Saffranssnurror med vit choklad – Recept

För att få ihop dessa smarriga saffransbullar, fyllda med smör och vit choklad så tog jag två recept och slog ihop till ett. Blev ett vinnande koncept, om jag får säga det själv. Inspirationen till själva saffransdegen kommer ifrån grymma Camilla Hamid, på My Kitchen Stories. Idén till fyllningen som består av smör och vit choklad kommer ifrån en gammal receptsamling från Arla. En sån där receptsamling som vi haft i skåpen i alla år men som aldrig används. Den började jag bläddra i för inspiration och ”sprang” då på denna idén. Så jag tog lite inspiration och instruktioner från båda recepten och gjorde tillslut såhär:

Saffransdeg

50 g rumstempererad jäst
5 dl rumstempererad mjölk av valfri sort
1 g saffran
250 g smör
1 ½ dl strösocker
ca 1 kg vetemjöl (16,5 dl)
knappt 1 tsk salt

Fyllning & topping

50 g rumsvarmt smör
300 g vit choklad
Florsocker att ”piffa” bullarna med

Smält smöret försiktigt i en kastrull.
Stäng av plattan och tillsätt mjölken. Känn av så att vätskan inte är för varm (någonstans mellan rumstemperatur och fingervarmt).
Smula jästen i en stor bunke och tillsätt sedan vätskan.
Rör runt tills jästen lösts upp.
Tillsätt socker, saffran, salt och ca 12 dl av mjölet.
Degen ska vara kladdig men hanterbar. Har du i för mycket mjöl så får du torra bullar.
Arbeta degen tills den är smidig, ca 5 minuter med maskin eller 10 minuter för hand. Tillsätt mer mjöl om degen är kladdig, men den ska vara ganska lös. En lös deg ger ett godare bröd.
Täck degen i bunken med en bakduk och låt jäsa till dubbel storlek, ca 40 minuter.
Knåda degen smidig på mjölat bakbord, dela degen i två delar och kavla ut till stora plattor, ca 1 cm tjocka.
Bred de rumsvarma smöret på degen.
Grovriv den vita chokladen på ett rivjärn och strö sedan chokladen över dina smörade degplattor.
Rulla ihop till två rullar och skär sedan i skivor (likt kanelbullar).
Lägg på plåtar med bakplåtspapper eller i pappersformar.
Låt jäsa under bakduk i ca 30 minuter.
Sätt ugnen på 225 grader.
Grädda bullarna i mitten av ugnen i 8-10 minuter.
Låt svalna på galler.

Sikta ev. över lite florsocker innan servering.

Kan jag verkligen med att skratta?

Tanken har slagit mig, kan jag verkligen med att lägga upp recept mitt bland alla mina inlägg om det sorgliga som hänt och det som vi går igenom nu? Svaret på den frågan är ju egentligen givet. Självklart kan jag dela med mig av recept till er. Självklart är jag tillåten att göra sådant som får mig att må bra. Det är helt okej att skratta, att vara kreativ och att göra roliga saker utan att få dåligt samvete och känna skuld för att man egentligen ”borde vara ledsen”. Det är nog lätt att få dåligt samvete för det där och att ha en föreställning om att sorg borde se ut på ett visst sätt. Jag minns första gången jag skrattade efter att allting med Frans hade hänt, då kom den tanken direkt upp i skallen på mig, ”kan jag verkligen med att skratta nu? Redan?” Ja, kanske är det precis de man behöver göra för att orka ta sig igenom allting.

Jag har under höstens gång här hittat tillbaka lite granna till köket och fått upp mitt intresse för både matlagning och bakning igen. De senaste dagarna har det bakats och pysslats ganska mycket i köket. Så roligt tycker jag och ännu roligare när ni efterfrågar recept på det jag bakar. Därför tänkte jag i de kommande två inläggen dela med mig av recept på saffranssnurror med vit choklad och julegrisar i klassisk ”american christmas cookie”-style 🙂
Ni som följer mig på instagram och har sett mina stories vet vad jag pratar om.

 

Sakta men säkert framåt

Det var ett litet tag sedan jag skrev nu. Jag går helt och hållet på feeling och skriver när andan faller på, det är absolut skönast så.

Jag har så smått börjat att arbeta lite granna igen och det känns riktigt bra. Det är skönt att vara igång, att ha något annat att tänka på och jag gillar känslan av att jag tar mig framåt. Dock ska det tilläggas att jag inte pressar mig själv framåt. Jag måste säga att jag är väldigt duktig på att ge mig själv och känslorna utrymme. Kanske är det just därför jag tar mig framåt?

En stor anledning till att det går så bra att börja jobba lite igen är tack vare att jag har en fantastiskt bra dialog och också relation med min nuvarande uppdragsgivare. Jag är ju egenföretagare (för er som inte har koll så är jag alltså lönespecialist/lönekonsult med allt vad det innebär) så jag har förmånen att vara min egen chef. Men jag har också förmånen att ha en bra dialog och en otroligt förstående uppdragsgivare som gör det möjligt för mig att smyga igång arbetet.
Jag kan säga direkt att hade jag haft mer press på mig vad gäller jobbet så hade jag inte varit redo att köra igång nu. Det går nämligen så mycket upp och ner. Vissa dagar känns det som att det tar energi bara genom att finnas till och andra dagar har jag betydligt mycket mer att ge. Terapeuten som jag träffat sa att det tar på krafterna att bearbeta sorg och oj vad rätt hon har. Jag är den första att skriva under på det. Men helt ärligt, även om man inte går igenom det som vi gör just nu, så påverkar ju det gråa vädret (som aldrig verkar ta slut) vem som helst. Jösses vad grått det är! Kan man lägga in en beställning med lite snö?

Avslutar med en favoritbild på mig och Billy när det var snö, snö, snö. Hoppas att ni har en fin vecka trots det tråkiga vädret. Ta hand om er!

Hur jag mår? Det beror på när du frågar.

På torsdag ska vi ha begravning för Frans, vår son. Inte ens när jag skriver orden kan jag helt och hållet förstå att det är sant. Jag känner så många olika känslor på samma gång, samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Det är verkligen så det är för mig. Allt och ingenting på samma gång. Vissa dagar är det mycket tankar, känslor och inne i mig är det alldeles intensivt medan de andra dagar är ganska tyst, tomt och dämpat. Det är rörigt och stilla. Det är mycket och det är lite. Det är högt och det är lågt. Det går verkligen upp och ner. Jag får ofta (tack alla nära och kära) frågan ”hur mår du?” och den frågan är så svår att svara på har jag märkt. För, efter det vi nyligen fått uppleva och med den sorg vi går igenom, hur tusan svarar man på den frågan egentligen? Jag har med tidens gång lärt mig att svaret på den frågan beror så himla mycket på tidpunkten när frågan ställs till mig. Frågar du mig när jag står och bakar lussebullar tillsammans med mamma, julmusiken är på och vi skrattar åt formen på lussebullarna då det mer ser ut som Z än S, då blir svaret att jag mår bra. Trots allt. Eller, så bra som jag kan må i min situation. Men frågar du mig den där kvällen när tårarna inte vill sluta rinna ned för mina kinder, nej, då mår jag kanske inte så bra.

Jag försöker vara noga med att låta alla mina känslor ta plats. Även dom jobbiga. Jag vill inte trycka undan någonting. Faktum är att när gråten väl kommer så är det allra skönaste att låta den skölja över mig, som en våg. Det känns skönt att göra det och efteråt känner jag mig lite lättare i hjärtat.

Det är en tung vecka och jag har kommit överens med mig själv att det helt enkelt får lov att vara det. Begravningar är aldrig roligt men jag har börjat tänka att det ändå är något fint med den typen av ceremoni. Oavsett religion eller hur begravningen ser ut så tror jag att det är ett viktigt steg i processen av att säga farväl. Jag tror att ritualer är viktigt för oss. Jag vet att det är viktigt för mig.  Hittills har det varit mycket fler praktiska moment att ta tag i, än vad jag hade tänkt mig, när ens barn går bort i samband med förlossningen. Jag har skrivit lite granna om det i något av mina tidigare inlägg. Det har varit ganska fullt upp med saker att tänka på, praktiska detaljer som ska tas om hand och beslut kring dessa praktiska saker som ska tas. Men så sa terapeuten vi träffat något som gav mig en annan synvinkel på alla de där praktiska bitarna vi behövt engagera oss i. Hon sa något i stil med att det kanske är bra att vi haft detta att fokusera på den första tiden efter händelsen. Att vi tack vare det blivit ”avbrutna” i vår sorg och blivit tvingade att ta oss framåt och tänka på de praktiska sakerna. Det ligger något i det, tror jag.

Även om en del av mig helst vill springa ifrån hela skiten och att jag av hela mitt hjärta önskar att vi slapp gå igenom det vi ska göra på torsdag så tror jag ändå att det på något sätt kommer att kännas skönt att det är över. Om ni kan förstå vad jag menar. Frans kommer då att ha fått sin alldeles egna plats och när hans namnbricka sedan hamnat där den ska så är det inga fler praktiska detaljer att fundera på. Inga fler beslut som ska tas, kring detta.  Och jag tror att vi då kommer inta en ny fas i vårt sorgearbete. Vi fortsätter att ta ett steg i taget. Det kommer att bli bra. Jag vet det!

Det är ett val jag gör

Att bearbeta sorgen och det vi går igenom har visat sig vara en riktig berg- och dalbana 🎢
Känslorna är inuti men ibland också utanpå. Man känner ena stunden att ”I’ve got this ✌” för att i nästa stund tappa fotfästet helt när man tacklas i sidan av alla möjliga sorters känslor. Det är stunder där man fullständigt känner att livet är hopplöst, det finns ingen mening med någonting och ens insida känns lika grå och tråkig som novembervädret utanför 🌧
Men så finns det också stunder där jag känner hopp om framtiden 🌈
I den här sorgen som vi går igenom men också tidigare i livet så väljer jag allt som oftast att se det positiva. Det är ett aktivt val som jag gör själv. Det kommer inte alltid av sig själv utan kräver lite ansträngning från min sida.
Som idag, vill jag lyfta fram att jag tog den hittills längsta promenaden med Billy och Mikael.
Det satt jävligt långt inne hos mig att gå ut på en promenad, vi båda var på riktigt konstigt humör och känslorna var överallt.
Så vi började bara promenera. Helt tysta. Vi gav varandra utrymme för att vara lite griniga och på lite konstigt humör. Under promenadens gång så vände humöret och det blev den längsta rundan hittills.
DET väljer jag att lyfta fram 👊

Små steg framåt för att tillsammans med kroppen komma tillbaka på banan. Så jag kämpar på med mina promenader och väljer att lägga fokus på mina framsteg ❤

Fars dag

Det blev en söndag med många olika känslor. Upp och ner. Hit och dit.
Mest har jag känt mig känslosam, känslig. Det är inte ens ”min dag” eftersom jag inte är en far.
Men jag känner så otroligt mycket för min man, min Mikael ❤
Det var ju inte såhär familjens första fars dag skulle se ut.
•••
Jag tog nyss en lugn stund  tillsammans med alla mina känslor. Satte på lite musik, tände ljus, tog en varm och lång dusch. Gav håret en inpackning och ansiktet en ansiktsmask, proppad med fukt eftersom min hy blir känsligare framåt vintern ❄
Tog mig ett litet glas rött, sjöng med i musiken ibland och lät tankarna vandra som dom ville.
Jag tänkte på alla pappor och/eller fadersgestalter.
Jag vill inte bara att ni blir firade för de fantastiska pappor ni är. Jag vill att ni som har möjlighet ger era barn en go kram och unnar er själva en tanke och en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att just du får vara pappa till någon ❤

Det råder total förvirring hos mig…

… Jag förstår att det gör de och jag försöker hänga med i svängarna så gott jag kan. Jag kan dela upp förvirringen som råder i mig själv lite granna för den ter sig nämligen olika, i olika delar av mig och min kropp. Den del av mig som har svårast att greppa vad som hänt är definitivt den tänkande delen av mig, hjärnan, medvetandet. Låt mig återkomma till det.

Den del som har lättast för att ”finna sig i situationen” är kroppen, det fysiska, kroppsliga. Den fysiska kroppen har verkligen kavlat upp armarna och börjat jobba från den ruta som den plötsligt blev kastad till och tar sig framåt därifrån med de verktyg den har för tillfället. Inga konstigheter lixom, den kör på. Fantastiska kropp alltså!
Det är idag fyra veckor sedan det ur-akuta kejsarsnittet gjordes på mig och om vi håller oss till den fysiska kroppen så upplever jag att återhämtningen, efter operationen och infektionen som jag drog på mig under förlossningen, innebär att jag tar två steg framåt och ett steg bakåt. Men att jag i det stora hela tar mig åt rätt håll.
Jag sover mycket bättre nu tack vare att jag äntligen kan börja inta mina ordinarie sovpositioner som jag saknat så mycket. Jag blir mer och mer rörlig så även om det fortfarande är korta promenader som gäller så blir dom lite, lite längre och framför allt mycket skönare. Det är mycket skönare att röra på sig nu än för bara någon vecka sedan. Såret läker fint men jösses vad det har kliat. Kliat i huden på hela magen. Jag antar att det är för att den håller på att minska, dra ihop sig. I huden precis runt såret har jag än så länge ingen känsel, alls. Det var lite creepy dom första dagarna men det har jag vant mig vid nu. Väldigt smidigt när man skulle byta förband på såret då jag i vanliga fall brukar tycka det gör förbannat ont att dra bort tejp eller plåster, haha. När detta nu gjordes på såret så kände jag absolut ingenting. Det gäller att glädjas åt det lilla ju. Det är inte alls ovanligt att det blir sådär med känseln i huden efter ett kejsarsnitt har jag fått förklarat för mig på sjukhuset. Känseln kommer tillbaka så småningom men det kan dröja ett ganska bra tag.
Något annat som jag inte känner är när jag är kissenödig. Kanske lite praktiskt kan tyckas men nej, jag saknar den funktionen i kroppen, som jag tidigare i livet har tagit för givet. Som tur är har jag inga problem med att hålla tätt, dom musklerna och signalerna upp till hjärnan funkar fortfarande men jag känner helt enkelt inte dom där klassiska ”kissenödighetskänslorna”. Men det kommer säkert så småningom. Så, såret läker fint på utsidan men gör fortfortfarande ont till och från på insidan. Kroppen har som sagt redan från dag 1 efter operationen kavlat upp armarna och börjat jobba sig framåt. Om jag inte är helt ute och cyklar så hade jag ägglossning igår, vilket gjorde mig så himlans glad och ännu mer imponerad över kroppen! Snacka om superlivmoder. Jag har sagt det innan och det tåls att sägas igen, kroppen är helt jävla fantastisk!

En dag i taget med den fysiska kroppen men också en dag i taget med den mentala biten. För det är där förvirringen är som allra störst för mig och kroppen märker jag. Medan den fysiska kroppen kör sitt race och tar sig tillbaka på banan med ägglossning och allt så har hjärnan lite svårare att hänga med och då syftar jag på att jag har svårt att greppa det som hänt och det jag har varit med om.
Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning. För mig och den tänkande delen av mig, medvetandet, så är det otroligt svårt att förstå hela graviditeten och förlossningen. Det känns som att jag har drömt alltihopa, inklusive graviditeten. Hände det verkligen på riktigt? Var jag ens gravid? Har jag drömt? Min hjärna spelar upp förlossningen för mig som en film på repeat, där den börjar med att vattnet gick på fredagkvällen, den går in på flera detaljscenarion under förlossningens gång och avslutar sedan med att jag rullas ut från förlossningsrummet och in i operationssalen. Där i samband med att jag blir sövd inför operationen så tar filmen slut. Den där filmen spelas om och om igen i min hjärna. Jag lägger ingen direkt värdering i filmen som spelas utan den spelas bara upp. Jag låter den spelas upp. Jag tänker att den säkert behöver spelas upp flera gånger tills hjärnan, antingen förstår vad som hänt eller tar sig vidare från filmen på ett annat sätt. Det är så otroligt svårt att fatta att jag hade så mycket liv i magen, för Mini (som Frans hette medan han var i magen) var så otroligt sprallig, livfull och härlig. Det var även fullt ös, bokstavligen, under förlossningen och det är just det. Så svårt för hjärnan att förstå allt livet jag hade i magen, all action som var under förlossningen med all styrka och kraft som kroppen förvånade en med till att inte få någon slutprodukt. Jag märker att det är där förvirringen uppstår för kroppen och hjärnan. När allt det vi gick igenom avslutades med att inte få en bebis att ta hand om. Jag klandrar inte hjärnan över huvud taget för det här snurriga, konstiga, förvirrade tillståndet den befinner sig i. För jag menar, i 9 månaders tid har varenda liten beståndsdel av mig och mitt medvetna jag förberett sig på vad som komma skall, på att bli mamma, på att få en liten individ att ta hand om. Och så fick vi inte det. Jag tror att det är så djupt rotat i den kvinnliga kroppen, i min kvinnliga kropp att en graviditet och en förlossning innebär en bebis. Att kroppen även på helt andra nivåer än mitt medvetande förstår att det är så de borde gå till. Därför är den så förvirrad men därför är den också så målmedveten om att komma på banan igen, jag menar, ägglossning igår. Det är fan imponerande!

Och ja, jag väljer att se det positiva i allt det här. För mig finns det faktiskt inte något annat alternativ än att heja på min kropp. Att förstå, acceptera samt försöka hänga med hjärnan i förvirringen och att hoppas på en ljus framtid.

Hjärnan är inte bara förvirrad. Jag skrev såhär tidigare i inlägget ”Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning”. Om graviditeten och förlossningen är den del där allting bara är supersnurrigt så är den största delen efter operationen inte förvirrande. För när det gäller operationen och den fysiska återhämtningen efter den så är hjärnan och jag helt med på banan. Jag har inte alls svårt att greppa den delen och det tror jag beror på att jag har ett sår i magen som jag blir påmind om varje dag då det fortfarande känns och ibland gör lite ont. Där har hjärnan ”något att ta på”, så därför förstår jag det. För mig var detta också tredje gången jag blev opererad i magen så jag vet vad det innebär att återhämta sig efter något sånt här. Även om den här operationen är den största så vet jag på ett ungefär vad det innebär.

Tänkte på något vis försöka avsluta ett långt inlägg.
Jag tänker fortsätta låta hjärnan och medvetandet processa på sitt sätt. Jag låter filmen spelas upp, tankar komma och gå precis som dom vill. På samma sätt låter jag de olika känslorna få ta plats. Ibland men inte så ofta bubblar det upp känslor av irritation, inte så mycket ilska utan mest irritation för att det blev som det blev. Eller snarare så blir jag irriterad för att det inte blev som det skulle. Eller så var det såhär de skulle bli den här gången? Stor och djup fråga… Jag låter även vågorna med sorg och tårar skölja över mig när dom kommer. Det är ingen idé att försöka hålla tillbaka. Det är mycket skönare att låta känslorna blomma ut när dom dyker upp. Dom försvinner sedan och ger plats åt något annat. Det är så de ser ut för mig och oss just nu. En känsla i taget, en dag i taget.

Är så otroligt tacksam över att vi har varandra, jag och Mikael.

Ett ljus i mörkret

Nu ikväll var vi och tände ett ljus för vår lilla Frans.
Jag tänker också att vi samtidigt tände ljus för kärleken och framför allt för framtiden.
För jag vill tro att det finns en ljus framtid för oss, trots det som hänt.
Ett ljus för dom vi saknar, för dom vi älskar, för det vi lämnar bakom oss och för det vi har framför oss.
Bokstavligen, ett ljus i mörkret ❤

Ett helt annat perspektiv på livet

Är fortfarande lite dagblind efter vistelsen på sjukhuset. Dagarna och tiden som vi spenderade där smetades ihop fullständigt och det kändes verkligen som om vi befann oss i en alldeles egen bubbla där tid och rum inte existerade. Den bubblan har vi fortsatt att befinna oss i men den har inte längre lika starka väggar, den börjar att luckras upp lite granna och idag har jag koll på att det är onsdag. Det är lite intressant det där med hur man kan uppleva samma tid och rum, helt olika. Jag har märkt det så otroligt tydligt nu då det den 10 oktober, dagen då Frans föddes, blev ett så galet tydligt avstamp i tiden för mig. Den 10 oktober stannade min tid och mitt rum lixom upp, helt. Det blev from den 10 oktober en helt ny typ av verklighet för mig, för oss. Men för så många andra så tuffar livet och vardagen vidare, precis som vanligt. Precis som innan. Precis som om ingenting har hänt. Det fascinerar mig lite granna. Jag vet inte om jag lyckas förklara mina tankar och min upplevelse kring det här i ord. Kanske har det jag skrivit hittills varit fullständigt snurrigt?

Jag är ju fortfarande relativt nyopererad så för mig handlar det mycket om att sakta men säkert komma igång igen och kunna röra på mig normalt, på kroppens villkor förstås. Den ena barnmorskan på sjukhuset sa till mig att den ena dagen tar jag kanske en promenad på 100 meter, den andra dagen orkar jag 150 meter och den tredje dagen 200 meter osv. Sedan kan det komma en dag där det visade sig att 200 meter var lite too much. Då får man lyssna på kroppen, vila lite extra och kanske ge sig på 150 meter igen innan man testar 200 meter på nytt. Ni fattar konceptet va? Och om jag ska vara helt ärlig så behöver jag ta en chilldag, idag. Det visade sig att 200 meter (två dagar irad) var lite för mycket för kroppen (Läs operationssåret i magen) så då är det bara att lyssna och lära sig. Det är inte så att jag kör på megahårt, det gör jag inte. Jag har stor respekt för kroppen och återhämtningen men det är så otroligt svårt att veta vart den där gränsen går. Gränsen där det blir lite för mycket. Det är nämligen jättebra med rörelse för kroppen och återhämtningens skull men det får inte bli för mycket så att jag får för ont i såret. Fin balansgång det där.

Vi har i alla fall igår och idag varit ute på små äventyr, jag och Mikael. Ena dagen var det tex att slänga lite återvinning och handla på Ica. Eftersom jag efter dom två strapatserna behövde vila så blev det en lugn och mysig lunch på ett av våra favoritställen i Stenungsund. Den andra dagen åkte vi för att kolla på ny torktumlare (som nu är beställd) samt spanade in det gedigna utbudet av kakel, klinker och tvättstugeinredning inför vårt renoveringsprojekt i källaren. Jösses vad vi ser fram emot det men det där kräver antagligen sina alldeles egna blogginlägg. För åh, vad spännande det känns att vi nu har bestämt oss för totalrenovering av tvättstuga/spa, allrum och nuvarande pannrum samt hall. Blir helt exalterad nu när jag bara skriver om det lite kort!!

Åter till ämnet, jag vill nämligen väva in det jag skrev om i början, gällande att uppleva tid och rum annorlunda. Våra små äventyr har varit fantastiskt bra tycker jag. Dels så har jag fått komma ut lite granna, se att det finns en värld på utsidan. Jag har fått röra lite på mig, fått tänka på annat för en stund och tack vare renoveringsprojektet som vi nu påbörjat på riktigt så har vi fått något kul och nytt att se fram emot. Under dessa små äventyr så promenerar jag ju lite granna. Jag går och rör mig ganska så långsamt fortfarande och det spär på min uppfattning av tid och rum. När vi tex var på Ica så promenerade jag långsamt, funderade i lugn och ro på vad vi skulle handla för något, jäktade inte för fem öre. Medan folk omkring mig stressade in och ut i butiken, pratade i telefon samtidigt och var allmänt snabba, jäktade, stressade. Deras liv körs i 110 km/h medan mitt har saktat ner till 75 km/h. Här går jag och har precis förlorat vår son medan hon där på Ica handlar på som om ingenting har hänt. Jag kan redan nu känna att vissa saker och händelser i mitt framtida liv kommer spela så otroligt liten roll i sammanhanget. Händelser eller personer som jag, innan den 10 oktober 2020, hade påverkats av, blivit irriterad över eller lagt energi på kommer inte längre spela lika stor roll. De kommer inte få ta lika stor plats i mitt liv eller få ta del av min värdefulla energi så som det hade fått förr.

Jag kan utan tvekan säga att händelsen den 10 oktober 2020 har gett mig ett helt annat perspektiv på saker och ting, på mig själv och på livet.
Jag har Frans att tacka för det ❤️

 

Så mycket mer än att bearbeta sorgen

Det har snart gått två veckor sedan livet tog den mest brutala och kraftiga vändning, som jag någonsin varit med om. Två veckor, fjorton dagar. Jag upplever det som att det gått hundra år samtidigt som det känns som att det hände igår. Det har hänt jättemycket och ingenting, samtidigt. Vi har varit dagblinda som aldrig förr och all tid har smetats ihop. För oss har dessa två veckor inte bara handlat om att möta det som hänt och börja bearbeta det tillsammans med nära och kära. Det har varit fullspäckat med samtal och praktiska beslut, faktiskt redan ifrån dag ett. Från och med samma dygn som det hände har vi fått ta flera samtal med personalen som var med oss vid förlossningen. Allt ifrån att få höra och dela upplevelse med läkaren, barnmorskorna och personalen som närvarade till att få prata med kurator och diakon ifrån sjukhuskyrkan. Vi har fått ringa våra försäkringsbolag, blivit kontaktade av både psykolog och ett kris- & traumacenter där vi erbjuds samtalsterapi. För varje nytt sånt här samtal så har vi fått dra upp och berätta om hela händelsen igen, igen och igen. Sådana samtal slukar både energi och känslor på ett sätt som inte går att beskriva.

Vi har också fått ta ställning till en massa praktiska saker som man aldrig någonsin tänkt att man ska behöva fatta ett beslut kring. Jag har aldrig tidigare ens funderat på vad som händer, rent praktiskt, när ett barn går bort i samband med en förlossning. Jag har kanske på min höjd tänkt att när det är ett såpass litet barn och det sker på sjukhuset så tar sjukhuset hand om det. Barnet bara försvinner. Det lixom ”löser sig”, om ni förstår vad jag menar. Men det har vi fått lära oss nu att riktigt så funkar det inte. När ett barn går bort i samband med förlossningen så ska det hanteras på precis samma sätt som när en vuxen människa somnat in. Det betyder att vi under dessa dagar som gått också fått en massa information om vad vi har för möjligheter när det gäller vår sons begravning, vad vi måste göra inom en viss tid samt bestämma oss för hur vi vill göra med alla delar i denna process.

Hur vill vi ha det? Vad tycker du? Vad tycker jag? Vad känns mest rätt i magen? Kommer vi ångra oss sen om vi inte gör det här nu? 

Det har varit väldigt få dagar hittills där vi bara fått vara själva, jag och Mikael. Själva utan att bli avbrutna av samtal om det som hänt, beslut som ska fattas eller tider som ska bokas. Det har pga detta funnits väldigt lite ork och energi över till våra familjer och vänner som är så fina och står i givakt runt oss, redo med sitt stöd och sina förslag på aktiviteter att hitta på för att få oss att glömma allt för en stund. Det är otroligt, otroligt uppskattat och att känna att vi har sådant enormt stöd ifrån omgivningen är alldeles fantastiskt. Men det har också varit en av utmaningarna dessa fjorton dagar. Det är inte lätt för någon, dessutom är det en helt ny situation för oss alla som kräver nya dimensioner  och lager av våra relationer. Jag tänker att det är precis lika svårt för en nära anhörig att veta hur mycket denne ska finnas till och stötta utan att det blir för mycket. Som det för oss att veta balansen mellan hur mycket sällskap och stöd vi vill ha kontra hur mycket egentid vi behöver.

Med en ärlig kommunikation, en stor dos respekt för varandra och en förståelse för att vi är och agerar olika så tror jag att vi tillsammans med vår omgivning kommer hitta en balans med stöttning som funkar för oss alla.