Ärligt talat!

Gó kväll kompisar! Längesedan sist känns det som. Iallafall längesedan som jag satte mig ner för att verkligen skriva ett längre blogginlägg. Det har bara inte blivit av, på länge. Det har blivit korta och slentrianmässiga inlägg den senaste tiden dels för att jag mest ”hänger på Instagram” vilket gjort att jag fastnat lite i den typen utav uppdatering. Bilder med kort text. Bilderna är i centrum och även om man kan få till en riktigt bra text lite då och då så är det inte orden som är i fokus. Det blir också att bilden med dess få ord försvinner bland alla de andra bilderna med få ord. Det är ett snabbt och konstant flöde av bilder och intryck. Ingenting emot Instagram, jag gillar verkligen den appen. Jag har fått och får så otroligt mycket inspiration därigenom. Men det går inte att jämföra den typen av snabb uppdatering mot att som nu, sätta sig ner med laptopen och verkligen låta fingrarna flyta över tangenterna och få ur sig ett något sånär långt och förhoppningsvis och ett lite vettigt inlägg. Jag tänker att jag vill bli bättre på det igen. Att blogga. Visst har det blivit ett och annat blogginlägg men det har mestadels varit inlägg som sekunden innan postades på min instagram @linapetersen.se och då likagärna också kan postas här på bloggen. Så det är dels så det har sett ut för mig. Fokus har varit mer på instagram än här. Men det bara en del i det hela. Därför jag inte har bloggat på länge har egentligen en, vad ska vi kalla det, tyngre orsak än så? Nej, det lät nästan för allvarligt att genom säga en tyngre orsak. Så tungt är det inte. Men jag har under det senaste året, eller egentligen ett år och någon månad inte alls haft min motivation, fokus, inspiration till eller lagt min energi på kosten, maten, vad jag stoppar i mig och således då inte heller på vikten och hälsan så som jag haft förr. Så som jag haft de senaste åren av mitt liv. Sen 2011 för att vara mer exakt. Det har ju varit otroligt skönt på ett sätt, LatLina jublar!! Det är nästan så att ni skulle kunna höra henne om ni lyssnar noga, haha. Hon har verkligen gottat sig och med facit i hand så har hon tagit för sig lite väl mycket. Men jag har låtit henne. Jag har själv låtit det ske, under en längre tid. Så inget hetsigt på något vis. Det har ju varit riktigt göttigt, helt ärligt! Men och här kommer det fina med min blogg tycker jag själv, jag ska vara ärlig och öppen emot er så som jag brukar vara i mina inlägg. Detta senaste årets utsvävningar har gjort att jag har gått upp mina ca 14 kg som jag för några år sedan gick ner med hjälp av bland annat lågkolhydratskost (bra mat och ren mat), träning, fokus på hälsa mm. Så man skulle kunna säga att jag är tillbaka på ruta, när det kommer till vikten. För om vi ser på min mentala resa, dvs min personliga utveckling och de bitarna så har jag lämnat ruta ett för lääänge sen. Där är jag långt fram och det är coolt, tycker jag. Jag gillar ju det där med personlig utveckling men det tar vi i andra inlägg istället.

Så, dags att ändra fokus en smula. Dags att faktiskt fokusera lite mer på viktminskning igen, det känns som en evighet sen sist. Det har varit otroligt skönt och antagligen nyttigt att släppa viktfokus för prestationsprinsessan inom mig. Och det ska nämnas att jag vill gå ner i vikt, inte för att siffran i sig har någon egentlig betydelse men för att hälsan har det. Jag vill gå tillbaka till den vikten som jag legat på de senaste åren för att jag mår bättre där, både fysiskt men också psykiskt.

Tillbaka till det där med bloggens pausande. Det här har ju på något vis blivit en LCHF/Paleo/Recept/Hälso/Matblogg-ish och jag har helt ärligt känt, både här och på instagram att så som jag ätit och levt de senaste året inte har matchat bloggens och mitt ”rykte”. Kan ni förstå vad jag menar då? Jag har inte levt som jag lär. Alls. Vilket har gjort att blogga och instagramma har känts lite knasigt och lite fel. Tittar vi på min instagram har denna svackan förvisso gjort att jag postat fler och andra saker om mig själv och mina intressen. Det har inte bara varit en ”mat-instagram” som det var förr om åren och det tycker jag verkligen om! Så det vill jag inte sluta med utan snarare tvärtom så tänker jag att jag vill lyfta det ännu mer. Livet handlar ju om så mycket mer än mat. Tro det eller ej. Jag vill genom det här inlägget på något vis förklara läget för er samtidigt som det också är ett steg mot att vara mer sann mot mig själv. Det är dags att säga hejdå till LatLina nu och ställa in siktet på ”min härliga vikt” dvs minus 10 kg eller däromkring. Hänger ni med på min resa den här gången också? Det blir kul. Och ärligt! Jag vill ha mer ärligt. Jag har börjat att tröttna på de där prydliga, picture perfect, som man matas med dagligen i sociala medier. Den där putsade fasaden. Det är ju inte ens for real. Ibland kanske men sällan varje dag som många sociala medier får oss att tro. Visst är det kul med snygga bilder jag själv lägger ju ner energi på det där men ni förstår nog vad jag menar?
Nej, jag vill vara ännu mer äkta och ännu mer 100 % Linis. Ni vet, att leva som jag lär. Så, i helgen till exempel har jag haft en fantastisk helg med mina tjejer, mina pinglor som egentligen borde få ett blogginlägg för sig själva för att den var så kick ass. Då brukar vi allt som oftast frossa som in i helskotta med alla dess tänkbara göttiga grejer. Detta gjorde jag även under mina strikta perioder och jag vet med mig att jag har skrivit ett inlägg eller om detta tidigare om varför det ”konceptet” funkade för mig även under viktminskning. Den här helgen spann vi inte loss så mycket men, förutom att vi gjorde en hel sinnes tapasmiddag igår, så köpte vi även efterrätt i form av Marabous kladdkaka (som för övrigt gärna hade fått smaka mer kakao för min del), en galet god glass med kola och havssalt samt lite chips och en mörk choklad som jag fullkomligt älskar. Det låter ju inte farligt? Nej, vi tog en portion av det där och det var väldigt mäktigt så vi skippade att ta omgång nummer två som vi först tänkte. Detta resulterade ju i att det fanns både kladdkaka och glass kvar i min frys. För att göra en lite längre historia, kortare, så hade jag vinkat både sambon och tjejerna hejdå och hade en förmiddag för mig själv. Jag var i skogen med hunden, fantastiskt men väldigt kallt, och så hade jag ju förstås planerat att lyxa till det med lite glass och så efteråt. För på någo konstigt vänster käner jag att jag lixom var värd det efter en sväng i skogen. Så jag plockar fram en liten bit kladdkaka, all den sista glassen, toppar med en ruta mörk choklad och klickar på en klick vispad grädde. Alltså, en galen tallrik. Galet god. Galet söt! Jag börjar äta, smäller i mig kladdkakan, grädden och en del av glassen när det slår emot mig. Ungefär samtidigt. Både lite lätt illamående, en känsla som bara kändes olustig och så kom den där tanken upp i mitt huvud som sa ”Lina? Vad i helvete håller du på med?”.
Går till diskhon, tar en sked glass till just in case (jo det är sant…) och sen häller jag varmt vatten på, fort som tusan, för att jag inte ska hinna ta en sked till. Så ligger den där i diskhon. Det var mest för att ”statea” för mig själv att jag kunde bryta där och då.  Så jag gjorde det. Jag bröt. Jag skriver detta inlägget och delar med mig väldigt ärligt. Jag tänker och känner att det var nödvändigt och att jag nu är mer redo att hitta ännu mer av mig själv. Ni vet, som jag brukar säga, att man ska vara sitt bästa jag. Jag ska bli det. Mitt bästa jag. Häng med vetja!!

Avslutar med orden; Because she competes with no one, no one can compete with her.

 

 

Kommentera