"Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!"

2015

Jag tycker att hetsen kring nyår, alla löften, förändringar och måsten är, hur ska jag säga? Lite too much? Lite hysterisk? Jag har tidigare alltid hängt med på den vågen och varit mitt i hetsen men sen något år tillbaka har jag tänkt lite annorlunda, tyckt lite annorlunda och gjort lite annorlunda.
Det har hänt så jäkla mycket under 2014. Det är nästan inte klokt! Det har minst sagt varit ett händelserikt år. För mig har året som gått inneburit väldigt mycket nytt, kliv utanför min comfort zone, stora förändringar, många tunga och sorgliga saker, mycket har varit tufft men mycket har också varit grymt bra och härligt. Framför allt har jag lärt känna mig själv bättre under 2014. Och alla tuffa och jobbiga stunder har bland annat gjort att jag har kommit ännu närmre min familj. Min fina familj! ♥

Jag tror inte bara det är jag som har lärt mig mycket om mig själv i år. Jag tror också att min familj har lärt sig mycket om mig.

Jag funderade faktiskt på en sån där klassisk årskrönika, här på bloggen, för en liten del utav mig vill dela ALLT med er. Jag känner att det hade varit riktigt skönt att skriva av sig och kanske kan jag, med min historia hjälpa någon som är i samma sits som jag var och är i. Men det är lite för läskigt och för att vara helt ärlig så har året 2014 varit för tufft för att jag vill dra upp det igen.
Jag känner egentligen att jag skulle vilja knyta ihop hela året och lägga det bakom mig. Jag ser verkligen framför mig hur jag knyter ihop en säck. Ni vet, en brun ”tomtesäck” med lite påsydda tyglappar i olika färger, här och där. Jag lägger ner hela året där.

Allt ifrån starten i Januari, då jag började på ”mitt drömjobb”. Ett fräscht kontor, mitt i centrala Göteborg, där jag skulle få jobba med precis det jag pluggade till. Det där med att jag inte riktigt var färdig med skolan än och bollade mitt sprillans nya heltidsjobb med några stora tentor och inlämningar kvar, det rörde mig inte så mycket i ryggen. Jag visste ju att jag skulle klara det galant.. Och det gjorde jag också. Utåt sett!
Bra betyg i skolan och jag fick mycket cred på det nya jobbet. Jättekul!
Så, jag körde på.
Tränade crossfit som jag och sambon fick för oss att börja i någon månad tidigare. Jag tränade då 5-6 gånger i veckan och fightades med rejäla hjärnspöken som väldigt tydligt talade om för mig de 1-2 dagarna i veckan som jag inte tränade att jag var lat och tjock. Men på något sätt fick jag ändå träningen att vara rolig. Jag älskade att träna!
Men det var något med crossfiten som fick det att vända sig i magen på mig innan varje träning. Den klumpen släppte alltid en bit in i passet och efteråt kändes det alltid bra. Men den klumpen kom likförbannat tillbaka, varje gång, inför varje pass. Klumpen? Den kallas prestationsångest har jag fått lära mig. Det lärde jag mig under 2014.

Vi hoppar fram i storyn lite.
Jag gick till läkaren, efter påtryckningar främst ifrån min fina mamma, någon gång i början på mars. Också under året 2014. En del utav er har fått hela sanningen, några utav er har bara fått halva sanningen, vissa utav er har inte fått veta alls och någon har förstått allting ändå. Jag blev sjukskriven och var det mellan mars och augusti. Det är hälften utav året, 2014. På pappret hette det utmattning och depression men man brukar kalla det för att gå in i väggen eller att bli utbränd. Det lärde jag mig under 2014. Har fortfarande svårt att sätta mig själv i relation till de där orden. Men jag har lärt mig nu att det inte är något hemskt, att det inte är något att skämmas för och att det där faktiskt är jag. En del av mig.
För att göra en väldigt detaljerad historia, inte fullt så detaljerad, så vill jag säga att jag blev sjukskriven 10 dagar först och var fullständigt inställd på att det var det. Att det skulle räcka med dom där 10 dagarna och sedan skulle jag vara tillbaka på jobbet. Du vet, mitt fancypancy-jobb mitt i centrala Göteborg?
Dagen efter att jag blev sjukskriven så ringde mitt fancypancy-jobb och sade upp mig.

Våren, vädermässigt, var ju helt underbar. Jag fick höra ganska många gånger att ”du valde ju verkligen rätt vår att vara hemma på”. Enda och största felet med den meningen är att jag aldrig valde att vara hemma…
En lång historia kort var det!
Jag lyckades, mitt i den härliga våren och sommaren, att för första gången i mitt liv gå till en psykolog. Det var en del utav min medicin kan man säga men bara det är ju en historia i sig.
Jag lyckades att göra klart min praktik, ta examen och ta klivet med mina handgjorda smycken ifrån en hobbynivå till att starta eget företag. Ja, allt det här gjorde jag under min sjukskrivning. Knäppt tycker säkert någon. Jag skulle säga bra. Att starta eget fick mig motiverad och fokuserad. Det gav mig något att kliva upp till. Mellan mars och maj hade jag inte det. Det där med att ta sig upp på morgonen för att göra kaffe och sedan frukost kunde ta mig flera timmar. Men det är också en annan historia.

Det skulle ju inte bli någon årskrönika.
Jag vill inte nästa i det här för mycket. Jag vill knyta säcken och gå vidare nu! Det låter lite klyschigt, jag vet, men jag gillar det. Och jag behöver det!
Så förutom det ovannämnda så tar jag med mig: En helt grymt bra sommar, upp och nedgångar med att vara egenföretagare (mest uppgångar och det är så jäkla kul!!), bortgångar med tillhörande begravningar för personer som funnits där i hela mitt liv och som stått mig väldigt nära, examensfest med tjejerna, jag släppte vikthetsen (mycket tack var psykologen) och alla andra jävla hjärnspöken jag spenderat hela mitt liv med, blev uppringd av Key code som sett mitt CV, kickade ass på arbetsintervjun och har idag anställning där, träffat och lärt känna nya grymma människor (människor som får en att fundera lite i banor som: VAFAN HAR JAG INTE KÄNT DEN HÄR MÄNNISKAN INNAN FÖR?!), vaknade till liv, insåg att mina fina vänner väntat på mig medan jag kämpat med allt annat och lite till, kommit ännu närmre min familj, börjat sjunga igen, kollat på sjukt mycket film, uppnått och passerat förbi 2 delmålsvikter, klippt av mig håret, färgat håret lite mer ”Linigt”, börjat att måla och skissa och en jäkla massa mer saker. Jag menar, vad hände inte under året 2014?

Men jag tror stenhårt på det här:
IMG_20141104_153423

Och med dom orden tänker jag att jag rundar av detta inlägg, som inte skulle bli så långt men som blev ganska långt iallafall. Vem är förvånad?..
Ni förstår kanske lite nu att det är en jäkla resa jag har gjort men jag är glad att allt som har hänt, har hänt.
Jag har lärt mig att inte ta livet för givet.
Och återigen så tror jag stenhårt på: Everything you go through, grows you.

Så tack 2014. Tack för all skit och tack för allt grymt!
Nu ska jag se till att rocka 2015. Och vet ni vad mitt fokus är?
Jag! Det finns bara en som jag ♥
2014-10-11 22.00.06

 

6 reaktioner till “"Tack 2014. Tack för all skit och allt grymt!"”

  1. Inte träffats på fem år, men goa glada Lina glömmer man inte!
    Tråkigt att höra om hjärnspöken, prestationsångest osv..
    Men måste bara säga att det ibland är lite ”skönt” att höra att folk vågar skriva om det som är mindre bra. Oftast läser man bara om hur bra alla andra har det och börjar då fundera på sitt eget, hur kan alla andra leva ett så felfritt liv. Jag har ett jättebra liv, men alltför ofta är jag stressad. Jag jobbar sex dagar i veckan, men det känns ändå inte tillräckligt. Jag tänker på hur mycket jag tränar, hur mycket andra tränar, vad jag äter, vad andra äter, osv, osv.. Ibland får man tänka efter och förstå att ingen är perfekt, även om du och jag är farligt nära 😉 Tack Lina för att du vågade skriva om det!
    Gottar mig inte i andras olycka, men det känns bra för en som är i lite samma sits att förstå att man inte är ensam och knäpp 😊 puss på dig ❤️❤️

    1. Åh Hej och TACK Elin!! Jag har läst din kommentar tre gånger nu och blir bara så himlans glad! Jag har varit så nära på att skriva flera gånger även under sjukskrivningen men jag var inte riktigt redo då. Nu är jag det. Kanske för att jag börjat få lite distans! 🙂 och åh din kommentar gör verkligen hela det här inlägget värt! För det var det här jag ville. Om så en endaste människa känner igen sig och kan känna att den inte är ensam så var det värt det! 🙂 Tack ska DU ha för din kommentar. Jag blev verkligen hur glad som helst. Jag kommer att skriva lite mer om min resa, det kommer antagligen att komma lite pö om pö 🙂 Tack! Haha jag håller helt med dig. Närmre än så här kommer man ju inte 😉 Puss och kram och tack!

  2. Lina det var fint skrivet. Jag känner igen mig i mycket och är helt säker på att många andra också gör det. Det finns ett uttryck att det som inte dödar härdar. I mitt fall har resultatet blivit detsamma, min resa har även gjort mig till en lyckligare o helare människa trots det pris jag fått betala. Vi har bara ett liv och det skall vi leva. Kram på dig! Finns här om det är något, alltid. Sofia kusin

    1. Tack så jättemycket Sofia! Jag har redan fått så mycket fin respons på det jag skrev och det känns fantastiskt 🙂 Ja, och det märks på dig tycker jag. Det är så häftigt på något vis! Det har du så himla rätt i! Tack för dom orden 🙂
      Tack, vad go du är och jag säger detsamma! Kram

  3. Jag är glad att du skrev din årskrönika! Dels tror jag man vinner jättemycket på att skriva av sig, även om jag själv borde göra det 😉 Men du fick MIG att tänka på bra grejer med 2014. Jag är, eller var, ganska missnöjd med året. Det liksom sög innan. Men nu kom jag på att jag, liksom dig, kom i kontakt med terapi – och mig själv! Bara det är ju en ganska stor grej. Jag provade två olika kostrådgivningar och lite olika sätt att äta på för att må bättre och lära känna min kropp ännu mer. Också vissa små saker kom jag på nu, som att jag visserligen tappade vänner, men jag fick både tillbaka en gammal vän och en ny vän på köpet.

    Att du började ditt kreativa och seriösa ”pysslande” (inte ironi! hittade inget bättre ord) under utbrändheten var säkert de bästa och det mest stimulerande du kunde göra! Jag lärde mig 2014, under också en slags utbrändhet eller deppighet, hur viktigt just stimulans är, och jag är fast besluten om att 2015 inte ska bli så 🙂

    Så tack för att du delar med dig! Det är många som delar ”samma sits” och du slipper kanske känna dig ensam i detta, vilket man lätt gör 🙂 (iaf Jag!)

Kommentera