Röd stuga & att våga förändra för att må bra

I fredags tog jag och sambon vårt pick och pack, lämnade lägenheten i stan och åkte ut till mammas och pappas fina stuga. Den är relativt nyinköpt, stugan, så detta var första gången som jag och min sambo lånade den och var där själva. En riktig hit skulle jag säga! Vi har haft en helt fantastiskt härlig helg och utan att ta i så kan jag säga att några dagar i naturen med lugn och ro, var nödvändigt för mig. Jag tvekade aldrig innan men nu vet jag med säkerhet att stuglivet eller, ”livet på landet” som vi kallar det, definitivt är något för mig. Jag har druckit kaffe ute både igår och idag trots att det idag var gråmulet och blött eftersom det hade regnat tidigare på morgonen. Det var cirka 15 grader men med en filt omkring mig så var det ljuvligt att zippa på mitt morgonkaffe där på trappen. Jag och tystnaden. För jäklar vad tyst det är där ute! Det är helt andra sorts ljud och om man lyssnar noga så hör man inte bara naturen utan även tystnaden. Häftigt!
Men jag tror inte att stuglivet är något för mig, på 100%, än iallafall. Jag gillar kontrasterna mellan lugnet i stugan och vår lägenheten här i Kville där vi har nära till precis allt. Men jag hade definitivt kunnat tänka mig en egen kombination av lägenhet centralt och stuga i naturen, gärna vid havet.

Hur som helst. Jag har tagit en hel del bilder som jag gärna vill visa er. Jag har ju nyligen fått hem min alldeles egna kamera så nu för tiden fotar jag högt och lågt. Det är riktigt roligt! Och stugan är så otroligt mysig och ger mig så otroligt mycket bra, så den bara måste jag få dela med er.

Jag har en lite tuff period just nu men väljer att inte dela med mig av den särskilt specifikt, än. Det är både skönt och smart att skriva av sig när man fått lite perspektiv till situationen. Sedan får jag också numera tänka på att det inte bara är 100 personer som läser det jag skriver utan många fler än så och skulle jag då skriva av mig så finns risken att det tolkas fel eftersom det är ett litet krux att uttrycka sig i text. Så, en helg med massa lugn och ro resulterade i spänningshuvudvärk och en hel del jobbiga känslor idag. Jag är fortfarande en optimist och tänker att ”det blir nog bra snart” men jag tänker också att, mår man inte bra under tiden, då spelar det ingen roll att det kanske kan bli bra sen. När det faktiskt finns möjligheter till att det kan vara bra nu och sen. Jag har fått lära mig hur viktigt det är med de personer och relationer du har omkring dig. Hur mycket det faktiskt påverkar dig och utan att säga för mycket så har jag nu fått lära mig, på riktigt, att jag behöver ha positiva och drivna personer omkring för att må bra. Så enkelt är det! Jag kan ju inte vara ensam om det? Det sägs ju att man blir som man umgås och då, ja då måste det ske en förändring i min situation/vardag.

Helgen har innehållit massa lugn och ro, supergott morgonkaffe (ja det smakade ännu godare i stugan), smarrig grill och ett stort test av alkoholfri öl. Jag och sambon har en vit period just nu, av lite olika anledningar. Dels för att alkohol spär på otroligt mycket oro och ångest hos mig, vilket känns onödigt just nu. Tänkte skriva mer om det i ett eget inlägg. Helgen har också innehållit bloggande, en massa tända ljus och bra samtal med min Mikael. Är så otroligt glad över att jag har honom! ♥
Bildregn: 🙂

20160826_3755 20160826_375620160826_375920160826_376020160826_376320160827_376820160827_377520160827_377420160827_3781

”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”

Jag sitter och styr upp, eller rättare sagt, kategoriserar bland mina inlägg på bloggen. Jag går igenom inlägg ifrån 2012 fram till inlägg som skrivs idag. Varför gör jag detta? Dels för att jag tycker om ordning och reda i mitt jobb 😉 Men främst för att ni som läsare enklare ska kunna hitta på min blogg. Jag är ganska nischad med vad jag skriver om. Jag har mina konkreta ämnen som jag bloggar om och jag vill nog ändå säga att min blogg är ganska så strukturerad. Eller, mina ämnen, min nisch är ganska strukturerad. Men efter flera års bloggande så har jag delat många, många inlägg med er. Flera hundra recept. Vissa inlägg är korta, andra är långa och otroligt personliga och öppna. Jag börjar märka att personer trillar in på min blogg och instagram av olika anledningar och det är fantastiskt kul! Förr var det solklart att det var mina recept och matinlägg som drog läsare men sen något eller några år tillbaka har detta ändrat sig lite. I takt med att jag själv har styrt om mitt fokus på instagram så har jag automatiskt lagt om mitt fokus här på bloggen. Jag ville inte längre enbart lägga upp perfekta matbilder utan att dela med mig av allt det andra. Med det andra menar jag livet. Livet, universum och allting. Jag började lite smått att dela med mig mer utav mig själv. Mer utav Lina som person. Mer av mina egna, innersta tankar och framför allt så började jag dela med mig utav det jobbiga. Det svåra. Det som många inte vågar prata högt om. Min sjukskrivning. Stress, depression, ångest och oro. Jag började skriva om hur jag upplevde viktminskningen. Allt ifrån hetsen men också till att lära sig att kroppen är riktigt häftig och att alla är olika. Det gav så småningom en förståelse, en förståelse som ledde till att jag började hitta min väg. Hitta det som passar mig och min kropp. Den berömda balansen. 

I samma veva började jag även lyfta ämnet personlig utveckling. Något som jag tror starkt på! För jag själv har utvecklats otroligt mycket under dessa senaste åren och att gå in i väggen har varit otroligt nyttigt för mig. Det har även givit mig fruktansvärt mycket att våga skriva om det. Att skriva om mig. Att skriva för mig.

Jag började med mina nya inlägg nu när jag har tänkt att kategorisera bloggen ytterliggare och har arbetat mig bakåt i tiden. Det är otroligt roligt att läsa gamla inlägg och jag kan se vilka faser i livet jag befann mig i när jag skrev dom. Då, när dom skrevs, var jag mitt uppe i allting men nu när jag läser gamla inlägg har jag både fått perspektiv och lärt mig ett och annat på vägen. Vilket känns både lite skrämmande men förstås fantastiskt roligt och häftigt!

Jag har bland annat skapat en ny kategori här på bloggen som heter ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)” där jag helt enkelt tänkt att samla alla inlägg, långa som korta, där jag delar med mig av min historia. Min historia och mina egna, personliga upplevelser kring psykisk ohälsa, med ämnen och tankar däromkring. Jag tänker att det säkert trillar in någon på min blogg som kanske är nyfiken på just det här ämnet. Som inte alls vill läsa alla recept och middagstips utan specifikt vill läsa om det här. Jag har en tanke om att dela många fler inlägg kring det här med psykisk ohälsa och har bland annat en tanke på ett eget inlägg om min medicin och antidepressiva. Jag valde ju att tacka nej till mina utskrivna antidepressiva och tog istället ett annat alternativ, i samråd med min fantastiska läkare jag hade då. Jag har även tänkt att dela med mig om mina erfarenheter kring panikångest, någonting som jag lever med fortfarande än idag. Jag har märkt att det finns en efterfrågan kring den här typen av inlägg och jag känner att jag redo att dela med mig. Det är ett otroligt viktigt ämne och det är desto mer viktigt att det lyfts. Att vi vågar prata om det och jag tänker att om jag kan hjälpa en person, ja då har mina inlägg bannemig gjort nytta. 

När jag nu började att sortera in gamla inlägg i en av mina nya kategorier ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”, så hittade jag ett inlägg ifrån den 4 mars 2014. Det heter ”Vart har Lina tagit vägen?” och var så skrämmande och häftigt att läsa, på samma gång. Det inlägget skrevs dagen innan jag gick till läkaren och blev sjukskriven för utmattning och depression. Det var dagen innan jag blev ordinerad antidepressiva (som jag då valde att vänta med), det var dagen innan jag fick träningsförbud men blev ordinerad att gå en promenad om dagen. Det var också dagen innan jag fick en remiss till en psykolog och en plan om KBT. Det var dagen innan min resa med mig själv började på riktigt!
När jag läste inlägget idag ville jag bara spola tillbaka tiden och ge den Lina som sitter där i köket och skriver inlägget en stor fet kram. Jag hade också velat hålla henne i handen under hela hennes resa. Jag höll inte mig själv i handen då. Idag gör jag det, psykiskt. Vi är ett team, hon och jag. Vi är numera på samma sida och arbetar mot samma mål. Att vara mitt bästa jag!
Läs inlägget här!
Jag skriker ju rakt ut i den texten att jag inte mår bra och ändå visste jag så lite.
Lilla Lina ♥

Förhoppningsvis upplever du som läsare en lite mer strukturerad hemsida nu. Du ska enklare kunna få en bild av vad jag, Lina Petersen, bloggar om. Du hittar kategorierna längst upp på min blogg och de flesta kategorier har en egen presentation, om du klickar på respektive kategori. Du kan numera hitta inlägg om ”Min viktresa”, ”Personlig utveckling för mig & dig” samt ”Psykisk ohälsa (min story och personliga tankar)”.
Du får mer än gärna ge mig feedback eller kommentera öht på det jag skriver om.
Ta hand om dig! ♥

5 års erfarenhet och lite till

Jag och min sambo har ätit LCHF/Paleo/Lågkolhydratskost i lite mer än 5 år nu. Det slog mig idag nämligen. När jag fick en ”like” på instagram, på en gammal bild, så började jag själv kolla igenom min egna profil och såg att jag lade upp mina första bilder där år 2012 och då hade vi redan ätit LCHF i ett tag.
Det fick mig att fundera. På min egna resa, på min egna relation till LCHF/Paleo/Lågkolhydratskost, ja min eller vår kosthållning är ganska svår att definiera eftersom vi dragit oss åt olika håll vad gäller kosten och ingen av oss, varken jag eller min sambo, gillar att sätta ”etikett på maten”, placera den eller oss i ett speciellt fack. För mig är det lågkolhydratskost.
Lågkolhydratskost som så långt det bara går är ekologisk och mer än gärna får vara närproducerad. Mat och varor som är så ”rena” som det bara går och inte innehåller en massa onödig skit. Där ligger mitt fokus när det kommer till mat och matvaror.

Men det har ändrats genom året, mitt fokus på kosten och jag har aldrig riktigt haft en plan med min kost, med min LCHF, med min lågkolhydratskost.
Det började där någon gång vid 2011. Min sambo hade trillat in på www.kostdoktorn.se och tyckte att det han läst om verkade vettigt, logiskt. Han är den av oss två som läser, är källkritisk och tar till sig fakta otroligt bra. Han är lixom den som ”nördar” in sig och sen för vidare den relevanta informationen till mig. Haha, så funkar det i vår lilla familj!
Så efter att läst ytterligare lite till så bestämde vi oss för att testa. Jag hade inte då något speciellt stort fokus på varken viktnedgång eller välmående eller egentligen på någonting. Vi bara började!

Detta var innan LCHF hade exploderat i media, bland sociala medier och innan var och varannan kotte hade börjat att ge ut kok- och receptböcker. Så det var otroligt torrt på receptfronten. Jag minns att brödrecepten som fanns smakade omelett och ägg och jag minns klart och tydligt hur jag tänkte ”ska jag aldrig mer få äta en macka i mitt liv?!”..
Jag kunde hitta en hel del recept ifrån USA, där var dom lite längre komna med lågkolhydratskost och LCHF, än vad vi var här i Sverige. Jag kunde hitta mycket inspiration genom att söka via Atkins (Atkins dieten).
Ni fattar att the struggle was real! Jag minns hur frukostmaten var svårast att ersätta med bättre alternativ. Jag var inte riktigt bekväm med att äta ägg och bacon eller matrester till frukost, har aldrig trivts med det. Men trots svårighet att hitta recept och förtvivlan kring allting jag nu inte fick äta (ja, jag lade mycket av mitt fokus där den första tiden. Såg allting som jag inte fick äta istället för saker som jag fick äta!) så fortsatte vi med LCHF.

Jag som alltid har haft problem med min mage. IBS, magkatarr, opererat bort både gallblåsan och blindtarmen fick en helt ny mage efter 2 dagar (!!) på LCHF. Det här hade jag inte ens med i tanken så det kom lite som en chock för mig hur lugn min mage var! Den blev inte uppsvälld på eftermiddagen längre? Den var lixom, lugn och glad.
Fantastiskt!

Sen var det de där med viktminskning.
Jag gick ner ungefär 6 kilo ganska så direkt. Woop woop, tänkte jag och började festa till det med vanlig pizza, lite mackor ibland, någon efterrätt här och där på kalas mm. För vadå? Jag hade ju gått ner i vikt nu och jag mådde ju bra, min mage var ju toppen. Så nu kunde jag ju äta. Och så kom julen minns jag. Jag gick upp nästan alla mina kilon igen och så ofantligt svårt att fatta varför? SÅ mycket onyttigt unnade jag ju mig inte. Just i den här fasen använde jag ordet unna kring att äta sämre mat, väldigt ofta.
Min sambo, som aldrig varit någon sockerråtta eller ett kakmonster hade mycket enklare att bara ta en lussebulle eller inte något alls. Jag däremot släppte allt.
Så, jag ska som vanligt försöka att göra en lång historia kort. Jag gick ner mina 6 kilo igen och har sedan gått ner allt som allt mellan 13 och 15 kg. Jag pendlar lite fortfarande beroende på hur jag äter och hur mycket jag släpper på kosten.
Min sambo har gått ner ungefär 18 kg!
Och jag minns frustrationen över att han gick ner så jäkla snabbt medan jag stod och stampade på min vikt. På en förbannad viktplatå. Jag stod där länge. Väldigt länge. Men det var inte förrän jag välkomnade in lymfmassagen i mitt liv som viktnedgången kom igång igen och jag gick ner det sista. Inte som att lymfmassagen löste alla mina problem men den hjälpte mig väldigt mycket på traven och min massör då, Ninna O (Vill ni läsa mer om lymfmassage och om Ninna så hittar ni hennes hemsida här). Fantastisk människa som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med. Hon har hjälpt mig mycket och ibland också sagt åt mig på skarpen. Hon har sagt åt mig på skarpen vad gäller mitt sätt att se på mig själv och på min kropp. Att inte hetsa, stressa så mycket över utseendet och vikten. För det var precis det jag gjorde. Stressade.
Stress och alla de hormoner som sätts igång i kroppen under långvarig stress och press är riktiga bovar vad gäller viktminskning. Man kan säga att stresshormonerna hindrar kroppen från att gå ner i vikt och jag hade en konstant inre stress om att jag inte gick ner i vikt. Ni hör vilken bra kombo det är va?..
Och så var det de här med träningen. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och tampades rejält med tankar på mina vilodagar, de 1-2 dagarna i veckan som jag inte tränade på, som sa att jag var lat, tjock, en soffpotatis och att det inte alls var konstigt att jag såg ut som jag gjorde eller att jag inte gick ner i vikt…
Sen jag gick in i väggen våren 2014 och blev sjukskriven i ca 6 månader för utmattning och depression har jag tappat allt vad träning heter. Konditions och tuffare typ av träning har jag tappat och har än idag inte kommit igång med detta. Det jag däremot har kommit igång med är yogan och det är jag superglad över! Jag gillar verkligen yogan. Den tillsammans med mycket arbete kring mig själv, mina tankar, livet och min personliga utveckling har gett mig ett annat fokus. Ett fokus och ett lugn.

För att knyta ihop säcken lite så, ja jag gick ju ner mina 13-15 kilo och det har jag varit supernöj med. Vi mår båda två otroligt bra av kosten och mitt dåliga immunförsvar är ett minne blott! (Bara för att jag skriver så kommer jag garanterat att bli sjuk snart.. haha)
Jag har testat allt ifrån strikt LCHF till mer liberal LCHF. Paleo och jag har gjort en såkallad ”Whole 30” där man gör en strikt paleoutmaning i 30 dagar. Jag har testat fakir (du nollar kolhydraterna helt), 16:8 fasta som jag fullkomligt älskar och trivs fortfarande jättebra med. Jag testade 5:2 fastan men tyckte det blev för mycket och fel fokus att räkna kalorier och att väga maten. Påtal om att väga maten så har jag ätit LCHF genom att väga, genom att inte väga. Genom att räkna varenda lite kolhydrat till att inte räkna kolhydrater alls. Bakat mycket LCHF-bakverk till att nästan inte baka någonting. Gått ifrån att bara använda sötningsmedel och vara rädd för socker till att tycka att honung och frukt funkar finfint som sötning.
Jag har lärt mig otroligt mycket om min egna kropp, min egna mage och om kosten och hur den påverkar oss men framför allt hur den påverkar just mig. Vad kan jag äta lite av (utan att få gasig mage eller gå upp nämnvärt i vikt), vad mår jag bättre av respektive vad mår jag sämre av, när reagerar magen, vad kan jag boosta viktminskningen med och vad gör att jag samlar på mig mer vätska etc etc.

Jag har sista halvåret eller kanske året till och med, varit väldigt avslappnad. Avslappnad kring både kost men framför allt vad gäller träningen. Och jag har byggt upp en känsla av att ”det räcker nu”. För det där avslappnade har blivit till att bli bekväm och nästan lite lat. Jag har släppt på väldigt många gränser och ätit lite av både det ena och de andra och varken haft fokus, något mål eller egentligen någonting mer än jag ska må bra, som mitt tänk.
Men eftersom jag själv upplever att den här avslappnade inställningen kring kosten och träningen har gått ifrån att jag är avslappnad till att jag är mer bekväm och lat så vill jag nu ta mitt motto ”att vara sitt bästa jag” till en ny nivå.
Jag vill verkligen vara mitt bästa jag.
I mitt fall innebär det att bli lite mer ordentlig med kosten igen. Fortfarande samma avslappnade inställning. Jag dör varken av gluten, kolhydrater eller socker och jag, ingen annan, bestämmer vad jag stoppar i mig.
Jag har det senaste halvåret och nu under semestern svävat ut lite väl mycket. Inget ont i det och jag har njutit som bara den 🙂 Men jag tycker själv att det har blivit lite väl mycket öl, gluten och socker de senaste och även om själen mår bra av det så vet jag att kroppen mår bättre av ren och bra mat. Men som sagt med en avslappnad inställning. Min inställning! Den har tagit flera år att hitta, så den släpper jag inte i första taget.
Jag kommer fortfarande att dricka öl, jag menar, det är ju livets dryck 😉 Jag kommer inte att bli fanatisk (igen.. för det där har jag redan testat och det mådde ingen bra av.) Jag har gått från att vilja övertyga varenda kotte om lågkolhydratskost till att inte bry mig så mycket om vad andra äter men kommer gärna med tips till den som vill. Och det är lite dit jag vill komma nu.
Här på bloggen har jag flera år med recept, tips och tankar kring LCHF/Paleo/Lågkolhydratskost, viktminskning och lite träning. Personlig utveckling och jag har i så många, långa och hyllade inlägg delat med mig av min resa och av mig själv. 
Jag gillar folk som hjälper och lyfter andra!
Så behöver du tips, recept eller inspiration, ta en titt i bloggen. Sprid bloggen eller recepten till någon du tycker om. Till någon som behöver det. Någon som kanske känner igen sig i min resa.
Jag tänkte själv ta en titt nu inför ”Lina-det-är-dags-att-ta-sig-i-kragen” och helt ärligt så kollar jag 9 gånger av 10 min egna blogg när jag behöver recept, haha. Jante? Nä, jag är helt enkelt på god jävla väg att vara mitt bästa jag.

Ta hand om dig och välkommen att fortsätta hänga med mig på min resa!
Delar mycket å instagram @linapetersen.se ♥

Och det här med att ta dig i kragen är ingenting jag börjar med på måndag. Jag började idag. Tog en promenad i jordens alla trappor upp för Ramberget för att testa konditionen, slutsatsen blev att konditionen i princip inte längre existerar. Så vet ni vilken nivå i har mig på, haha. Det har inte varit någon take away-mat idag, varken till lunch eller till middag. Istället bakade jag nötbröd och nu till middag blir det min favvo, hemmagjorda hamburgare.
Långt inlägg men ni vet att jag uppskattar att jag får dela allt det här med er!
Puss och kram 🙂

Självförtroende & självkänsla. Samma sak?

Jag har alltid trott att jag är en person som inte gillar förändring och att det där med äventyr och utmaning inte är något för mig. För jag är ju en tjej som mest gillar att sitta hemma, eller?

Jag vet inte riktigt varför, väljer dock att inte fundera så mycket just på varför utan väljer istället att bara haka på, men det känns som att jag är på mitt livs resa just nu och jag är väldigt nyfiken på just det, min egna resa och personliga utveckling. Jag läser en hel del i ämnet nu för tiden och tycker att det är riktigt intressant. Jag lär känna mig själv otroligt mycket och på så många plan och nivåer, samtidigt. Det är riktigt häftigt, lite jobbigt och det tar tid. Men jag känner att det är viktigt, till och med nödvändigt, för att jag ska kunna vara mitt bästa jag och må så bra som jag bara kan.
Så när jag satt i solen på balkongen idag (ja, jag tror minsann att våren har kommit tillbaka, yay! Jag var inte alls överens med vädret när det kom snö häromdagen..) så funderade jag på det där med förändring. Jag har kommit fram till att oron och rädslan inte grundar sig i själva förändringen och det som komma skall utan i mig själv och i min självkänsla. Min självkänsla som tidigare knappt har existerat. Jag har tack vare boken,  ”Självkänsla nu!” av Mia Törnblom (coach och föreläsare inom personlig utveckling) lärt mig att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Jag trodde tidigare, som så många andra, att ”jo, men det är la typ samma sak” och jag trodde också att det räcker gott och väl med att ha ett bra självförtroende, ”det är de som är viktigast”.

Mia skriver såhär:
Om man slår upp ordet ”självförtroende” i ordboken står det följande: ”Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera”. Det innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare.
När vi slår upp ordet ”självkänsla” i ordboken står det: Medvetenhet om den egna personlighetens värde”. Det vill säga mitt eget värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.

Det här med ”hur det känns att faktiskt vara jag” är något som jag har utvecklat, säg det senaste året?, lite mer än ett år kanske. Men det är först nu på senare tid som jag faktiskt börjat förstå skillnaden mellan självförtroende och självkänsla på riktigt samt börjat att jobba med min egna självkänsla.
Jag har tidigare lagt otroligt mycket energi på att oroa mig över vad folk ska tycka om mig och på hur jag ser ut när jag gör eller utför vissa saker. Jag har inte alltid vågat stå upp för mina egna åsikter och även om jag är en tjej som alltid tyckt om att prata mycket så har jag inte alltid sagt vad jag tycker eller varit den som skrikigt högt. Jag har i princip i hela mitt liv haft fullt upp med att ”behaga” andra och se till att alltid gör rätt för mig. Det som förväntas av mig.
Men ju äldre jag blir desto fler människor har jag i min omgivning. Personer som är helt olika varandra och som också tycker olika och har sina åsikter om nästan allt. Jag kan omöjligt behaga alla! Du kan inte vara varenda kotte till lags, du kommer tillslut att slå knut på dig själv eller som jag, smälla in i väggen. En av det största anledningarna till att jag gick in i väggen och mådde dåligt är pga höga krav på mig själv. Inte nödvändigtvis ifrån andra och omgivningen utan mest pga krav på mig själv – av mig själv. Jag har aldrig haft problem med självförtroendet, jag vet att jag klarar av saker och ting men hur känns det innan, under tiden och efteråt? Och för vem gör/gjorde jag egentligen den där saken?

Det gick så långt att jag 9 gånger av 10 tackade nej (hittade på en anledningen till att tacka nej eftersom jag inte kunde med att säga nej rakt ut, även till mina kompisar) till saker, fester och händelser som jag egentligen hade velat vara med på och som jag tyckte lät skit kul men det var helt enkelt skönare att vara hemma. Tryggare. Det var där jag hade min comfort zone, min bubbla som jag levde i. Jag kände mig obekväm i så otroligt många situationer att rädslan och oron tog över och slog ut alla andra känslor och tankar om att jag faktiskt ville gå. SÅ många gånger som min dåvarande sambo fick gå själv på fester för att jag alltid i sista stund kände mig så otroligt osäker och kom alltid på en anledning till att inte följa med honom.
Jag har haft sånt fullt sjå med att vara den tjejen som jag tror att min omgivning, familj, vänner och kollegor förväntat sig att jag ska vara att jag tappade bort mig själv. Jag tappade bort Lina fullständigt.
Jag är otroligt glad att Mikael, som jag spenderat mina senaste 7 år tillsammans med, är en så fin person som han är. För eftersom jag själv var så osäker, borttappad och inte vågade stå upp för mig själv så hakade jag ofta på honom och hans tankesätt. Många tyckte det var gulligt, att vi var så synkade och jag tänker ibland att hade inte Mikael varit en så bra person så hade det kunnat gå riktigt illa. Nu gick det väl inte jättebra iallafall, inte om man ser till min självkänsla och hur jag personligen mådde under tiden men det är ingenting som jag inte har kunnat ta mig ur och få perspektiv till. All cred till dig Mikael som stått ut med mig och som till och med fanns vid min sida när jag höll på att ruttna bort i mina mjukisar, här hemma i lägenheten.

Det häftiga nu, med min resa och min utveckling, är att min omgivning har börjat att påpeka min förändring. En del förändringar syns ju utåt. Det har hjälpt mig otroligt mycket att gå ner i vikt (jag har gått ner ca 13 kg med lågkolhydratskost) och att tatuera mig. När mina tatueringar hamnade på kroppen så hände de något galet med min självkänsla och det har de personer som lever mig närmst inpå livet också märkt. Synen på min egna kropp förbättrades gånger tusen och med tatueringar på kroppen så känner jag mig hemma!
Är mig själv evigt tacksam att jag slutade att lyssna på åsikterna om att ”man inte ska ha tatueringar” och istället tatuerade mig för min egen skull. Jag kan förstås också tänka ”men tänk om jag inte vill ha det så när jag är 46 år?” och det är bra att väga den tanken innan man tatuerar sig men sen tänker jag att ”ska jag då leva i 21 år utan att ha tatueringar för att jag kanske inte vill ha det när jag är 46?.. Tänk om jag inte lever längre än till 32 då? Då har många tatueringslösa år gått till waste 😉 ” Det är lätt att tänka den där ”tänk om tanken”, jag fastnar jättelätt i den. Den leder ofta till att jag grubblar och blir orolig. Det är roligare att leva i nuet. Jag ska ju trivas NU, inte sant?

Det jag skulle säga var att omgivningen har börjat lyfta att dom märker att jag utvecklas och förändras. Det allra finaste var på min 25-årsdag i december då jag inte fick ett utan fyra tal om hur fin jag är som person och hur mycket dom tycker om mig. Jag tog åt mig av varenda litet ord och kunde, tro det eller ej, hålla med dom i det dom sa. Fantastisk känsla!
Det mest tårdrypande var när min farfar plingade i glaset och egentligen inte skulle hålla tal men ändå ställde sig upp och berättade hur han och farmor de senaste året/åren sett mig gå ifrån att vara en flicka till en vuxen kvinna. Att jag nu är så härlig att ha att göra med. Att han gillar mina åsikter och att jag står upp för mig själv. Att jag ska fortsätta på detta spåret där jag hamnat nu och att han tror på mig. Han sa också att jag inte alltid har varit så härlig att ha att göra med, att jag varit ganska barnslig och ofta satt mig på tvären men att jag senaste året visat precis motsatsen och verkligen vuxit! Att jag är en smart tjej som kommer att komma långt! Han tror även att jag en vacker dag kommer att bli en chef/ledare som leder och inspirerar andra människor. De senare där kan ju diskuteras, haha, men otroligt häftigt att han kan se mig som en person som leder och inspirerar andra. Min fina farfar!

Så, för att avsluta någonstans. Helt sjukt vad orden flyger ur mig när jag får sitta och skriva av mig med musik i bakgrunden ♥
Jag skulle vilja säga att jag numera är mer Lina än jag någonsin har varit och det, det är helt fantastiskt!

Jag vill även säga till dig att du är inte dina prestationer. Och innan du lever ditt liv med någon annan så se till att leva livet för dig själv, med dig själv.
Det blir roligare om du har hela dig med dig på din resa! 🙂
Stop

Lär man känna sig själv till 100%?

Jag funderar lite på det här med att lära känna någon och att låta någon lära känna en själv. Jag undrar om man någonsin lär känna en annan person helt och hållet, till 100%? Man kan säkert komma väldigt nära dom där 100%-en  men eftersom personen i fråga, förhoppningsvis, förändras och utvecklas hela tiden så flyttas ju även gränsen upp till  dom 100%-en. Tänker också på om man kan lära känna sig själv till 100%, någonsin? Antagligen inte men nära nog!  Eftersom man själv också utvecklas och ibland hamnar i situationer där du inte vet hur du själv kommer att reagera.
Hade man känt en annan person eller sig själv till dom där absoluta 100%-en så hade det antagligen inte varit lika roligt, spännande eller givande.
Livet bjuder ju ibland på händelser och situationer som är både nya och utanför ens så kallade ”comfort zone”. Man kan välja att kliva utanför sin comfort zone på egen hand men ibland sköter livet det där åt dig och jag vill tro att det är något bra. För ibland är det så fruktansvärt läskigt att kliva utanför sin trygga bubbla att om man hade haft ett alternativ att välja, så hade man aldrig gjort det. Man hade inte vågat!
Det är vid just sådana tillfällen som du har chansen att komma dig själv men även personen i fråga, närmre. Ofta är det svårt att se när man är mitt uppe i det men efter ett tag, då man fått bearbeta och fått lite distans till det hela kan man även fundera över ens egna reaktion, beteende och vad man kan plocka med sig utav det som har hänt.

Jag tänker att det är när vi upplever de stora olika sorters känslorna som vi kommer oss själva närmre eller personen/personerna som vi går igenom känslorna med. Med de stora sorters känslorna menar jag känslor som glädje, oro, sorg, ilska, lycka, stolthet mfl. Egentligen alla möjliga typer av känslor men jag menar både de som upplevs lite lättare samt de som upplevs tyngre och jobbigare.
Känslor är kraftfulla för mig. Jag känner alla mina känslor ganska starkt och kan fortfarande tycka (jag jobbar på det 🙂 ) att det är jobbigt när det kommer stunder eller dagar då jag inte känner så mycket, nästan ingenting alls. Jag bara lixom är. Varken glad eller ledsen, inte arg eller speciellt orolig. Jag har varit ganska förskonad ifrån jobbiga och tunga känslor tidigare i mitt liv, skulle jag vilja säga. Jag får alltid höra att jag är en så glad och positiv tjej och jo, det är jag för de mesta. Men ni vet, livet rullar på och med livet kommer sådana situationer som jag skrev om lite tidigare och med dom också en hel del känslor.
Efter två år med panikångestattacker till och från har jag bland annat lärt mig en viktig sak som jag alltid kommer att bära med mig. Man kan inte dö av panikångest! Och jag skulle vilja säga att man kan inte dö av en känsla. Hur jobbig, tung eller skrämmande en känsla än kan vara. Du dör inte av en känsla.
Jag har även fått lära mig att hantera känslor samt tankar och jag har nu på riktigt förstått hur mycket jag kan påverka mina egna tankar som i sin tur leder till att jag påverkar mina känslor.
Det har krävts mycket övning och de krävs fortfarande mycket ansträngning men det är riktigt häftigt när man märker att det funkar. För mig hänger tankar och känslor otroligt mycket ihop och jag har lärt mig att min egna inställning kring situationer, personer, händelser ja, jag skulle kunna säga livet, universum och allting är A och O.
Jag är sedan några månader tillbaka inne i yoga – och minfulnesssvängen och har fått mycket hjälpt utav dessa två. Det har hjälpt mig mycket att våga känna känslorna och att ”leva med känslorna”. Acceptera jobbiga känslor precis som jag alltid välkomnar glada känslor. Jag vill tro att både jobbiga och lätta känslor ger dig någonting och jag inte bara tror utan vet att bådadera är utvecklande.
Ett mindfulness-citat som jag fastnade för härom veckan är: Det är inte händelserna som påverkar dig utan hur du reagerar på händelserna.
Fruktansvärt klockrent.
Så när du befinner dig i livet, vare sig du är uppe på en topp eller nere i en dal, prova att ta en liten paus och använd det här tankesättet. Jag tycker att det är häftigt att man kan välja så otroligt mycket i sin tillvaro och i sitt liv. Det mest häftiga är att du själv kan välja dina tankar, känslor och din inställning.
Du har makten över allt det där. Coolt va?

Och du?
Tålamod har inte varit min starkaste sida (också något jag har fått träna upp, att inte alltid ha så bråttom..) och det här med att lära mig att påverka mina tankar, att lyfta mig själv när det är jobbigt eller att för de mesta ha en positiv inställning, det gick inte på en dag. Och det funkar inte så att bara för att jag har lärt mig det så kan jag sluta jobba på det och så kommer de automatiskt. Nej, livet bjuder som sagt på oväntade situationer där det krävs olika mycket av mig och dig som person. Med rätt inställning så tacklar vi de också!
Och nej, jag skulle inte vilja känna mig själv till 100% idag men jag vill sträva efter att komma nära nog och att utvecklas på vägen.
Jag har skrivit det innan:
Allt som inte är under utveckling – är under avveckling. IMG_20160201_132533.jpeg

Tänk på:

Jag har alltid varit ”en sån” som oroar mig och funderar mycket. Så med den här bilden säger jag godnatt och tack för idag.
Note to self: Worry less – Imagine more.
Väl värd att tänka på!

image

"Lycka är bannemig gratis!"

Var ute i nästan precis en timme, kameran och jag. Jösses! The nature totally blow me away! Så otroligt vackert.
Omgivningen fick mig att stanna och bara vara flera gången. Och när knarrandet under mina fötter tystnat så var det HELT tyst. Helt dämpat. Sådär dovt som snön gör det.
Några utav korten jag tog ser ut som vykort! Helt fantastiskt!
Jag tankade en massa bra feelings under min runda och jag tror fan att jag gick och log hela vägen 😀
Och när jag gick där och log, tittade mer upp och omkring mig än ner på marken, så tänkte jag att ”lycka är bannemig gratis!”
Det enda som möjligtvis saknades mig var en fyrbent kompis att dela mitt lilla äventyr med 🙂
En vacker dag är han det! Med mig på mina äventyr.

image

Quote

”Det är inte egoistiskt att fokusera på ditt egna välmående.
När du är i balans och mår bra, får omgivningen också nytta utav det!

Förändring

Man ska inte vara rädd för förändring. Visst är det läskigt, det tycker jag också. Framförallt vid sådana förändringar och situationer som du själv inte kan påverka. Där du helt enkelt bara får gilla läget. Vid en sådan situation har du egentligen två, ganska konkreta val, som du kan göra. Antingen väljer du att sätta dig på tvären, tycka att livet är orättvist och utan att du tänker på det, ta förändringen personligt. Det skapar, iallafall för mig, väldigt mycket oro och dåliga feelings.
Du kan också välja att acceptera situationen och försöka göra det bästa utav det. Kanske till och med våga tänka att det kommer något gott med den här förändringen som du står inför? Tänka att det händer utav en anledning och det där nya, läskiga, kanske kan bli något riktigt bra? Välja att tro.

Jag har bland annat en text tatuerad på mina revben på vänster sida. Det står ”What if I fall? Oh, my darling, what if you fly?” och det ligger mycket i den texten tycker jag. Den går att applicera i så många situationer i livet och är grym att tänka på när man står inför en förändring. Stor som liten!

Tack vare att du gjorde en förändring, någon gång bakåt i tiden, så befinner du dig i just den situationen som du är i idag. Tänk på det! 🙂
Jag står själv inför en förändring just nu. En förändring vad gäller jobbet, min tjänst och framtiden. Den har skapat otroligt mycket oro hos mig, trots att jag inte ville det själv. Kroppen och hjärnan har inte riktigt samarbetat den senaste veckan, om vi säger så. Jag blir också otroligt påverkad av personerna jag har omkring mig. Deras oro, frågetecken och sätt att se på saker och ting. I början på veckan var jag stark men ju närmre slutet jag kom desto tuffare blev det.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg krävs det ibland inte mycket för att man ska tappa fotfästet. Jag tappade det men fångade det snabbt igen. Jag har blivit mycket bättre på det!
Jag tog en helg där mitt fokus var att ladda om. Jag avbokade allting som jag hade planerat.

Jag har bakat bröd, knäckebröd och müsli. Tog en långpromenad, lyssnat på musik, varit med min absolut bästa vän (nästan att ta i i underkant 🙂 ), lagat mat och druckit både vin och glögg. Igår kväll pysslade jag och lyssnade på julmusik. Men Lina, skulle du inte ladda batterierna? ”Du borde bäddat ner dig i soffan”, tänker du. Jag har lärt mig att det inte alltid funkar så. Högst individuellt, säkert, men det blir inte alltid bra av att ”vara sjuk” när man mår dåligt, om du förstår mig rätt.
Det kan stressa och oroa minst lika mycket att ”bara ligga där”. För mig funkar det att byta fokus, tänka på andningen och göra saker som jag tycker om och mår bra av. Framför allt att våga prioritera mig själv!
Det tar alltid emot att avboka med en person som man har planer med. Just för att man inte vet hur personen ska ta det. Oftast är jag rädd för att personen inte ska förstå och jag har en gammal vana att komma på massa anledningar till varför jag inte kan, istället för att bara säga att jag inte orkar ses.
Du kommer alltid att ha personer i din omgivning som kommer att förstå din situation. Vissa förstår direkt utan någon knapp ansträngning alls, vissa förstår tack vare att dom är så fina och anstränger sig för att förstå. Sedan kommer det också alltid att finnas personer som inte förstår sig på din situation. Några utav dom kommer också att tillhöra kategorin som inte vill anstränga sig för att förstå. Jag tycker mer synd om dom personerna än om mig själv, som faktiskt befinner mig i situationen.

Delar med mig utav en, kanske något o-charmig bild när jag är på väg upp ur poolen, men tanken är att budskapet i texten ska nå fram. När jag har det tufft (eller bara för att den är snygg, hehe) kan jag dra upp tröjan och titta på min tatuering. För på riktigt, ”What if you fly”?

received_10205568731451410-1