Hur jag mår? Det beror på när du frågar.

På torsdag ska vi ha begravning för Frans, vår son. Inte ens när jag skriver orden kan jag helt och hållet förstå att det är sant. Jag känner så många olika känslor på samma gång, samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Det är verkligen så det är för mig. Allt och ingenting på samma gång. Vissa dagar är det mycket tankar, känslor och inne i mig är det alldeles intensivt medan de andra dagar är ganska tyst, tomt och dämpat. Det är rörigt och stilla. Det är mycket och det är lite. Det är högt och det är lågt. Det går verkligen upp och ner. Jag får ofta (tack alla nära och kära) frågan ”hur mår du?” och den frågan är så svår att svara på har jag märkt. För, efter det vi nyligen fått uppleva och med den sorg vi går igenom, hur tusan svarar man på den frågan egentligen? Jag har med tidens gång lärt mig att svaret på den frågan beror så himla mycket på tidpunkten när frågan ställs till mig. Frågar du mig när jag står och bakar lussebullar tillsammans med mamma, julmusiken är på och vi skrattar åt formen på lussebullarna då det mer ser ut som Z än S, då blir svaret att jag mår bra. Trots allt. Eller, så bra som jag kan må i min situation. Men frågar du mig den där kvällen när tårarna inte vill sluta rinna ned för mina kinder, nej, då mår jag kanske inte så bra.

Jag försöker vara noga med att låta alla mina känslor ta plats. Även dom jobbiga. Jag vill inte trycka undan någonting. Faktum är att när gråten väl kommer så är det allra skönaste att låta den skölja över mig, som en våg. Det känns skönt att göra det och efteråt känner jag mig lite lättare i hjärtat.

Det är en tung vecka och jag har kommit överens med mig själv att det helt enkelt får lov att vara det. Begravningar är aldrig roligt men jag har börjat tänka att det ändå är något fint med den typen av ceremoni. Oavsett religion eller hur begravningen ser ut så tror jag att det är ett viktigt steg i processen av att säga farväl. Jag tror att ritualer är viktigt för oss. Jag vet att det är viktigt för mig.  Hittills har det varit mycket fler praktiska moment att ta tag i, än vad jag hade tänkt mig, när ens barn går bort i samband med förlossningen. Jag har skrivit lite granna om det i något av mina tidigare inlägg. Det har varit ganska fullt upp med saker att tänka på, praktiska detaljer som ska tas om hand och beslut kring dessa praktiska saker som ska tas. Men så sa terapeuten vi träffat något som gav mig en annan synvinkel på alla de där praktiska bitarna vi behövt engagera oss i. Hon sa något i stil med att det kanske är bra att vi haft detta att fokusera på den första tiden efter händelsen. Att vi tack vare det blivit ”avbrutna” i vår sorg och blivit tvingade att ta oss framåt och tänka på de praktiska sakerna. Det ligger något i det, tror jag.

Även om en del av mig helst vill springa ifrån hela skiten och att jag av hela mitt hjärta önskar att vi slapp gå igenom det vi ska göra på torsdag så tror jag ändå att det på något sätt kommer att kännas skönt att det är över. Om ni kan förstå vad jag menar. Frans kommer då att ha fått sin alldeles egna plats och när hans namnbricka sedan hamnat där den ska så är det inga fler praktiska detaljer att fundera på. Inga fler beslut som ska tas, kring detta.  Och jag tror att vi då kommer inta en ny fas i vårt sorgearbete. Vi fortsätter att ta ett steg i taget. Det kommer att bli bra. Jag vet det!

2 reaktioner till “Hur jag mår? Det beror på när du frågar.”

Kommentera