Det är ett val jag gör

Att bearbeta sorgen och det vi går igenom har visat sig vara en riktig berg- och dalbana 🎢
Känslorna är inuti men ibland också utanpå. Man känner ena stunden att ”I’ve got this ✌” för att i nästa stund tappa fotfästet helt när man tacklas i sidan av alla möjliga sorters känslor. Det är stunder där man fullständigt känner att livet är hopplöst, det finns ingen mening med någonting och ens insida känns lika grå och tråkig som novembervädret utanför 🌧
Men så finns det också stunder där jag känner hopp om framtiden 🌈
I den här sorgen som vi går igenom men också tidigare i livet så väljer jag allt som oftast att se det positiva. Det är ett aktivt val som jag gör själv. Det kommer inte alltid av sig själv utan kräver lite ansträngning från min sida.
Som idag, vill jag lyfta fram att jag tog den hittills längsta promenaden med Billy och Mikael.
Det satt jävligt långt inne hos mig att gå ut på en promenad, vi båda var på riktigt konstigt humör och känslorna var överallt.
Så vi började bara promenera. Helt tysta. Vi gav varandra utrymme för att vara lite griniga och på lite konstigt humör. Under promenadens gång så vände humöret och det blev den längsta rundan hittills.
DET väljer jag att lyfta fram 👊

Små steg framåt för att tillsammans med kroppen komma tillbaka på banan. Så jag kämpar på med mina promenader och väljer att lägga fokus på mina framsteg ❤

Fars dag

Det blev en söndag med många olika känslor. Upp och ner. Hit och dit.
Mest har jag känt mig känslosam, känslig. Det är inte ens ”min dag” eftersom jag inte är en far.
Men jag känner så otroligt mycket för min man, min Mikael ❤
Det var ju inte såhär familjens första fars dag skulle se ut.
•••
Jag tog nyss en lugn stund  tillsammans med alla mina känslor. Satte på lite musik, tände ljus, tog en varm och lång dusch. Gav håret en inpackning och ansiktet en ansiktsmask, proppad med fukt eftersom min hy blir känsligare framåt vintern ❄
Tog mig ett litet glas rött, sjöng med i musiken ibland och lät tankarna vandra som dom ville.
Jag tänkte på alla pappor och/eller fadersgestalter.
Jag vill inte bara att ni blir firade för de fantastiska pappor ni är. Jag vill att ni som har möjlighet ger era barn en go kram och unnar er själva en tanke och en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att just du får vara pappa till någon ❤

Det råder total förvirring hos mig…

… Jag förstår att det gör de och jag försöker hänga med i svängarna så gott jag kan. Jag kan dela upp förvirringen som råder i mig själv lite granna för den ter sig nämligen olika, i olika delar av mig och min kropp. Den del av mig som har svårast att greppa vad som hänt är definitivt den tänkande delen av mig, hjärnan, medvetandet. Låt mig återkomma till det.

Den del som har lättast för att ”finna sig i situationen” är kroppen, det fysiska, kroppsliga. Den fysiska kroppen har verkligen kavlat upp armarna och börjat jobba från den ruta som den plötsligt blev kastad till och tar sig framåt därifrån med de verktyg den har för tillfället. Inga konstigheter lixom, den kör på. Fantastiska kropp alltså!
Det är idag fyra veckor sedan det ur-akuta kejsarsnittet gjordes på mig och om vi håller oss till den fysiska kroppen så upplever jag att återhämtningen, efter operationen och infektionen som jag drog på mig under förlossningen, innebär att jag tar två steg framåt och ett steg bakåt. Men att jag i det stora hela tar mig åt rätt håll.
Jag sover mycket bättre nu tack vare att jag äntligen kan börja inta mina ordinarie sovpositioner som jag saknat så mycket. Jag blir mer och mer rörlig så även om det fortfarande är korta promenader som gäller så blir dom lite, lite längre och framför allt mycket skönare. Det är mycket skönare att röra på sig nu än för bara någon vecka sedan. Såret läker fint men jösses vad det har kliat. Kliat i huden på hela magen. Jag antar att det är för att den håller på att minska, dra ihop sig. I huden precis runt såret har jag än så länge ingen känsel, alls. Det var lite creepy dom första dagarna men det har jag vant mig vid nu. Väldigt smidigt när man skulle byta förband på såret då jag i vanliga fall brukar tycka det gör förbannat ont att dra bort tejp eller plåster, haha. När detta nu gjordes på såret så kände jag absolut ingenting. Det gäller att glädjas åt det lilla ju. Det är inte alls ovanligt att det blir sådär med känseln i huden efter ett kejsarsnitt har jag fått förklarat för mig på sjukhuset. Känseln kommer tillbaka så småningom men det kan dröja ett ganska bra tag.
Något annat som jag inte känner är när jag är kissenödig. Kanske lite praktiskt kan tyckas men nej, jag saknar den funktionen i kroppen, som jag tidigare i livet har tagit för givet. Som tur är har jag inga problem med att hålla tätt, dom musklerna och signalerna upp till hjärnan funkar fortfarande men jag känner helt enkelt inte dom där klassiska ”kissenödighetskänslorna”. Men det kommer säkert så småningom. Så, såret läker fint på utsidan men gör fortfortfarande ont till och från på insidan. Kroppen har som sagt redan från dag 1 efter operationen kavlat upp armarna och börjat jobba sig framåt. Om jag inte är helt ute och cyklar så hade jag ägglossning igår, vilket gjorde mig så himlans glad och ännu mer imponerad över kroppen! Snacka om superlivmoder. Jag har sagt det innan och det tåls att sägas igen, kroppen är helt jävla fantastisk!

En dag i taget med den fysiska kroppen men också en dag i taget med den mentala biten. För det är där förvirringen är som allra störst för mig och kroppen märker jag. Medan den fysiska kroppen kör sitt race och tar sig tillbaka på banan med ägglossning och allt så har hjärnan lite svårare att hänga med och då syftar jag på att jag har svårt att greppa det som hänt och det jag har varit med om.
Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning. För mig och den tänkande delen av mig, medvetandet, så är det otroligt svårt att förstå hela graviditeten och förlossningen. Det känns som att jag har drömt alltihopa, inklusive graviditeten. Hände det verkligen på riktigt? Var jag ens gravid? Har jag drömt? Min hjärna spelar upp förlossningen för mig som en film på repeat, där den börjar med att vattnet gick på fredagkvällen, den går in på flera detaljscenarion under förlossningens gång och avslutar sedan med att jag rullas ut från förlossningsrummet och in i operationssalen. Där i samband med att jag blir sövd inför operationen så tar filmen slut. Den där filmen spelas om och om igen i min hjärna. Jag lägger ingen direkt värdering i filmen som spelas utan den spelas bara upp. Jag låter den spelas upp. Jag tänker att den säkert behöver spelas upp flera gånger tills hjärnan, antingen förstår vad som hänt eller tar sig vidare från filmen på ett annat sätt. Det är så otroligt svårt att fatta att jag hade så mycket liv i magen, för Mini (som Frans hette medan han var i magen) var så otroligt sprallig, livfull och härlig. Det var även fullt ös, bokstavligen, under förlossningen och det är just det. Så svårt för hjärnan att förstå allt livet jag hade i magen, all action som var under förlossningen med all styrka och kraft som kroppen förvånade en med till att inte få någon slutprodukt. Jag märker att det är där förvirringen uppstår för kroppen och hjärnan. När allt det vi gick igenom avslutades med att inte få en bebis att ta hand om. Jag klandrar inte hjärnan över huvud taget för det här snurriga, konstiga, förvirrade tillståndet den befinner sig i. För jag menar, i 9 månaders tid har varenda liten beståndsdel av mig och mitt medvetna jag förberett sig på vad som komma skall, på att bli mamma, på att få en liten individ att ta hand om. Och så fick vi inte det. Jag tror att det är så djupt rotat i den kvinnliga kroppen, i min kvinnliga kropp att en graviditet och en förlossning innebär en bebis. Att kroppen även på helt andra nivåer än mitt medvetande förstår att det är så de borde gå till. Därför är den så förvirrad men därför är den också så målmedveten om att komma på banan igen, jag menar, ägglossning igår. Det är fan imponerande!

Och ja, jag väljer att se det positiva i allt det här. För mig finns det faktiskt inte något annat alternativ än att heja på min kropp. Att förstå, acceptera samt försöka hänga med hjärnan i förvirringen och att hoppas på en ljus framtid.

Hjärnan är inte bara förvirrad. Jag skrev såhär tidigare i inlägget ”Jag upplever det som att hjärnan själv delar upp hela resan i två. Där första delen är superförvirrande medan den andra delen inte är förvirrande och jag har en egen, logisk förklaring till denna uppdelning”. Om graviditeten och förlossningen är den del där allting bara är supersnurrigt så är den största delen efter operationen inte förvirrande. För när det gäller operationen och den fysiska återhämtningen efter den så är hjärnan och jag helt med på banan. Jag har inte alls svårt att greppa den delen och det tror jag beror på att jag har ett sår i magen som jag blir påmind om varje dag då det fortfarande känns och ibland gör lite ont. Där har hjärnan ”något att ta på”, så därför förstår jag det. För mig var detta också tredje gången jag blev opererad i magen så jag vet vad det innebär att återhämta sig efter något sånt här. Även om den här operationen är den största så vet jag på ett ungefär vad det innebär.

Tänkte på något vis försöka avsluta ett långt inlägg.
Jag tänker fortsätta låta hjärnan och medvetandet processa på sitt sätt. Jag låter filmen spelas upp, tankar komma och gå precis som dom vill. På samma sätt låter jag de olika känslorna få ta plats. Ibland men inte så ofta bubblar det upp känslor av irritation, inte så mycket ilska utan mest irritation för att det blev som det blev. Eller snarare så blir jag irriterad för att det inte blev som det skulle. Eller så var det såhär de skulle bli den här gången? Stor och djup fråga… Jag låter även vågorna med sorg och tårar skölja över mig när dom kommer. Det är ingen idé att försöka hålla tillbaka. Det är mycket skönare att låta känslorna blomma ut när dom dyker upp. Dom försvinner sedan och ger plats åt något annat. Det är så de ser ut för mig och oss just nu. En känsla i taget, en dag i taget.

Är så otroligt tacksam över att vi har varandra, jag och Mikael.

Ett ljus i mörkret

Nu ikväll var vi och tände ett ljus för vår lilla Frans.
Jag tänker också att vi samtidigt tände ljus för kärleken och framför allt för framtiden.
För jag vill tro att det finns en ljus framtid för oss, trots det som hänt.
Ett ljus för dom vi saknar, för dom vi älskar, för det vi lämnar bakom oss och för det vi har framför oss.
Bokstavligen, ett ljus i mörkret ❤

Ett helt annat perspektiv på livet

Är fortfarande lite dagblind efter vistelsen på sjukhuset. Dagarna och tiden som vi spenderade där smetades ihop fullständigt och det kändes verkligen som om vi befann oss i en alldeles egen bubbla där tid och rum inte existerade. Den bubblan har vi fortsatt att befinna oss i men den har inte längre lika starka väggar, den börjar att luckras upp lite granna och idag har jag koll på att det är onsdag. Det är lite intressant det där med hur man kan uppleva samma tid och rum, helt olika. Jag har märkt det så otroligt tydligt nu då det den 10 oktober, dagen då Frans föddes, blev ett så galet tydligt avstamp i tiden för mig. Den 10 oktober stannade min tid och mitt rum lixom upp, helt. Det blev from den 10 oktober en helt ny typ av verklighet för mig, för oss. Men för så många andra så tuffar livet och vardagen vidare, precis som vanligt. Precis som innan. Precis som om ingenting har hänt. Det fascinerar mig lite granna. Jag vet inte om jag lyckas förklara mina tankar och min upplevelse kring det här i ord. Kanske har det jag skrivit hittills varit fullständigt snurrigt?

Jag är ju fortfarande relativt nyopererad så för mig handlar det mycket om att sakta men säkert komma igång igen och kunna röra på mig normalt, på kroppens villkor förstås. Den ena barnmorskan på sjukhuset sa till mig att den ena dagen tar jag kanske en promenad på 100 meter, den andra dagen orkar jag 150 meter och den tredje dagen 200 meter osv. Sedan kan det komma en dag där det visade sig att 200 meter var lite too much. Då får man lyssna på kroppen, vila lite extra och kanske ge sig på 150 meter igen innan man testar 200 meter på nytt. Ni fattar konceptet va? Och om jag ska vara helt ärlig så behöver jag ta en chilldag, idag. Det visade sig att 200 meter (två dagar irad) var lite för mycket för kroppen (Läs operationssåret i magen) så då är det bara att lyssna och lära sig. Det är inte så att jag kör på megahårt, det gör jag inte. Jag har stor respekt för kroppen och återhämtningen men det är så otroligt svårt att veta vart den där gränsen går. Gränsen där det blir lite för mycket. Det är nämligen jättebra med rörelse för kroppen och återhämtningens skull men det får inte bli för mycket så att jag får för ont i såret. Fin balansgång det där.

Vi har i alla fall igår och idag varit ute på små äventyr, jag och Mikael. Ena dagen var det tex att slänga lite återvinning och handla på Ica. Eftersom jag efter dom två strapatserna behövde vila så blev det en lugn och mysig lunch på ett av våra favoritställen i Stenungsund. Den andra dagen åkte vi för att kolla på ny torktumlare (som nu är beställd) samt spanade in det gedigna utbudet av kakel, klinker och tvättstugeinredning inför vårt renoveringsprojekt i källaren. Jösses vad vi ser fram emot det men det där kräver antagligen sina alldeles egna blogginlägg. För åh, vad spännande det känns att vi nu har bestämt oss för totalrenovering av tvättstuga/spa, allrum och nuvarande pannrum samt hall. Blir helt exalterad nu när jag bara skriver om det lite kort!!

Åter till ämnet, jag vill nämligen väva in det jag skrev om i början, gällande att uppleva tid och rum annorlunda. Våra små äventyr har varit fantastiskt bra tycker jag. Dels så har jag fått komma ut lite granna, se att det finns en värld på utsidan. Jag har fått röra lite på mig, fått tänka på annat för en stund och tack vare renoveringsprojektet som vi nu påbörjat på riktigt så har vi fått något kul och nytt att se fram emot. Under dessa små äventyr så promenerar jag ju lite granna. Jag går och rör mig ganska så långsamt fortfarande och det spär på min uppfattning av tid och rum. När vi tex var på Ica så promenerade jag långsamt, funderade i lugn och ro på vad vi skulle handla för något, jäktade inte för fem öre. Medan folk omkring mig stressade in och ut i butiken, pratade i telefon samtidigt och var allmänt snabba, jäktade, stressade. Deras liv körs i 110 km/h medan mitt har saktat ner till 75 km/h. Här går jag och har precis förlorat vår son medan hon där på Ica handlar på som om ingenting har hänt. Jag kan redan nu känna att vissa saker och händelser i mitt framtida liv kommer spela så otroligt liten roll i sammanhanget. Händelser eller personer som jag, innan den 10 oktober 2020, hade påverkats av, blivit irriterad över eller lagt energi på kommer inte längre spela lika stor roll. De kommer inte få ta lika stor plats i mitt liv eller få ta del av min värdefulla energi så som det hade fått förr.

Jag kan utan tvekan säga att händelsen den 10 oktober 2020 har gett mig ett helt annat perspektiv på saker och ting, på mig själv och på livet.
Jag har Frans att tacka för det ❤️

 

Så mycket mer än att bearbeta sorgen

Det har snart gått två veckor sedan livet tog den mest brutala och kraftiga vändning, som jag någonsin varit med om. Två veckor, fjorton dagar. Jag upplever det som att det gått hundra år samtidigt som det känns som att det hände igår. Det har hänt jättemycket och ingenting, samtidigt. Vi har varit dagblinda som aldrig förr och all tid har smetats ihop. För oss har dessa två veckor inte bara handlat om att möta det som hänt och börja bearbeta det tillsammans med nära och kära. Det har varit fullspäckat med samtal och praktiska beslut, faktiskt redan ifrån dag ett. Från och med samma dygn som det hände har vi fått ta flera samtal med personalen som var med oss vid förlossningen. Allt ifrån att få höra och dela upplevelse med läkaren, barnmorskorna och personalen som närvarade till att få prata med kurator och diakon ifrån sjukhuskyrkan. Vi har fått ringa våra försäkringsbolag, blivit kontaktade av både psykolog och ett kris- & traumacenter där vi erbjuds samtalsterapi. För varje nytt sånt här samtal så har vi fått dra upp och berätta om hela händelsen igen, igen och igen. Sådana samtal slukar både energi och känslor på ett sätt som inte går att beskriva.

Vi har också fått ta ställning till en massa praktiska saker som man aldrig någonsin tänkt att man ska behöva fatta ett beslut kring. Jag har aldrig tidigare ens funderat på vad som händer, rent praktiskt, när ett barn går bort i samband med en förlossning. Jag har kanske på min höjd tänkt att när det är ett såpass litet barn och det sker på sjukhuset så tar sjukhuset hand om det. Barnet bara försvinner. Det lixom ”löser sig”, om ni förstår vad jag menar. Men det har vi fått lära oss nu att riktigt så funkar det inte. När ett barn går bort i samband med förlossningen så ska det hanteras på precis samma sätt som när en vuxen människa somnat in. Det betyder att vi under dessa dagar som gått också fått en massa information om vad vi har för möjligheter när det gäller vår sons begravning, vad vi måste göra inom en viss tid samt bestämma oss för hur vi vill göra med alla delar i denna process.

Hur vill vi ha det? Vad tycker du? Vad tycker jag? Vad känns mest rätt i magen? Kommer vi ångra oss sen om vi inte gör det här nu? 

Det har varit väldigt få dagar hittills där vi bara fått vara själva, jag och Mikael. Själva utan att bli avbrutna av samtal om det som hänt, beslut som ska fattas eller tider som ska bokas. Det har pga detta funnits väldigt lite ork och energi över till våra familjer och vänner som är så fina och står i givakt runt oss, redo med sitt stöd och sina förslag på aktiviteter att hitta på för att få oss att glömma allt för en stund. Det är otroligt, otroligt uppskattat och att känna att vi har sådant enormt stöd ifrån omgivningen är alldeles fantastiskt. Men det har också varit en av utmaningarna dessa fjorton dagar. Det är inte lätt för någon, dessutom är det en helt ny situation för oss alla som kräver nya dimensioner  och lager av våra relationer. Jag tänker att det är precis lika svårt för en nära anhörig att veta hur mycket denne ska finnas till och stötta utan att det blir för mycket. Som det för oss att veta balansen mellan hur mycket sällskap och stöd vi vill ha kontra hur mycket egentid vi behöver.

Med en ärlig kommunikation, en stor dos respekt för varandra och en förståelse för att vi är och agerar olika så tror jag att vi tillsammans med vår omgivning kommer hitta en balans med stöttning som funkar för oss alla.

När hela livet vänds upp och ned

Att skriva.

Att få skriva ner mina tankar och funderingar har alltid haft en skön effekt på mig. Jag har skrivit dagbok, till och från, så länge jag kan minnas. Vi pratar alltså dagbok med hästar och hänglås på, där någonstans började det. Det ligger en slags frihet i att låta ordet flöda fritt och för mig blir den skrivande stunden en stund i flow, en slags terapi. För mig är det ett jättebra verktyg som underlättar att processa och få distans till det jag går igenom eller behöver ventilera. Jag har ju inte bara skrivit dagbok eller texter för mig själv utan har sedan tidigare väldigt positiv erfarenhet av att blogga. Att skriva i bloggformat eller dela med mig i kortare text på instagram har gett mig så otroligt mycket. Det första och kanske allra viktigaste är att jag fått kontakt med människor som jag aldrig annars hade fått kontakt med. Personer som blivit ens vänner på distans. Som är lite likasinnade, som man kan dela stort och smått med. Där man känner stöttning och framför allt får en förståelse för att man inte är ensam. Jag har också fått så fin respons där tjejer har tackat mig för att jag delat med mig, då dom känt igen sig i det jag skrivit och förstått att dom inte är ensamma i det dom går igenom. Hur fint är inte det egentligen? Det är viktig att känna stöd igenom livet och det blir något helt annat att få prata eller skriva med någon som gått igenom något liknande. Det blir en annan förståelse.

Ni som följer mig på instagram vet att vårt liv vändes helt upp och ned lördagen den 10:e oktober, 2020. Vi förlorade vår son i samband med förlossningen då. Det är så svårt att greppa, att ta in. Har det verkligen hänt? Allt som oftast känns det hela som en väldigt märklig dröm. Vi har börjat få lite distans till det men är samtidigt mitt uppe i det. Jag varken vill eller kan gå in på detaljerna kring vad som hände under förlossningen då varken läkarna, personalen eller vi vet orsaken till detta utfallet. Hela vårt case är under utredning tillsammans med personal/professioner ifrån andra sjukhus. Så det är fortfarande ett pågående ärende och kommer att följas upp. Jag och Mikael är delaktiga under processen och har återbesök på sjukhuset tillsammans med ”vår” överläkare om några veckor. Kanske får vi svar då, kanske inte? Jag kan kort säga att jag mer eller mindre tog mig igenom hela förlossningen, vilket i sig är en helt galen upplevelse som jag kommer bära med mig resten av livet. Oavsett utfallet så är det något av det starkaste jag varit med om. Vilka krafter min kropp besitter! Helt sjukt. Jag är väldigt imponerad över kroppen och hur den av sig själv kunde veta när det var dags för nästa steg. När jag gick in krystningsfasen tex så bara visste min kropp att ”nu är det dags att krysta” och dra mig baklänges vad musklerna jobbade. Sådan kraft.

För att göra den långa förlossningshistorien lite kortare (förlossningen höll aktivt på i 15-20 timmar) så kom vi till den punkten att jag var helt öppen. Allting hade gått bra fram tills dess. Sedan vände det och det hela gick väldigt, väldigt fort. Det slutade med ett sk ur-akut kejsarsnitt där personalen har 15 minuter på sig att plocka ur bebisen. För personalen som hanterade oss, tog det 7 minuter.

Pga det ur-akuta kejsarsnittet som gjordes på mig samt en infektion som jag drog på mig under förlossningen så spenderade vi de kommande dygnen på sjukhuset. Min Mikael fick vara med mig hela tiden och det är jag så otroligt tacksam över! Personalen på förlossningen och antenatalavdelningen har varit helt fantastisk och vi har blivit precis så bra omhändertagna som man kan bli i en sån här situation. Mycket stöttning och genuin omtanke från alla som har bemött oss.

Så, för att knyta ihop säcken lite granna. Eller iallafall så gott det går för nu så tänkte jag uppdatera er på läget med mig och vad jag tänker med mitt skrivande här. Jag är alltså relativt nyopererad med kejsarsnitt och har fortfarande en pågående infektion som jag behandlas för. Jag var på vårdcentralen igår och lämnade nya prover för att min läkare ska kunna följa upp hur det går med den. Jag inväntar ett samtal från henne under dagen idag. Under tiden gör min kropp ett fantastiskt jobb med att återhämta sig efter själva operationen. Där känner jag framsteg för varje dag och det gör mindre och mindre ont i operationssåret. Så fokus för oss nu ligger ganska mycket på mig och min återhämtning. Dels att få bort infektionen men också att komma tillbaka efter operationen.

Tillsammans tar vi en dag i taget.

Jag vill avsluta med en grej. En morgon på sjukhuset när jag och min fina Mikael åt frukost tillsammans på vårt rum så kom det ett namn till oss. Våran Mini fick ett namn. Ett namn som vi haft på vår lista under hela graviditeten. Det kom till oss nästan samtidigt och det blev trots omständigheterna en väldigt fin stund. Namnet som kom till oss var Frans. Det där var våran Frans!

Bearnaisesås – Recept

Hej, här kommer ett recept på en snabb, enkel och så god hemmagjord bearnaise. Glöm det där med att stå och slå smöret i en kastrull tills armen får mjölksyra, här använder vi stavmixer och det blir kanon.

Du behöver:
300 g smör
4 äggulor
1 tsk vitvinsvinäger
1 kryddmått vitpeppar eller efter smak
1 kryddmått lökpulver
eller efter smak
1 msk torkad dragon
Jag skippar salt helt då smöret i sig är salt

Smält smöret på medelvärme i en kastrull. I andra recept jag hittat så står det att man ska skira smöret dvs att man bara ska använda det genomskinliga och sila bort det vita proteinet. Men i det vita finns saltet så eftersom jag ändå ville smaksätta min sås med salt så valde jag att ta med det vita ifrån smöret, i såsen också.
Lägg vitvinsvinäger och äggulor  i en hög skål och sätt igång stavmixern med mixern helt i botten. 
Häll sakta ner det smälta smöret medan stavmixern är igång i botten.
Här hällde jag först ner det skirade, genomskinliga, smöret och tog till sist med det vita ifrån smöret.

Smaka sedan av med kryddorna och tillsätt mer kryddor samt salt om du känner att det behövs. 

Väldigt god att äta både varm och kall.

Du hittar även recept på en lika enkel hollandaisesås här , samma grund som i bean här ovan.

 

Bovetelimpa med kardemumma & lingon (Glutenfri)

Jag kan inte ta all cred för detta ljuvliga recept då originalet kommer ifrån Maria Borelius och en av hennes fantastiska böcker som handlar om en antiinflammatorisk livsstil. Har lusläst båda böckerna och kan varmt rekommendera dom till den som är intresserad av hälsa, senaste forskning och kost. Däremot kan jag ta cred för de små ändringar som jag gjort i receptet och tänkte dela det med er här. En jättegod limpa att baka inför helgens mysiga frukostar.

Ingredienser för en rejäl limpa

Skållning: 
3 msk chiafrön
2 dl boveteflingor
2 ½ dl kokande vatten

Deg:
3 dl vatten
½ paket jäst (25 g)
4 msk honung
2 msk kokosolja (jag använder med smak)
2 tsk kardemumma
2 msk chiafrön
2 tsk salt
6 dl bovetemjöl
2 ½ dl frysta lingon

Skållning: 
Blanda boveteflingor och chiafrön i en bunke. Koka upp vatten och rör ner. Låt svälla i 5-10 minuter.

Deg:
Värm vattnet till 37 grader (fingervarmt). Smula ner jästen i en bunke. Rör i vattnet, honung, kokosolja och salt tills jästens lösts upp. Tillsätt den skållade boveteblandningen, kardemumma, chiafrön och bovetemjölet. Arbeta ihop allting väl. Tillsätt bären försiktig i degen och blanda runt.  Smörj en tvåliters väl med smör eller olja och ”bröa” formen med exempelvis sesamfrön och pumpakärnor. Jag brukar skippa detta och istället klä in min form i bakplåtspapper.
Degen blir ganska kletig så klicka ner den i formen och jämna till ytan med en sked. Låt jäsa under bakduk i 45 minuter.
Sätt sedan ugnen på 200 grader och grädda brödet i mitten av ugnen i ca 45-50 minuter, tills det har fått fin färg. Stjälp sedan upp brödet på ett galler och låt svalna under bakduk.

Här valde jag att dela upp degen i två formar:

Här har jag bakat limpan utan någon form:

Glutenfri Chialimpa – LCHF/Paleo/Recept

Gott glutenfritt paleo/lchf-bröd som går snabbt att baka. Jag brukar forma brödet till en limpa men det går lika bra att forma degen till frallor, om man hellre vill det. Jag använder kokosolja med smak så mitt bröd smakar en del kokos, det gillar vi här hemma men är man inget fan av kokossmaken så kanske man hellre vill använda sig av en annan olja eller välja något helt annat bröd att baka. Du hittar en hel drös med glutenfria, mestadels lowcarb och ibland också mejerifria brödrecept i min kategori ”Bröd & Bak – Glutenfrit/LCHF/Paleo”.

En glutenfri Chialimpa

Du behöver:

  • 4 ägg
  • 1 dl mandelmjöl
  • 0,5 dl kokosmjöl
  • 1 msk fiberhusk
  • 1 tsk bakpulver
  • 2 msk chiafrön
  • 0,5 dl kokosolja
  • En liten nypa himalaysalt
Gör såhär:
  • Sätt ugnen på 200 grader.
  • Smält kokosoljan i en kastrull på låg värme.
  • Vispa äggen poröst i en bunke.
  • Blanda samman alla torra ingredienserna i en skål och häll försiktig ner dom i äggblandningen tillsammans med kokosoljan. Blanda ihop alla ingredienserna till en jämn smet.
  • Låt smeten stå och svälla i 5-10 minuter.
  • Blöt händerna med lite kallt vatten och forma degen till en limpa, på en plåt klädd med bakplåtspapper.
  • Grädda i mitten av ugnen i 20-25 minuter.