5 års erfarenhet och lite till

Jag och min sambo har ätit LCHF/Paleo/Lågkolhydratskost i lite mer än 5 år nu. Det slog mig idag nämligen. När jag fick en ”like” på instagram, på en gammal bild, så började jag själv kolla igenom min egna profil och såg att jag lade upp mina första bilder där år 2012 och då hade vi redan ätit LCHF i ett tag.
Det fick mig att fundera. På min egna resa, på min egna relation till LCHF/Paleo/Lågkolhydratskost, ja min eller vår kosthållning är ganska svår att definiera eftersom vi dragit oss åt olika håll vad gäller kosten och ingen av oss, varken jag eller min sambo, gillar att sätta ”etikett på maten”, placera den eller oss i ett speciellt fack. För mig är det lågkolhydratskost.
Lågkolhydratskost som så långt det bara går är ekologisk och mer än gärna får vara närproducerad. Mat och varor som är så ”rena” som det bara går och inte innehåller en massa onödig skit. Där ligger mitt fokus när det kommer till mat och matvaror.

Men det har ändrats genom året, mitt fokus på kosten och jag har aldrig riktigt haft en plan med min kost, med min LCHF, med min lågkolhydratskost.
Det började där någon gång vid 2011. Min sambo hade trillat in på www.kostdoktorn.se och tyckte att det han läst om verkade vettigt, logiskt. Han är den av oss två som läser, är källkritisk och tar till sig fakta otroligt bra. Han är lixom den som ”nördar” in sig och sen för vidare den relevanta informationen till mig. Haha, så funkar det i vår lilla familj!
Så efter att läst ytterligare lite till så bestämde vi oss för att testa. Jag hade inte då något speciellt stort fokus på varken viktnedgång eller välmående eller egentligen på någonting. Vi bara började!

Detta var innan LCHF hade exploderat i media, bland sociala medier och innan var och varannan kotte hade börjat att ge ut kok- och receptböcker. Så det var otroligt torrt på receptfronten. Jag minns att brödrecepten som fanns smakade omelett och ägg och jag minns klart och tydligt hur jag tänkte ”ska jag aldrig mer få äta en macka i mitt liv?!”..
Jag kunde hitta en hel del recept ifrån USA, där var dom lite längre komna med lågkolhydratskost och LCHF, än vad vi var här i Sverige. Jag kunde hitta mycket inspiration genom att söka via Atkins (Atkins dieten).
Ni fattar att the struggle was real! Jag minns hur frukostmaten var svårast att ersätta med bättre alternativ. Jag var inte riktigt bekväm med att äta ägg och bacon eller matrester till frukost, har aldrig trivts med det. Men trots svårighet att hitta recept och förtvivlan kring allting jag nu inte fick äta (ja, jag lade mycket av mitt fokus där den första tiden. Såg allting som jag inte fick äta istället för saker som jag fick äta!) så fortsatte vi med LCHF.

Jag som alltid har haft problem med min mage. IBS, magkatarr, opererat bort både gallblåsan och blindtarmen fick en helt ny mage efter 2 dagar (!!) på LCHF. Det här hade jag inte ens med i tanken så det kom lite som en chock för mig hur lugn min mage var! Den blev inte uppsvälld på eftermiddagen längre? Den var lixom, lugn och glad.
Fantastiskt!

Sen var det de där med viktminskning.
Jag gick ner ungefär 6 kilo ganska så direkt. Woop woop, tänkte jag och började festa till det med vanlig pizza, lite mackor ibland, någon efterrätt här och där på kalas mm. För vadå? Jag hade ju gått ner i vikt nu och jag mådde ju bra, min mage var ju toppen. Så nu kunde jag ju äta. Och så kom julen minns jag. Jag gick upp nästan alla mina kilon igen och så ofantligt svårt att fatta varför? SÅ mycket onyttigt unnade jag ju mig inte. Just i den här fasen använde jag ordet unna kring att äta sämre mat, väldigt ofta.
Min sambo, som aldrig varit någon sockerråtta eller ett kakmonster hade mycket enklare att bara ta en lussebulle eller inte något alls. Jag däremot släppte allt.
Så, jag ska som vanligt försöka att göra en lång historia kort. Jag gick ner mina 6 kilo igen och har sedan gått ner allt som allt mellan 13 och 15 kg. Jag pendlar lite fortfarande beroende på hur jag äter och hur mycket jag släpper på kosten.
Min sambo har gått ner ungefär 18 kg!
Och jag minns frustrationen över att han gick ner så jäkla snabbt medan jag stod och stampade på min vikt. På en förbannad viktplatå. Jag stod där länge. Väldigt länge. Men det var inte förrän jag välkomnade in lymfmassagen i mitt liv som viktnedgången kom igång igen och jag gick ner det sista. Inte som att lymfmassagen löste alla mina problem men den hjälpte mig väldigt mycket på traven och min massör då, Ninna O (Vill ni läsa mer om lymfmassage och om Ninna så hittar ni hennes hemsida här). Fantastisk människa som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med. Hon har hjälpt mig mycket och ibland också sagt åt mig på skarpen. Hon har sagt åt mig på skarpen vad gäller mitt sätt att se på mig själv och på min kropp. Att inte hetsa, stressa så mycket över utseendet och vikten. För det var precis det jag gjorde. Stressade.
Stress och alla de hormoner som sätts igång i kroppen under långvarig stress och press är riktiga bovar vad gäller viktminskning. Man kan säga att stresshormonerna hindrar kroppen från att gå ner i vikt och jag hade en konstant inre stress om att jag inte gick ner i vikt. Ni hör vilken bra kombo det är va?..
Och så var det de här med träningen. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och tampades rejält med tankar på mina vilodagar, de 1-2 dagarna i veckan som jag inte tränade på, som sa att jag var lat, tjock, en soffpotatis och att det inte alls var konstigt att jag såg ut som jag gjorde eller att jag inte gick ner i vikt…
Sen jag gick in i väggen våren 2014 och blev sjukskriven i ca 6 månader för utmattning och depression har jag tappat allt vad träning heter. Konditions och tuffare typ av träning har jag tappat och har än idag inte kommit igång med detta. Det jag däremot har kommit igång med är yogan och det är jag superglad över! Jag gillar verkligen yogan. Den tillsammans med mycket arbete kring mig själv, mina tankar, livet och min personliga utveckling har gett mig ett annat fokus. Ett fokus och ett lugn.

För att knyta ihop säcken lite så, ja jag gick ju ner mina 13-15 kilo och det har jag varit supernöj med. Vi mår båda två otroligt bra av kosten och mitt dåliga immunförsvar är ett minne blott! (Bara för att jag skriver så kommer jag garanterat att bli sjuk snart.. haha)
Jag har testat allt ifrån strikt LCHF till mer liberal LCHF. Paleo och jag har gjort en såkallad ”Whole 30” där man gör en strikt paleoutmaning i 30 dagar. Jag har testat fakir (du nollar kolhydraterna helt), 16:8 fasta som jag fullkomligt älskar och trivs fortfarande jättebra med. Jag testade 5:2 fastan men tyckte det blev för mycket och fel fokus att räkna kalorier och att väga maten. Påtal om att väga maten så har jag ätit LCHF genom att väga, genom att inte väga. Genom att räkna varenda lite kolhydrat till att inte räkna kolhydrater alls. Bakat mycket LCHF-bakverk till att nästan inte baka någonting. Gått ifrån att bara använda sötningsmedel och vara rädd för socker till att tycka att honung och frukt funkar finfint som sötning.
Jag har lärt mig otroligt mycket om min egna kropp, min egna mage och om kosten och hur den påverkar oss men framför allt hur den påverkar just mig. Vad kan jag äta lite av (utan att få gasig mage eller gå upp nämnvärt i vikt), vad mår jag bättre av respektive vad mår jag sämre av, när reagerar magen, vad kan jag boosta viktminskningen med och vad gör att jag samlar på mig mer vätska etc etc.

Jag har sista halvåret eller kanske året till och med, varit väldigt avslappnad. Avslappnad kring både kost men framför allt vad gäller träningen. Och jag har byggt upp en känsla av att ”det räcker nu”. För det där avslappnade har blivit till att bli bekväm och nästan lite lat. Jag har släppt på väldigt många gränser och ätit lite av både det ena och de andra och varken haft fokus, något mål eller egentligen någonting mer än jag ska må bra, som mitt tänk.
Men eftersom jag själv upplever att den här avslappnade inställningen kring kosten och träningen har gått ifrån att jag är avslappnad till att jag är mer bekväm och lat så vill jag nu ta mitt motto ”att vara sitt bästa jag” till en ny nivå.
Jag vill verkligen vara mitt bästa jag.
I mitt fall innebär det att bli lite mer ordentlig med kosten igen. Fortfarande samma avslappnade inställning. Jag dör varken av gluten, kolhydrater eller socker och jag, ingen annan, bestämmer vad jag stoppar i mig.
Jag har det senaste halvåret och nu under semestern svävat ut lite väl mycket. Inget ont i det och jag har njutit som bara den 🙂 Men jag tycker själv att det har blivit lite väl mycket öl, gluten och socker de senaste och även om själen mår bra av det så vet jag att kroppen mår bättre av ren och bra mat. Men som sagt med en avslappnad inställning. Min inställning! Den har tagit flera år att hitta, så den släpper jag inte i första taget.
Jag kommer fortfarande att dricka öl, jag menar, det är ju livets dryck 😉 Jag kommer inte att bli fanatisk (igen.. för det där har jag redan testat och det mådde ingen bra av.) Jag har gått från att vilja övertyga varenda kotte om lågkolhydratskost till att inte bry mig så mycket om vad andra äter men kommer gärna med tips till den som vill. Och det är lite dit jag vill komma nu.
Här på bloggen har jag flera år med recept, tips och tankar kring LCHF/Paleo/Lågkolhydratskost, viktminskning och lite träning. Personlig utveckling och jag har i så många, långa och hyllade inlägg delat med mig av min resa och av mig själv. 
Jag gillar folk som hjälper och lyfter andra!
Så behöver du tips, recept eller inspiration, ta en titt i bloggen. Sprid bloggen eller recepten till någon du tycker om. Till någon som behöver det. Någon som kanske känner igen sig i min resa.
Jag tänkte själv ta en titt nu inför ”Lina-det-är-dags-att-ta-sig-i-kragen” och helt ärligt så kollar jag 9 gånger av 10 min egna blogg när jag behöver recept, haha. Jante? Nä, jag är helt enkelt på god jävla väg att vara mitt bästa jag.

Ta hand om dig och välkommen att fortsätta hänga med mig på min resa!
Delar mycket å instagram @linapetersen.se ♥

Och det här med att ta dig i kragen är ingenting jag börjar med på måndag. Jag började idag. Tog en promenad i jordens alla trappor upp för Ramberget för att testa konditionen, slutsatsen blev att konditionen i princip inte längre existerar. Så vet ni vilken nivå i har mig på, haha. Det har inte varit någon take away-mat idag, varken till lunch eller till middag. Istället bakade jag nötbröd och nu till middag blir det min favvo, hemmagjorda hamburgare.
Långt inlägg men ni vet att jag uppskattar att jag får dela allt det här med er!
Puss och kram 🙂

Vad har hänt i kroppen hittills?

Hej måndag!
Jag började dagen, i vanlig ordning numera, med mina aloe verashots och te. Fyra stycken såna shotar blir det nu när jag är uppe i maxdosen 120 ml om dagen. Jag tar hela min dos direkt på morgonen så är det lixom gjort.
Det går väldigt bra med aloe veran och visst fasiken händer det saker i kroppen! Så himla häftigt 😀
Jag tänkte vara lite ärlig och dela med mig av hur min kropp har reagerat hittills.
Första två dagarna handlade det mest om att komma över den vidriga smaken, haha. Då drack jag 60 ml om dagen. Ganska snabbt efter start började jag dricka och kissa mycket. Alltså dricka, kissa, dricka, kissa. Om jag var en ”kissfia” (jo min familj kallar mig för det ibland) innan vet jag inte vilken nivå jag är på nu, haha.
Sedan trappade jag upp dosen och drack 90 ml i en eller två dagar innan jag tillsist gick upp till 120 ml.
Och sen har det rullat på bra. Så för ca 2 dagar sedan så ploppade det upp 4-5 finnar ifrån ingenstans, bara sådär ”poff” ni vet. Och jag brukar ju inte bli glad över finnar eller plitor men vem fan blir det? Men just den här gången känns det ju as bra för det är första kvittot på att aloe veran gör sitt. Den verkar just nu utrensande och huden kan då komma att bli värre eftersom skit, alltså slaggprodukter, ska ut, och dom tar sig bland annat ut via kroppens största organ, huden, och via urinen.
Så tillbaka till att vara en kissfia. Jag har haft lite lätt huvudvärk i två dagar ,vilket inte hör till vanligheterna. Och jag har vaknat tre nätter irad och behövt gå på toa och då kissat som om jag hade druckit tre spänner med vatten (!!) och då har jag inte ens druckit kvällste som jag brukar.
Så nog händer det grejer! 😀
Precis som det ska alltså. Finnar, dricka och kissa mycket samt huvudvärk. Livet är härligt! Haha.
Så det gäller att inte bli rädd över kroppens reaktioner eller att sluta då. Detta är en del av förändringen och det är precis den jag vill åt. Kroppen är cool!

image

En shot aloevera, tack!

Tog min första shot av Aloe vera-gel ikväll. Det ser nästan lite festligt ut på bilden, inte sant?
Men jag tillhör en av dom som tycker att det på riktigt smakar… vågar inte ens skriva vad jag tycker att det smakar HAHA.
Anyway, jag har tänkt att ge Aloevera en chans och valde att köra på den gelen som är ”mest ren” och innehåller 96% ekologisk aloe vera 🙂
Jag har länge haft problem med mitt lymfsystem med slaggprodukter i kroppen vilket leder till att jag samlar på mig mycket vätska. Att gå på lymfmassage och att ha sk egenvård av mitt lymfsystem har varit en av nycklarna till att jag kom loss ifrån min viltplatå och faktiskt fick viktminskningen att lossna på riktigt. Men mer om det i ett eget inlägg!
När jag underhåller lymfsystemet och rensar kroppen så ger det inte bara en väldigt knasig lukt på urin och svett (det är slaggprodukter och skit som kommer ur kroppen genom just svett och urin so it’s really a good thing!) utan också hudproblem.
Jag får finnar och orenheter kring haka och hals och jag vill nu på riktigt få bukt med det där!!!
I perioder har det varit riktigt jobbigt och jag hade stunder där jag inte ville visa mig bland folk osminkad eller utan att ha en halsduk för halva ansiktet.
Men jag har jobbat mycket med mig själv och kan nu gå utan smink i tid och otid precis som jag alltid gjorde förr 😀
Gillar att kunna gå osminkad!

Så jag tänkte ge aloe vera en chans för att på riktigt rensa ut kroppen och få bort slaggprodukter, vätskeansamlingar och orenheter i ansiktet. Hey ho – Lets go 😀
Jag är lite taggad!
Dock kan det, om det funkar som det ska i kroppen och med slaggprodukterna, att bli lite värre i ansiktet till en början eftersom kroppen faktiskt rensar ur. Men det är bara bra!
Så, om jag gnäller om någon vecka eller två på att det inte fungerar så får du GÄRNA påminna lilla Lina om att det är helt naturligt och en bra sak.
Då kör vi!

image

Koffein eller inte? Jag testar vetja!

Jag är nog lite utav en te-nörd, te-fantast eller te-älskare. Kanske alla tre? 🙂 Nu när jag testar att inte dricka kaffe (sen två månader tillbaka ungefär) så dricks det ännu mera te. Jag väljer vid vilka tillfällen jag vill dricka svart te då det också innehåller koffein. Jag håller helt enkelt på att testa och ser hur jag mår utan stora doser koffein. Jag provar och är också nyfiken på hur jag faktiskt reagerar när jag väl dricker koffein. Om det har en positiv eller negativ effekt på mitt mående. Ibland kan koffeinets uppiggande och stimulerande utav stresshormon vara en negativ effekt men ibland kan det vara just den effekten man vill åt och då är den ju positiv. Jag upplever att min kropp kan hantera koffein eller kaffe bättre efter att jag har ätit än om jag dricker det på fastande mage (som jag gjort varje dag i några års tid nu).
Jag har haft en väldigt kämpig höst och vinter, där hela jag varit allmänt ostabil och kom fram till att jag inte behöver utsätta min kropp för mer stresspåslag och ”tassa på tårna” genom att ge min kropp kaffe på tom mage, det första jag gör på morgonen. 

Jag säger inte att det är dåligt med kaffe eller koffein på något sätt och jag tror som med så mycket annat att det är olika för oss alla. Också olika beroende på situationen man befinner sig i.
Jag tycker det är kul att testa och är allmänt nyfiken utav mig. Jag vill framför allt åt ett bättre mående då jag fortfarande inte riktigt är där än, både psykiskt och fysiskt. Jag siktar på en hållbar och hälsosam livsstil. Jag vill vara mitt bästa jag!
Nu blev detta ett väldigt mycket längre inlägg än vad jag först tänkte ifrån början. Det blir lätt så när tankarna får flyga fritt!
Jag ville egentligen bara tipsa om ett helt fantastiskt gott, ekologiskt te, som jag köpte på hälsokosten igår. Det är ett svart te med smak utav vanilj och lakrits. Fin kombination!

image

Quote

”Det är inte egoistiskt att fokusera på ditt egna välmående.
När du är i balans och mår bra, får omgivningen också nytta utav det!

Bra start på veckan!

Det vankas långpromenad i det gråa vädret. Lika bra att pälsa på sig tänker jag!
Vi snackar alltså underställ (på bilden saknas långkalsonger men dom åker förstås på), ett lager träningskläder och en jacka som är fodrad men andas. Pannband, vantar och en halsduk.
Gear up med andra ord!

Kommer kännas gött efteråt.
I eftermiddag blir det någon timma i frisörstolen.
Bra start på veckan med andra ord!

image

"Berget? Det är litet nu. Så jävla litet!"

Det är konstigt hur hjärnan fungerar ibland. Någonting som tidigare varit vardag för mig kändes idag som att bestiga ett berg. Vi, jag och hjärnan, var inte alls överens och jag fick kriga med mina tankar hela eftermiddagen. Men vet du vad?
Jag vann!

Tiden innan jag skulle bestiga berget så försökte jag påminna mig om just den här känslan. Känslan av att jag vann! Jag gjorde det fanimej! Jag gjorde det också för att få se det där berget bli litet igen. För det är litet egentligen men för mig har detta varit en enorm tröskel att kliva över.
Jag skriver detta i ren, tja vad ska vi kalla det?, energiberusningsjävlaranammajagäger-känsla just nu 🙂
Jag skulle nog vilja säga att jag är död och så jäkla levande, på samma gång, i skrivande stund. Och berget? Det är litet nu. Så jävla litet!

Vad skriver jag om egentligen?
Träning!
Jag har en ganska blandad historia bakom mig vad gäller träning. En liten del utav den historian är förklaringen till varför jag behövde bestiga ett berg idag.
Sakta men säkert börjar jag att få mer utav mitt egna facit i hand. Facit till varför jag gick in i väggen, blev sjukskriven och hela det kalaset. Jag börjar samla på mig fler svar. Saker och ting börjar äntligen att falla på plats, kännas logiska och relevanta. Det här med att ge saker tid och få perspektiv är viktigt och har fått en helt ny innebörd för mig.

Hur som helst. När jag egentligen mådde som sämst och samtidigt var som mest omedveten om hur jag mådde. När livet inte gick i 100 km/h utan i 160 km/h, då började jag att träna Crossfit. Äntligen! Som jag längtat, eller?
Crossfit och crossfitandan var något som länge inspirerat mig och jag hade velat testa länge men helt ärligt, aldrig riktigt vågat. Så fyra månader innan sjukskrivningen så gick jag och Mikael på ett prova-på-pass och jag gick därifrån med skräckblandad förtjusning. Vi valde att fortsätta!
Jag valde att fortsätta trots att jag inför varenda träningspass hade en klump i magen. Jag mådde illa! Jag ville oftast springa därifrån i ren och skär panik men jag sa till mig själv att det var normalt att känna sig lite nervös och pirrig. Jag tänkte att det är bara för att jag är ny. Det slutar nog snart. Och det kändes alltid bra efter passen. Då var jag glad, lugn och riktigt svettig för ja, det är riktigt tuff träning. Innan crossfiten hade jag länge tränat 5-6 dagar i veckan, det var lixom standard för mig. Så att träna mycket och tufft var bara kul. Trodde jag!
De dagarna jag inte tränade brukade ganska snabbt få sällskap utav tankar om att jag var tjock, lat och en bekväm människa. Trots att jag tränat dagen innan och hade pass inbokat dagen efter. Men just den dagen jag inte tränade så kände jag mig lat, som en riktig soffpotatis. Det här var också tankar och reaktioner som jag aldrig la någon vikt vid. Jag tyckte ju att träning var kul? Jag tränade ju enbart för min skull. Det är väl inget konstigt med det?

Tillbaka till crossfiten.
På crossiften tränade vi väldigt mycket mot klockan. Mot tiden. Mot personbästa. Mot andras personbästa. Man blev klockad, klockade andra. Skrev ner sina resultat med tanken om att vara ännu bättre till nästa gång och nästa gång igen. Reslutat. Prestation. Utveckling. Mål. För många var detta sjukt sporrande och peppande. Men för mig? Nej, det blev tillslut prestationsångest. Det var det kanske redan ifrån början… Jag har någon knasig tanke om att när jag gör saker och ting för första gången så ska jag kunna det redan vid start. Helst vara bäst!
Så jag inte bara pressade mig själv fysiskt, under de hårda träningspassen, utan ännu mera psykiskt. Både innan, under, efter och emellan passen. Jag satte krav på mig själv!
Jag följde tjejer och killar på instagram som tävlade i crossfit. Världsmästare i crossfit. Om jag satte ribban högt?.. Jag trodde att jag peppade mig själv. Att det inspirerade mig. Jag hade ingen aning om att det stressade mig och pressade mig. Det var ju motivation?!

När jag skriver om det nu, med en del utav facit i hand, så låter det så jäkla självklart allting. Och jag tänker att du nu sitter och tänker ”men lilla Lina. Det fattar du väl själv? Hur kunde du INTE fatta det?”

Så vart jag då sjukskriven fyra månader senare och fick rådet utav min läkare att inte träna. Pfft, va? Ska jag inte träna? Alla vet väl att man mår bra av träning?
Nej , jag blev ordinerad promenader. En promenad varje dag. Det kändes lite som ett skämt, det måste jag erkänna. Men när det sen kom dagar, under sjukskrivningen, då jag inte kom upp ur sängen. Eller kom utanför dörren. Eller när det kom dagar då jag bestämt med mig själv att Lina idag, idag ska du ut på en härlig promenad i vårsolen och så tog det mig ungefär 5 timmar (!!) att ta mig ut på den där promenaden, då började jag förstå vad läkaren menade. Hon såg nämligen saker som jag inte såg. En tjej med helt orimligt höga krav på sig själv.
Så, under sjukskrivningen som pågick i ca 6 månader så tränade jag inte. Mot slutet av perioden gick jag och köpte mig ett gymkort igen, för jag saknade ju träningen. Det är första gången i mitt liv jag betalat för ett gymkort utan att använda det. Jag betalade för att ha ett kort i plånboken. Jag kom till gymmet några gånger och har lyckats några gånger det senaste året. Men jag tappade träningen helt och efter att jag tappat den så hårt, från att träna 5-6 gånger i veckan till att inte träna alls, så har jag inte riktigt hittat den igen.
Jag har inte tvingat mig heller. Eller, i början gjorde jag ju det förstås men sen sänkte jag kraven. Jag har koncentrerat mig på annat, på att må bra, på mig själv.

Så idag har jag köpt ett nytt gymkort, på Nordic wellness, där allting en gång började. Jag köpte gymkort, hämtade ut kortet och rev av ett sjuhelvetes cykel activio-pass! Jag är en sån som har dubbelt så mycket energi efter ett pass som innan så jag har studsat runt som en gummiboll här hemma och levt på känslan. En sån jäkla härlig känsla!!
Den börjar lägga sig nu och istället övergå till en go trötthet och jag vet iallfall en tjej som kommer att sova som en stock inatt.
Kanske kommer jag att behöva bestiga ett berg igen nästa gång det är dags för ett pass. Men då vet jag ju redan innan att jag vinner. Att berget blir litet igen.
Ibland behöver man bara se att man inte dör. Att man är starkare än vad man tror.
Kroppen är rätt häftig ändå. Ta hand om den!
/Lina.
IMG_20150912_153623

Tack Lina!

Till mig – Från mig 🙂
Hade massa anledningar att skämma bort mig själv med den här parfymen. Bland annat för att jag nu gått ner -13kg och passerat inte bara ett utan flera delmål som jag haft.
För att jag tagit mig igenom en provanställning och nu blivit fastanställd med grym motivering ifrån chefen.
Att jag nu vågar säga att jag mår bra! Jag gillar livet! 😀
Och för att den luktar helt gudomligt gott och det blev kärlek vid första ögonkastet!

Tack Lina!

image

Det här med att lyssna på kroppen

Alltså, kroppen är ju ganska fantastisk ändå. Ännu mer fantastiskt är det när man lärt sig att lyssna på sin kropp. Kan du det? Jag har blivit väldigt mycket bättre på det men jag lär mig fortfarande. Kanske lär man sig hela tiden? Hela livet?

Jag kör allt som oftast periodisk fasta och följer ett fastemönster som kallas 16:8. Jag har skrivit om det tidigare på bloggen och tänker inte skriva så mycket mer om det, eller varför jag gör det, mer än att jag och min kropp trivs så jäkla bra med att fasta. Ser och känner många fördelar med det! Är du nyfiken? Googla. Googla på periodisk fasta och prova dig fram. Du får mer än gärna fråga mig men jag kan enbart referera till mig själv och mina egna erfarenheter 🙂

Hur som helst. Idag fastade jag som vanligt. Drack alltså bara svart kaffe på morgonen, inga konstigheter. Dock var det konstigheter på jobbet och jag hade en sån där förmiddag där allting som skulle kunna strula och bråka med mig, gjorde det. Som tur var så var jag på riktigt bra humör, har möjlighet att stänga in mig  på mitt kontor och sjunka in i min musikbubbla. På så vis fick jag löst förmiddagen men var tvungen att bli klar med en uppgift innan jag kunde ta lunch. Eftersom inget av systemen/programmen var på min sida så tog det en jäkla tid och jag blev inte klar förrän 13:15. Då hade jag redan passerat förbi hungern och var helt enkelt inte hungrig längre. Och eftersom jag inte kände ett endaste litet tecken på hunger så tänkte jag att ”äsch, jag skiter i lunchen och fortsätter att fasta”.
Sagt och gjort (eller tänkt och gjort om man ska vara helt korrekt, haha) så fortsatte jag att fasta. Så jag jobbade in lunchen och kunde istället gå hem en timme tidigare. Helt perfekt!
Jag har inte riktigt varit på banan idag så det kunde inte passa bättre att få komma hem, ta en dusch och hoppa i mjukisarna.

Så, anföll jag kylskåpet när jag kom hem?
Nä, jag gjorde ju inte det. Var inte så värst hungrig då heller och efter en titt på klockan kändes det dumt att äta något eftersom det ändå snart var middag. När moussakan sedan var färdig och det var dags att äta så hade jag visst fastat i 21 timmar. Inte illa ändå?
Man tror att man ska ha ihjäl folk och hinna dö själv när man inte får mat på 21 timmar. Jag kan hålla med om att det låter rätt brutalt men faktum är att man mår ganska bra. Framför allt när kroppen får bestämma själv. Det här var en helt oplanerad fasta.
Varför gjorde jag det?
För att kroppen ville det.
lyssna på kroppen

16:8-mönstret

Väldigt sen frukost idag, igen.. Jag har en tendens att falla tillbaka till mitt 16:8 mönster. Jag körde på den sortens fasta väldigt länge och trivdes ooootroligt bra med det. Och uppenbarligen så gör min kropp det fortfarande. Den gillar det! Jag är oftast inte hungrig då jag vaknar på morgonen och när jag har fått i mig en kopp kaffe eller två så kan jag gå en lång stund utan att varken tänka på mat eller känna en gnutta hunger. Det kommer förstås dagar då jag är hungrig direkt på morgonen och dom dagarna tror jag att det är bäst att lyssna på kroppen och äta sin frukost.
Sitter du fortfarande och funderar kring 16:8, som jag skrev för några rader sedan? Det är en variant utav periodisk fasta som innebär att du fastar 16 timmar och har ett sk. ”ätfönster” på 8 timmar där du äter, precis som vanligt. Många kör den här typen utav fasta ihop med sin lågkolhydratskost och mår otroligt bra. Tex jag! 🙂
Det hjälper till att ”rucka” lite på vikten men framför allt, och nu talar jag endast utifrån mina egna erfarenheter, så hjälper det att få kontroll på dina hunger och mättnadskänslor. Du hjälper  bland annat hormonnivåerna i kroppen men eftersom jag inte är utbildad så går jag inte in något vidare på det 🙂
För min del känns det skönt att ha släppt fokus på maten lite granna och framför allt skönt att ha hittat balans och börjat lyssna på kroppen.

Nog snackat om det, tillbaka till maten 😉 haha
Jag bakade ett utav mina favoritbröd igår nämligen morotsbröd i långpanna så det blev dagens frukost/brunch med lite goda pålägg på. Ett kokt ägg till så var frukosten komplett!
2014-05-19 11.59.03