Erfarenheter & reflektion

​Denna hektiska jobbvecka och den hektiska jobbperioden börjar äntligen lida mot sitt slut 😥 Jag känner i hela kroppen att det varit intensivt och det känns extra tydligt efter arbetsdagen idag då detta var första dagen, i denna perioden, med lite lugn. 

Jag känner hur trött jag är, alltså inte trött i som att jag vill gå och sova, utan en annan slags trött. Hjärnan är lixom trött av alla intryck, nya grejer och av det höga tempot. Jag är ju inte riktigt van vid konsultjobbet ännu. Då det är sjukt intensivt en period av månaden för att sedan bli lite lugnare en period, innan nästa intensiva period börjar. Jag har ganska precis gjort 1 1/2 månad på nya jobbet, så det hela är ju fortfarande väldigt nytt för mig ☺ Jag är mer van vid ett och samma jobbtempo, hela tiden. Så det ska bli intressant att se vad jag tycker om dessa växlingarna 😌

Hur som helst så sitter jag i soffan jag kan inte direkt säga att jag har Billy bredvid mig utan snarare mer PÅ mig, sovandes 😍 Jag dricker mitt favvo-te och så läste jag dessa orden och det var då jag kom att tänka på min period på nya jobbet och ja ”experience will give you wisdom” 🙏

Erfarenheter är guld värda tycker jag. För jösses vad man växer och utvecklas av dom. Men för att ta till sig erfarenheterna och kunna utvecklas av dom så krävs det lite reflektion och det är de jag ägnar mig åt här i soffan ikväll. Reflektion 💫

Intensivt men kul – Välkommen helg!

Pjuh vilken vecka! Helgen har nog aldrig varit mer välbehövlig. Ni som hänger med vet att det minst sagt varit eller är, en intensiv period för mig och också min sambo, just nu. Jag har nu i veckan gjort min första månad på mitt nya jobb. Som vanligt är det mycket nya intryck när man börjar på en ny arbetsplats men jag har inte bara alla intryck att smälta utan har från dag 1 fått hoppa rakt in i hetluften i min nya tjänst. Kul? Ja, absolut! Men som sagt, intensivt. 

I det här fallet och i en sån här situation som jag befinner mig i just nu är jag glad över min resa som jag har gjort fram till idag. Resan är ju inte på något sätt slut, fram till idag, och jag tycker om tanken på att resan fortsätter så länge livet fortsätter. Att jag hela tiden lär mig något nytt inte bara om livet i sig utan om andra människor, beteenden men framför allt om mig själv. Igår morse när jag satt på spårvagnen på väg till jobbet tex så satt jag och gjorde medveten andning med mig själv. Jag har en tendens att i perioder då det är mycket så drar jag upp min andning, långt upp i bröstet och andas mycket kortare andetag. Det gör att jag spänner mig och vice versa. Så en medveten andning när jag åkte över Göta älvbron gjorde susen. Sådana tricks är jag glad att jag lärt mig! Perioden har som sagt varit intensiv också då vi fick sålt lägenheten till kanonpris och nu planerar för fullt inför flytten till vårt hus. Så även om det är mycket så är det roliga saker och jag har inte direkt känt mig stressad och jag upplever trots allt att jag lixom har koll på läget. Men kroppen har sagt ifrån lite granna genom att jag varit extremt trött på morgonen, vilket inte är likt mig, också lite lätt huvudvärk några dagar irad samt lite yrsel från och till. Inte heller likt mig och min kropp 😕 Så i helgen ska jag försöka att ladda batterierna lite extra. Vi har dock lite saker inplanerade imorgon men det är bara roliga saker och vi kan ta dom med ro. Vi ska bland annat iväg och kolla på ett matbord som vi vill ha i huset. Vi ska seom det är lika snyggt i verkligheten som på bild 😀 Sedan ska vi även spana in en byrå vi vill ha i nya sovrummet och så ska det köpas en hel drös med flyttkartonger. För nu är det dags att börja packa ihop vårt hem. Till och med det känns kul men jag vet att jag kommer att tycka annorlunda när jag har packar en sisådär 10 lådor, haha.

Bjuder på en bild på buketten som står på bordet i köket. Dessa blommorna har stått i 1 1/2 vecka nu och är fortfarande sådär fina.

Ta hand om er och trevlig helg! 🌟

Mental inställning, har du provat?

​Man kommer så förbannat långt när man jobbar med sin mentala inställning. Det är coolt tycker jag! 🙌 Har du provat? 😀 Livet blir lixom lite lättare, lite roligare 💜

Jag menar inte att det händer mindre tråkiga eller jobbiga grejer i livet, för de där händer tyvärr ändå. Men det är upp till dig själv att bestämma hur du själv ska reagera på dessa saker, händelser eller människor.

Ibland kanske man inte kan tänka till och reagera på ett, för dig ultimat sätt, direkt när något händer. Ge då dig själv lite tid, eftertanke och reflektion och våga ändra din inställning och din reaktion. Man kan alltid ändra sig! Ingenting är hugget i sten och även gamla hundar kan lära sig att sitta 🌟Kanske reagerar du annorlunda nästa gång något liknande händer? 🙂

Fundera över vad du själv sänder ut för signaler till din omgivning 🌟

Är du en glädjespridare? Tar du eller ger du energi? 💛

We are the directors of our own mindset. Fundera på det där en stund och ta hand om dig. Det finns ju bara en av dig!

Självkänsla, viktminskning & livets liv

Jag sitter på tåget upp till Stockholm. Jag har en hel helg framför mig med några av mina absoluta favoritpinglor. Det ska bli supermysigt! Att åka tåg är mysigt tycker jag. Man lixom glider fram genom landskapet och får tid över till att tex blogga. Så som jag gör nu. 

Jag har sedan en tid tillbaka funderat lite över min relation till mig själv och min kropp. Kring min självkänsla och min relation till mat och att banta. Jag har reflekterat över hur jag har utvecklats med det där och att jag numera har en helt annan syn på mig själv och ett helt annat fokus kosten. Jag har lärt mig skillnaden på självförtroende och självkänsla! Jag har skrivit om detta tidigare på bloggen då jag för ett bra tag sedan kom fram till att jag alltid haft ett självförtroende men noll självkänsla. Ja, noll! Den har alltså inte existerat.

Jag har också, nästan så länge jag kan minnas, alltid varit omringad av bantning och personer som ständigt försökt att bli smala. Jag tror att jag själv och min hjärna gjorde entré i bantningsvärlden vid ca 10 års ålder när jag blev retad av en kille i skolan som kallade mig för köttbullen. Jag har under hela min uppväxt fått höra ”Men Lina du behöver inte ta en så stor kaka” eller ”såna som vi, som är lite runda, tar bara en liten bit eller ingen alls” eller ”är det inte bättre att du dricker vatten till maten?”. Jag vill inte hänga ut mina föräldrar på något sätt, dom har alltid velat väl och jag har turen att komma ifrån ett hem där vi alltid ätit hemlagad mat, utan jag vill påpeka att kommentarer som dessa kom ifrån min omgivning i de stora hela och inte direkt ifrån min mamma och pappa. Jag är född på 90-talet då lightprodukter, shake-dieter, viktväktarna och sen också GI var poppis. Och jo, jag har provat allihopa. Jag har nog provat det mesta man kan banta med faktiskt. 

Jag gick ner en hel del i vikt i 9an och första delen av gymnasiet och detta fick jag förstås bekräftat ifrån min omgivning. Så kommentarerna har inte alltid varit negativa, det kanske man också ska lyfta. Jag tyckte själv att jag var finare så och det var så himla mycket roligare, inte bara att köpa kläder utan också att ha på sig dom! Sjukt stor skillnad mot innan då jag känt mig obekväm i vad jag än hade på mig. Så i mitten på gymnasiet så träffade jag min Mikael, ja jag var bara 17 när vi träffades. Han har alltid varit fantastiskt duktig på att ge mig komplimanger men med åren så blev jag riktigt dålig på att ta åt mig av det han sa. Jag hade börjat att gå upp i vikt igen och de orden han sa stämde inte alls överens med vad mina tankar om mig själv sa. Jag trodde att han sa så för att vara snäll och att han egentligen inte menade de. Jag trodde honom inte för att jag höll inte själv med honom. Det spelade alltså ingen roll hur fin han tyckte att jag var för jag tyckte inte om mig själv. Där har ni den obefintliga självkänslan. 

Jag hade kunnat skriva så förbannat mycket och långt om detta. Om hur jag kämpat med min vikt och självkänsla så länge jag kan minnas men jag ser ingen jättestor anledning i att vara i det förflutna och rota. Så jag ska försöka att korta ner de hela lite. Jag har nämligen blivit så otroligt inspirerad av ett ungt företag som heter Iamproud.se, som jag följer på intagram och därför vill jag dela med mig av mina egna tankar lite. 

Jag hittade lchf och lågkolhydratskost någon gång under 2011. Jag har gått ner ungefär 14 kg med den här kosten och jag mår riktigt bra av att äta glutenfritt och sockerfritt, i de stora hela. Jag ska inte sticka under stol med att viktminskningen har gjort gott för mig och boostat mig, mitt självförtroende och min självkänsla. Jag skulle inte kunna vara ”hur stor som helst” (i mina ögon mätt) och vara bekväm i min kropp. Men det där är jag! Inte du. Med risk för att trampa någon på tårna men, jag tycker det är skillnad på att vara ohälsosamt överviktig, fortsätta att frossa i dåliga matvanor och socker fastän man tycker om sig själv och sin kropp. Man kan och ska självklart tycka om sig själv och sin kropp i alla storlekar och former för det är ju fortfarande du. Men det är skillnad på det och att vara hälsosamt kurvig, mullig eller go eller vad vi nu vill kalla det. Men återigen detta är mina åsikter och kanske inte dina. För mig funkade det inte att vara så stor som jag var. 

Jag vill fortfarande gå ner lite till i vikt. Men jag har helt ändrat fokus kring det där från då till nu. Jag har inte bråttom ner i vikt, jag är ju fin nu också. Och jag slutade att fokusera på att gå ner i vikt och började istället att arbeta med min självkänsla. Jag bytte fokus. Sen nästan ett år tillbaka har jag haft ett annat fokus och jäklar vad mycket bättre jag mår! Jag har slutat att använda ordet som att ”fuska” eller ”unna mig” när jag äter något som inte är lchf. Nu för tiden äter jag saker som inte är inom ramarna av lchf och det är utan att straffa mig själv , tankemässigt. Och oj vad mycket godare allting smakar då. Lchf eller inte. Och oj vad mycket roligare livet blivit när jag inte koncentrerar mig på mat och vikten 24h om dygnet. Jag äter lågkolhydratskost för att jag mår bra av de och de håller mitt sockermonster i chack. 

Jag håller med Mikael nu. Jag ÄR ju fin! Fantastiskt fin. Och jag är ju samma grymma tjej vare sig jag väger 5 kg upp eller ner. Men jag är en ännu grymmare tjej när jag mår som bäst. När jag är mitt bästa jag och när jag inte tar så förbannat allvarligt på allting  (läs vikten, kosten och kolhydrater). 

Efter att ha jobbat med mig själv och självkänslan så kan jag be min sambo att ta en sån här bild på mig tex! Helt frivilligt. Det där skulle gamla Lina aaaaaldrig göra. Men varför ska han inte ta en bild på mig när jag har det så förbannat gött på en strand i Italien med en kall öl i handen? Lite ärr på magen efter mina två operationer och ett gott veck eftersom jag sitter ner. Livets liv ju. Klart det ska fotas! Jag lever livets liv nu. Med Lina 2.0. Fantastiskt glad att jag insett detta! Jag har insett det själv. För mig själv. Jag är kick ass. Nu lever vi livets liv tycker jag ! ♡

Skillanden på min viktresa

​A throw back and just a little reminder ☝

Jag har gått ner ungefär 14 kg med lchf och lågkolhydratskost och det är fantastiskt, tycker jag! Jag mår så jäkla mycket bättre på lågkolhydratskost och framför allt av en kost som knappt innehåller gluten eller socker 👍

Jag är inte klar med min viktresa ännu. Men skillnaden från förr och nu är att välmående går före vikt. 

Att må bra, att utvecklas med mig själv och att våga vara jag är viktigare än vad det står på vågen. Vikten står inte längre i centrum och det är så jäkla skönt 👏

Jag har gått ifrån en period där jag var rädd för kolhydrater och trodde att jag skulle gå upp i vikt om jag åt ett halvt äpple 🍎

Jag har lärt mig sååå mycket på vägen! För att jag lärt mig att lyssna på kroppen. Jag tillät mig själv att börja lyssna inåt. På mig ❤

Sen ska jag inte sticka under stol med att jag mår bättre när jag är 14 kg lättare och känner mig finare och mer tillfreds med mig själv, bland annat just för ATT jag HAR gått ner i vikt ☺

Men ni ser bilden till höger? Den är från i somras 🌞 Och jag har en öl i handen 🍺 och jag ler och mår så bra där 😀  Och jag har familjen omkring mig just när den där bilden tas 📷

Glöm inte det! Att du mår bra är alltid de viktigaste! 💫

Brunch på Posthotellet

Jag klev ur valpbubblan idag och brunchade med familjen på ”Posthotellet” här i stan och jäklar vilken brunch! Farfar fick den här brunchen i present när han fyllde år i September och idag så blev den av. Om vi säger såhär 😌 Vi hade sittningen mellan kl 12 och 14 och jag är fortfarande mätt och nu är klockan strax 17 😂

Jag gjorde så att jag fastade fram till brunchen kl 12, drack bara mitt morgonkaffe, så att jag kunde gå all in på maten. Supergod mat och det fanns allt du kan tänka dig vilja ha på en brunch och lite till. Gick absolut att plocka och anpassa efter lchf eller lågkolhydratskost, om man ville. Kan absolut rekommendera en brunch där. Byggnaden i sig är ju riktigt pampig och det är snyggt där inne tycker jag. Otroligt högt till tak i salen där vi åt och snygg inredning. Kul också att höra farfar berätta om hur han hämtat och lämnat paket i samma lokal, en gång i tiden.

Mysig stund med familjen och skönt att komma hemifrån lite. Det är något som vi har bestämt här hemma i vår lilla familj, att jag ska passa på att komma hemifrån när min sambo är hemma. Dels för att han också ska få vara ensam med valpen och för att jag ska få komma ifrån lite och släppa lite ansvar eftersom jag är den som är valpledig och spenderar all vaken tid med valpen. Tror att det är nyttigt för alla inblandade. Har nämligen bara varit utanför valpbubblan två gånger, tre med idag, sen vi hämtade honom för tre veckor sedan. Inte undra på att det känts intensivt för mig med valpen! Så det ska de bli ändring på 🙂

Vi backar bandet lite

Obs! → Här kommer ett inlägg med lite hundsnack. Är man inte särskilt hund eller valpintresserad (hur man nu inte kan vara de 😉 ) så är man varmt välkommen att kika vidare på annat här i bloggen. Schysst av mig att varna tänkte jag!

Jag har bestämt att ta rumsrenhetsträningen lite back to basic efter att ha utvärderat den första veckan/tiden som har gått med valpen. Så inatt stod min väckarklocka på kl 01:00 samt på kl 04:00 ⏰

Det har hänt några små olyckor inne de tre senaste nätterna och jag har nämligen kommit fram till att vi har varit liiite för snabba med att ta promenaderna ute i stora vida världen istället för på den lugna trygga gården 🐾. Han tycker det är spännande där ute, på andra sidan huset och han är inte rädd, vilket jag är grymt imponerad av. Men vi har märkt att Billy blir lite väl stissig och uppe i varv efter en promenad ute i den stora vida världen samt att han är lite nervös kring att göra nr 2 💩.

Så igår gick jag igenom mina hundböcker igen, skrevs och fick bolla lite med några fantastiska tjejer på instagram som också gått igenom valptiden med sina vovvar och har nu tillsammans med min sambo valt att backa bandet lite. Det är så otroligt nyttigt att reflektera lite och försöka tänka över lite saker och frågor som tex vad kan vi göra annorlunda? Vad kan vi göra bättre? Men också, vad gör vi redan bra? Det är lite roligt och jag måste bara få skryta lite för min sambo blev sjukt imponerad av mig och mitt sätt att tänka på. Han tyckte det var otroligt bra att jag reflekterade, gick tillbaka och läste i mina hundböcker och vågade ta ett steg tillbaka. Han blev stolt! Det ska då tilläggas att han arbetar som projektledare och är mycket van vid den här typen av tankesätt samt att projekt inte alltid blir som man har tänkt sig och då får man tänka om. Men jag tänker lite att bara för att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig och man behöver tänka om, så behöver inte det betyda att slutresultatet eller resultaten öht blir sämre än vad som var tänkt ifrån början. Hänger du med?

Nu funkar jag ju så att jag har fått lite jäklaranamma kring att fixa det här (jag är ganska så envis 😈) och jag är bannemig taggad på att få ordning på kisseri, bajseri och på att forma en trygg men nyfiken hund!

Lets do this! 👊

Vi får också ha i åtanke att vi aldrig har haft valp tidigare i vår lilla familj, tänk vad vi lär oss vi två, jag och min sambo.

Bjuder på en bild på den supermegagosiga valpmagen.

img_20161102_091216.jpg

Dagens to-do list

​Startar måndagen och veckan med den här to-do listan (se bilden här nedan). Jag är en expert på att leva i framtiden, är inte så mycket bakåt i tiden och gräver men jag tänker gärna framåt och planerar nya saker som ska hända. Ta det här med våran valp tex jag har redan skippat valptiden i mina tankar och tänker på allt vi kan göra sen. 

Yogan och meditationen har verkligen lärt mig att bli bättre på att leva i nuet 💫Men det är någonting som jag måste anstränga mig lite för att kunna göra. Att leva i nuet kommer inte för sig självt för mig ☺

Så en påminnelse som den här är grymt bra för mig och jag tänker jobba efter den idag. Mentalträning behöver också underhållas lixom den fysiska konditionen. Så det är bara till att öva öva öva!

Fin måndag på er! 😙 @linapetersen.se på instagram.

1:a veckan med valp, mina tankar

Ja då var den gjord, första veckan med våran alldeles egna hundvalp, Billy ♥

Jag känner att jag vill skriva av mig lite om veckan som har gått då den har varit otroligt blandad, för mig. Det är säkert så att min sambo upplever första valpveckan på ett helt annat sätt än mig så hade han skrivit ett liknande inlägg så hade de garanterat sett annorlunda ut. För vi är ju olika. Men det är en bra sak! Det är något jag har fått bevisat ännu en gång, under dessa dagarna.

Jag ska försöka att ta det hela lite ifrån början så att även du som inte känner mig så bra, eller sedan innan, också har en chans att hänga med. Jag har haft hund tidigare tillsammans med min familj. Vi hämtade henne när jag var 13 år gammal och hunden hade precis fyllt ett år. Så ja, jag har haft hund tidigare men jag har aldrig haft en valp innan. Hunden vi hämtade då hette Fliza och kom att betyda väldigt mycket, inte bara för mig utan för hela familjen. Man är förstås medveten om att när man skaffar en hund, eller vilket djur som helst egentligen, så kommer den dagen då ens hund ska vandra vidare till hundhimlen (jo, jag tycker att det är en fin tanke att dom hamnar i hundhimlen). Jag har förstås fattat att den dagen skulle vara jobbig men jag kunde aldrig ana att det skulle vara så förbannat tufft att förlora en hund. Jag bodde inte längre hemma då när hon somnade in och jag tycker fortfarande än idag att det är jobbigt att jag inte var där och kunde säga hej då till henne. Jag ska vara helt ärlig nu och berätta att några tårar singlar ner för mina kinder då jag skriver detta. 

Fredagen den 21 Oktober åkte vi så äntligen för att hämta hem min och min sambos första gemensamma hund. Jag får lov att säga ”första gemensamma” eftersom jag inte vågar svära på att detta är min/våran sista hund. Det gick superbra att hämta hem honom och det kändes nästan för bra för att vara sant när han 10 minuter in i bilresan hem somnade och sen sova hela vägen. Cool kille! Första veckan har nu gått åt till att lära känna den här lilla individen lite bättre. För han är verkligen liten. Jag får påminna mig ibland om att han bara har tassat på denna jorden i 9 veckor. Det är bannemig inte länge!

Första dagarna kändes det nästan inte på riktigt. Jag sa till min sambo att det känns som att vi har den här lilla krabaten på lån. Att vi ska lämna tillbaka honom snart. Det tog någon dag för mig att förstå att han är våran nu. Han bor här ♥ Första dagarna märkte jag på mig själv hur mycket jag såg våran gamla hund i den här nya hundvalpen. Jag tänkte otroligt mycket på våran gamla hund och hur hon brukade bete sig i olika situationer. Det var lite jobbigt och framför allt svårt. Jag kom fram till hur otroligt van jag är vid vuxna hundar. Hundar som är lite världsvana, som har lärt sig lite olika kommandon och där man lärt sig att kommunicera med varandra, människa och hund. Den här lilla krabaten kan inte vårat språk och vi kan inte hans, ännu. Jag fick på riktigt säga till mig själv att detta är en helt annan individ än vår gamla hund. Det låter ju kanske självklart men tänk på att min gamla hund är den enda riktigt nära hundkontakten jag har haft och har man haft den kontakten i stort sett varje dag i mer än 10 år av sitt liv, ja då är man ganska van vid just den. Jag får gång på gång påminna mig om att den här fina lilla individen inte är så gammal men att jag ska lära honom allt jag kan. Allt vi kan. Vi har verkligen lärt oss mycket på bara den här första valpveckan tillsammans.

Klart att det är superkul att ha en hundvalp. Han är så fantastiskt söt att hjärtat ibland lixom svämmar över av härliga känslor när man tittar på honom. Han är en otroligt duktig kille! Han har imponerat på oss flera gånger under den här första tiden. Han är glad, väldigt nyfiken och ganska cool. Vi börjar vänja oss vid varandra och för mig känns det bättre och bättre. Men varför har det inte riktigt känts bra undrar kanske du? Du har ju för tusan äntligen fått din älskade hundvalp Lina! Ja, så kan man tänka. För så har jag nämligen tänkt för mig själv… Och jag är så förbannat glad för det. Tacksam och supernöjd med de faktum att vi har en egen hund. Men för mig har detta varit och ÄR en utmaning. Jag är en person som sätter otroligt höga krav på mig själv och vill gärna, i allt jag gör, vara bäst redan ifrån start. Så även när jag tar hem en hundvalp. Skilj nu på att jag inte sätter kraven på hundvalpen utan på mig själv! Första veckan och veckorna är nästan enbart till för att lära känna varandra och få in lite rutiner i den vardag man ska skapa tillsammans. Så inget krav på valpen men jag sätter krav på mig själv. Tex, då han kissat inne. Det är så otroligt lätt hänt för den lille valpen och faktiskt någonting man får räkna med när man tagit hem en valp men jag lägger gärna den skulden på mig själv och tänker direkt att ”fan hade jag varit någon sekund snabbare ut så hade detta inte hänt”. I början på veckan har jag varit på helspänn. Alltså på HELSPÄNN! Jag har omedvetet haft koll på valpens minsta lilla vink. Det började kännas i min kropp och i min själ. Det blev tufft och jag fick återigen förklara för mig själv att ”Lina du KAN INTE kontrollera allting”. Och framför allt man kan omöjligt kunna allting om en hundvalp när man aldrig har haft en hundvalp tidigare och även om jag hade haft det så är valparna individer och otroligt olika. Så det här är en utmaning! En utmaning för mig att inse att jag inte kan vara bäst på det här. En utmaning i att se och lära mig att det kommer att ske små misstag. Det kommer garanterat att bli små fel här och där men de viktiga i allt det här är att det måste få vara okej.

Jag har även velat hålla koll på min sambo så att ”han gör rätt” när han hanterar valpen. Jag har förstås bett om ursäkt för det där då jag kom på mig själv och sagt både till honom men mest till mig själv att jag ska skärpa mig. Jag måste lita på att han får göra på sitt sätt och lära sig han också. Han har aldrig haft hund innan så det här gör han galant tycker jag! Vet ni vad slutsatsen egentligen är? Jag måste våga slappna av. Jag mår inte bra av att vara på helspänn hela tiden. Det kommer att bli någon kiss inomhus och det är okej! Vi kommer garanterat att göra misstag när vi fostrar våran första valp men vi kommer också att göra så förbannat mycket bra och ”rätt” saker 🙂

För mig har det varit mest frustrerande att jag och valpen inte talar samma språk. Än så länge kan vi inte riktigt kommunicera med varandra så bra som jag vill men vet ni vad det bästa är? Det kommer! Jösses vad vi kommer att kunna kommunicera sen. Vi har som sagt bara haft honom i en vecka så återigen Lina, våga slappna av. 

Det här är så typiskt mig att jag inte ens blir förvånad. Att jag själv skapar en oro i kroppen och jobbiga känslor för mig själv, det tycker jag inte är okej. Det är något jag ständigt jobbar med. Jag bygger jättelätt upp oro i min kropp, oro som ibland blir till lätt ångest. Jobbiga feelings helt enkelt. Det är någonting jag jobbar på hela tiden och jag blir bättre. Men tänk er själva en situation med en valp som man inte riktigt har kontroll över som man samtidigt vill göra aaallt det bästa för i en kombination med för lite sömn och ett konstant mood av att jag måste ha koll och kontroll, det är ingen superbra kombo. Inte undra på att det kommit och gått massa oro i min kropp under den senaste veckan. Oro, alltså vi snackar press på mig själv som blir till en stress och slutar med tunga känslor i bröstet och en klump i magen. Det är oro för mig.

Att skriva av mig såhär hjälper mig en hel del. Jag får perspektiv på mina funderingar när jag själv får läsa mina egna ord. Och missförstå mig rätt! Jag är helt fantastiskt superglad över att våran Billy äntligen är här. Han är fantastisk och så otroligt fin. Och min sambo är så otroligt duktig och jag hade inte velat se någon annan husse till min valp. Det ska bli så förbannat roligt att få lära känna Billy lite mer och framför allt att börja kommunicera med honom, skapa rutiner och en vardag ihop. Jag ser fram emot det! Och vet ni vad? Just i skrivande stund så kom Billy och lade sig på mina fötter. Fantastiska hund! ♥

img_20161021_163300.jpg

Min superpower

​Det är något alldeles speciellt med att våga följa sin magkänsla 💜

Det infinner sig en så fantastiskt skön känsla, i hela kroppen, en känsla som säger att man har gjort ”rätt!”

Så jäkla häftig känsla! 🙌

Jag har gjort just det där och för varje gång jag gör det, följer min intuition eller magkänsla, så växer jag. Jag växer, jag utvecklas som person, jag blir starkare inte bara i mig själv utan med mig själv eftersom beslutet kommer ifrån mig själv, inuti mig själv, ifrån min intuition. 💫

Ingen annan tar besluten åt mig , visst kan man bolla sina tankar och funderingar men i slutändan är det jag som fattar beslutet. Mitt egna beslut! 👊

Och för varje gång har jag fått mer och mer blodad tand. Ett sug om att för alltid följa min intuition 😌 Göra det om och om igen, igenom hela livet. För att just den känslan som infinner sig, om att man har gjort rätt, den är fan oslagbar! 👏 Jag valde att tacka nej till förlängning på jobbet, av olika anledningar. Men viktigast av allt, jag lyssnade på mig själv!

Sista dagen på jobbet är nu gjord och imorgon hämtar vi valpen! Våran valp 😍

Vad som händer härnäst? På jobbfronten? Ingen aning 😀

Först ut är valpledighet 💃