Lika harmonisk på en tisdag?

Nu tog jag helg!
Jag missade bussen med bara någon minut, jag såg den komma och jag såg den också åka igen, utan mig.
Jag reflekterade lite över min reaktion, när jag ändå satt där på hållplatsen. En tanke var på vad jag hade kunnat göra ytterligare på jobbet om jag inte hade rusat iväg till bussen som jag ändå missade.. 📝
En annan tanke var ”jahapp ska jag vänta här i 25 minuter nu då?..” ⏰
Mina sista tankar blev ändå att ”äsch det gör ingenting. Då kan jag ju sitta här i solen en stund, andas lite och så är det ju faktiskt fredag” 🌞
Undra om jag hade tänkt lika harmoniskt om det var en regnig tisdag? 😅
Anyways, trevlig helg på er!

Svårt att tro…

… men om några månader så badar vi, precis just här;

Reflektion är coolt!

It’s not about being good. It’s about getting better 🙌

Att sträva mot att vara sitt bästa jag tycker jag är en intressant resa ✌
Genom reflektion så lär jag mig så mycket om mig själv och andra i min omgivning. Det är häftigt!
Jag skulle vilja be dig om att våga reflektera över hur du reagerar i vissa situationer, varför du reagerar som du gör och hur du kan vara mer sann emot dig själv.
Det handlar inte om att rätta sig in i ledet för att andra säger det!
Var DITT bästa JAG ✌
Var du ❤

Att ladda batterierna behöver inte betyda att man ska ligga i soffan och slappa.

Spalördag är aldrig en dålig idé, det är ju sen gammalt. Saknas bara ett badkar men det kommer, det kommer.
En återfuktande ansiktsmask är på, inpackningen är i håret och bubbel i glaset 🙌
Den här helgen handlar om att ladda batterierna för min del. Jag känner på olika och tydliga sätt att det är vad kropp och knopp behöver. Jag har lärt mig att man gör klokt i att lyssna då.
Idag har jag städat hela huset. Det kanske inte är det första man tänker på när en ska ladda batterierna men jag blir lugn i själen när det är städat hemma.
Sedan rev jag av ett träningspass i källaren 💪
Att ladda batterierna behöver inte nödvändigtvis betyda att man måste ligga på soffan och slappa.
Snarare tvärtom, iallafall för mig och för stunden. Jag behöver nämligen få energi, bra energi, tanka energi 🙏
Så efter träning och en god lunch så drack vi kaffe ute i solen jag och sambon.
Efter det så drack vi bubbel i solen, för vi satt så bra där tyckte vi 😂
Vi planerade lite trädgård genom att gå runt och smida lite planer. Vi är båda överens om att vi vill ha mer grönska och en känsla av lummighet. Ska bli kul när våren nu kommer och vi bor i huset ifrån början.
Och nu så håller jag hemmaspa för mig själv 👌
DET är vad jag kallar att ladda batterierna på riktigt!
Skål på er och trevlig lördag 🎉

Energipåfyllning!

Alltså promenaden efter jobbet idag var så jäkla härlig så jag var tvungen att försöka fånga det på bild.
Fåglarna riktigt sådär vårkvittrade i bakgrunden medan vi promenerade ner till havet, Billy och jag.
Solen lös fastän klockan var omkring 17:30 och bara det är ju fantastiskt i sig! Helt underbart med lite sol och ljus äntligen. Inte bara underbart utan också antagligen nödvändigt. Jag längtar verkligen efter våren det här året!
Lägg sedan till lite krispig luft, en sprallig hund och så havet förstås. Perfekt kombo!
Jag fick för mig att småjogga upp för de tre backarna på hemvägen också, träningskläderna var ju ändå på och jag vill gärna bli lite bättre på att få in träning i vardagen 😃 Jag tänker att jag vill träna på att träna. Fundera på den meningen en sekund eller två! Antingen tränar man på att träna men varje gång man hittar på en ursäkt till att inte träna ja, då tränar man på att inte träna. Det kan låta sådär hurtigt men tänk på den meningen en gång. Det ligger någonting i det, eller hur?

Slänger in en bild på mig när jag i helgen också småjoggade upp för den ena backen och kände mig grym som bara gjorde det! Jag skulle ju ändå ta mig upp! Jag tänker inte försköna det. Det var as tungt. Speciellt i snö och med kängor men min plan var att få upp pulsen och det fick jag minsann!!

Det finns ju också en tanke kring att träna på att vila, slappna av och att bara vara som också är viktigt. Det är någonting som jag själv har fått träna massor på och faktiskt fick order om att öva på i samband med min sjukskrivning för några år sedan. Att slappna av och bara vara får jag fortfarande träna på och underhålla men det där med att vila har jag lärt mig nästan för bra och det är de jag vill börja ”rucka lite på” men det var inte de jag ville skriva om nu 🙂

Hur som helst. Dagens eftermiddagspromenad var bästa sättet att ladda batterierna på.
Precis vad jag behövde efter galet hektiska dagar på jobbet.

Bilder från dagens promenix;

Första året i huset – Bildbomb

Den här helgen är det exakt ett år sedan vi flyttade in i vårt hus. Det där året har gått så jäkla snabbt men vi har också hunnit med mycket om man tänker tillbaka. En stor skillnad dessa två helgerna emellan, dvs den helgen som vi hade för ett år sedan och den helgen som vi just haft, är vädret. När vi flyttade in så tog vi lunchpaus i vardagsrumssoffan som parkerats på vår gårdsplan, i solen. Vi satt i jeans och tröja och hade det riktigt gott! Den här helgen, som alldeles snart har passerat, bjuder på vinter. Det har verkligen varit en riktig vinter den här vintern. Så för ett år sedan vårfeelings och nu vinterfeelings.

Vi har inte renoverat så mycket som man kanske tänker sig att man gör, när man precis flyttat in i sitt hus. Men vem tusan bestämmer att man måste renovera, nu när jag tänker efter? Faktum är att dom som bodde här innan oss har gjort det mesta och vi är nöjda med de val som dom gjort då dom renoverade. Alla stora renoveringar var gjorda så som att byta hela fasaden och fönster. Köket och det stora badrummet är helrenoverat och riktigt snygga båda två. Den lilla toaletten på översta våningen är också fixad. Älskar, älskar, älskar trätaket som är vitmålat på hela mellanplanet och tycker väldigt mycket om trägolven, som finns på två av husets plan. Både de som är på mellanplanet och det som är på ovanvåningen. Jag tycker också om att källaren är i betong. Så som en källare ska vara. På tal om källaren så är det där en del av min tid och renovering har lagts. Jag har målat betongväggarna vita, i två (och ett halvt, haha) av alla rum. Jag har även målat betonggolvet mörkgrått i två av rummen där nere. Visst finns det en hel del att göra i källaren om man vill men vi har ingen brådska och det är fantastiskt skönt.

Det ena gästrummet, det som finns mitt emot vårt sovrum på översta våningen har fått sig en liten make over. Där uppe har jag tapetserat en fondvägg med en fin mönstertapet och täckte då över den barntapet som fanns där tidigare. Men det, tillsammans med lite före- och efterbilder, tänkte jag visa i ett helt eget inlägg lite längre fram. Jag hade en grym medhjälpare (?) med fyra ben och svans under den tapetseringen, haha. Det finns också på bild!

Annars så har vi mest fokuserat på att bo in oss, komma i ordning och att få saker på plats så som vi själva vill ha det. Vi har många idéer, både jag och sambon men var sak har sin tid och jag gillar att vi inte stressar kring att få allting klart på nolltid. Vi ska ju bo här i många år är tanken. Vi trivs verkligen här alla tre. Billy fann sig direkt i det nya huset och vi var nog glada alla tre att slippa trängas i den lilla lägenheten även om det också hade sin charm. Det var lixom en tid och en del av vår resa, det också. Det här med att finna sig tillrätta är intressant, tycker jag. Jag har alltid tagit väldigt lång tid på mig att lixom, vad ska jag säga, känna mig som hemma på de andra ställena där vi bott. Jag är uppvuxen i ett och samma hus och har aldrig flyttat under min barndom. Kanske är det därför? Inte bara därför, det vet jag. Men min mamma och pappa bor i alla fall kvar i de hus som jag växte upp i. Och jag har verkligen trivts i lägenheterna där vi bott jag och min sambo men det har lixom tagit lång tid för mig att känna mig som hemma och att få det att kännas rätt. Sådär, ni vet. Men här, i huset som vi nu bott ett år i, så kändes det rätt redan ifrån början. Jag älskar att bo här och jag älskar att vi bor här.

Jag vet att ni efterfrågat bilder på hur vi har det i huset. Så här bjuder jag på några men bara några 😉 ifrån vårt första år.

 

Från och med nu, Auf wiedersehn!

Det här med att säga hej då. Att ta farväl av en person. Jag tänker att jag hädanefter vill tänka lite mer som när man säger hej då på tyska (säkert på andra språk också) Auf wiedersehn, på återseende.

Vi hade begravning för min farmor igår och sånt där är ju aldrig någonsin roligt men på något sätt var det ändå väldigt fint. Vi hade en fin stund i kyrkan. Blommorna och hennes kista var så otroligt vackra, tycker jag. Orden som sades och de toner som togs var så himla mycket farmor. Det blev bra! Vi avslutade dagen på ett mycket trevligt sätt och det är mycket glädje och möten därifrån som jag bär med mig i minnet ifrån begravningsdagen. Vi åt en god middag hemma hos mamma och pappa tillsammans med närmsta familjen och släktingar ifrån Danmark, Bornholm. Det var god mat, dukat med det allra finaste porslinet och rosor i små vaser på bordet. Hela kvällen var en salig blandning av  danska och svenska både vad gäller språk och traditioner. Det var generationer som möttes, gamla minnen som utbyttes och nya som skapades, en del tårar och mycket, mycket skratt. Farmor hade gillat det så! Eller jag skulle vilja säga att hon gillade det. För jag vet att hon var med igår.

Så tack familjen för en fin dag. Tack farmor för en fin dag och ett fint liv och du? Auf wiedersehn, farmor! 

Det här med sömn

God morgon lördag! Vi har verkligen fått helt andra rutiner i vår lilla familj när det kommer till sömnen och att sova. Vi lägger oss numera alltid i god tid på kvällarna vilket resulterar i att vi fler och fler gånger vaknar av oss själva, tidigt. Men i relation till när vi gick och lade oss så är det fortfarande en rimlig sömntid, trots en tidig morgon om ni förstår. Det har tagit lite tid att komma i en bra rytm och i början var det som att kroppen behövde sova ikapp men de senaste veckorna har vi vaknat av oss själva runt 7-snåret på morgonen och lixom känt oss utvilade. Klart att vi inte synkar helt och hållet till 100% varje natt, jag och sambon, eftersom vi är två helt olika individer men det funkar ändå bra. Jag har däremot de senaste veckorna, säg kanske de två senaste veckorna vaknat ännu lite tidigare. Både på vardagen och på helgen. Jag har inte ens tittat på klockan vid dessa tillfällen för jag har trott att det är aaalldeles för tidigt att vakna och att jag borde sova lite till. Men om jag vaknar, säg vid 6-snåret, av mig själv sådär så borde ju kroppen var hyfsat utvilad ändå. Jag menar, jag vaknar ju av en anledning, right? För oftast när det har varit en sådan morgon där jag har vaknat av mig själv tidigt och sedan somnat om och vaknar en stund senare så känner jag i hela kroppen och inte minst i knoppen att jag har sovit för länge. Någon av er kanske vet precis vad jag menar? Ni vet, att det lixom känns som en gröt i huvudet. Man är sådär mosig i skallen och tung i kroppen. Seg. Man känner sig inte pigg och energisk utan mer tung, seg, trött och lite som en sengångare. Jag kanske inte ska skriva ”man” utan jag. Jag känner mig sådär. Men, det är ju så förbaskat svårt att kliva upp ur sängen när jag vaknar av mig själv tidigt för det är ju så gott att ligga där under det varma täcket med en sambo och en vovve sussandes bredvid mig. Då somnar jag om, alldeles för lätt. Sedan kan jag lixom ha en lång, lång stund där jag vaknar, slumrar till, vaknar, slumrar till. Fram tills dess att min sambo vaknar, då vaknar jag på riktigt.

Jag ska försöka ta mig i kragen någon eller några morgnar här framöver och testa att faktiska vakna till på riktigt när jag vaknar av mig själv tidigt. Jag kommer behöva kliva upp för annars somnar jag om igen, det är ju ett faktum nu. Så jag tänker att jag vaknar, sträcker på mig och sedan tassar upp i lugn och ro så kan grabbarna ligga kvar en stund till. Fast jag vet att en fyrbenta grabben kommer att tassa upp om hans matte gör det. Han är min ständiga följeslagare, for real alltså. Det här med att Kromfohrländern är en mycket social ras är ju nästan ett kapitel för sig, haha. Det är att ta i i underkant genom att säga att rasen är social. Men jag gillar det! Hur som helst, jag tänker att jag kan kliva upp och gå ner och mysa lite i min favoritfåtölj och sedan ta en morgonsväng med hunden och bara ha en sån där lugn och skön morgon. Vad tror ni om det? Jag ska försöka testa! Kanske kan jag skapa mig en ny vana.

Har ni sovit gott? 🙂

Till frukost idag gjorde jag en avokadokräm som vi toppade med granola. Så len i konsistensen att det nästan är löjligt! Jag har skrivit om den tidigare i det här inlägget och där hittar ni även receptet. Enkel att mixa ihop och den mättar bra.

En urholkad trasa

Ni vet, när man varit sjuk i en hel vecka och så nu, jobbar sin första vecka efter den sjukveckan. Så kan man känna sig, sådär som en urholkad trasa ni vet? Ungefär så eller nej, ganska exakt så, har jag känt varje eftermiddag denna veckan! Helt slut. Noll energi. Men vi hade ju sjukstuga här hemma i ca två veckors tid, någon släng av den där influensan som kollegor verkar ha haft och då är man ju inte på banan direkt. Även om man inte är sjuk längre så är man ju lixom inte på hugget. Energin finns inte riktigt där. Det känns som att jag är tillbaka efter sjukstuga men inte riktigt på 100 %. Kanske att jag denna veckan har gått runt på ca 80 %. Men det får vara okej det också. Lite så är det ju efter en förjäklig sjukvecka!

Min vecka har inte på något sätt varit förjäklig (bara jag som varit en urholkad trasa framåt eftermiddagen 😂). Den har varit bra! Idag tex har jag varit på utbildning eller seminarium är nog mer rätt ord, hela dagen lång i Göteborg. Alltid trevligt tycker jag! Det är skönt att få lite miljöombyte och så var seminariet bra, god mat och kul att hänga med kollegorna på ett annat ställe än jobbet.

Imorgon ska jag också på vift men då ska jag ut och jobba hos kund hela dagen. Kul tycker jag! Jag gillar det. Livet som konsult ☺

Hoppas att er vecka också har varit bra och att den innehållit lite mindre av en urholkad trasa!

Ta hand om er!

Ärligt talat!

Gó kväll kompisar! Längesedan sist känns det som. Iallafall längesedan som jag satte mig ner för att verkligen skriva ett längre blogginlägg. Det har bara inte blivit av, på länge. Det har blivit korta och slentrianmässiga inlägg den senaste tiden dels för att jag mest ”hänger på Instagram” vilket gjort att jag fastnat lite i den typen utav uppdatering. Bilder med kort text. Bilderna är i centrum och även om man kan få till en riktigt bra text lite då och då så är det inte orden som är i fokus. Det blir också att bilden med dess få ord försvinner bland alla de andra bilderna med få ord. Det är ett snabbt och konstant flöde av bilder och intryck. Ingenting emot Instagram, jag gillar verkligen den appen. Jag har fått och får så otroligt mycket inspiration därigenom. Men det går inte att jämföra den typen av snabb uppdatering mot att som nu, sätta sig ner med laptopen och verkligen låta fingrarna flyta över tangenterna och få ur sig ett något sånär långt och förhoppningsvis och ett lite vettigt inlägg. Jag tänker att jag vill bli bättre på det igen. Att blogga. Visst har det blivit ett och annat blogginlägg men det har mestadels varit inlägg som sekunden innan postades på min instagram @linapetersen.se och då likagärna också kan postas här på bloggen. Så det är dels så det har sett ut för mig. Fokus har varit mer på instagram än här. Men det bara en del i det hela. Därför jag inte har bloggat på länge har egentligen en, vad ska vi kalla det, tyngre orsak än så? Nej, det lät nästan för allvarligt att genom säga en tyngre orsak. Så tungt är det inte. Men jag har under det senaste året, eller egentligen ett år och någon månad inte alls haft min motivation, fokus, inspiration till eller lagt min energi på kosten, maten, vad jag stoppar i mig och således då inte heller på vikten och hälsan så som jag haft förr. Så som jag haft de senaste åren av mitt liv. Sen 2011 för att vara mer exakt. Det har ju varit otroligt skönt på ett sätt, LatLina jublar!! Det är nästan så att ni skulle kunna höra henne om ni lyssnar noga, haha. Hon har verkligen gottat sig och med facit i hand så har hon tagit för sig lite väl mycket. Men jag har låtit henne. Jag har själv låtit det ske, under en längre tid. Så inget hetsigt på något vis. Det har ju varit riktigt göttigt, helt ärligt! Men och här kommer det fina med min blogg tycker jag själv, jag ska vara ärlig och öppen emot er så som jag brukar vara i mina inlägg. Detta senaste årets utsvävningar har gjort att jag har gått upp mina ca 14 kg som jag för några år sedan gick ner med hjälp av bland annat lågkolhydratskost (bra mat och ren mat), träning, fokus på hälsa mm. Så man skulle kunna säga att jag är tillbaka på ruta, när det kommer till vikten. För om vi ser på min mentala resa, dvs min personliga utveckling och de bitarna så har jag lämnat ruta ett för lääänge sen. Där är jag långt fram och det är coolt, tycker jag. Jag gillar ju det där med personlig utveckling men det tar vi i andra inlägg istället.

Så, dags att ändra fokus en smula. Dags att faktiskt fokusera lite mer på viktminskning igen, det känns som en evighet sen sist. Det har varit otroligt skönt och antagligen nyttigt att släppa viktfokus för prestationsprinsessan inom mig. Och det ska nämnas att jag vill gå ner i vikt, inte för att siffran i sig har någon egentlig betydelse men för att hälsan har det. Jag vill gå tillbaka till den vikten som jag legat på de senaste åren för att jag mår bättre där, både fysiskt men också psykiskt.

Tillbaka till det där med bloggens pausande. Det här har ju på något vis blivit en LCHF/Paleo/Recept/Hälso/Matblogg-ish och jag har helt ärligt känt, både här och på instagram att så som jag ätit och levt de senaste året inte har matchat bloggens och mitt ”rykte”. Kan ni förstå vad jag menar då? Jag har inte levt som jag lär. Alls. Vilket har gjort att blogga och instagramma har känts lite knasigt och lite fel. Tittar vi på min instagram har denna svackan förvisso gjort att jag postat fler och andra saker om mig själv och mina intressen. Det har inte bara varit en ”mat-instagram” som det var förr om åren och det tycker jag verkligen om! Så det vill jag inte sluta med utan snarare tvärtom så tänker jag att jag vill lyfta det ännu mer. Livet handlar ju om så mycket mer än mat. Tro det eller ej. Jag vill genom det här inlägget på något vis förklara läget för er samtidigt som det också är ett steg mot att vara mer sann mot mig själv. Det är dags att säga hejdå till LatLina nu och ställa in siktet på ”min härliga vikt” dvs minus 10 kg eller däromkring. Hänger ni med på min resa den här gången också? Det blir kul. Och ärligt! Jag vill ha mer ärligt. Jag har börjat att tröttna på de där prydliga, picture perfect, som man matas med dagligen i sociala medier. Den där putsade fasaden. Det är ju inte ens for real. Ibland kanske men sällan varje dag som många sociala medier får oss att tro. Visst är det kul med snygga bilder jag själv lägger ju ner energi på det där men ni förstår nog vad jag menar?
Nej, jag vill vara ännu mer äkta och ännu mer 100 % Linis. Ni vet, att leva som jag lär. Så, i helgen till exempel har jag haft en fantastisk helg med mina tjejer, mina pinglor som egentligen borde få ett blogginlägg för sig själva för att den var så kick ass. Då brukar vi allt som oftast frossa som in i helskotta med alla dess tänkbara göttiga grejer. Detta gjorde jag även under mina strikta perioder och jag vet med mig att jag har skrivit ett inlägg eller om detta tidigare om varför det ”konceptet” funkade för mig även under viktminskning. Den här helgen spann vi inte loss så mycket men, förutom att vi gjorde en hel sinnes tapasmiddag igår, så köpte vi även efterrätt i form av Marabous kladdkaka (som för övrigt gärna hade fått smaka mer kakao för min del), en galet god glass med kola och havssalt samt lite chips och en mörk choklad som jag fullkomligt älskar. Det låter ju inte farligt? Nej, vi tog en portion av det där och det var väldigt mäktigt så vi skippade att ta omgång nummer två som vi först tänkte. Detta resulterade ju i att det fanns både kladdkaka och glass kvar i min frys. För att göra en lite längre historia, kortare, så hade jag vinkat både sambon och tjejerna hejdå och hade en förmiddag för mig själv. Jag var i skogen med hunden, fantastiskt men väldigt kallt, och så hade jag ju förstås planerat att lyxa till det med lite glass och så efteråt. För på någo konstigt vänster käner jag att jag lixom var värd det efter en sväng i skogen. Så jag plockar fram en liten bit kladdkaka, all den sista glassen, toppar med en ruta mörk choklad och klickar på en klick vispad grädde. Alltså, en galen tallrik. Galet god. Galet söt! Jag börjar äta, smäller i mig kladdkakan, grädden och en del av glassen när det slår emot mig. Ungefär samtidigt. Både lite lätt illamående, en känsla som bara kändes olustig och så kom den där tanken upp i mitt huvud som sa ”Lina? Vad i helvete håller du på med?”.
Går till diskhon, tar en sked glass till just in case (jo det är sant…) och sen häller jag varmt vatten på, fort som tusan, för att jag inte ska hinna ta en sked till. Så ligger den där i diskhon. Det var mest för att ”statea” för mig själv att jag kunde bryta där och då.  Så jag gjorde det. Jag bröt. Jag skriver detta inlägget och delar med mig väldigt ärligt. Jag tänker och känner att det var nödvändigt och att jag nu är mer redo att hitta ännu mer av mig själv. Ni vet, som jag brukar säga, att man ska vara sitt bästa jag. Jag ska bli det. Mitt bästa jag. Häng med vetja!!

Avslutar med orden; Because she competes with no one, no one can compete with her.