbaka har detta ändrat sig lite. I takt med att jag själv har styrt om mitt fokus på instagram så har jag automatiskt lagt om mitt fokus här på bloggen. Jag ville inte längre enbart lägga upp perfekta matbilder utan att dela med mig av allt det andra. Med det andra menar jag livet. Livet, universum och allting. Jag började lite smått att dela med mig mer utav mig själv. Mer utav Lina som person. Mer av mina egna, innersta tankar och framför allt så började jag dela med mig utav det jobbiga. Det svåra. Det som många inte vågar prata högt om. Min sjukskrivning. Stress, depression, ångest och oro. Jag började skriva om hur jag upplevde viktminskningen. Allt ifrån hetsen men också till att lära sig att kroppen är riktigt häftig och att alla är olika. Det gav så småningom en förståelse, en förståelse som ledde till att jag började hitta min väg. Hitta det som passar mig och min kropp. Den berömda balansen. 

I samma veva började jag även lyfta ämnet personlig utveckling. Något som jag tror starkt på! För jag själv har utvecklats otroligt mycket under dessa senaste åren och att gå in i väggen har varit otroligt nyttigt för mig. Det har även givit mig fruktansvärt mycket att våga skriva om det. Att skriva om mig. Att skriva för mig.

Jag började med mina nya inlägg nu när jag har tänkt att kategorisera bloggen ytterliggare och har arbetat mig bakåt i tiden. Det är otroligt roligt att läsa gamla inlägg och jag kan se vilka faser i livet jag befann mig i när jag skrev dom. Då, när dom skrevs, var jag mitt uppe i allting men nu när jag läser gamla inlägg har jag både fått perspektiv och lärt mig ett och annat på vägen. Vilket känns både lite skrämmande men förstås fantastiskt roligt och häftigt!

Jag har bland annat skapat en ny kategori här på bloggen som heter ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)” där jag helt enkelt tänkt att samla alla inlägg, långa som korta, där jag delar med mig av min historia. Min historia och mina egna, personliga upplevelser kring psykisk ohälsa, med ämnen och tankar däromkring. Jag tänker att det säkert trillar in någon på min blogg som kanske är nyfiken på just det här ämnet. Som inte alls vill läsa alla recept och middagstips utan specifikt vill läsa om det här. Jag har en tanke om att dela många fler inlägg kring det här med psykisk ohälsa och har bland annat en tanke på ett eget inlägg om min medicin och antidepressiva. Jag valde ju att tacka nej till mina utskrivna antidepressiva och tog istället ett annat alternativ, i samråd med min fantastiska läkare jag hade då. Jag har även tänkt att dela med mig om mina erfarenheter kring panikångest, någonting som jag lever med fortfarande än idag. Jag har märkt att det finns en efterfrågan kring den här typen av inlägg och jag känner att jag redo att dela med mig. Det är ett otroligt viktigt ämne och det är desto mer viktigt att det lyfts. Att vi vågar prata om det och jag tänker att om jag kan hjälpa en person, ja då har mina inlägg bannemig gjort nytta. 

När jag nu började att sortera in gamla inlägg i en av mina nya kategorier ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”, så hittade jag ett inlägg ifrån den 4 mars 2014. Det heter ”Vart har Lina tagit vägen?” och var så skrämmande och häftigt att läsa, på samma gång. Det inlägget skrevs dagen innan jag gick till läkaren och blev sjukskriven för utmattning och depression. Det var dagen innan jag blev ordinerad antidepressiva (som jag då valde att vänta med), det var dagen innan jag fick träningsförbud men blev ordinerad att gå en promenad om dagen. Det var också dagen innan jag fick en remiss till en psykolog och en plan om KBT. Det var dagen innan min resa med mig själv började på riktigt!
När jag läste inlägget idag ville jag bara spola tillbaka tiden och ge den Lina som sitter där i köket och skriver inlägget en stor fet kram. Jag hade också velat hålla henne i handen under hela hennes resa. Jag höll inte mig själv i handen då. Idag gör jag det, psykiskt. Vi är ett team, hon och jag. Vi är numera på samma sida och arbetar mot samma mål. Att vara mitt bästa jag!
Läs inlägget här!
Jag skriker ju rakt ut i den texten att jag inte mår bra och ändå visste jag så lite.
Lilla Lina ♥

Förhoppningsvis upplever du som läsare en lite mer strukturerad hemsida nu. Du ska enklare kunna få en bild av vad jag, Lina Petersen, bloggar om. Du hittar kategorierna längst upp på min blogg och de flesta kategorier har en egen presentation, om du klickar på respektive kategori. Du kan numera hitta inlägg om ”Min viktresa”, ”Personlig utveckling för mig & dig” samt ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”.
Du får mer än gärna ge mig feedback eller kommentera öht på det jag skriver om.
Ta hand om dig! ♥

Förändring

Man ska inte vara rädd för förändring. Visst är det läskigt, det tycker jag också. Framförallt vid sådana förändringar och situationer som du själv inte kan påverka. Där du helt enkelt bara får gilla läget. Vid en sådan situation har du egentligen två, ganska konkreta val, som du kan göra. Antingen väljer du att sätta dig på tvären, tycka att livet är orättvist och utan att du tänker på det, ta förändringen personligt. Det skapar, iallafall för mig, väldigt mycket oro och dåliga feelings.
Du kan också välja att acceptera situationen och försöka göra det bästa utav det. Kanske till och med våga tänka att det kommer något gott med den här förändringen som du står inför? Tänka att det händer utav en anledning och det där nya, läskiga, kanske kan bli något riktigt bra? Välja att tro.

Jag har bland annat en text tatuerad på mina revben på vänster sida. Det står ”What if I fall? Oh, my darling, what if you fly?” och det ligger mycket i den texten tycker jag. Den går att applicera i så många situationer i livet och är grym att tänka på när man står inför en förändring. Stor som liten!

Tack vare att du gjorde en förändring, någon gång bakåt i tiden, så befinner du dig i just den situationen som du är i idag. Tänk på det! 🙂
Jag står själv inför en förändring just nu. En förändring vad gäller jobbet, min tjänst och framtiden. Den har skapat otroligt mycket oro hos mig, trots att jag inte ville det själv. Kroppen och hjärnan har inte riktigt samarbetat den senaste veckan, om vi säger så. Jag blir också otroligt påverkad av personerna jag har omkring mig. Deras oro, frågetecken och sätt att se på saker och ting. I början på veckan var jag stark men ju närmre slutet jag kom desto tuffare blev det.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg krävs det ibland inte mycket för att man ska tappa fotfästet. Jag tappade det men fångade det snabbt igen. Jag har blivit mycket bättre på det!
Jag tog en helg där mitt fokus var att ladda om. Jag avbokade allting som jag hade planerat.

Jag har bakat bröd, knäckebröd och müsli. Tog en långpromenad, lyssnat på musik, varit med min absolut bästa vän (nästan att ta i i underkant 🙂 ), lagat mat och druckit både vin och glögg. Igår kväll pysslade jag och lyssnade på julmusik. Men Lina, skulle du inte ladda batterierna? ”Du borde bäddat ner dig i soffan”, tänker du. Jag har lärt mig att det inte alltid funkar så. Högst individuellt, säkert, men det blir inte alltid bra av att ”vara sjuk” när man mår dåligt, om du förstår mig rätt.
Det kan stressa och oroa minst lika mycket att ”bara ligga där”. För mig funkar det att byta fokus, tänka på andningen och göra saker som jag tycker om och mår bra av. Framför allt att våga prioritera mig själv!
Det tar alltid emot att avboka med en person som man har planer med. Just för att man inte vet hur personen ska ta det. Oftast är jag rädd för att personen inte ska förstå och jag har en gammal vana att komma på massa anledningar till varför jag inte kan, istället för att bara säga att jag inte orkar ses.
Du kommer alltid att ha personer i din omgivning som kommer att förstå din situation. Vissa förstår direkt utan någon knapp ansträngning alls, vissa förstår tack vare att dom är så fina och anstränger sig för att förstå. Sedan kommer det också alltid att finnas personer som inte förstår sig på din situation. Några utav dom kommer också att tillhöra kategorin som inte vill anstränga sig för att förstå. Jag tycker mer synd om dom personerna än om mig själv, som faktiskt befinner mig i situationen.

Delar med mig utav en, kanske något o-charmig bild när jag är på väg upp ur poolen, men tanken är att budskapet i texten ska nå fram. När jag har det tufft (eller bara för att den är snygg, hehe) kan jag dra upp tröjan och titta på min tatuering. För på riktigt, ”What if you fly”?

received_10205568731451410-1