Hundtäcke, vilket kap!

Yes!! Jag har vunnit min första budgivning på Tradera. Jag förlorade först en i sista sekund, hon jag budade mot hade ju uppenbarligen gjort det där förr, inte jag… Men så fick jag chansen på ett täcke till och det knep jag bannemig! Hoppas att det postas snabbt som tusan hit till oss.

Täcke? Jo, alltså ett hundtäcke till Billy. Vi är ju inte ute några längre stunder med honom ännu men jag har märkt att han trots det fryser. Så jag skrev till hans uppfödare, henne har vi tillgång till hela Billys liv vilket känns helt fantastiskt skönt, och frågade lite kring det här med täcke till honom. Är det onödigt eller är det en bra sak? Det visar sig att det inte alls är en dum idé med ett täckte då dom faktiskt är lite frusna av sig. Jag hade lite koll sedan innan på täcken eftersom jag har kollat i princip allt man kan kolla som har med hund att göra, innan vi fick hem honom för att jag längtade ihjäl mig, haha.  Men nya hundtäcken är inte direkt gratis och vi har ju en kille som kommer att växa en hel del så vår uppfödare, Carina som hon heter, sa att han kommer att växa som mest upp till 6 månader ungefär. Inte att han lixom är färdigvuxen vid 6 månaders ålder men det går som snabbast då. Så vilket täcke vi än köper, kommer han att växa ur. Min sambo är en stor motståndare till det här ”slit-och-släng-köpandet” och föreslog att jag skulle kolla på begagnade hundtäcken. Sagt och gjort!

På Tradera fanns det massor och jag hoppas att jag har varit smart nu för jag har medvetet tagit ett täcke som kommer att vara för stort för Billy nu i början men min plan är att han ska växa i det. Så att han faktiskt kan ha det ett litet tag. Det är precis ett sånt täcke som jag kikade på på nätet, där kostade det 460 kr och jag knep det för 150 kr. Vilket kap va!!

Det är ett så kallat 2 i 1-täcke vilket känns otroligt smart. Det har ett fleecefoder som innerfoder som man kan ta loss ifrån ytterfodret som är vatten och vindskyddande. Smart va? Det kan alltså användas vid både kallt, regnigt men också lite mildare väder. Hoppas att det blir bra och att han trivs med det på sig. Det återstår ju att se!

img_20161109_102315.jpg

Första snön och familjemys (Bildregn)

Och så kom vintern, eller? Jag tycker att det är så otroligt mysigt med vinter, snö, frost och har faktiskt ingenting emot kylan. Det gäller ju bara att klä sig rätt! Så, i veckan som kommer ska jag köpa mig en rejäl vinterjacka, av två anledningar egentligen, eller kanske tre. Dels för att jag skänkte bort min förra vinterjacka då min andra varit för stor sen några vintrar tillbaka, tacka vet jag lchf 😉 Väldigt angenämt problem när kläderna blir för stora. Så detta har jag gnällt på de senaste två vintrarna men har inte fått tummen ur att köpa en ny vinterjacka. Och nu, här har vi anledning nummer två, kommer vi att vara ute med Billy i ur och skur och jag tänker minsann inte frysa. Dessutom har jag hittat en riktig snygg parkas ifrån Didriksons och det får ju duga som anledning nummer tre.

I söndags, saknade jag en varm vinterjacka haha, så var vi uppe på Mjörn (ja det ligger emellan Tjörn och Orust, vid Skåpesund) och hälsade på Mikaels familj. Alltså mina svärföräldrar. Vi hade förstås med Billy så det var en söndag full med äventyr för honom. Dels så tränade vi ju på att åka bil men detta var också första gången han träffade denna delen av vår familj och också första gången han var hemma hos någon annan. Han var så otroligt duktig och allting gick så himla bra. Vi vart nog lite förvånade allihopa. Det var mycket nytt för lilla Billy. När vi klev ur bilen uppe på Mjörn så låg det nämligen snö på marken, vilket det inte gjorde när vi klev in i bilen här hos oss i Göteborg. Han reagerade inget nämnvärt på att få sätta tassarna i snön för första gången utan var mest koncentrerad på att få kissa efter bilresan. Duktig kille!

Sedan gick vi in i huset för att hälsa på familjen och han var som vanligt lite blyg i början. Han är, precis som rasen kan vara, lite reserverad mot främlingar och håller sig både nära och helst bakom oss och spejar. Han är dock nyfiken och efter en liten stund så gick det jättebra. Han är alltså inte rädd utan mer försiktig, blyg och lite svårflirtad. Så efter en stund inne i huset var det dags för middag, min svärmor lagar alltid så jäkla god mat och många gånger får vi vara försökskaniner för något nytt recept som hon har hittat, så även idag. Men inte oss emot! Och för Billys del så gick det toppen när vi åt middag. Då ligger han nämligen på mina fötter och sover. Super behaglig!

Sedan kom det. Det första riktiga mötet med snön och oj vad han tyckte att det var roligt!! Han busade runt i snön och kände sig allmänt lycklig med livet. Så himla roligt att se! Så efter lite bus i snön så passade det fint att varva ner med familjen igen och då tittade vi på bilder bland annat ifrån våran Italienresa vi gjorde i Juni i år. Då stensov han på sin fäll som vi hade med. Återigen, otroligt behaglig kille.

Varken jag eller sambon hade med oss kameran på söndagens äventyr (Vi är fortfarande så inne i allting som vi ska ha med oss till Billy när vi åker iväg, haha) så ni får hålla tillgodo med lite mobilbilder.

En riktigt mysig söndag med familjen! ♥

20161106_133943

20161106_134015

20161106_151000.jpg

20161106_150942.jpg

20161106_134730.jpg

20161106_134419.jpg

20161106_150144

20161106_150142

20161106_150141

20161106_150134

20161106_134029.jpg

Vi backar bandet lite

Obs! → Här kommer ett inlägg med lite hundsnack. Är man inte särskilt hund eller valpintresserad (hur man nu inte kan vara de 😉 ) så är man varmt välkommen att kika vidare på annat här i bloggen. Schysst av mig att varna tänkte jag!

Jag har bestämt att ta rumsrenhetsträningen lite back to basic efter att ha utvärderat den första veckan/tiden som har gått med valpen. Så inatt stod min väckarklocka på kl 01:00 samt på kl 04:00 ⏰

Det har hänt några små olyckor inne de tre senaste nätterna och jag har nämligen kommit fram till att vi har varit liiite för snabba med att ta promenaderna ute i stora vida världen istället för på den lugna trygga gården 🐾. Han tycker det är spännande där ute, på andra sidan huset och han är inte rädd, vilket jag är grymt imponerad av. Men vi har märkt att Billy blir lite väl stissig och uppe i varv efter en promenad ute i den stora vida världen samt att han är lite nervös kring att göra nr 2 💩.

Så igår gick jag igenom mina hundböcker igen, skrevs och fick bolla lite med några fantastiska tjejer på instagram som också gått igenom valptiden med sina vovvar och har nu tillsammans med min sambo valt att backa bandet lite. Det är så otroligt nyttigt att reflektera lite och försöka tänka över lite saker och frågor som tex vad kan vi göra annorlunda? Vad kan vi göra bättre? Men också, vad gör vi redan bra? Det är lite roligt och jag måste bara få skryta lite för min sambo blev sjukt imponerad av mig och mitt sätt att tänka på. Han tyckte det var otroligt bra att jag reflekterade, gick tillbaka och läste i mina hundböcker och vågade ta ett steg tillbaka. Han blev stolt! Det ska då tilläggas att han arbetar som projektledare och är mycket van vid den här typen av tankesätt samt att projekt inte alltid blir som man har tänkt sig och då får man tänka om. Men jag tänker lite att bara för att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig och man behöver tänka om, så behöver inte det betyda att slutresultatet eller resultaten öht blir sämre än vad som var tänkt ifrån början. Hänger du med?

Nu funkar jag ju så att jag har fått lite jäklaranamma kring att fixa det här (jag är ganska så envis 😈) och jag är bannemig taggad på att få ordning på kisseri, bajseri och på att forma en trygg men nyfiken hund!

Lets do this! 👊

Vi får också ha i åtanke att vi aldrig har haft valp tidigare i vår lilla familj, tänk vad vi lär oss vi två, jag och min sambo.

Bjuder på en bild på den supermegagosiga valpmagen.

img_20161102_091216.jpg

1:a veckan med valp, mina tankar

Ja då var den gjord, första veckan med våran alldeles egna hundvalp, Billy ♥

Jag känner att jag vill skriva av mig lite om veckan som har gått då den har varit otroligt blandad, för mig. Det är säkert så att min sambo upplever första valpveckan på ett helt annat sätt än mig så hade han skrivit ett liknande inlägg så hade de garanterat sett annorlunda ut. För vi är ju olika. Men det är en bra sak! Det är något jag har fått bevisat ännu en gång, under dessa dagarna.

Jag ska försöka att ta det hela lite ifrån början så att även du som inte känner mig så bra, eller sedan innan, också har en chans att hänga med. Jag har haft hund tidigare tillsammans med min familj. Vi hämtade henne när jag var 13 år gammal och hunden hade precis fyllt ett år. Så ja, jag har haft hund tidigare men jag har aldrig haft en valp innan. Hunden vi hämtade då hette Fliza och kom att betyda väldigt mycket, inte bara för mig utan för hela familjen. Man är förstås medveten om att när man skaffar en hund, eller vilket djur som helst egentligen, så kommer den dagen då ens hund ska vandra vidare till hundhimlen (jo, jag tycker att det är en fin tanke att dom hamnar i hundhimlen). Jag har förstås fattat att den dagen skulle vara jobbig men jag kunde aldrig ana att det skulle vara så förbannat tufft att förlora en hund. Jag bodde inte längre hemma då när hon somnade in och jag tycker fortfarande än idag att det är jobbigt att jag inte var där och kunde säga hej då till henne. Jag ska vara helt ärlig nu och berätta att några tårar singlar ner för mina kinder då jag skriver detta. 

Fredagen den 21 Oktober åkte vi så äntligen för att hämta hem min och min sambos första gemensamma hund. Jag får lov att säga ”första gemensamma” eftersom jag inte vågar svära på att detta är min/våran sista hund. Det gick superbra att hämta hem honom och det kändes nästan för bra för att vara sant när han 10 minuter in i bilresan hem somnade och sen sova hela vägen. Cool kille! Första veckan har nu gått åt till att lära känna den här lilla individen lite bättre. För han är verkligen liten. Jag får påminna mig ibland om att han bara har tassat på denna jorden i 9 veckor. Det är bannemig inte länge!

Första dagarna kändes det nästan inte på riktigt. Jag sa till min sambo att det känns som att vi har den här lilla krabaten på lån. Att vi ska lämna tillbaka honom snart. Det tog någon dag för mig att förstå att han är våran nu. Han bor här ♥ Första dagarna märkte jag på mig själv hur mycket jag såg våran gamla hund i den här nya hundvalpen. Jag tänkte otroligt mycket på våran gamla hund och hur hon brukade bete sig i olika situationer. Det var lite jobbigt och framför allt svårt. Jag kom fram till hur otroligt van jag är vid vuxna hundar. Hundar som är lite världsvana, som har lärt sig lite olika kommandon och där man lärt sig att kommunicera med varandra, människa och hund. Den här lilla krabaten kan inte vårat språk och vi kan inte hans, ännu. Jag fick på riktigt säga till mig själv att detta är en helt annan individ än vår gamla hund. Det låter ju kanske självklart men tänk på att min gamla hund är den enda riktigt nära hundkontakten jag har haft och har man haft den kontakten i stort sett varje dag i mer än 10 år av sitt liv, ja då är man ganska van vid just den. Jag får gång på gång påminna mig om att den här fina lilla individen inte är så gammal men att jag ska lära honom allt jag kan. Allt vi kan. Vi har verkligen lärt oss mycket på bara den här första valpveckan tillsammans.

Klart att det är superkul att ha en hundvalp. Han är så fantastiskt söt att hjärtat ibland lixom svämmar över av härliga känslor när man tittar på honom. Han är en otroligt duktig kille! Han har imponerat på oss flera gånger under den här första tiden. Han är glad, väldigt nyfiken och ganska cool. Vi börjar vänja oss vid varandra och för mig känns det bättre och bättre. Men varför har det inte riktigt känts bra undrar kanske du? Du har ju för tusan äntligen fått din älskade hundvalp Lina! Ja, så kan man tänka. För så har jag nämligen tänkt för mig själv… Och jag är så förbannat glad för det. Tacksam och supernöjd med de faktum att vi har en egen hund. Men för mig har detta varit och ÄR en utmaning. Jag är en person som sätter otroligt höga krav på mig själv och vill gärna, i allt jag gör, vara bäst redan ifrån start. Så även när jag tar hem en hundvalp. Skilj nu på att jag inte sätter kraven på hundvalpen utan på mig själv! Första veckan och veckorna är nästan enbart till för att lära känna varandra och få in lite rutiner i den vardag man ska skapa tillsammans. Så inget krav på valpen men jag sätter krav på mig själv. Tex, då han kissat inne. Det är så otroligt lätt hänt för den lille valpen och faktiskt någonting man får räkna med när man tagit hem en valp men jag lägger gärna den skulden på mig själv och tänker direkt att ”fan hade jag varit någon sekund snabbare ut så hade detta inte hänt”. I början på veckan har jag varit på helspänn. Alltså på HELSPÄNN! Jag har omedvetet haft koll på valpens minsta lilla vink. Det började kännas i min kropp och i min själ. Det blev tufft och jag fick återigen förklara för mig själv att ”Lina du KAN INTE kontrollera allting”. Och framför allt man kan omöjligt kunna allting om en hundvalp när man aldrig har haft en hundvalp tidigare och även om jag hade haft det så är valparna individer och otroligt olika. Så det här är en utmaning! En utmaning för mig att inse att jag inte kan vara bäst på det här. En utmaning i att se och lära mig att det kommer att ske små misstag. Det kommer garanterat att bli små fel här och där men de viktiga i allt det här är att det måste få vara okej.

Jag har även velat hålla koll på min sambo så att ”han gör rätt” när han hanterar valpen. Jag har förstås bett om ursäkt för det där då jag kom på mig själv och sagt både till honom men mest till mig själv att jag ska skärpa mig. Jag måste lita på att han får göra på sitt sätt och lära sig han också. Han har aldrig haft hund innan så det här gör han galant tycker jag! Vet ni vad slutsatsen egentligen är? Jag måste våga slappna av. Jag mår inte bra av att vara på helspänn hela tiden. Det kommer att bli någon kiss inomhus och det är okej! Vi kommer garanterat att göra misstag när vi fostrar våran första valp men vi kommer också att göra så förbannat mycket bra och ”rätt” saker 🙂

För mig har det varit mest frustrerande att jag och valpen inte talar samma språk. Än så länge kan vi inte riktigt kommunicera med varandra så bra som jag vill men vet ni vad det bästa är? Det kommer! Jösses vad vi kommer att kunna kommunicera sen. Vi har som sagt bara haft honom i en vecka så återigen Lina, våga slappna av. 

Det här är så typiskt mig att jag inte ens blir förvånad. Att jag själv skapar en oro i kroppen och jobbiga känslor för mig själv, det tycker jag inte är okej. Det är något jag ständigt jobbar med. Jag bygger jättelätt upp oro i min kropp, oro som ibland blir till lätt ångest. Jobbiga feelings helt enkelt. Det är någonting jag jobbar på hela tiden och jag blir bättre. Men tänk er själva en situation med en valp som man inte riktigt har kontroll över som man samtidigt vill göra aaallt det bästa för i en kombination med för lite sömn och ett konstant mood av att jag måste ha koll och kontroll, det är ingen superbra kombo. Inte undra på att det kommit och gått massa oro i min kropp under den senaste veckan. Oro, alltså vi snackar press på mig själv som blir till en stress och slutar med tunga känslor i bröstet och en klump i magen. Det är oro för mig.

Att skriva av mig såhär hjälper mig en hel del. Jag får perspektiv på mina funderingar när jag själv får läsa mina egna ord. Och missförstå mig rätt! Jag är helt fantastiskt superglad över att våran Billy äntligen är här. Han är fantastisk och så otroligt fin. Och min sambo är så otroligt duktig och jag hade inte velat se någon annan husse till min valp. Det ska bli så förbannat roligt att få lära känna Billy lite mer och framför allt att börja kommunicera med honom, skapa rutiner och en vardag ihop. Jag ser fram emot det! Och vet ni vad? Just i skrivande stund så kom Billy och lade sig på mina fötter. Fantastiska hund! ♥

img_20161021_163300.jpg

Här är han ♡

Ni som följer mig på instagram @linapetersen.se är hyfsat uppdaterade om vår kommande familjemedlem, valpen. 

Det är numera bestämt vilken av alla gosbollar, hundvalpar alltså, som faktiskt blir våran! Vi har också bestämt att vi åker för att hämta hem honom den 21:e oktober och jo, jag längtar ihjäl mig. Igår fyllde lillkillen och hans fina syskon 6 veckor 🎈 Så snart, snart, snart åker vi för att hämta hem honom. 

Här är han:

Bilden är lånad ifrån Carina som äe uppfödaren och äger kenneln, Dreamwishes.

En goshög!

En enda hög med SÅ mycket gos 😍 En hög med gos. En goshög 🙌

Vi hälsade på hos kenneln idag 🐶 Vi hälsade på mammahund, pappahund och massa andra fina hundar och så förstås den där högen med gos 🔝

I den högen ligger våran valp ❤

”Det kommer inte bli riktigt så bra som jag tänkt mig”

Det här inlägget skrev jag i början på detta året och mina ord, texten i inlägget och tankarna kring det jag skriver om är minst lika aktuella idag! Jag tänker likdant kring min dröm då, som nu. Kanske att jag vill lägga till en ännu större tanke kring fördelarna med hund vid psykisk ohälsa. Jag vill utforska, visa och lyfta att dessa två, alltså hund och psykisk ohälsa, går väldigt bra ihop, lite hand i hand.

Drömmen har varit lite extra aktuell de senaste dagarna och idag blev den mer på riktigt än någonsin innan! Jag och min sambo har tingat en alldeles egen hundvalp och jag försöker förstå att detta kommer att hända på riktigt. Jag är inte där än, att jag greppat alltså, haha. Det känns så förbannat pirrigt och roligt. Och rätt! Jag vet att detta är ett äventyr. Ett äventyr som ligger utanför min comfort zone, definitivt. Men jag vet redan innan detta äventyret startar att jag kommer att utvecklas något fruktansvärt! Jag vet också att allting inte kommer att bli riktigt så bra som jag tänker mig men jag kommer bannemig att göra mitt bästa och jag vet att det hela kommer att bli helt fantastiskt! Och bara genom att ha den inställningen, om att det kommer att bli alldeles fantastiskt, så knuffar jag både mig själv, sambon och äventyret i rätt riktning. Inställning är A och O! Inför typ allt.

Här är en del av det jag skrev i mitt långa, ärliga, inlägg i januari i år.

Våran fina vovve gick bort för några år sedan nu och helt ärligt så ville jag skaffa en ny hund direkt. Helst samma dag. Så varför gjorde jag inte det då? Om skaffa egen hund nu är en utav mina absolut största drömmar, varför har jag inte uppfyllt den för längesen?

För att för mig handlar det inte bara om att gå och köpa en hund. Det handlar om så mycket mer!
Det kommer att bli mitt livs, hittills största uppdrag. Att se till att den individen uppnår kärlek, välmående och balans i sitt liv, det är ju mitt ansvar!

Vill du läsa hela inlägget så hittar du det här!

Jag hoppas att du vill hänga med på vårt nya äventyr med en fyrbent liten kille! Och ja, jag kommer berätta allt, nästan. Jag ville mest bara dela vår lycka här och nu med er så att ni lixom är med i matchen. Det vill jag att ni läsare är. Med i min match!

Det här ska bli så förbannat roligt och jag längtar redan ihjäl mig efter det 8 veckor gamla trollet som kommer till oss i slutet på oktober ♥