Ett helt annat perspektiv på livet

Är fortfarande lite dagblind efter vistelsen på sjukhuset. Dagarna och tiden som vi spenderade där smetades ihop fullständigt och det kändes verkligen som om vi befann oss i en alldeles egen bubbla där tid och rum inte existerade. Den bubblan har vi fortsatt att befinna oss i men den har inte längre lika starka väggar, den börjar att luckras upp lite granna och idag har jag koll på att det är onsdag. Det är lite intressant det där med hur man kan uppleva samma tid och rum, helt olika. Jag har märkt det så otroligt tydligt nu då det den 10 oktober, dagen då Frans föddes, blev ett så galet tydligt avstamp i tiden för mig. Den 10 oktober stannade min tid och mitt rum lixom upp, helt. Det blev from den 10 oktober en helt ny typ av verklighet för mig, för oss. Men för så många andra så tuffar livet och vardagen vidare, precis som vanligt. Precis som innan. Precis som om ingenting har hänt. Det fascinerar mig lite granna. Jag vet inte om jag lyckas förklara mina tankar och min upplevelse kring det här i ord. Kanske har det jag skrivit hittills varit fullständigt snurrigt?

Jag är ju fortfarande relativt nyopererad så för mig handlar det mycket om att sakta men säkert komma igång igen och kunna röra på mig normalt, på kroppens villkor förstås. Den ena barnmorskan på sjukhuset sa till mig att den ena dagen tar jag kanske en promenad på 100 meter, den andra dagen orkar jag 150 meter och den tredje dagen 200 meter osv. Sedan kan det komma en dag där det visade sig att 200 meter var lite too much. Då får man lyssna på kroppen, vila lite extra och kanske ge sig på 150 meter igen innan man testar 200 meter på nytt. Ni fattar konceptet va? Och om jag ska vara helt ärlig så behöver jag ta en chilldag, idag. Det visade sig att 200 meter (två dagar irad) var lite för mycket för kroppen (Läs operationssåret i magen) så då är det bara att lyssna och lära sig. Det är inte så att jag kör på megahårt, det gör jag inte. Jag har stor respekt för kroppen och återhämtningen men det är så otroligt svårt att veta vart den där gränsen går. Gränsen där det blir lite för mycket. Det är nämligen jättebra med rörelse för kroppen och återhämtningens skull men det får inte bli för mycket så att jag får för ont i såret. Fin balansgång det där.

Vi har i alla fall igår och idag varit ute på små äventyr, jag och Mikael. Ena dagen var det tex att slänga lite återvinning och handla på Ica. Eftersom jag efter dom två strapatserna behövde vila så blev det en lugn och mysig lunch på ett av våra favoritställen i Stenungsund. Den andra dagen åkte vi för att kolla på ny torktumlare (som nu är beställd) samt spanade in det gedigna utbudet av kakel, klinker och tvättstugeinredning inför vårt renoveringsprojekt i källaren. Jösses vad vi ser fram emot det men det där kräver antagligen sina alldeles egna blogginlägg. För åh, vad spännande det känns att vi nu har bestämt oss för totalrenovering av tvättstuga/spa, allrum och nuvarande pannrum samt hall. Blir helt exalterad nu när jag bara skriver om det lite kort!!

Åter till ämnet, jag vill nämligen väva in det jag skrev om i början, gällande att uppleva tid och rum annorlunda. Våra små äventyr har varit fantastiskt bra tycker jag. Dels så har jag fått komma ut lite granna, se att det finns en värld på utsidan. Jag har fått röra lite på mig, fått tänka på annat för en stund och tack vare renoveringsprojektet som vi nu påbörjat på riktigt så har vi fått något kul och nytt att se fram emot. Under dessa små äventyr så promenerar jag ju lite granna. Jag går och rör mig ganska så långsamt fortfarande och det spär på min uppfattning av tid och rum. När vi tex var på Ica så promenerade jag långsamt, funderade i lugn och ro på vad vi skulle handla för något, jäktade inte för fem öre. Medan folk omkring mig stressade in och ut i butiken, pratade i telefon samtidigt och var allmänt snabba, jäktade, stressade. Deras liv körs i 110 km/h medan mitt har saktat ner till 75 km/h. Här går jag och har precis förlorat vår son medan hon där på Ica handlar på som om ingenting har hänt. Jag kan redan nu känna att vissa saker och händelser i mitt framtida liv kommer spela så otroligt liten roll i sammanhanget. Händelser eller personer som jag, innan den 10 oktober 2020, hade påverkats av, blivit irriterad över eller lagt energi på kommer inte längre spela lika stor roll. De kommer inte få ta lika stor plats i mitt liv eller få ta del av min värdefulla energi så som det hade fått förr.

Jag kan utan tvekan säga att händelsen den 10 oktober 2020 har gett mig ett helt annat perspektiv på saker och ting, på mig själv och på livet.
Jag har Frans att tacka för det ❤️

 

Kommentera