Så mycket mer än bearbeta sorgen

Det har snart gått två veckor sedan livet tog den mest brutala och kraftiga vändning, som jag någonsin varit med om. Två veckor, fjorton dagar. Jag upplever det som att det gått hundra år samtidigt som det känns som att det hände igår. Det har hänt jättemycket och ingenting, samtidigt. Vi har varit dagblinda som aldrig förr och all tid har smetats ihop. För oss har dessa två veckor inte bara handlat om att möta det som hänt och börja bearbeta det tillsammans med nära och kära. Det har varit fullspäckat med samtal och praktiska beslut, faktiskt redan ifrån dag ett. Från och med samma dygn som det hände har vi fått ta flera samtal med personalen som var med oss vid förlossningen. Allt ifrån att få höra och dela upplevelse med läkaren, barnmorskorna och personalen som närvarade till att få prata med kurator och diakon ifrån sjukhuskyrkan. Vi har fått ringa våra försäkringsbolag, blivit kontaktade av både psykolog och ett kris- & traumacenter där vi erbjuds samtalsterapi. För varje nytt sånt här samtal så har vi fått dra upp och berätta om hela händelsen igen, igen och igen. Sådana samtal slukar både energi och känslor på ett sätt som inte går att beskriva.

Vi har också fått ta ställning till en massa praktiska saker som man aldrig någonsin tänkt att man ska behöva fatta ett beslut kring. Jag har aldrig tidigare ens funderat på vad som händer, rent praktiskt, när ett barn går bort i samband med en förlossning. Jag har kanske på min höjd tänkt att när det är ett såpass litet barn och det sker på sjukhuset så tar sjukhuset hand om det. Barnet bara försvinner. Det lixom ”löser sig”, om ni förstår vad jag menar. Men det har vi fått lära oss nu att riktigt så funkar det inte. När ett barn går bort i samband med förlossningen så ska det hanteras på precis samma sätt som när en vuxen människa somnat in. Det betyder att vi under dessa dagar som gått också fått en massa information om vad vi har för möjligheter när det gäller vår sons begravning, vad vi måste göra inom en viss tid samt bestämma oss för hur vi vill göra med alla delar i denna process.

Hur vill vi ha det? Vad tycker du? Vad tycker jag? Vad känns mest rätt i magen? Kommer vi ångra oss sen om vi inte gör det här nu? 

Det har varit väldigt få dagar hittills där vi bara fått vara själva, jag och Mikael. Själva utan att bli avbrutna av samtal om det som hänt, beslut som ska fattas eller tider som ska bokas. Det har pga detta funnits väldigt lite ork och energi över till våra familjer och vänner som är så fina och står i givakt runt oss, redo med sitt stöd och sina förslag på aktiviteter att hitta på för att få oss att glömma allt för en stund. Det är otroligt, otroligt uppskattat och att känna att vi har sådant enormt stöd ifrån omgivningen är alldeles fantastiskt. Men det har också varit en av utmaningarna dessa fjorton dagar. Det är inte lätt för någon, dessutom är det en helt ny situation för oss alla som kräver nya dimensioner  och lager av våra relationer. Jag tänker att det är precis lika svårt för en nära anhörig att veta hur mycket denne ska finnas till och stötta utan att det blir för mycket. Som det för oss att veta balansen mellan hur mycket sällskap och stöd vi vill ha kontra hur mycket egentid vi behöver.

Med en ärlig kommunikation, en stor dos respekt för varandra och en förståelse för att vi är och agerar olika så tror jag att vi tillsammans med vår omgivning kommer hitta en balans med stöttning som funkar för oss alla.

När hela livet vänds upp och ned

Att skriva.

Att få skriva ner mina tankar och funderingar har alltid haft en skön effekt på mig. Jag har skrivit dagbok, till och från, så länge jag kan minnas. Vi pratar alltså dagbok med hästar och hänglås på, där någonstans började det. Det ligger en slags frihet i att låta ordet flöda fritt och för mig blir den skrivande stunden en stund i flow, en slags terapi. För mig är det ett jättebra verktyg som underlättar att processa och få distans till det jag går igenom eller behöver ventilera. Jag har ju inte bara skrivit dagbok eller texter för mig själv utan har sedan tidigare väldigt positiv erfarenhet av att blogga. Att skriva i bloggformat eller dela med mig i kortare text på instagram har gett mig så otroligt mycket. Det första och kanske allra viktigaste är att jag fått kontakt med människor som jag aldrig annars hade fått kontakt med. Personer som blivit ens vänner på distans. Som är lite likasinnade, som man kan dela stort och smått med. Där man känner stöttning och framför allt får en förståelse för att man inte är ensam. Jag har också fått så fin respons där tjejer har tackat mig för att jag delat med mig, då dom känt igen sig i det jag skrivit och förstått att dom inte är ensamma i det dom går igenom. Hur fint är inte det egentligen? Det är viktig att känna stöd igenom livet och det blir något helt annat att få prata eller skriva med någon som gått igenom något liknande. Det blir en annan förståelse.

Ni som följer mig på instagram vet att vårt liv vändes helt upp och ned lördagen den 10:e oktober, 2020. Vi förlorade vår son i samband med förlossningen då. Det är så svårt att greppa, att ta in. Har det verkligen hänt? Allt som oftast känns det hela som en väldigt märklig dröm. Vi har börjat få lite distans till det men är samtidigt mitt uppe i det. Jag varken vill eller kan gå in på detaljerna kring vad som hände under förlossningen då varken läkarna, personalen eller vi vet orsaken till detta utfallet. Hela vårt case är under utredning tillsammans med personal/professioner ifrån andra sjukhus. Så det är fortfarande ett pågående ärende och kommer att följas upp. Jag och Mikael är delaktiga under processen och har återbesök på sjukhuset tillsammans med ”vår” överläkare om några veckor. Kanske får vi svar då, kanske inte? Jag kan kort säga att jag mer eller mindre tog mig igenom hela förlossningen, vilket i sig är en helt galen upplevelse som jag kommer bära med mig resten av livet. Oavsett utfallet så är det något av det starkaste jag varit med om. Vilka krafter min kropp besitter! Helt sjukt. Jag är väldigt imponerad över kroppen och hur den av sig själv kunde veta när det var dags för nästa steg. När jag gick in krystningsfasen tex så bara visste min kropp att ”nu är det dags att krysta” och dra mig baklänges vad musklerna jobbade. Sådan kraft.

För att göra den långa förlossningshistorien lite kortare (förlossningen höll aktivt på i 15-20 timmar) så kom vi till den punkten att jag var helt öppen. Allting hade gått bra fram tills dess. Sedan vände det och det hela gick väldigt, väldigt fort. Det slutade med ett sk ur-akut kejsarsnitt där personalen har 15 minuter på sig att plocka ur bebisen. För personalen som hanterade oss, tog det 7 minuter.

Pga det ur-akuta kejsarsnittet som gjordes på mig samt en infektion som jag drog på mig under förlossningen så spenderade vi de kommande dygnen på sjukhuset. Min Mikael fick vara med mig hela tiden och det är jag så otroligt tacksam över! Personalen på förlossningen och antenatalavdelningen har varit helt fantastisk och vi har blivit precis så bra omhändertagna som man kan bli i en sån här situation. Mycket stöttning och genuin omtanke från alla som har bemött oss.

Så, för att knyta ihop säcken lite granna. Eller iallafall så gott det går för nu så tänkte jag uppdatera er på läget med mig och vad jag tänker med mitt skrivande här. Jag är alltså relativt nyopererad med kejsarsnitt och har fortfarande en pågående infektion som jag behandlas för. Jag var på vårdcentralen igår och lämnade nya prover för att min läkare ska kunna följa upp hur det går med den. Jag inväntar ett samtal från henne under dagen idag. Under tiden gör min kropp ett fantastiskt jobb med att återhämta sig efter själva operationen. Där känner jag framsteg för varje dag och det gör mindre och mindre ont i operationssåret. Så fokus för oss nu ligger ganska mycket på mig och min återhämtning. Dels att få bort infektionen men också att komma tillbaka efter operationen.

Tillsammans tar vi en dag i taget.

Jag vill avsluta med en grej. En morgon på sjukhuset när jag och min fina Mikael åt frukost tillsammans på vårt rum så kom det ett namn till oss. Våran Mini fick ett namn. Ett namn som vi haft på vår lista under hela graviditeten. Det kom till oss nästan samtidigt och det blev trots omständigheterna en väldigt fin stund. Namnet som kom till oss var Frans. Det där var våran Frans!

En före & en efter på kontoret

Visst gillar vi före- och efterbilder? Jag tänkte bjuda på just två sådana idag. En bild på hur en del av kontoret såg ut innan jag påbörjade projektet tidigare i veckan där jag målade om väggarna i två olika kulörer. Samt en bild på hur samma del av kontoret ser ut idag.

Före renovering


Efter renovering

Nytt kontor

Om ni hänger med mig på instagram? @linapetersen.se så har ni säkert koll på att jag har målat om och påbörjat en make over av vårt kontor här hemma. Jag är så förbannat nöjd med färgerna. Det är första gången jag målar med färg. På de andra väggarna här hemma är det vitt, vitt, vitt. Men i kontoret nu är det två nyanser av grön-grå. Väldigt fina tillsammans!

Morgonen och förmiddagen har spenderats i mitt nya kontor. Har börjat att få saker och inredning på plats. Det var mycket roligare att jobba nu när kontoret är så fint! Titta bara;

Jag har väntat på just en sån här fredag

God morgon, fredag morgon och jag har väntat på just en sån här fredag. Det är första ”riktiga” fredagen efter första hela veckan som egenföretagare och jag har funderat lite på hur den skulle kännas. Jag har mest undrat över om jag skulle ha fredagsfeeling, så som man har när man är anställd, eller inte… Och vet ni vad? Jag HAR fredagsfeeling, känns fantastiskt! Jag har alltid tyckt att det där är lite roligt och har flera gånger funderat på vad härligt det hade varit om kollegor och personer man möter på en fredag var lika glada, pigga och trevliga på en tisdag. Folk är alltid så pepp på fredagar. När man kommer till kontoret på morgonen eller möter en granne på busshållplatsen och man säger något i stil med ”God morgon, hur är läget?” då kan ni ge er på att man får ett svar som låter ungefär såhär ”Jo men det är fint, det är ju freeedag”. Jag gillar att ha fedagsfeeling, det är härligt och jag gillar när folk är pepp och glada.

Mitt mission nu när jag är egenföretagare och således också min egna chef är att försöka få in lite mer fredagsfeeling även på en onsdag eller en måndag. Ni vet det jag skrev om igår, att fylla på må-bra-kontot. Det ska helst kännas bra en grå tisdag precis som det gör en solig fredag.

Idag har jag en härlig dag framför mig. Jag har telefonmöte på förmiddagen och utan att säga för mycket så är jag sådär härligt pirrig och ni får gärna hålla en tumme för mig då! Sedan har jag och Billy en dejt inbokad, en hunddejt med hans nya favorit, Sally. Aldrig sett honom så fin med en annan hund. Ska bli jättekul att ta en långpromenad tillsammans med dom och har vi tur så får vi sol. Jag ska också på presentjakt idag. Det ska införskaffas en present åt vår 60-åring i familjen som vi ska fira imorgon och så ska det införskaffas en present till familjens allra minsta familjemedlem, då vi ej kunde närvara på hennes namngivning. Tänk er kontrasterna på dessa två presenter. Blir kul! Jag vet dock redan nu vad jag vill köpa, ska bara hitta rätt 🙂

Önskar er en fin fredag!

Aah, att dricka morgonkaffe och blogga det är fan livet.

Nyloppad

Hej igen hörni! Spenderade min förmiddag på en fantastiskt fin loppis, uppe i Lilla Edet, Antikladan. Mamma och pappa hade varit där tidigare så nu drog dom dit farfar och mig också. Mamma, pappa och farfar kom i en bil ifrån ena hållet och jag kom i min bil ifrån andra hållet. Mysigt att kunna mötas sådär när vi trots alls bor några mil ifrån varandra. Vi gick och kollade i någon timme och hittade fina saker att plocka med oss hem.

Jag sitter i skrivande stund och dricker kaffe ur en av mina nyloppade kaffemuggar. Nyloppad är ett så himla fyndigt ord tycker jag. Nyinköpt på loppis = nyloppad.
Muggarna blev dagens Fynd med stort F, utan tvekan. Fyra stycken muggar men i olika mönster för 50 kr!! Det betyder att den jag har framför mig nu kostade 12 kr och 50 öre 🙌

Mer loppis åt folket!

Vi har ”ingenting” hemma, eller?

Jag kan vara en sån där som redan kvällen innan funderar över vad jag ska göra till frukost den kommande morgonen. Igår kväll tänkte jag ”vi har verkligen INGENTING hemma”. I min värld behöver det alltså handlas. Och oftast så låser jag mig vid den tanken. Att vi har ”ingenting” hemma så det finns ingen kul frukost att göra. Jag vill gärna ha planerat några frukostar och så är det inhandlat råvaror till dessa. Så vill jag helst att min matplanering ser ut överlag. Det gäller alltså även middagar och luncher. Jag vill ha det lite planerat och de rätter som jag planerat att laga de kommande dagarna, ja, det är de också handlat till. Min sambo är helt tvärtom. Han vill öppna kyl och frys, kolla efter vad dessa har att erbjuda och så skrapar han ihop en måltid utefter det. Det blir ju förstås måltider när han gör på det sättet. Oftast goda och bra (inte lika instagramvänliga som mina 😉 men den planerande sidan av mig själv tycker det är jättejobbigt att ha det så oplanerat. Det kan nästan stressa mig. Så det betyder att det är någonting som jag behöver öva mig på. Jag försöker ibland och oftast går det bra. Jag tänker dock inte sticka under stol med att det känns förbannat fint i själen när det nyhandlat, kyl och frys är fyllda och jag har ett hum om vad jag ska laga de kommande dagarna. Det gör mig lugn!

Idag tränade jag på de ovannämnda. Jag tänkte först att vi inte hade nååågonting hemma men så lyckades jag ändå skrapa ihop till en kanonfrulle.

Titta;

Receptet på den somriga smoothien finns i ett eget inlägg. Sök på ”somrig paleosmoothie” så hittar ni det. Läskande gott med en iskall smoothie i sommarvärmen! 🔆

Inte där ännu

Idag är det lite svalare och mulet ute. Jag hoppas på regn men det verkar inte komma några droppar. Sitter här med kaffe och en bok, försöker komma in i semesterlunket. Trots att jag haft min första semestervecka nu så är jag inte riktigt där ännu märker jag. I semestermoodet alltså. Det kommer nog att ta lite tid den här semestern och det får vara okej. Jag tänker inte tvinga mig in i något semestermood.
Så kaffe och bok blir bra 📚
Borde måla och tvätta huset. Känns som ett måste. Det hänger lixom över en. Men det kan komma sen, eller hur?
Huset står ju kvar tänker jag 🏡

Ny kaffekopp i familjen

Det är något visst med kaffekoppar och kaffemuggar, tycker jag. Inte alla förstås men de flesta är så förbaskat snygga! Jag blir snabbt svag för snygga kaffekoppar och hade jag inte hejdat mig så hade skåpen varit knökfulla här hemma, på ren göteborgska haha. I förra veckan fick min sambo en superfin kopp av sina gamla kollegor och vi är båda två inne på att komplettera med några till här hemma. Ibland får man lov att vara lite materialistisk. Jag menar, kolla bara vad snygg den är;

Svårt att tro…

… men om några månader så badar vi, precis just här;